ONDSKANS FRAMVÄXT: HITLER
Demagogen använde sig av rasism och förtryck för att återupprätta Tysklands ”storhet”.
Isin självbiografi Mein Kampf (Min kamp) från 1924 berättade Hitler om hela sitt liv – ända från födseln – som slutade med diktaturen i Tyskland 1933–1945. Ödets makter hade planerat det noga – han var en man som var förutbestämd att leda den tyska nationen. Men i själva verket är historien långt ifrån så prydlig. Hitlers extraordinära väg till makten över den totalitära naziststaten på 1930-talet, och sedan tiden som ledare över det tyska folket under kriget, är långt mer komplex.
Det är en berättelse som växte fram ur den mänskliga tragedi som utgjorde första världskriget, och det samhälleliga, ekonomiska och politiska kaos som följde, en berättelse om en nation som tog till extremer för att få börja om, och en bruten man och hans följare som ville sälja en myt om nationell återfödelse till ett kultiverat, men även krigshärjat land. Åren från 1924, när Hitler släpptes efter en kortare fängelsevistelse, fram till 1934 och den ökända blodsutgjutelsen under de långa knivarnas natt utgör den viktigaste perioden i Hitlers väg till makten.
När han släpptes från fängelset i Landsberg am Lech i sydvästra Bayern den 20 december 1924 hade han suttit nio månader av ett femårigt straff för förräderi, för sin roll i ölkällarkuppen den 8–9 november 1923. Det var ett försök från det nybildade Nazistpartiet (som bildats först 1919) och en handfull andra högerinriktade kringresande att störta den hatade Weimarregeringen.
Hitlers rättegång, som leddes av en pronazistisk domare, hade bara gett honom en ännu bredare allmän plattform att sprida sina åsikter från, särskilt eftersom de nationella tidningarna ivrigt rapporterade om rättegången. Han erkände sig inte bara skyldig till kuppen utan njöt även av det. ”Jag har beslutat att förgöra marxismen”, deklarerade han självsäkert från podiet och utsåg sig själv till den ”starke man” som många på högerkanten ansåg att Tyskland behövde för att ta sig ur krigsårens kaos och elände. Efter kuppen såg han inte längre sig själv som ”trumslagaren” som banade väg för den kommande ledaren. I stället var det han som var Führern. Hitler, tillsammans med Rudolf Hess (som blev ställföreträdande führer 1933) fick ett relativt
”DET VERKADE SOM OM HITLER I MEIN KAMPF LYCKATS ANSPELA PÅ ETT ANTAL VANLIGA UPPFATTNINGAR –
HAN HADE BARA DRAGIT DEM TILL SIN SPETS.”
bekvämt fängelsestraff. Han fick ta emot gäster, och flera av hans politiska medarbetare som senare skulle bli prominenta personer inom Tredje riket (som Ernst Röhm, Wilhelm Frick och Alfred Rosenberg) kom ofta på besök. Det här gjorde att en likasinnad grupp kunde utvecklas, där Hitler fick förklara och finslipa sina åsikter och stärka sin roll som partiledare – hela tiden bakom fängelsets murar.
Dessutom använde Hitler tiden i fängelse till att skapa ett politiskt manifest. Han själv beskrev i själva verket fängelset som sitt ”universitet, betalt av staten”. Boken fick namnet Mein Kampf och där förklarade han en uppsättning idéer som i grunden inte förändrades mycket under hans liv utan utgjorde en viktig grund för nationalsocialisternas (nazisternas) ideologi. I Mein Kampf omformade Hitler också sin egen historia för att förstärka tanken på att han var kallad av ödet till att leda Tyskland.
Han och många av hans följare började tro att han hade ett ”… närmast Messiaslikt [uppdrag] … att bli den ’store ledare’ nationen väntade på, som skulle utplåna det ’kriminella förräderiet från 1918’, återupprätta Tysklands mäktighet och makt, och skapa en pånyttfödd ’germansk stat inom den tyska nationen’”. Hans självbiografi utgjorde början på den ”Führer-myt” som för vissa tyskar skulle bestå ända fram till den nazistiska periodens bittra slut 1945. En sympatiskt inställd skribent skrev 1924: ”Det som slumrar i det tyska folkets själ har antagit formen av livs levande förmågor … Det visar sig i Adolf Hitler, en levande inkarnation av nationens längtan.”
Min kamp
Mein Kampf beskrev en värld i konstant strid.
All existens skulle reduceras till en kamp mellan de starka och de svaga. ”De som vill leva, låt dem strida, och de som inte vill strida i den här världen av eviga strider förtjänar inte att få leva.” Hitler argumenterade för social darwinism, en tolkning av Darwins evolutionsteori som gällde mänskligheten och som bäst kan summeras som ”de starkastes överlevnad”. De främsta sätten för att avgöra vilka som var starka respektive svaga var genom ett rasperspektiv. Som Hitler skrev i
Mein Kampf: ”Rasfrågan ger inte bara nyckeln till världshistorien utan till all mänsklig kultur.” Arierna var mänsklighetens yppersta uttryck och det tyska idealet karaktäriserades av långa, välbyggda och friska människor med blont hår och blå ögon.
Ariernas fysiska vitalitet uttrycktes också genom deras rikt kreativa kultur. För Hitler var arierna
”kulturens grundare”. Deras totala motsats var judarna. Nazisterna porträtterade judendomen som en ras, inte en religion, och som något fysiskt, mentalt och andligt ohälsosamt.
Hitler argumenterade också för att judarna saknade en egen kultur.
Medan arierna skapade kultur, så invaderade, imiterade, korrumperade och i slutändan förstörde judarna den. Enligt nazisterna var det precis det som hänt i Tyskland. Under första världskriget, när tyska män låg ute i strid, underminerade judarna den tyska kulturen hemmavid genom att införa skadliga moderna idéer som bolsjevism och feminism. Att hemmafronten kollapsade och kriget förlorades skulle bero på det. Det var extremhögerns ökända Dolchstoßlegende, eller dolkstötslegenden.
Judarna var därför Tysklands fiender som måste ”elimineras” från samhället. Det fanns olika förslag på hur långt den här elimineringen skulle gå. Så därför måste alla germanska folk i Europa enas i en större germansk stat och för att åstadkomma det krävdes mer Lebensraum (livsrum). Förutom det behövde Versaillesfredens förräderi gottgöras. Hitlers långsiktiga mål var uttalade.
Det fanns olika åsikter om Mein Kampf och Hitlers mål. Ekonomen Johannes Zahn sade: ”Att läsa Mein Kampf är precis som att tro på Bibelns budord. Det här är budord, men ingen trodde att de kunde uppfyllas till etthundra procent.” Diplomaten Manfred von Schröder sade att: ”Ingen tog det egentligen på allvar.” Ändå hävdade Johannes Zahn att det judiska inflytandet ”gått för långt” i Tyskland och Herbert Richter, som sade att Mein Kampf var ”för galen” för att ens läsas ut, tyckte också att de tyska territorier som gått förlorade i första världskriget borde återlämnas. Det verkade som om Hitler lyckats anspela på ett antal vanliga uppfattningar i Mein Kampf – han hade bara dragit dem till sin spets. Boken sålde till en början dåligt, men 1939 var det den näst bäst säljande boken i Tyskland efter Bibeln. 1945 hade 10 miljoner exemplar sålts.
Ölkällarkuppen och Hitlers fängelsevistelse fick också Nazistpartiet att inse att vägen till makten gick via röstsedlarna. En väpnad revolution var inte lösningen. I stället skulle de besegra systemet inifrån, genom att bli en del av Tysklands demokratiska system innan de tog makten och slet demokratin i stycken. Som Hitler sade: ”Även om det tar längre tid att rösta ut dem än att skjuta dem är resultatet i alla fall garanterat av deras egen författning.”