DEN (GANSKA) GODE DIKTATORN SALAZAR
Var Portugals Antonio Salazar en av de minst ondskefulla av 1900-talets diktatorer?
Ien tid då diktatorer dödade sitt eget folk i mängder och invaderade andra länder för att tillfredsställa sin egen maktlystnad gick Portugals António Salazar emot trenden. Salazar, en konservativ katolsk ekonom med anspråkslös smak och en stark religiös bakgrund, var Portugals premiärminister i 36 år, i en tid som var synnerligen auktoritär, men ändå saknade diktaturernas värsta överdrifter. Han dog fridfullt i sin säng vid 81 års ålder och röstades 2006 fram som ”tidernas främsta portugis” i en landsomfattande omröstning. Av de många europeiska 1900-talsdiktatorerna – bland andra Hitler, Mussolini och Franco – är han den som sannolikt kommer dömas mildast av historien.
Så vem var António de Oliveira Salazar?
Utanför Portugal är han i stort sett okänd idag, och även i Portugal har många av de offentliga byggnader som bar hans namn döpts om efter nejlikerevolutionen 1974 i ett försök att radera den störtade diktatorns minne. Men det hedrar både Salazar och hans politiska fiender att till och med slutet på hans politiska karriär kunde uppnås nästan utan någon blodsspillan.
António de Oliveira Salazar föddes den 28 april 1889 i Vimieiro, Santa Comba Dão, i norra Portugal. Den unge António var den yngste av fem, alla hans syskon var systrar, barn till António de Oliveira (1839–1932) och hans hustru Maria do Resgate Salazar (1845–1926).
Familjen var av något som skulle kunna kallas lägre medelklass. Salazars far hade startat som arbetare innan han tjänat tillräckligt med pengar för att köpa lite mark. Salazars mor Maria hade ambitioner för sin pojke och för att ge honom den bästa möjliga utbildningen skrev hon in honom vid prästseminariet i Visieu, några kilometer öster om hemmet.
När han slutfört sina studier vid prästseminariet avlade han tidsbundna klosterlöften. Även om han har kallats
”Fader António” i sin hemby ville han inte fortsätta som präst – trots att Salazars tro var
”SALAZAR ÄGNADES SIG ÅT KVINNOR OCH CHAMPAGNE VID UNIVERSITETET.”
stark och livslång, och utgör en av nycklarna till hans tankar och gärningar. I stället skrev Salazar in sig vid universitetet i Coimbra – som grundades 1290 och är ett av världens äldsta universitet – där han studerade juridik. Till skillnad från sitt senare strikta liv och leverne ägnade sig Salazar vid universitetet åt kvinnor och champagne, men han oroade sig hela tiden för att umgänget med universitetets elit på dyra restauranger skulle anstränga den magra familjebudgeten alltför mycket.
Därför började Salazar arbeta som privatlärare, vilket han senare skulle säga bidrog till att han lyckades slutföra sina studier. ”Arbetet som privatlärare ledde till två saker: det höll mig kvar vid universitetet och det höll mig borta från problem.”
Som ett tecken på det som komma skulle började Salazar efter sin examen, med höga betyg, att arbeta vid juridikfakulteten i Coimbra och använde lönen till mindre investeringar. När de gav vinst köpte han mark i sin hemby. För att spara pengar delade han lägenhet med en präst, som senare blev patriarken i Lissabon. Samtidigt föll landet sönder runt honom.
Den 5 oktober 1910 avsattes den portugisiske monarken i en republikansk revolution och republik infördes. Salazar var bara 21 när revolutionen bröt ut, och som ung man genomlevde han de 16 år av oro, anarki, religiösa förföljelser, korruption och instabilitet som skulle följa. Mellan revolutionen den 5 oktober och militärkuppen den 28 maj 1926 hade landet haft åtta presidenter och 38 premiärministrar. Ingen regering hade suttit längre än ett år, valutan hade kraschat samtidigt som levnadsomkostnaderna för portugiserna hade skjutit i höjden. Politiska mord blev en vanlig företeelse. Republikanerna var starkt antikatolska, förtryckte alla religiösa ordnar och stängde kloster. Olika regeringar kom och gick i en virvlande fart som i än högre grad snurrade bortom kontroll när Portugal gav sig in i första världskrigets kaos 1916.
Terrorism är inte bara ett nutida fenomen:
325 terroristbomber exploderade bara i Lissabon mellan 1920 och 1925. Mot den bakgrunden är det kanske inte förvånande att en statskupp, organiserad av yngre arméofficerare med general Manuel Gomes da Costa i spetsen, hälsades med något som liknade lättnad av nästan hela landet. För många portugiser hade de senaste 15 åren visat att en regering bestående av olika politiska partier var en instabil grund att stå på som oundvikligen ledde till konflikter.
För vissa innebar det att de sökte efter icke-demokratiska sätt att styra landet på. För Salazar och en grupp inflytelserika intellektuella i Portugal var lösningen korporatism. Det innebär en regering bestående av grupper av människor med gemensamma intressen eller yrken som tillsammans vill få till stabilitet och ett främjande av staten. De här grupperna kan vara armén, läkare, kyrkan, hantverkargillen och fackförbund. Den korporatism som Salazar skulle ansluta sig till grundade sig på katolska samhällsläror, och ville hitta en väg mellan obegränsad kapitalism och dess nedmontering av arbetarnas rättigheter samt kommunism och dess avskaffande av medborgerliga rättigheter.
Under raden av republikanska regeringar hade Salazar anslutit sig till Centro Académico de Democracia Cristã (Akademiskt centrum för kristen demokrati), en katolsk rörelse utan politiska kopplingar, och trots viss tvekan från hans håll ställde han upp i parlamentsvalet 1921. När Salazar sedan blev invald deltog han bara i
parlamentet en gång, då han förfärades över det sekteristiska kaos som förekom där. Han gick inte tillbaka. Vad Salazar anbelangade förstörde stark individualism den sociala solidaritet som krävdes för att ett statsskick skulle fungera.
För sitt arbete på universitetet i Coimbra fick Salazar ett rykte som ekonomiguru. Kuppledarna tvekade inte att rekrytera honom. En grupp
”TROTS SIN STRÄNGA ATTITYD TÅLDE PREMIÄRMINISTER SALAZAR INGET MOTSTÅND. HAN HADE VÄNT SIG IFRÅN DEMOKRATIN.”
officerare körde till hans kontor för att erbjuda honom posten som finansminister. Salazar accepterade, men avgick efter bara fem dagar på posten eftersom de begränsningar han måste efterleva var sådana att han inte kunde utföra det jobb han var där för att göra: balansera Portugals katastrofalt överskridna budget.
Medan militärregeringen försökte få kontroll över Portugals skulder höll sig Salazar borta från Lissabon. Avståndet från kaoset i huvudstaden förstärkte bara det allvar och den kunskap som börjat tillskrivas den vise mannen från Coimbra. Då, med landet på randen av ekonomisk kollaps, bad militärregeringen åter Salazar ta över som finansminister. Salazar gick med på det på villkor att han, som finansminister, skulle ha absolut makt att neka till utgifter i alla andra departement. Alla som har arbetat i en regering vet att den viktigaste makten är att få godkänna eller underkänna budgetar. Men vid det här laget var militärjuntan desperat att hitta någon som kunde få landets finanser under kontroll. De gick med på Salazars villkor och den 26 april 1928 blev han Portugals finansminister.
Ett år senare visade Portugals budget svarta siffror och valutan hade stabiliserats. Salazar hade bevisligen utfört ett ekonomiskt mirakel. Under de följande åren, medan ekonomin långsamt förbättrades, tillsatte militärregeringen en rad premiärministrar, alla lika kortlivade som under de tidigare republikanska regeringarna. Salazar fortsatte hela tiden som finansminister, medan han kultiverade en aura av ekonomisk redbarhet och administrativ kompetens. Så när Portugals president António Carmona behövde utse ännu en premiärminister i juli 1932 vände han sig till den enda minister som uppvisat en aldrig sviktande kompetens under de gångna åren. Salazar blev Portugals 100:e premiärminister och han skulle inneha posten fram till den 25 september 1968.
Salazar var känd för sitt hårda grepp om den statliga plånboken, men det var samma hårda grepp han höll sig själv i. I sitt modesta hem hade han två separata elmätare, en på övervåningen och en på undervåningen. På undervåningen, där han höll politiska möten, togs räkningen hand om av staten. Räkningen för strömmen på övervåningen, där han bodde, betalade Salazar med egna pengar. I ett land som upplevt åratal av statlig korruption var Salazars vägran att sko sig eller sin familj något verkligt anmärkningsvärt. Han levde under blygsamma förhållanden hela livet och när han dog efterlämnade han inte mycket till sina släktingar.
Trots sin stränga attityd tålde Salazar inget motstånd som premiärminister. Efter att ha upplevt det portugisiska parlamentet under sin mest besvärliga period hade Salazar definitivt vänt sig ifrån ett demokratiskt styrelseskick:
”Jag är antiparlamentariker på djupet. Jag hatar tal, svamlet, utsmyckningarna, det meningslösa meningsmotståndet, sättet vi slösar bort passionen på, inte på storartade tankar utan bara på futiliteter, intet utifrån perspektivet av nationens bästa.”
Efter att Salazar blivit premiärminister började han skissa på en ny portugisisk konstitution med en grupp akademiker, framstående religiösa personer, affärsmän och advokater. Det som kom att kallas Estado Novo (”Nya staten”) var en vision om en korporativ regering där en samling av grupper skulle enas i nationens intresse. Enligt den nya konstitutionen skulle det bara finnas ett politiskt parti i nationalförsamlingen, även om den verkliga politiska makten förstås skulle fortsätta finnas hos Salazar.
Det fanns också en korporationskammare bestående av medlemmar valda av provinser,
”SALAZAR FANN FASCISTERNAS OCH NAZISTERNAS IDEOLOGIER MOTBJUDANDE: 1934 LANDSFÖRVISADE HAN LEDAREN FÖR DE PORTUGISISKA FASCISTERNA.”
skolor och universitet, fackförbund och välgörenhetsorganisationer. Korporationskammaren hade en konsultativ roll medan nationalförsamlingen kunde stifta lagar. Enligt den nya konstitutionen hade presidenten makt att avskeda premiärministern. Salazar intog aldrig presidentämbetet själv. Men det stämmer att vid det enda tillfälle då det verkade vara möjligt för en politisk motståndare att bli vald till det högsta ämbetet, i valet 1958, placerade Salazarregimen ut valsedlar i valurnorna som gjorde att Humberto Delgado förlorade (det är allmänt ansett att det var så).
Men de valen låg 25 år in i framtiden när Estado Novos konstitution lades fram för det portugisiska folket i en allmän folkomröstning den 19 mars 1933. Den godkändes med eftertryck, det var bara några tusen personer som röstat emot, även om 37 procent av de röstberättigade avstod från att rösta.
Med António Salazar som Portugals reella diktator verkade det för många observatörer som att ännu ett europeiskt land följde Tyskland och Italien in i fascismen. Men även om Salazars regim öppet erkände att de delade vissa kännetecken med de andra diktaturstaterna (och med Francos Spanien efter att den skoningslöse generalissimon tagit makten efter spanska inbördeskriget), särskilt när det gällde hur hårt pressen censurerades och hur det politiska motståndet förbjöds och slogs ned, fanns det skillnader mellan det Salazar gjorde i Portugal och det som hände i andra europeiska länder.
Salazar var i grunden en konservativ katolik, även om han var en stark anhängare av en separation mellan kyrka och stat som fann fascisternas och nazisternas ideologier motbjudande: 1934 landsförvisade han ledaren för de portugisiska fascisterna. Även om han hjälpte Franco i spanska inbördeskriget verkar det delvis ha varit för att positionera Portugal så att landet skulle klara sig om Franco segrade i kriget.
Kanske var Salazars mest utmärkande bedrift hur skickligt han navigerade Portugal genom andra världskrigets faror. Portugal och Storbritannien hade varit allierade sedan Windsorfördraget ratificerades 1386, vilket kan vara en av historiens mest långvariga allianser. Sedan 1386 har Portugal och England, senare Storbritannien, aldrig krigat mot varandra, eller intagit motsatta sidor i mer allmänna krig.
Men 1939, och i än högre grad 1940 när Frankrike hade kapitulerat och Storbritannien stod ensamt mot Nazityskland, kunde en mer opportunistisk politiker mycket väl ha tagit chansen att ge sig in i kriget för att hamna på den vinnande sidan och kapa åt sig en del av krigsbytet. Men ända från krigets inledning var Salazar övertygad om att Storbritannien inte skulle förlora, att USA skulle ge sig in i kriget och att axelmakterna skulle bli besegrade. Det fanns många tillfällen 1939 och ännu fler 1940 när Salazar måste ha varit en av några få personer i världen som fortfarande trodde så.
Eftersom Storbritannien inte formellt bad Portugal om hjälp i kriget valde Salazar att bibehålla den portugisiska neutraliteten, något som Churchill och den brittiska regeringen helt höll med om, eftersom de ansåg att Portugals neutralitet var viktig för att övertyga Spanien om att hålla sig neutralt. Om Spanien hade valt att ge sig in i kriget på axelmakternas sida skulle det inte ha dröjt länge innan Gibraltar intogs och därmed skulle den viktiga sjörutten genom Gibraltarsundet in i Medelhavet ha varit stängd för brittiska fartyg, och lett till att kriget i Nordafrika förlorats till Erwin Rommels Afrikakår.
1943 höll kriget på Atlanten, ubåtsattackerna mot brittiska handelsfartyg, på att gå mot sitt slut
och britterna hade ett stort behov av fler baser i Atlanten. De bad att få använda hamnarna på portugisiska Azorerna. Salazar gick med på det. Portugal tillhandahöll också skydd för krigsflyktingar, någonstans mellan 100 000 och 1 miljon människor passerade genom landet.
Resultatet av det här för Salazar och Portugal blev att de efter kriget, trots Portugals auktoritära regim, välkomnades in i Marshallplanen och blev en av grundarna till Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato).
Portugal kom ut ur andra världskrigets fasor mer förmögna än innan kriget. Salazar meddelade att han delvis skulle lätta på kontrollen, men regimen var fortsatt högst auktoritär och förlitade sig på en stark hemlig polis (allmänt kallade
PIDE) för att upprätthålla ordningen, en styrka som absolut inte drog sig för att tortera människor och göra sig av med politiska motståndare. Fängelset drevs av PIDE på Kap Verde, som var i portugisisk ägo, och var särskilt känt för sin strikta regim: 32 personer dog när de satt där.
Den ständige autokraten Salazar stred länge och väl för att få behålla Portugals avlägsna kolonier i andra världsdelar. Men han kunde inte förhindra att Indien övertog Goa, och han tvingades acceptera kinesernas villkor i fördraget om Macao. Trots det var Salazar fast besluten att få behålla Angola och Moçambique.
Han gav den portugisiska militären i uppdrag att gå ut i krig mot de nationalistiska självständighetsrörelserna i de båda afrikanska länderna, en order som utfördes med eftertryck. Men när andra kolonialmakter, som
Storbritannien, Frankrike och Belgien drog sig undan från sina gamla riken, stod Portugal inför det oundvikliga. Även om Salazar kunde stå emot förändringar i
Portugals kolonialländer på samma sätt som han motsatte sig samhällsförändringar på hemmaplan kunde det inte ske utan honom vid rodret.
1968 drabbades Salazar av en svår stroke. Även om han överlevde stroken och så småningom återfick ett visst mått av skärpa hade makten överlämnats till Marcelo Caetano. António de Oliveira Salazar dog den 27 juli 1970. Han begravdes i hembyn. Hans regim överlevde honom bara med fyra år.
”SALAZAR GAV DEN PORTUGISISKA MILITÄREN I UPPDRAG ATT KRIGA MOT NATIONALISTER I ANGOLA OCH MOÇAMBIQUE.”