INFLATIONSTAKTEN I GREKLAND UNDER ÖVERSTEREGIMEN
1967 -1,67 %
1968 3,39 %
1969 1,64 %
1970 4,84 %
1971 3,08 %
1972 5,97 %
1973 30,99 %
Klockan sex på morgonen kunde konspiratörerna presentera den unge kungen med ett fullbordat faktum, han hade inget annat alternativ än att officiellt erkänna regimen som Greklands legitima härskare. Spandidakis godkännande hjälpte också till. Även om han själv hade förväntat sig leda en kupp ställde han sig bakom regimen och belönades senare med posten som vice premiärminister. Det blev ingen blodsutgjutelse och maktövertagandet hade bara tagit några timmar. Konstitutionen avskaffades och krigslagar infördes. Kungens erkännande var mycket viktigt, eftersom det gav juntan en känsla av legitimitet. Men den legitimiteten skulle snart undermineras av ett försök till motkupp där monarken själv var inblandad.
Den nya regimen (med en fenix och en väpnad soldat som de viktigaste delarna på flaggan) hade knappt kommit igång när kungen gjorde sitt drag. I åtta månader hade regimen låtsats som om de respekterade demokratin. En civil premiärminister var galjonsfigur för en marionettregering men Papadopoulos satt på den verkliga makten. Runt 400 arméofficerare, som sågs som opålitliga av den nya regimen, tvingades bort från armén och de utgjorde en maktbas för kungen som försökte ta tillbaka makten i december 1967. Efter att motkuppen misslyckats tvingades Konstantin II i exil utomlands och Papadopoulos stärkte sitt grepp om makten. Marionettpremiärministern avsattes och Papadopoulos tog över positionen. General Spandidakis, som stöttat motkuppen, avsattes som vice premiärminister, även om han fortfarande anklagades för brott när regimen föll.
En annan general, Georgios Zoitakis, utnämndes till regent i kungens frånvaro, men Papadopoulos skulle med tiden överta även den titeln. Alla anspråk på att det här skulle vara något annat än en militärjunta var nu borta, men
”JUNTAN PÅSTOD SIG VILJA GE FOLKET MAKTEN ÅTER SÅ SNART SOM MÖJLIGT, MEN DET HÄR VAR BARA EN SKENÅTGÄRD SOM VAR ENKEL ATT GENOMSKÅDA.”
översteregimen hade fortfarande möjlighet att etablera sig som ett trovärdigt ledarskap.
Diktatorer kan skaffa sig legitimitet på flera sätt. De kan ha karismatiska ledare, de kan vädja till traditionalister i samhället (typiskt sett dem som längtar efter en återgång till de ”gamla värden” som kännetecknar en tidigare, ofta mytisk tidsålder) eller så kan de helt enkelt göra bra ifrån sig – genom att sköta ekonomin, skänka politisk stabilitet och välgång för nationen och genom att inte utnyttja sin makt.
Översteregimen hade ingen möjlighet till det förstnämnda. Den bestod av medelålders officerare, det fanns inga framträdande personer att använda sig av och regimen beskrevs vanligtvis som ”trög”. Den styrande trion ägde ingen större politisk skicklighet. Mobbning och gormande var de vapen överstarna använde sig av, snarare än karisma. Ett seriöst försök gjordes för att använda alternativ nummer två och vädja till traditionella värderingar, men det skedde på ett förvirrat sätt. En militärjunta vill i allmänhet framställa sig som dynamisk och moderniserande, så det fungerande inte att frammana tidigare perioder i Greklands historia.
Inte desto mindre förespråkades traditionella grekiska och kristna värden, men de kontrasterade så starkt mot regimens användning av repressiva åtgärder mot motståndarna. Juntan påstod sig vilja ge folket makten åter så snart som möjligt, men det här var bara en skenåtgärd som var enkel att genomskåda.
De grekiska värden som juntan påstod stod i centrum för deras regim var enklare att identifiera utifrån vad som saknades, snarare än vad som fanns (önskan om att ena landet med Cypern var ett av få tydliga mål). Kommunismen utmålades förstås som fienden, men det gjorde även socialismen, fascismen och nationalsocialismen. Regimen kritiserades av alla delar av det politiska landskapet – från vänster, mitten och höger – så det var kanske oundvikligt att juntan påstod sig bana ny väg på helt ny mark.
Överstarna insisterade på att de byggde en ”ny ideologi”. Traditionella värden, som gick ända tillbaka till antikens Grekland, lät lockande och fem områden betonades särskilt. Ekonomisk utveckling, administrativa reformer, ny betoning på en traditionell utbildning, begränsning av sociala orättvisor och ett ”hälsosammare” politiskt liv lät bra i teorin. Juntan skulle dömas utifrån hur mycket den åstadkom under de här parollerna.
Den nya regimen medförde att vissa genast blev vinnare. Arméofficerare fick en betydande löneökning och andra förmåner, som gynnsamma låneräntor. Även om det är lätt att se det som att överstarna tog hand om sina egna (samt höll potentiella rivaler lugna) hade arméofficerarna varit mycket underbetalda i
”EKONOMIN VERKADE FÅ EN SKJUTS FÖRST, MEN DET VAR EN TOM TILLVÄXT, PÅDRIVEN AV EN HÖGRE STATSSKULD.”
flera år. Privata jordbruksskulder skrevs också av, men en vaksam allmänhet såg att det här bara var ett försök för att köpa sig stöd. Investeringar i offentliga projekt ökade också avsevärt. Pengar på anläggandet av parker till exempel ökade med 600 procent eftersom juntan försökte skapa en synlig påverkan på medborgarnas vardagsliv. Importerna ökade, särskilt av eftertraktade konsument- och lyxvaror, och regimen måste låna mer pengar till allt mer ogynnsamma räntor för att betala för dem.
Ekonomin verkade få en skjuts först, men det var en tom tillväxt, pådriven av en högre statsskuld, och det här ledde oundvikligen till en ökande inflation. Budgetunderskottet steg från 3,6 procent 1967 till 7,4 procent 1974 och inflationen började stiga snabbt. Regimen hade ingen större tur med den globala ekonomiska kris som slog till under 1970-talet, på grund av stigande oljepriser, men den ekonomiska policy de följde var ändå dömd att misslyckas.
När det gällde administrativa reformer hade regimen inga experter att använda sig av och i stället för att minska på byråkratin gjorde de bara allt värre. De administrativa processerna utökades och systemet blev mer tungrott än någonsin.
Försöken att förbättra utbildningsstandarden bestod av liknande misslyckade idéer och brist på styrning. Reformer som tidigare, demokratiskt valda regeringar initierat avbröts, för att sedan återinföras, och sedan avbrytas igen. Det här var en regim som bokstavligen inte visste vad den höll på med och ironiskt nog var det missnöjda studenter som i slutändan skulle bidra till dess fall.
Politiska reformer var inte lättare att uppnå än reformerna inom ekonomi, utbildning och administration. Sökandet efter en ”ny demokrati” skulle aldrig nå fram så länge en grupp icke-valda arméofficerare satt vid makten. Deras brist på politisk åskådning bidrog också, eftersom det inte fanns någon lätt igenkännlig fana att samla stöd kring. Inom området sociala orättvisor, det sista av regimens självutnämnda mål, visar de flesta mätmetoder att de sociala skillnaderna i Grekland faktiskt ökade under överstarnas styre.
När regimen misslyckades med sina övergripande mål började mindre problem att bli allt viktigare. Oviktiga lagar som förbjöd kortkorta kjolar, samt långt hår eller skägg på män, antogs. Regimen var på många sätt skrattretande.
Men på ett område fanns ingen anledning till skratt. Regimens meriter inom mänskliga rättigheter var förfärliga. Uppskattningsvis 6 000 människor hölls fängslade utan rättegång i deporteringsläger inom bara några månader efter överstarnas makttillträde. Ett starkt, samlat hat mot kommunister från tiden för inbördeskriget gav bränsle åt brutaliteterna, med brigadgeneral Dimitrios Ioannidis, chefen för militärpolisen, som symbol för regimens förtryckande natur. En rapport från Amnesty International från
1975 beskrev tydligt att ”tortyr utövades på ett systematiskt sätt under juntans ledning”.
I rapporten identifierades två huvudsyften med tortyren. Under regimens tidiga dagar var den tänkt för informationsinsamling om antiregimaktiviteter. Från 1971 och framåt blev den ett avsiktligt verktyg för att skrämma i synnerhet studentrörelsen. Tortyrformer som inte lämnade några märken som bevis föredrogs, och där ingick elchocker, psykiska och sexuella övergrepp och slag mot fotsulorna. I mindre formella sammanhang kunde fängelsevakter i gäng ge fångarna stryk under vad de kallade för ”tebjudningar”.
Den spridda användningen av tortyr underminerade allvarligt juntans legitimitet.
Oförmögen att övertyga allmänheten om dess rätt att styra hade den tagit till skrämsel för att utplåna allt motstånd.
På så sätt spelade det fragmenterade motståndet regimen rakt i händerna. Överstarna kritiserades av alla på det politiska spektrumet,
men de här olika rörelserna kunde inte samlas till ett enat motstånd för att störta juntan. Monarkister och kommunister kunde helt enkelt inte samarbeta och i stället för att ställas inför ett enat hot kunde regimen ta itu med en samling enskilda svaga organisationer. ”Panhellenska befrielsefronten”, Demokratiskt motstånd” och ”Patriotiska antidiktaturfronten” var alla överens om att juntan var en ond institution men kunde inte förmå sig att enas för att störta den.
Utanför Grekland blev regimen inte utfrusen av det internationella samhället, trots att den misslyckades på så många områden. Det var faktiskt bara Sverige som bröt sina diplomatiska förbindelser. För merparten av de västeuropeiska länderna och USA var det viktigast att Grekland förblev en pålitlig medlem i Nato. Nästan allt var bättre än en kommunistregim i Grekland. Nyheten om den omfattande användningen av tortyr väckte dock reaktioner.
I november 1969 gavs en rapport på 1 200 sidor ut av Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna. Genast höjdes röster för att Grekland skulle uteslutas ur Europarådet, vilket juntan föregick genom att lämna det självmant. Hjälpen fortsatte ändå att flöda in i Grekland, även om EEG höll tillbaka 56 miljoner dollar, en del av ett utvecklingslån på 125 miljoner dollar.
Misstankarna om CIA:s inblandning i kuppen stärktes av amerikanernas passiva respons,
och ökade ännu mer när juntan beviljade den amerikanska 6:e flottan en hemmahamn, något som USA velat ha i åratal. Men den grekiska pressen måste behandla frågan med försiktighet. En artikel i den brittiska tidningen
The Observer, där en koppling påstods finnas mellan Papadopoulos och CIA, gjorde att tidningen snabbt togs bort från de grekiska tidningshyllorna. En viss kritik mot juntan som helhet tolererades men Papadopoulos själv var höjd över allt.
Mitt i kaoset var den framväxande turistindustrin en av få ljuspunkter. Det här passade inte ihop med juntans påstående om att de försvarade ett hellensk-kristet samhälle från det dekadenta väst (lagen mot kortkorta kjolar måste dras tillbaka eftersom den hotade turistflödet), men en blomstrande ekonomisk sektor var inte något som gick att ignorera.
Tack vare lån på rekordnivåer, turistboomen och den enkla kontrasten mot kaoset som funnits under perioden före kuppen, fanns det en optimistisk känsla i Grekland under regimens tidiga år. Den skulle inte vara, och det var en ny generation av greker, en som inte lidit sig genom andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget, som skulle leda vägen mot regimens fall.
Juntan hade haft makten i flera år när studentrörelsen började visa sina muskler, stärkt av liknande aktivism i andra europeiska länder och USA. Grekland var kanske inte helt bekvämt med översteregimen, men landet hade börjat vänja sig. Det fanns till och med en känsla av att den militära kopplingen var ett tecken på god uppfostran och en hoppfull framtid. Kontaktannonserna i tidningarna var ofta utformade ungefär så här: ”Ung flicka, fläckfri moral, dotter till överste”.
”TRYCKET MOT PAPADOPOULOS REGIM ÖKADE BÅDE INOM OCH UTOM LANDET, OCH HAN VAR TILLRÄCKLIGT OROAD FÖR ATT FÖRSÖKA SIG PÅ NÅGRA LIBERALISERANDE ÅTGÄRDER.”
Trots det var den yngre generationen allt mer fientlig till militärdiktaturen. Samtidigt kollapsade universitetssystemet i Grekland, vilket gav de desillusionerade ungdomarna ännu en anledning till att agitera.
Andelen studenter per lärare uppnådde den löjeväckande nivån 90:1 när antalet studenter ökade, och juntans utbildningsreformer kraschade.
Studentoron ledde till polisåtgärder, vilket i sin tur ledde till fler protester. Före detta militära ”kommissarier” placerades ut på universiteten för att övervaka alla delar av det akademiska livet och bevista alla studentmöten de ville. Juntan antog också en lag som hotade studenterna med militärtjänstgöring
(något som de vanligtvis var undantagna från) om de inte närvarade vid samtliga lektioner. Det var småaktigt och meningslöst och skapade bara vrede bland den yngre generationen.
I slutet av 1973 förespråkade vissa studenter väpnat motstånd och när den tekniska högskolan i Aten ockuperades under tre dagar var den kritiska punkten ett faktum. Under våldsamheterna som följde dödades 36 personer.
Trycket mot Papadopoulos regim ökade både inom och utom landet, och han var tillräckligt oroad för att försöka sig på några liberaliserande åtgärder.
Även om han gradvis trängt undan två av sina närmaste kollegor och fått mer och mer makt, lovade han demokratiska val samtidigt som han utsåg sig själv till president och avskaffade monarkin. Hans sanna känslor uttrycktes i en avslöjande kommentar: ”Till och med krigslagarnas skugga”, konstaterade han, ”är effektivare än den normala juridiska processen.” Trots det gav hans milt försonande försök upphov till en respons från hårdnackade militärofficerare, inklusive den militära polischefen Ioannidis, som inledde ännu en kupp för att störta Papadopoulos. Översteregimen hade fallit men militären styrde fortfarande, tills den misslyckades kapitalt med att hantera spänningarna med Turkiet gällande Cypern.
Drömmen om ”Enosis” (enandet med Cypern) hade varit en av översteregimens principer men Ioannidis gick för långt när han försökte få till en kupp mot ärkebiskop Makarios, Cyperns president.
Turkiet kunde inte ignorera provokationerna, särskilt inte eftersom landet hade den turkcypriotiska minoritetsbefolkningen på ön att ta hand om. De inledde en invasion av ön 1974 som lämnade den delad, på samma sätt som idag.
Delningen av Cypern är kanske det sista arvegodset efter översteregimen. Det är passande, med tanke på det sjuåriga styrets ineffektivitet, att delningen var exakt det motsatta mot vad det velat uppnå.