FASCISMENS FADER: MUSSOLINI
Benito Mussolini gav sig inte förrän han hade hela Italien i sitt grepp.
År 1912 utsåg det italienska Socialistpartiets officiella tidning en ny chefredaktör. En välkänd socialistisk journalist skulle nu leda Avanti! – som betyder ”Framåt!” – och hans rykte hade föregått honom. Han var en italienare som gjort sig ett namn i Schweiz och till och med startat sin egen framgångsrika tidning, men den här positionen skulle innebära slutet för hans socialistiska karriär … Mannen var Benito Mussolini och han skulle snart byta ut alla sina åsikter.
Den lilla staden Predappio i norra Italien var platsen för Mussolinis tidiga år. Han föddes 1883 och blev vid ung ålder introducerad för den politiska världen eftersom hans far var socialistisk journalist på deltid, när han inte arbetade som smed. Men inget av jobben gav särskilt mycket pengar och familjen Mussolini var fattig. De bodde i två överbefolkade rum på andra våningen i en liten, fallfärdig byggnad. Men det spelade ingen roll för den unge Benito – senare skulle han komma att skryta med sin enkla bakgrund.
Mussolinis ungdom präglades av socialismen. När han hjälpte sin far i smedjan var det socialismen de pratade om, och även hans namn var i högsta grad symboliskt. Han var främst uppkallad efter den mexikanske presidenten Benito Juárez, som varit en liberal politiker, och hans mellannamn, Andrea och Amilcare, kom från de italienska socialisterna Andrea Costa och Amilcare Cipriani. Eftersom den här ideologin trummats i honom från ung ålder var Mussolini mycket säker på sin sak.
Hans problem var att han var lika aggressiv som han var smart. Hemma var han ständigt humörstyrd, och i skolan fick han rykte om sig som mobbare av både elever och lärare, så han skickades till en strikt katolsk skola i närbelägna Faenza. Under tiden där högg han en annan student med en pennkniv, kastade sten på församlingen under mässan och slungade ett bläckhorn mot en lärare. Han blev avstängd och flyttades till en annan skola, där han lyckades gå ut med bra betyg och småskolelärarbehörighet 1901. Han försörjde sig som lärare i Italien ett tag, men 1902 behövde han lämna landet.
I en tid då vapenvägran inte erkändes blev militärtjänstgöringen en pacifists värsta mardröm. Det var därför Mussolini flydde till Schweiz och tog ströjobb medan han läste all filosofi han kunde få tag i. Han slukade Immanuel Kant, Friedrich Nietzsche och Baruch Spinoza, och hyste ett omättligt intresse för Friedrich Hegel, Peter Kropotkin och Georges Sorel. Hans förmåga och villighet att prata om alla de här tankarna gjorde att han uppmärksammades. Det skadade heller inte att han besatt utmärkta retoriska förmågor.
Men Schweiz var ingen höjdpunkt i Mussolinis liv – även om han finslipade sin journalistiska förmåga och producerade propaganda för ett fackförbund lyckades han inte få någon fast anställning eller tillvaro, utan han greps för lösdriveri. Han fick lite jobb från socialistiska tidskrifter, men hans inblandning i den socialistiska politiken kom ifatt honom. Han deporterades och genomgick till slut i januari 1905 den militärtjänstgöring han försökt undkomma. Mussolini tillbringade nästan två år i den italienska armén innan han återvände till läraryrket i september 1906. Han började vid
”HEMMA VAR HAN STÄNDIGT HUMÖRSTYRD, OCH I SKOLAN FICK HAN RYKTE OM SIG SOM MOBBARE AV BÅDE ELEVER OCH LÄRARE.”
universitetet i Bologna för att få lärarbehörighet i franska för de högre klasserna – ett språk han lärt sig i Schweiz – och for sedan till Ligurien i nordvästra Italien för sin första anställning.
Men vid sidan av läraryrket fortsatte Mussolini med sina andra aktiviteter. Ett socialistiskt veckoblad, La Lima, tog snart in honom och han undertecknade sina artiklar med pseudonymen Vero Eretico, eller uppriktig kättare.
Tidigt 1910 flyttade Mussolini igen, den här gången tillbaka till Forlì. Hans rykte föregick honom och han grundade en veckotidskrift kallad La Lotta di Classe, eller ”Klasskampen”. Försäljningen gick strålande – alla ville veta mer om Forlìs främsta socialists åsikter om krig, religion och italiensk politik. De slickade i sig hans anti-kyrkliga artiklar och mumlade medhållande om hans antimilitära ståndpunkt. Han fick ännu mer respekt när han omsatte sina ord i handling.
1911 stred Italien i Libyen och socialisterna i Forlì var inte nöjda – något de visade genom att göra uppror. Mussolini anslöt sig till dem och avfärdade konflikten som ett imperialistiskt krig. För det fängslades han i fem månader, men direkt efter frisläppandet hjälpte han till att avsätta två medlemmar i Socialistpartiet som ställt sig bakom Italiens agerande i intagandet av Tripoli. De andra partimedlemmarna blev imponerande – han fick höra att befattningen som chefredaktör för
Avanti! var hans om han ville. Vem var han att säga nej? Det här var den främsta plattform han kunde få inom socialistisk journalism och den hade fallit rakt i hans knä.
Ingen kunde ha anat den succé som nu skulle följa. Utgivningen steg drastiskt och medlemsantalet i Italiens Socialistparti steg med 20 000. Mussolini försökte rida på vågen av stöd genom att ställa upp i parlamentsvalet i oktober 1913, och även om han inte kom in gjorde Socialistpartiet sitt bästa val någonsin med 53 av parlamentets 508 platser.
Men det var vad som hände därefter som förändrade allt. Mussolini var en känd antimilitarist, antinationalist och antiimperialist, och avskydde därför Italiens deltagande i första världskriget.
”DET VISKADES OM REVOLUTION OCH MUSSOLINI INSÅG ATT DET VAR DAGS ATT ANVÄNDA SIG AV DET.”
Landet hade ställt sig på Tysklands och ÖsterrikeUngerns sida, men sedan beslutat att de inte skulle skicka några soldater till striderna. Det passade det socialistiska tänkandet – det var trots allt inte deras strid, och de hade egentligen inget att vinna på det. Så varför kändes det så fel för Mussolini?
En teori är att när kriget bröt ut 1914 kastade socialister över hela Europa sina principer åt sidan och ställde sig på sina regeringars sida. Socialismen hade en internationell utblick, men länderna gick ut i krig mot varandra – nationalismen vann mark. Dessutom fungerade nationalismen. Men det fanns ett problem: det italienska Socialistpartiet höll inte med. Efter att ha publicerat en artikel i Avanti! där ”aktiv neutralitet” förespråkades i stället för att göra ingenting fick Mussolini lämna tidningen och han uteslöts från partiet. 1914 var hans socialistiska liv över.
Mussolini tog nationalismen till sitt hjärta. Han deltog i demonstrationer för Italiens inblandning i kriget och han skrev för Il Popolo d’Italia, tidningen han grundat i november 1914, och argumenterade för att Italien skulle ansluta sig till de allierade. Men hur kunde han driva sin tidning utan jobb? Avanti! tryckte rubriken ”Chi paga?” (Vem betalar?) i ett försök att misskreditera sin tidigare chefredaktör, och påstod att han fick pengar från fransmännen och britterna. De hade inte helt fel. Pengar kom in från italienska företag som Fiat, men sedan även från det franska Socialistpartiet och (från 1917) den brittiska regeringen. Det spelade heller ingen roll var pengarna kom ifrån – det första numret trycktes i
en upplaga av 30 000 exemplar och sålde slut.
1915 förklarade Italien slutligen krig mot Österrike, men det räckte inte. Mussolini blev inte nöjd förrän krig förklarades mot Tyskland ett år senare. Han tog dock värvning i den italienska armén 1915 – chockerande med tanke på hans tidigare antimilitära uppfattning. Mussolini tillbringade totalt 17 månader i skyttegravarna, och han befordrades till och med till korpral i februari 1916 eftersom han ”förbisåg umbäranden och var omsorgsfull och noggrann i sin tjänsteutövning”. 1917 fick han avsked med hedersbetygelser från armén efter att han fått granatsplitter i kroppen efter en olycka vid en skjutbana.
Efter att ha lämnat livet i armén fick han återgå till journalistiken. Han rapporterade om den italienska regeringens uppgivenhet och, när striderna vid den italienska fronten upphörde den 4 november 1918, jublade han över Italiens inblandning. Kriget var över, men inte Italiens bekymmer. Landet hade ingått ett dåligt avtal och inflationen sköt i höjden. Det viskades om revolution – Ryssland hade precis avskaffat sin monarki trots allt. Mussolini insåg att det var dags att använda sig av det.
I februari 1918 argumenterade Mussolini för en diktatur. Landet skulle ha nytta av ”en man som är tillräckligt skoningslös och energisk för att göra rent hus”. Han antydde att han kanske var den rätta kandidaten och började sätta saker i rullning. Den 23 mars 1919 grundade han Fasci italiani di
combattimento, eller Kampförbunden, vilket i stort sett var en kampgrupp. Innebörden i namnet var att de olika kampgrupperna var sammanbundna av band lika nära som de i en fasces, symboler som bars av de livvakter som banade väg för ämbetsmän som fått fullkomlig makt i det antika Rom. Nu hade det hänt – fascismen var född.
Folket tog till sig fascismen och anledningen till det var Mussolini. Hans retoriska förmåga var enastående och hans talande gester drog till sig uppmärksamhet. Det spelade ingen roll att hans åsikter var motsägelsefulla och att hans fakta var felaktiga – han fängslade publiken vid sina möten. Självklart spelade våldet förmodligen också en roll när det gällde att få folk att ta till sig hans sätt att tänka. Vissa italienare var så inspirerade av Mussolinis ord att de bildade patruller som brände ned socialisternas egendomar. Folk terroriserades, misshandlades och dödades.
1920 eskalerade attackerna. Svartskjortorna
– som de kallades på grund av sina uniformer – började göra räder i lokala myndighetsbyggnader och de hindrade vänstersinnade personer från att få viktiga ämbeten. Mussolini hade inte beordrat något av det här, men han verkade heller inte bry sig så mycket om vad som skedde i hans namn. Regeringen gav heller inte något större motstånd och vänstern försvagades alltmer för varje dag. Det slutliga steget var att få kontroll över Italien och den perfekta möjligheten fanns precis runt hörnet.
När det som fanns kvar av Italiens fackförbund bestämde sig för att strejka sommaren 1922 erbjöd Mussolini ett ultimatum: om regeringen inte satte stopp för strejken skulle hans fascister göra det. Regeringen gjorde inte någonting, så många av Mussolinis följare erbjöd sig frivilligt att genomföra hotet. Strejken slogs ned. Bara ett par månader senare sammanstrålade omkring 40 000 fascister i Neapel och Mussolini visste att tiden var inne. Han talade inför folksamlingen och förklarade bestämt: ”Antingen får vi lov att bilda regering, eller så tar vi oss den makten genom att marschera mot Rom.” Svaret kom omedelbart – rummet fylldes av ropet ”Roma! Roma! Roma!”.
Planen var enkel: milisen skulle avancera mot huvudstaden och supportrar från hela Italien anslöt sig till marschen mot Rom. Det fanns inget regeringen kunde göra – Mussolini krävde makten och han hade antalet som skulle ge honom det han vill ha. Kung Victor Emmanuel III gav upp och skickade ett telegram till sin nya premiärminister, den yngste i Italiens historia. Il Duce var född.
Mussolini började genast skapa sin totalitära drömstat. Hans första mål var att få en särskild nödsituationsmakt och han beviljades en ettårig diktatur. Nu var det dags att sätta igång. Hans svartskjortor fick förstärka armén och han avskaffade fackförbunden. Han riggade valen så att Fascistpartiet fick de flesta av parlamentsplatserna och sedan blev blotta misstanken om antifascistiska åsikter straffbart med fängelse utan rättegång. Socialistiska publikationer begränsades – ironiskt nog med tanke på Il Duces förflutna, men det vågade ingen nämna.
Till en början ansågs hans agerande inte vara hemskt eller skrämmande. En ansenlig andel av befolkningen var nöjd med förändringarna
– de var trötta på strejker och ville bara att det ekonomiska skulle fungera. De ville få ordning på kaoset i efterkrigstidens Italien. Vissa av dem var så fokuserade på det att de missade alla varningstecken. Demokratin dog en tyst död och landet blev en enpartistat. Yttrandefriheten avskaffades. En hemlig polis började dyka upp i varje stad och höll koll från skuggorna. 1924 blev det ännu värre. I parlamentet hade Giacomo Matteotti, en framstående socialistisk politiker, kritiserat Mussolinis regering. Matteotti var en modig man som vågade yttra sig, men han blev mördad för det. Premiärministerns hejdukar kidnappade och mördade honom. Mussolini hade inte känt till något om planen, och mördaren Amerigo Dumini fängslades. Planer på att mörda Mussolini uppstod, men han fortsatte. Han skulle inte förlora kontrollen förrän han var död.
Det fanns propaganda överallt. Mussolinis bror drev nu Il Popolo och 66 procent av de italienska tidningarna ägdes av Fascistpartiet. Biograferna
”ITALIEN OCH TYSKLAND VAR OFFICIELLT SETT ALLIERADE OCH KRIGET VAR PRECIS RUNT HÖRNET.”
måste visa godkända journalfilmer och barn tvingades gå med i den nygrundade ungdomsgruppen Opera Nazionale Balilla. Pojkscouter och andra ungdomsgrupper blev olagliga. Det var fascism eller fängelse som gällde.
Sedan gjorde Il Duce något som hans gamla socialistiska jag skulle ha gjort uppror emot – han försökte grunda ett imperium. Italien invaderade
Etiopien i oktober 1935 och konflikten var inget annat än fasansfull. Italienarna släppte gasbomber över sitt mål och dödade civila i processen, bara för att Mussolini den 9 maj 1936 skulle kunna meddela att det italienska imperiet var fött.
Mussolini var dock inte den ende som uppmärksammades på 1930-talet. I Tyskland styrde Adolf Hitler med en lika aggressiv armé av banditer bakom sig. Han var den ende europeiske ledaren som hade stöttat Mussolinis strävan att bygga ett imperium och vänskapsband bildades – de var två fascistdiktatorer mot världen. De stärkte sitt förhållande med Rom-Berlin-axeln 1936, som de sedan utvecklade till Stålpakten, som ratificerades den 22 maj 1939. Mussolini gick till och med så långt som till att anta Hitlers religiösa uppfattning, vilket fick honom att godkänna antisemitiska lagar som ledde till att 20 procent av Italiens judar skickades till tyska koncentrationsläger. Italien och Tyskland var officiellt sett allierade och kriget var precis runt hörnet.
Kriget gick inte milt fram mot Italien. Mussolini ville egentligen inte ge sig in i konflikten – varför skulle han vilja ”marschera blint med tyskarna” och göra sitt land bankrutt? I slutändan vann dock den överenskommelse han hade med Hitler och Mussolini förklarade krig mot de allierade.
Det var fel tidpunkt. Innan de italienska trupperna kunde mobiliseras hade Frankrike kapitulerat
– och där försvann allt hopp om seger. Mussolini spelade nu andra fiolen i axelmaktsalliansen och tyska överraskningsanfall hölls hemliga av rädsla för att italienarna skulle förstöra dem. Det var genant. Så Mussolini bestämde sig för att agera på egen hand.
Grekland blev måltavla för Mussolinis stora militära anfall 1940 och på rent trots informerade han inte tyskarna. Det var ett misstag. Italiens militär hade aldrig varit känd för sin storhet och Mussolini var inte direkt någon mästerstrateg. Tyskarna måste komma till hans hjälp. Och sedan hände samma sak igen i Nordafrika 1943.
Det var inte så bra på hemmaplan heller – folket var trötta på ett krig de aldrig skulle vinna och de var trötta på sin premiärminister, som allt mer verkade jaga efter personlig ära i stället för att ta hand om sitt land.
Regeringen var också oroad. De allierade invaderade Sicilien i juli 1943, lyckades inta ön och den 24 juli kallade det fascistiska Stora rådet till möte och beslutade att nu var det nog. Mussolini tvingades avgå. Naturligtvis vägrade premiärministern att lämna sin post, och han gick till jobbet som vanligt följande morgon. Han trodde att han skulle klara sig och att det hela var något som snart skulle blåsa över – Stora rådet skulle stötta honom. Han insåg hur fel han haft när han greps samma eftermiddag.
Avsatt och förödmjukad blev Mussolini satt i fängelse. Först på ön Ponza, sedan på en liten ö utanför Sardiniens kust. Han fick åtminstone njuta av Medelhavets värme – tills en oro för att tyskarna skulle försöka frita honom dök upp.
Han transporterades snabbt till ett hotell i bergen i Abruzzo. Hans tillfångatagare hade fel när de trodde att Mussolini var i säkert förvar där – tyska kommandosoldater kraschlandade med glidflygplan i bergen och tog med honom tillbaka till München.
Det fanns ett förbehåll för Il Duces frihet. Mussolini måste återvända till norra Italien och upprätta en ny fasciststat, Repubblica Sociale Italiana, eller Italienska sociala republiken. Det var en chans för honom att få styra ett land igen, att visa sin makt – fast så var det inte. Mussolini erkände öppet för sina besökare att det bara var en marionettstat under tysk kontroll. Han satt fast, medan italienska fascister torterade och deporterade alla som inte höll med om doktrinen som bar hans namn.
De allierade tog sig fram över den italienska halvön. Alla visste vad målet var: Mussolini måste avrättas. Mussolini vägrade att ta det säkra före det osäkra och flyga ut ur landet. I stället förklädde han sig som tysk soldat och försökte korsa gränsen mot Österrike i en konvoj av tyska militärfordon med sin dåvarande älskarinna Clara Petacci den 27 april 1945. Planen var dömd att misslyckas
– när ditt ansikte i åratal har använts i pro-statlig propaganda kommer du oundvikligen bli avslöjad när du är iförd en undermålig förklädnad. Mussolini och Petacci tvingades ur gruppen och hölls över natten på en bondgård. Nästa dag fördes de till en liten stad vid Comosjöns strand.
Paret beordrades att stå framför en stenmur och med bultande hjärtan gick de sina öden till mötes. Benito Mussolini, 61 år gammal, dödades av en kulspruta som förmodligen hanterades av kommunistpartisanen Walter Audisio.
Du kanske tror att det innebar slutet, men Mussolinis fiender var inte klara. Hans kropp, tillsammans med Petaccis och 14 andra fascisters, dumpades utan vidare på Piazzale Loreto i Milano med avsiktlig ironi. Bara åtta månader innan hade kropparna efter 15 avrättade partisaner visats upp som ett starkt budskap om att alla antifascister skulle dödas. Milanos invånare jublade – de fann stort nöje i att kasta grönsaker på liken, och de spottade, slog och sparkade för allt vad de var värda. Mannen som förorsakat dem så mycket olycka var död, tiden för hämnd var inne.
Mussolini begravdes i en omärkt grav, men alla visste var den fanns. Antifascisterna ägnade det följande året åt att vanhelga den innan några av den tidigare ledarens lojala supportrar grävde upp hans kropp. Slutligen, efter att ha tappats bort, hittats igen och överlämnats till hans änka begravdes Mussolinis kropp i familjegraven i Predappio. Hans minne begravdes inte med honom. Italienarna var arga för det han gjort. Mussolini hade haft makten i 20 långa år genom lynchning av politiska motståndare, militär makt och subversiv politisk taktik. Demokratin välkomnades med öppna armar och i valet 1948 fick ett nyfascistiskt parti som hållit fast vid den döde diktatorns ideal bara två procent av rösterna.
Mussolini ses som fascismens fader – det var trots allt han som skapade den. Men han överskuggas ofta av den ökände ledare som knyckte många av hans idéer och som gjorde bättre ifrån sig. Mussolini kan ses som en olämplig härskare, som lät sina personliga mål stå i vägen för skapandet av den storartade nation som han trodde sig vara kapabel till, och han var absolut ingen storartad militär. Mot slutet undrade Mussolini ofta över hur historiens dom över honom skulle bli och den har verkligen inte varit snäll mot Il Duce. Det är ett rykte som tycks välförtjänt.