FRANCISCO FRANCO
Generalissimon som vann kriget i Spanien och blev Europas längst sittande diktator.
När Francisco Franco Bahamonde dog den 20 november 1975 besökte tiotusentals spanjorer det kungliga palatset i Madrid och defilerade förbi båren där hans kropp låg på lit de parade. Att 82-åringen dött kom inte som någon överraskning, med tanke på att han återinsjuknat i sin hjärtsjukdom en månad tidigare, men den självutnämnde caudillons död – den spanska motsvarigheten till Führer – fick ändå tårarna att rinna. Men var de tårar av sorg eller av lättnad? För medan flaggorna vajade på halv stång och alla vanliga tv- och radioprogram ställdes in eftersom Spanien var i sorg gick åsikterna isär, precis som de gjort medan han levde. Vissa oroade sig för framtiden – ”Spaniens och den kristna civilisationens fiender står beredda”, hade Franco sagt på sin dödsbädd – medan andra helt enkelt var tacksamma: det var trots allt slut på 39 år av absolut, auktoritär makt.
Franco var en diktator precis som Adolf Hitler, Benito Mussolini, Josef Stalin och António de Oliveira Salazar, men han hade suttit vid makten längre än någon av dem och kunde inte egentligen sägas vara fascist. Hans väg till makten hade varit fenomenal, med tanke på att Franco i yngre dagar ansågs vara blyg och obekväm. Han hade varit ett försagt och ensamt barn, ”så tillbakadragen att han uppfattades som en kall enstöring” enligt biografiförfattaren och historikern Paul Preston. Få kände att de förstod sig på honom.
Franco föddes klockan 00.30 den 4 december 1892 i staden El Ferrol i nordvästra Spanien. Han var spensligt byggd och blev mobbad. Han hade påverkats djupt av föräldrarnas separation, och han var desperat att få pappa Nicolás Franco y Salgado-Araújos erkännande. Han kände att han aldrig kunde mäta sig med den äldre brodern Nicolás. Till och med när han gick med i spanska armén den 29 augusti 1907 kände han av faderns missnöje. För sin far var han bara ”min andre son”, men hans ställning i det spanska samhället i stort fick ett uppsving när han gick med i armén.
Han kallades Franquito, eller lille Franco, av dem som ville reta honom för hans storlek och ljusa röst, men Franco slutförde sin militärutbildning i juli 1910 och gick ut med en längtan efter att få strida i ett pågående kolonialkrig i Marocko. Full av förakt för de vänstersinnade aktivisterna fick han lov att bege sig till Afrika den 6 februari 1912, där han kastade sig in i rollen i sådan grad att han vid 33 års ålder lyckades bli Europas yngste general.
1928 lämnade Franco Marocko och åkte till Zaragoza för att leda den nybildade militärakademin. Men det var de okontrollerbara faktorerna inom Spaniens turbulenta politiska sfär som i slutändan påverkade hans riktning. När Spaniens militärdiktatur kollapsade 1929 och kommunalvalen 1931 togs hem av de vänsterinriktade Republikanerna skulle bildandet av Andra spanska republiken så småningom få en direkt inverkan på honom.
Politiska sår låg öppna och orsakade lidande för katolska kyrkan, militären och eliten, så när den vänsterkoalition Folkfronten vann valet till den lagstiftande församlingen började de spanska generalerna diskutera ett militärt maktövertagande.
De trodde att det skulle gå fort, men det urartade i inbördeskrig när Spanien delades mellan traditionalister och de som ville se samhällsförändringar.
Regeringen skickade
Franco som generalguvernör till Kanarieöarna eftersom de var osäkra på hans lojalitet. Till en början höll han låg profil
”HAN LÄT DÖDA MÄNGDER AV LIBERALER, KOMMUNISTER, SOCIALISTER, INTELLEKTUELLA, ANARKISTER OCH SEPARATISTER.”
trots att han var en viktig person inom militären. Först vägrade han ansluta sig till rebellerna, men han ändrade sig senare, och då var något av det första han gjorde att kommendera afrikanska armén från Marocko tillbaka till Spanien. Han lät transportera över dem med tyska Junkertransportplan och fartyg skyddade från luften av italienska bombplan. Hans aktier steg så mycket att Nationalisterna 1937 sökte en befälhavare och erbjöd Franco rollen som generalissimus. Med utländska yrkessoldater och ett enat högerparti började det bli för mycket för Republikanerna, och Franco utsågs till Spaniens stats- och regeringschef fram till krigsslutet. Men generalen hade sina egna planer.
För att försöka förstå hans tankegångar kan man ha i åtanke att Franco hade svurit på att rädda Spanien från marxisterna ”kosta vad det kosta vill”, och när han fått höra att det kunde innebära att han måste skjuta halva Spanien log han och sade: ”Jag upprepar, kosta vad det kosta vill.” Vissa trodde att Franco förlängde inbördeskriget med flit för att hinna utplåna Republikanerna ordentligt, och städer som Barcelona, Valencia och Madrid föll en efter en. Men ju längre han höll sig kvar vid makten, desto svårare skulle det bli att bli av med honom.
Han satte gärna upp affischer av sig själv runt om i Spanien och drog sig inte för att sanktionera en extrem krigstaktik. I en hemsk händelse den 26 april 1937 dog upp till 800 personer i en tysk flygbombning av den baskiska staden Guernica
eftersom Hitler använde Spanien som träningsmål. Inte heller tvekade han att tillåta att mängder av liberaler, kommunister, socialister, intellektuella, anarkister och separatister dödades under la
Represión Franquista, Francoförtrycket. Franco använde ordet limpieza för att beskriva strategin, rengöring. Den fortsatte långt efter att Spanien hamnat under Francos kontroll 1939 och han tros ha legat bakom 200 000 personers död.
Franco arbetade 14-timmarsdagar vid sitt skrivbord och försummade sin familj. Han hade gift sig med María del Carmen Polo y Martínez-Valdès 1923 och de fick dottern María del Carmen tre år senare. När de återvände från exilen i Frankrike lät han dem vänta i mer än en timme medan han fortsatte att arbeta på planerna för att återupprätta ett konservativt katolskt Spanien.
1940 hade Franco fått diplomatiskt erkännande från nästan alla länder, förutom Sovjetunionen och Mexiko, och minskat den spanska arméns storlek från 1 miljon man till 250 000. Han berömdes för att han inte gick med i andra världskriget och det sågs som en av hans största bedrifter, utöver hans
önskan att skydda judarna från axelmakterna. I själva verket träffade Franco Hitler den 23 oktober 1940 i Hendaye i Frankrike och sade till Führern – som han också lät vänta i en timme, till Hitlers förargelse – att han ville att Spanien skulle få franska Marocko, en del av franska Algeriet och franska Kamerun. Det gick inte Führern med på.
Vissa menar att Francos krav var en fördröjningsstrategi för att köpa sig tid till att stabilisera Spanien, låta landet återhämta sig och kunna hålla de diplomatiska förbindelserna med de allierade öppna. Andra tror att han överskattade Hitlers önskan om spansk inblandning. Oavsett var Führern inte imponerad av förslagen, men Franco fortsatte att uppvakta Hitler. Han skickade den blå divisionen till den ryska fronten, lät tyskarna använda spanska hamnar och, chockerande nog, gav han SS en lista över 6 000 judar (listan hittades i de spanska arkiven 2010, men några order hade aldrig utfärdats baserat på listan).
När kriget var slut gjorde Francos neutralitet att han kunde sitta kvar på posten. Även om ett elvasidigt dokument som hittades i arkiven i
Ministerio de Asuntos Exteriores 1997 visade att han erbjudit 100 nazister asyl fick han fortsätta att bygga ett Spanien helt i sin smak. Han bedrev en ekonomisk självförsörjningspolitik som skar av nästan all internationell handel. Det ledde till svält och cirka 200 000 människor dog.
Ändå var inte Francos position i fara, utan den stärktes snarare ännu mer av kalla kriget. USA hade förkastat Francos regim 1946, men inledde samtal med Spanien 1953, vilket resulterade i att de två länderna undertecknade Madridpakten, som gick ut på att Spanien skulle få ekonomisk och militär hjälp mot att USA fick stationera bombflygplan och hangarfartyg i och omkring landet. Franco hade redan stöd från katolikerna (inbördeskriget presenterades som ett korståg mot bolsjevismen) och traditionalisterna, och kände att det här gav honom en global legitimitet. Han njöt av sin nyfunna status.
Samtidigt ville han ha intern hjälp. Politikern
Lopez Rodo och de nya teknokraterna anslöt Spanien till Bretton Woods-systemet 1959. Det gav pesetan ett fast värde på 60 pesetas per amerikansk dollar och ledde till att Spanien blomstrade på 1960-talet. Ändå förbjöd Francos regim kulturaktiviteter som avvek från landets traditioner, och baskiska, galiciska och katalanska erkändes inte längre. Två representanter för den konservativa katolska organisationen Opus Dei, ministrar i Francos regim, upprättade utrensningskommittéer vid universiteten som skulle hitta ”dåliga” politiska och religiösa idéer och vetenskaplig undervisning som stred emot Bibeln. Det fanns ingen möjlighet till fria val för att åstadkomma förändring: Franco hade varit regent på livstid sedan 1947 och det var han som skulle utse en efterträdare, inte folket (Juan Carlos, sonson till kung Alfonso XIII).
Men tiden gick och Francos regim blev alltmer avslappnad. Han tog åt sig äran för att investera i administration och industri samt lätta på presscensuren och polisstyret. De som delade hans uppfattning uppskattade den förbättrade levnadsstandarden. Men för de förtryckta separatisterna och de som ville att Spanien skulle erkänna sin mångfald kändes Francos död som en befrielse. En kort tid efter hans död gjorde Carlos om landet till en pluralistisk demokrati. Så har det varit sedan dess.