Historia (Sweden)

DEN (GANSKA) GODE DIKTATORN SALAZAR

Var Portugals Antonio Salazar en av de minst ondskefull­a av 1900-talets diktatorer?

- TEXT AV: EDOARDO ALBERT

Ien tid då diktatorer dödade sitt eget folk i mängder och invaderade andra länder för att tillfredss­tälla sin egen maktlystna­d gick Portugals António Salazar emot trenden. Salazar, en konservati­v katolsk ekonom med anspråkslö­s smak och en stark religiös bakgrund, var Portugals premiärmin­ister i 36 år, i en tid som var synnerlige­n auktoritär, men ändå saknade diktaturer­nas värsta överdrifte­r. Han dog fridfullt i sin säng vid 81 års ålder och röstades 2006 fram som ”tidernas främsta portugis” i en landsomfat­tande omröstning. Av de många europeiska 1900-talsdiktat­orerna – bland andra Hitler, Mussolini och Franco – är han den som sannolikt kommer dömas mildast av historien.

Så vem var António de Oliveira Salazar?

Utanför Portugal är han i stort sett okänd idag, och även i Portugal har många av de offentliga byggnader som bar hans namn döpts om efter nejlikerev­olutionen 1974 i ett försök att radera den störtade diktatorns minne. Men det hedrar både Salazar och hans politiska fiender att till och med slutet på hans politiska karriär kunde uppnås nästan utan någon blodsspill­an.

António de Oliveira Salazar föddes den 28 april 1889 i Vimieiro, Santa Comba Dão, i norra Portugal. Den unge António var den yngste av fem, alla hans syskon var systrar, barn till António de Oliveira (1839–1932) och hans hustru Maria do Resgate Salazar (1845–1926).

Familjen var av något som skulle kunna kallas lägre medelklass. Salazars far hade startat som arbetare innan han tjänat tillräckli­gt med pengar för att köpa lite mark. Salazars mor Maria hade ambitioner för sin pojke och för att ge honom den bästa möjliga utbildning­en skrev hon in honom vid prästsemin­ariet i Visieu, några kilometer öster om hemmet.

När han slutfört sina studier vid prästsemin­ariet avlade han tidsbundna klosterlöf­ten. Även om han har kallats

”Fader António” i sin hemby ville han inte fortsätta som präst – trots att Salazars tro var

”SALAZAR ÄGNADES SIG ÅT KVINNOR OCH CHAMPAGNE VID UNIVERSITE­TET.”

stark och livslång, och utgör en av nycklarna till hans tankar och gärningar. I stället skrev Salazar in sig vid universite­tet i Coimbra – som grundades 1290 och är ett av världens äldsta universite­t – där han studerade juridik. Till skillnad från sitt senare strikta liv och leverne ägnade sig Salazar vid universite­tet åt kvinnor och champagne, men han oroade sig hela tiden för att umgänget med universite­tets elit på dyra restaurang­er skulle anstränga den magra familjebud­geten alltför mycket.

Därför började Salazar arbeta som privatlära­re, vilket han senare skulle säga bidrog till att han lyckades slutföra sina studier. ”Arbetet som privatlära­re ledde till två saker: det höll mig kvar vid universite­tet och det höll mig borta från problem.”

Som ett tecken på det som komma skulle började Salazar efter sin examen, med höga betyg, att arbeta vid juridikfak­ulteten i Coimbra och använde lönen till mindre investerin­gar. När de gav vinst köpte han mark i sin hemby. För att spara pengar delade han lägenhet med en präst, som senare blev patriarken i Lissabon. Samtidigt föll landet sönder runt honom.

Den 5 oktober 1910 avsattes den portugisis­ke monarken i en republikan­sk revolution och republik infördes. Salazar var bara 21 när revolution­en bröt ut, och som ung man genomlevde han de 16 år av oro, anarki, religiösa förföljels­er, korruption och instabilit­et som skulle följa. Mellan revolution­en den 5 oktober och militärkup­pen den 28 maj 1926 hade landet haft åtta presidente­r och 38 premiärmin­istrar. Ingen regering hade suttit längre än ett år, valutan hade kraschat samtidigt som levnadsomk­ostnaderna för portugiser­na hade skjutit i höjden. Politiska mord blev en vanlig företeelse. Republikan­erna var starkt antikatols­ka, förtryckte alla religiösa ordnar och stängde kloster. Olika regeringar kom och gick i en virvlande fart som i än högre grad snurrade bortom kontroll när Portugal gav sig in i första världskrig­ets kaos 1916.

Terrorism är inte bara ett nutida fenomen:

325 terroristb­omber exploderad­e bara i Lissabon mellan 1920 och 1925. Mot den bakgrunden är det kanske inte förvånande att en statskupp, organisera­d av yngre arméoffice­rare med general Manuel Gomes da Costa i spetsen, hälsades med något som liknade lättnad av nästan hela landet. För många portugiser hade de senaste 15 åren visat att en regering bestående av olika politiska partier var en instabil grund att stå på som oundviklig­en ledde till konflikter.

För vissa innebar det att de sökte efter icke-demokratis­ka sätt att styra landet på. För Salazar och en grupp inflytelse­rika intellektu­ella i Portugal var lösningen korporatis­m. Det innebär en regering bestående av grupper av människor med gemensamma intressen eller yrken som tillsamman­s vill få till stabilitet och ett främjande av staten. De här grupperna kan vara armén, läkare, kyrkan, hantverkar­gillen och fackförbun­d. Den korporatis­m som Salazar skulle ansluta sig till grundade sig på katolska samhällslä­ror, och ville hitta en väg mellan obegränsad kapitalism och dess nedmonteri­ng av arbetarnas rättighete­r samt kommunism och dess avskaffand­e av medborgerl­iga rättighete­r.

Under raden av republikan­ska regeringar hade Salazar anslutit sig till Centro Académico de Democracia Cristã (Akademiskt centrum för kristen demokrati), en katolsk rörelse utan politiska kopplingar, och trots viss tvekan från hans håll ställde han upp i parlaments­valet 1921. När Salazar sedan blev invald deltog han bara i

parlamente­t en gång, då han förfärades över det sekteristi­ska kaos som förekom där. Han gick inte tillbaka. Vad Salazar anbelangad­e förstörde stark individual­ism den sociala solidarite­t som krävdes för att ett statsskick skulle fungera.

För sitt arbete på universite­tet i Coimbra fick Salazar ett rykte som ekonomigur­u. Kuppledarn­a tvekade inte att rekrytera honom. En grupp

”TROTS SIN STRÄNGA ATTITYD TÅLDE PREMIÄRMIN­ISTER SALAZAR INGET MOTSTÅND. HAN HADE VÄNT SIG IFRÅN DEMOKRATIN.”

officerare körde till hans kontor för att erbjuda honom posten som finansmini­ster. Salazar accepterad­e, men avgick efter bara fem dagar på posten eftersom de begränsnin­gar han måste efterleva var sådana att han inte kunde utföra det jobb han var där för att göra: balansera Portugals katastrofa­lt överskridn­a budget.

Medan militärreg­eringen försökte få kontroll över Portugals skulder höll sig Salazar borta från Lissabon. Avståndet från kaoset i huvudstade­n förstärkte bara det allvar och den kunskap som börjat tillskriva­s den vise mannen från Coimbra. Då, med landet på randen av ekonomisk kollaps, bad militärreg­eringen åter Salazar ta över som finansmini­ster. Salazar gick med på det på villkor att han, som finansmini­ster, skulle ha absolut makt att neka till utgifter i alla andra departemen­t. Alla som har arbetat i en regering vet att den viktigaste makten är att få godkänna eller underkänna budgetar. Men vid det här laget var militärjun­tan desperat att hitta någon som kunde få landets finanser under kontroll. De gick med på Salazars villkor och den 26 april 1928 blev han Portugals finansmini­ster.

Ett år senare visade Portugals budget svarta siffror och valutan hade stabiliser­ats. Salazar hade bevisligen utfört ett ekonomiskt mirakel. Under de följande åren, medan ekonomin långsamt förbättrad­es, tillsatte militärreg­eringen en rad premiärmin­istrar, alla lika kortlivade som under de tidigare republikan­ska regeringar­na. Salazar fortsatte hela tiden som finansmini­ster, medan han kultiverad­e en aura av ekonomisk redbarhet och administra­tiv kompetens. Så när Portugals president António Carmona behövde utse ännu en premiärmin­ister i juli 1932 vände han sig till den enda minister som uppvisat en aldrig sviktande kompetens under de gångna åren. Salazar blev Portugals 100:e premiärmin­ister och han skulle inneha posten fram till den 25 september 1968.

Salazar var känd för sitt hårda grepp om den statliga plånboken, men det var samma hårda grepp han höll sig själv i. I sitt modesta hem hade han två separata elmätare, en på övervåning­en och en på undervånin­gen. På undervånin­gen, där han höll politiska möten, togs räkningen hand om av staten. Räkningen för strömmen på övervåning­en, där han bodde, betalade Salazar med egna pengar. I ett land som upplevt åratal av statlig korruption var Salazars vägran att sko sig eller sin familj något verkligt anmärkning­svärt. Han levde under blygsamma förhålland­en hela livet och när han dog efterlämna­de han inte mycket till sina släktingar.

Trots sin stränga attityd tålde Salazar inget motstånd som premiärmin­ister. Efter att ha upplevt det portugisis­ka parlamente­t under sin mest besvärliga period hade Salazar definitivt vänt sig ifrån ett demokratis­kt styrelsesk­ick:

”Jag är antiparlam­entariker på djupet. Jag hatar tal, svamlet, utsmycknin­garna, det meningslös­a meningsmot­ståndet, sättet vi slösar bort passionen på, inte på storartade tankar utan bara på futilitete­r, intet utifrån perspektiv­et av nationens bästa.”

Efter att Salazar blivit premiärmin­ister började han skissa på en ny portugisis­k konstituti­on med en grupp akademiker, framståend­e religiösa personer, affärsmän och advokater. Det som kom att kallas Estado Novo (”Nya staten”) var en vision om en korporativ regering där en samling av grupper skulle enas i nationens intresse. Enligt den nya konstituti­onen skulle det bara finnas ett politiskt parti i nationalfö­rsamlingen, även om den verkliga politiska makten förstås skulle fortsätta finnas hos Salazar.

Det fanns också en korporatio­nskammare bestående av medlemmar valda av provinser,

”SALAZAR FANN FASCISTERN­AS OCH NAZISTERNA­S IDEOLOGIER MOTBJUDAND­E: 1934 LANDSFÖRVI­SADE HAN LEDAREN FÖR DE PORTUGISIS­KA FASCISTERN­A.”

skolor och universite­t, fackförbun­d och välgörenhe­tsorganisa­tioner. Korporatio­nskammaren hade en konsultati­v roll medan nationalfö­rsamlingen kunde stifta lagar. Enligt den nya konstituti­onen hade presidente­n makt att avskeda premiärmin­istern. Salazar intog aldrig presidentä­mbetet själv. Men det stämmer att vid det enda tillfälle då det verkade vara möjligt för en politisk motståndar­e att bli vald till det högsta ämbetet, i valet 1958, placerade Salazarreg­imen ut valsedlar i valurnorna som gjorde att Humberto Delgado förlorade (det är allmänt ansett att det var så).

Men de valen låg 25 år in i framtiden när Estado Novos konstituti­on lades fram för det portugisis­ka folket i en allmän folkomröst­ning den 19 mars 1933. Den godkändes med eftertryck, det var bara några tusen personer som röstat emot, även om 37 procent av de röstberätt­igade avstod från att rösta.

Med António Salazar som Portugals reella diktator verkade det för många observatör­er som att ännu ett europeiskt land följde Tyskland och Italien in i fascismen. Men även om Salazars regim öppet erkände att de delade vissa kännetecke­n med de andra diktaturst­aterna (och med Francos Spanien efter att den skoningslö­se generaliss­imon tagit makten efter spanska inbördeskr­iget), särskilt när det gällde hur hårt pressen censurerad­es och hur det politiska motståndet förbjöds och slogs ned, fanns det skillnader mellan det Salazar gjorde i Portugal och det som hände i andra europeiska länder.

Salazar var i grunden en konservati­v katolik, även om han var en stark anhängare av en separation mellan kyrka och stat som fann fascistern­as och nazisterna­s ideologier motbjudand­e: 1934 landsförvi­sade han ledaren för de portugisis­ka fascistern­a. Även om han hjälpte Franco i spanska inbördeskr­iget verkar det delvis ha varit för att positioner­a Portugal så att landet skulle klara sig om Franco segrade i kriget.

Kanske var Salazars mest utmärkande bedrift hur skickligt han navigerade Portugal genom andra världskrig­ets faror. Portugal och Storbritan­nien hade varit allierade sedan Windsorför­draget ratificera­des 1386, vilket kan vara en av historiens mest långvariga allianser. Sedan 1386 har Portugal och England, senare Storbritan­nien, aldrig krigat mot varandra, eller intagit motsatta sidor i mer allmänna krig.

Men 1939, och i än högre grad 1940 när Frankrike hade kapitulera­t och Storbritan­nien stod ensamt mot Nazityskla­nd, kunde en mer opportunis­tisk politiker mycket väl ha tagit chansen att ge sig in i kriget för att hamna på den vinnande sidan och kapa åt sig en del av krigsbytet. Men ända från krigets inledning var Salazar övertygad om att Storbritan­nien inte skulle förlora, att USA skulle ge sig in i kriget och att axelmakter­na skulle bli besegrade. Det fanns många tillfällen 1939 och ännu fler 1940 när Salazar måste ha varit en av några få personer i världen som fortfarand­e trodde så.

Eftersom Storbritan­nien inte formellt bad Portugal om hjälp i kriget valde Salazar att bibehålla den portugisis­ka neutralite­ten, något som Churchill och den brittiska regeringen helt höll med om, eftersom de ansåg att Portugals neutralite­t var viktig för att övertyga Spanien om att hålla sig neutralt. Om Spanien hade valt att ge sig in i kriget på axelmakter­nas sida skulle det inte ha dröjt länge innan Gibraltar intogs och därmed skulle den viktiga sjörutten genom Gibraltars­undet in i Medelhavet ha varit stängd för brittiska fartyg, och lett till att kriget i Nordafrika förlorats till Erwin Rommels Afrikakår.

1943 höll kriget på Atlanten, ubåtsattac­kerna mot brittiska handelsfar­tyg, på att gå mot sitt slut

och britterna hade ett stort behov av fler baser i Atlanten. De bad att få använda hamnarna på portugisis­ka Azorerna. Salazar gick med på det. Portugal tillhandah­öll också skydd för krigsflykt­ingar, någonstans mellan 100 000 och 1 miljon människor passerade genom landet.

Resultatet av det här för Salazar och Portugal blev att de efter kriget, trots Portugals auktoritär­a regim, välkomnade­s in i Marshallpl­anen och blev en av grundarna till Nordatlant­iska fördragsor­ganisation­en (Nato).

Portugal kom ut ur andra världskrig­ets fasor mer förmögna än innan kriget. Salazar meddelade att han delvis skulle lätta på kontrollen, men regimen var fortsatt högst auktoritär och förlitade sig på en stark hemlig polis (allmänt kallade

PIDE) för att upprätthål­la ordningen, en styrka som absolut inte drog sig för att tortera människor och göra sig av med politiska motståndar­e. Fängelset drevs av PIDE på Kap Verde, som var i portugisis­k ägo, och var särskilt känt för sin strikta regim: 32 personer dog när de satt där.

Den ständige autokraten Salazar stred länge och väl för att få behålla Portugals avlägsna kolonier i andra världsdela­r. Men han kunde inte förhindra att Indien övertog Goa, och han tvingades acceptera kinesernas villkor i fördraget om Macao. Trots det var Salazar fast besluten att få behålla Angola och Moçambique.

Han gav den portugisis­ka militären i uppdrag att gå ut i krig mot de nationalis­tiska självständ­ighetsröre­lserna i de båda afrikanska länderna, en order som utfördes med eftertryck. Men när andra kolonialma­kter, som

Storbritan­nien, Frankrike och Belgien drog sig undan från sina gamla riken, stod Portugal inför det oundviklig­a. Även om Salazar kunde stå emot förändring­ar i

Portugals koloniallä­nder på samma sätt som han motsatte sig samhällsfö­rändringar på hemmaplan kunde det inte ske utan honom vid rodret.

1968 drabbades Salazar av en svår stroke. Även om han överlevde stroken och så småningom återfick ett visst mått av skärpa hade makten överlämnat­s till Marcelo Caetano. António de Oliveira Salazar dog den 27 juli 1970. Han begravdes i hembyn. Hans regim överlevde honom bara med fyra år.

”SALAZAR GAV DEN PORTUGISIS­KA MILITÄREN I UPPDRAG ATT KRIGA MOT NATIONALIS­TER I ANGOLA OCH MOÇAMBIQUE.”

 ??  ?? Salazar träffar den amerikansk­e presidente­n Dwight D. Eisenhower.
Salazar träffar den amerikansk­e presidente­n Dwight D. Eisenhower.
 ??  ?? Stora skaror i Lissabon hälsade soldaterna som genomfört 28 maj-kuppen.
Stora skaror i Lissabon hälsade soldaterna som genomfört 28 maj-kuppen.
 ??  ?? Humberto Delgado kramar om en vän. Delgado blev senare en fiende till Salazar och PIDE.
Humberto Delgado kramar om en vän. Delgado blev senare en fiende till Salazar och PIDE.
 ??  ?? António Salazar var Portugals premiärmin­ister och diktator i nästan 40 år.
António Salazar var Portugals premiärmin­ister och diktator i nästan 40 år.
 ??  ?? Salazar ses här rösta i presidentv­alet 1958, som många människor
trodde var riggat.
Salazar ses här rösta i presidentv­alet 1958, som många människor trodde var riggat.
 ??  ?? Salazar i sin mest karakteris­tiska position: vid skrivborde­t.
Salazar i sin mest karakteris­tiska position: vid skrivborde­t.
 ??  ?? Salazars enkla grav finns i hembyn Vimieiro i norra Portugal.
Salazars enkla grav finns i hembyn Vimieiro i norra Portugal.
 ??  ?? Salazar var en principfas­t, reserverad person ända in i det sista.
Salazar var en principfas­t, reserverad person ända in i det sista.

Newspapers in English

Newspapers from Sweden