CASTRO: MANNEN MED EN TRO
Castros självförtroende gjorde att han tog sig ur problem som för andra skulle ha inneburit slutet.
Det var inte mycket i Fidel Castros tidiga liv som antydde att han skulle bli en framträdande person i Kubas moderna historia. Hans bakgrund var kanske förmögen, men familjen hade inte mycket kontakter. Hans far, Ángel Castro y Argiz, hade emigrerat till Kuba från Spanien 1906 efter att ha stridit som värnpliktig i den spanska armén i dess sista, misslyckade försök att behålla kolonialstyret över ön. Men Ángel Castro kompenserade bristen på kontakter med arbete. Hans son sade senare att han anlände till Kuba ”utan ett öre och började arbeta”.
Det största inflytandet på den unge Fidel, både personligen och intellektuellt, kom från de jesuitdrivna skolor där han fick sin utbildning under tonåren. De här stiftelserna, först i Santiago och sedan i Havanna, var strikta och rigorösa, men de ingöt en stark självdisciplin, uthållighet och beslutsamhet i Castro. Även om han var en duktig student lade Castro det mesta av sin energi på sport, och han spelade både basket och baseboll för skollaget.
Det var hans flytt till universitetet i Havanna 1945 som väckte Castros intresse för politik. Han började snart skapa sig ett namn när han (utan framgång) kampanjade för ordförandeposten i studentföreningen och i november 1946 högljutt förkastade den korruption och inkompetens som fanns i regeringen, vilket letade sig fram till de nationella tidningarnas förstasidor.
Castro slutförde sina studier 1950, blev advokat och upprättade en praktik i ett av Havannas värsta slumområden. Hans yrkesprofil växte allt mer i takt med hans frekventa medverkan i lokala radiokanaler och inlägg i tidningarna i Havanna.
Castro nominerades som kandidat till Kongressen i valet som skulle äga rum 1952 och kastade sig in i kampanjarbetet för allt vad han var värd. Han höll flera tal dagligen under kampanjen och skickade ut tusentals flygblad. Castros parti, Ortodoxo, såg ut att vinna valet. Men det blev inget val.
Den 10 mars 1952 ledde general Fulgencio Batista en militärkupp som stoppade det planerade valet och inrättade sig själv som president. Så mannen som lett en revolution 1933 slutförde nu sin egen revolution.
Fidel Castro ledde flera juridiska prövningar mot Batistaregeringen, där de hävdade att generalen brutit mot konstitutionen och att regeringsministrar brutit mot lagarna. Fallen avslogs föga förvånande av de kubanska domstolarna. När den vägen var stängd vände Castro definitivt de fredliga aktionerna ryggen när det gällde att få till en förändring. Han ansåg att det enda sättet att störta Batistaregeringen var att få den att smaka på sin egen medicin – våldsam revolution.
Han började organisera ett hemligt nätverk och underjordiska medier samt rekryterade medlemmar till rörelsen, som hette precis så: El Movimiento, alltså ”Rörelsen” på spanska. I juli 1953 hade Rörelsen omkring 1 200 medlemmar. Av dessa valde Castro ut 165 för sitt nästa drag: ett anfall mot huvudbarackerna utanför staden Santiago de Cuba i provinsen Oriente. Castro hoppades kunna kickstarta revolutionen med en hjältemodig uppvisning av revolutionär beslutsamhet. Men allt gick fruktansvärt, nästan löjeväckande, fel.
Det första som hände i revolutionen var anfallet mot Moncadakasernerna den 26 juli 1953 — ett led i Castros försök att omvandla sin privata bakgrund till nationell myt. I själva verket var det en donquijotisk expedition ledd av en man som uppenbarligen inte brydde sig om sina följares liv (eller, för den delen, sitt eget) så länge deras död kunde användas som en subtil gest mot landets förtryckare. Men den kanske främsta av Castros talanger var hans enastående förmåga att överleva, både mordkomplotterna och sina egna politiska misstag, misstag som kunde ha förgjort vem som helst med sämre självförtroende. Men Castros attack mot regeringen blev i slutändan ett totalt fiasko. Armén gav sig ut på en skoningslös jakt för att döda rebellerna. Castro lyckades gömma sig i bergen i sex dagar. När nyheten om arméns brutalitet spred sig ingrep ärkebiskopen av Santiago för att rädda andra tillfångatagna rebeller och körde upp i bergen för att förhindra de summariska avrättningarna av dem. Castro och de andra överlevande rebellerna sattes i fängelse utanför Santiago i väntan på rättegång.
Rättegången mot Fidel Castro och andra överlevande medlemmar i gruppen inleddes den 21 september 1953. Efter att ha fått till ett specialförhör av honom själv, och med nationens ögon riktade mot rättegångssalen, skrev Castro det tal som han avsåg att hålla – inte som försvar, eftersom han visste att rätten skulle finna honom skyldig, utan som ett vittnesmål för den bredare kubanska publiken, och han avslutade med det rungande påståendet att ”La historia
me absolverá” (”Historien ska frikänna mig”). Det kom i slutet av en 240 minuter lång harang och det var slutmeningen som skulle bli hågkommen. Domarna dömde Castro till 15 år. Han satt av två år innan han släpptes och gick i exil i Mexiko, där han inledde en ödesmättad vänskap med en argentinsk läkare, Ernesto ”Che” Guevara.
Exilgruppen inledde en militär träning och Castro utsåg Guevara som sin förstelöjtnant. Men stämningen blev alltmer spänd. I Kuba hade tre medlemmar i Batistas regering mördats. Batista ökade pressen på de mexikanska myndigheterna att slå till mot gruppen av kubanska konspiratörer i landet. Den mexikanska polisen började arrestera Castros folk igen. Castro beordrade att hans män skulle ge sig av mot Tuxpán, hamnen de skulle resa ifrån. Men samtidigt som Castro gav sin order började Rörelsen falla sönder runt honom. Två medlemmar försvann till USA och tog med sig en del av vapenförrådet. Sedan försvann en tredje man. Castro började frukta att CIA blandat sig i hans organisation. Det var dags att röra på sig. Castro hämtade ”Che” Guevara från sitt gömställe
”MEN CASTROS ATTACK MOT REGERINGEN BLEV I SLUTÄNDAN ETT TOTALT FIASKO.”
och de gav sig av mot Tuxpán. Samtidigt fick chefen för den mexikanska polisen rapporter om att exilkubaner anlände i stora antal till Tuxpán. Men … mañana. Det fick vänta.
Än en gång hade Castro tur. Han skulle kunna borda sina män på skeppet Granma. Fast när de såg fartyget insåg de att det inte alls var säkert och absolut inte skulle kunna bära så många män. Men Castro insisterade och hans blinda tro övertygade folk om att fartyget skulle kunna bära alla och att det skulle ta dem till Kuba. 82 män trängde ihop sig på båten med sina olika vapen och klockan två på natten den 25 november 1956 hissade Granma segel.
Det här äventyret summerar i stora drag den så kallade 26 juli-rörelsen: en plan så löjlig att bara en galning skulle förvänta sig att den skulle lyckas. Men det gjorde Castro. Han var genuint övertygad om att han var mannen som skulle föra revolutionen till Kuba och han fortsatte att tro det trots de tydliga bevisen på motsatsen.
Det här självförtroendet var så övertygande att Castro kunde övertyga andra om att dela det, och fick dem att åsidosätta sina egna tankar till förmån för den vision han målade upp. Det var häpnadsväckande.
Invasionen var ett lika stort fiasko som anfallet mot kasernerna. Granma skulle komma i land den 30 november 1956. Kubabaserade celler från 26 juli-rörelsen inledde en upprensning samma dag, i väntan på Castros storslagna ankomst. Men fartyget syntes inte till. Det läckande, överlastade åbäket hade knappt styrfart mot Kuba. När Castro ännu inte kommit två dagar senare gav de lokala upprorsmännen upp sina anfall.
Granma kom slutligen iland den 2 december 1956. Det var sent och på fel plats, och Batistas män väntade på dem. De flesta av de 81 revolutionärerna dödades i striderna. Men Castro hade som vanligt tur och lyckades rymma, tillsammans med sin bror Raúl, Che Guevara och ett par till. Av de 81 revolutionärerna hade bara 18 överlevt landstigningen. Det var ännu ett fiasko.
Men där andra män skulle ha börjat ifrågasätta sig själva var Castros självförtroende fortfarande starkt. Männen flydde upp i bergen och försökte samla ihop en gerillaarmé. Här fick Castro ofrivillig hjälp från Batistas regering och armé.
Det visade sig att de var ännu mer inkompetenta än revolutionärerna. Under de följande två åren ledde Castro och Guevara gerillaanfall mot Batistas allt mer sönderfallande styrkor och de fick till slut regimen att kollapsa. Batista flydde i exil den 31 december 1958 med cirka 300 miljoner amerikanska dollar.
Den 9 januari 1959 anlände Castro till Havanna, och han började omedelbart utse en ny president och premiärminister. Han gav sig själv rollen som befälhavare över de väpnade styrkorna – som nu bestod av hans rebellarmé. I februari utsåg Castro sig själv till premiärminister. I juli var han även president.
Castro hade kommit till makten omgiven av den kubanska nationalismens romantiska historia och dess många revolutioner. Men verkligheten var en annan. När han väl hade makten började han snabbt stärka banden med Sovjetunionen. I 1950- och 1960-talets kalla krigsklimat gick det här inte hem hos den närliggande supermakten USA. De diplomatiska banden mellan de två länderna
”MEN DÄR ANDRA MÄN SKULLE HA BÖRJAT IFRÅGASÄTTA SIG SJÄLVA VAR CASTROS SJÄLVFÖRTROENDE FORTFARANDE STARKT.”
bröts i januari 1961. Fast besluten att få ett slut på kommuniststyret i landet de betraktade som sin bakgård sanktionerade John F. Kennedys regering en invasion av kubanska landsflyktingar för att störta Castros regim. Grisbuktsinvasionen i april 1961 visade sig bli en lika stor fars som Castros egen invasion fem år tidigare, men Castros regering var mer effektiv än Batistas när det gällde att jaga rebeller – ingen kom undan.
Delvis som ett svar på det skapade Castro ännu närmare band till Sovjetunionen, som i hemlighet började placera ballistiska kärnvapenrobotar på ön. När USA fick höra talas om robotarna drabbades världen av en stor kris i oktober
1962. Kubakrisen gjorde att världen stod på randen av ett kärnvapenkrig. Den amerikanska flottan lade Kuba under blockad medan sovjetiska fartyg ångade allt närmare med nya omgångar av stridsvapenspetsar. Efter 13 dagar av balansgång gav Sovjets ledare, Nikita Chrusjtjov, upp och gick med på att dra tillbaka de sovjetiska robotarna från Kuba. Amerikanerna gav löfte om att aldrig invadera Kuba och drog också i all tysthet tillbaka de kärnvapenrobotar de hade placerade i Turkiet.
Castro blev rasande när Sovjetunionen övergav honom, men han var en alltför liten anka i en alltför stor damm: det fanns inget han kunde göra åt saken. Men om Castro inte hade någon makt utanför Kuba såg han till att få total kontroll över landet och förtryckte allt politiskt motstånd.
”OM CASTRO INTE HADE NÅGON MAKT UTANFÖR KUBA SÅG HAN TILL ATT FÅ TOTAL KONTROLL ÖVER LANDET.”
Castro ville exportera revolutionen till andra länder och skickade iväg ”Che” Guevara som en kringfarande revolutionär, och gjorde sig samtidigt av med en potentiell politisk rival. Guevara försökte först underblåsa en revolution i Kongo, och när det misslyckades fortsatte han till Bolivia. Där omringade armén så småningom Guevara och tog honom till fånga. Revolutionären avrättades den 8 oktober 1967. Nu var Castros gamle vän död och Castro gjorde Che Guevara till ansikte för den kubanska revolutionen. Hans ikoniska ansikte blåstes upp på väggar och affischer, och kubanska skolbarn måste lova att vara som Che i början av varje skoldag. På så sätt undvek Castro den personkult som andra 1900-talsdiktatorer omgett sig med. Bilden av Guevara var mycket mer användbar för hans syften och han var dessutom snyggare, vilket förekomsten på affischer i en myriad av studentrum och på t-shirtar visar.
Samtidigt som den kubanska regeringen garanterade alla kubaner anställning var landets ekonomi beroende av understöd från Sovjetunionen för att gå ihop. Alla ekonomiska beslut centraliserades och Castro var ansvarig. Dessvärre var Castro advokat, inte ekonom, och som ett resultat av det fortsatte Kubas ekonomi att tyna bort. Castro själv levde till synes väldigt
sparsamt, men enligt vittnesmålet från en av hans livvakter, som hoppade av till förmån för USA, var sparsamheten bara en fasad. Privat levde Castro lika lyxigt som generalen han hade störtat.
Även om Guevara misslyckats med sina försök att exportera revolutionen var Castro villig att använda den kubanska armén utomlands för att hjälpa revolutionära och antikoloniala rörelser. I synnerhet deltog kubanska soldater i inbördeskriget i Angola och hjälpte Etiopien slå tillbaka en invasion från Somalia. Mitt uppe i kalla krigets spänningar antog amerikanerna att Kuba agerade som Sovjets ställföreträdande styrka, men dokument som släppts efter Sovjetunionens fall visar att Castro agerade för egen räkning, eftersom han ville positionera sig som ledare för det fristående blocket, de länder som ville undvika att hamna på någon av kalla krigets sidor. Castro lyckades i stora drag med det, trots sin tydliga och nära koppling till Sovjetunionen.
När Sovjets nye ledare Michail Gorbatjov under sent 1980-tal började lätta på restriktionerna både inom Sovjetunionen och bland satellitstaterna upprätthöll Castro sin gamla revolutionära linje om ett parti, en stat. Så det blev en enorm chock för Castro och den kubanska regeringen när Sovjetunionen kollapsade 1991. Kalla kriget var över utan att nästan några skott hade avlossats. Castro var på fel sida i historien.
Den plötsliga förlusten av stöd från Sovjet kastade in Kuba i en ekonomisk kris. Som svar hade Castro inte något annat val än att släppa på vissa delar av regeringens kontroll över ekonomin. Han tillät vissa fria företag samtidigt som han såg till att det inte fanns något politiskt missnöje. Han började också tillåta de kubaner som ville att emigrera. Men där andra sovjetiska klientstater upplevde revolution och regeringar i fall höll Castro Kuba i strama tyglar. Castro släppte bara temporärt på makten den 31 juli 2006 när han installerade sin bror Raúl som president för att själv kunna återhämta sig efter en operation. Castros hälsa var dock dålig och han gav upp presidentposten permanent
2008. Den 19 april 2011 avgick han som ledare för kommunistpartiet. Hans bror Raúl övertog den rollen också.
Fidel Castro dog den 25 november 2016.
Den kubanska regeringen uppgav ingen dödsorsak. Castro ledde sitt land från 1959 till 2008. Han trotsade USA och kvävde allt motstånd på hemmaplan. Han undvek flera hundra mordförsök medan han underblåste krig utomlands. Fidel Castro sade sig vara kommunist ända in i slutet, men det är tydligt att det Castro framför allt verkligen trodde på var sig själv. Kuba, hans land, måste leva med det där ständiga självförtroendet som aldrig vacklade.