ORDFÖRANDE MAOS KATASTROFALA PLAN
Kinas katastrofala försök till att bli världens främsta land.
”MAOS PLAN VAR ATT INLEDA EN RADIKAL INDUSTRIALISERING AV DEN KINESISKA LANDSBYGDEN.”
På 1940-talet befann sig Kina i helvetet. Landet var invaderat av utlänningar, regeringen var maktlös och arbetarna stred inbördes om de smulor som föll från de giriga krigsherrarnas bord. Hur hade det kunnat gå så illa för det himmelska kungariket? Kommunisterna hade svaret – genom Kinas ädla kejsares arrogans och uppblåsthet. Kommunismen hade ändrat på det och jagat bort de utländska djävlarna, åsidosatt deras högerinriktade marionetter och 1949 hade ett folkets Kina grundats. Den självutnämnda drivkraften bakom den här revolutionen var Mao Zedong, ordförande i Kinas kommunistiska parti och en man av folket. Mao kom från en fattig proletär bakgrund i Hunanprovinsen på den kinesiska landsbygden och hade vuxit upp med revolutionen i sina ådror. Efter att ha bevittnat hur den kinesiska makten och arvet förstördes under det tidiga 1900-talet hade han blivit en hängiven nationalist, och senare kommunist, som ägnade sig åt återuppbyggandet av Kinas makt genom kollektiv kamp. Han hade sett hur det kinesiska folkets ande stärktes när det fick rätt motivation under Kommunistpartiets reträtt upp i bergen, det som senare skulle kallas Den långa marschen, och hur de kommunistiska idealen triumferade efter att fascisterna, ledda av hans främsta rival Chiang Kai-shek, krossades. Nu skulle Kina åter bli en stor nation under Maos ledning.
Maos plan var att inleda en radikal industrialisering av den kinesiska landsbygden, skapa masskollektiv för att producera spannmål och
ris och stål samt göra landet till en supermakt. Befolkningen skulle organiseras i stor skala – det här var inte tidpunkten för att tänka småskaligt. Kinas styrka var dess befolkning och hela landet måste arbeta för att göra Kina stort igen. De här reformerna kombinerades till Stora språnget. Mao ignorerade ekonomerna som argumenterade för en gradvis industrialisering i stället för en enda snabb sådan, och de som sade att det postfeodala kinesiska samhället inte kunde hantera så stora förändringar så snabbt. Alla som stod i vägen för hans vision var emot Mao och därmed emot Kina. Så i maj 1958 gick Kommunistpartiet med på Maos förslag. Kina stålsatte sig för sitt stora språng ut ur helvetet och in i arbetarnas paradis. Det som följde var en av de värsta humanitära katastroferna i historien.
Mobilisering och ideologisk bearbetning av det kinesiska folket var nyckeln. Enligt Maos planer skulle all privat egendom och privat agerande förbjudas. Alla kinesiska lantbruksarbetare tvingades in i kollektiv om flera tusen personer för att skapa en storskalig landarmé som skulle producera spannmål för att betala för ny utrustning från utlandet och leda till en produktion av stål.
Enligt kollektivsystemet skulle arbetarna sova i sovsalar, äta i enorma kollektivkök och arbeta en ”48-timmars arbetsdag, med 6 timmars vila” som Folkets Dagblad, Maos propagandatidning, stolt proklamerade. Det fanns inte ens utrymme för traditionella kinesiska familjeroller i den nya kollektivutopin – barnen skickades till enorma daghem och kvinnorna skulle arbeta på fälten.
Partimedlemmar ”vallade byborna på fälten tills somnade och de fick arbeta outhärdligt många timmar, där de tvingades marschera till avlägset belägna platser”. När byborna såg hur deras hem förstördes för att ge plats åt masskollektiven var det vissa som grät. En bybo skrek: ”Att mitt hem förstörs är till och med värre än att mina förfäders gravsten grävdes upp!” Mao var nöjd och kommenterade: ”Den utopi som våra föregångare nämnde kommer realiseras och överträffas.” De initiala resultat som skickades tillbaka till Peking var mer optimistiska än Mao hade kunnat ana. Skörden var så god att de kommunistiska arbetarna uppmanades att äta ”fem måltider per dag” i de gemensamma matsalarna. Som en kollektivarbetare sade: ”Det var verklig kommunism … Vi fick äta mat av vetemjöl varje dag och de slaktade till och med grisar för vår skull. Ett tag verkade det som att det de sade var sant och att vi var på väg mot himmelriket.”
Mao såg ingen anledning till att vänta på att spannmålsproduktionen skulle börja ge exportkapital utan befallde att stålproduktionen skulle börja omedelbart. Han inledde en bomullsindustri för stålprogrammet – kinesiska stadsbor och lantbruksarbetare fick höra att de skulle tillverka stål på sin egen bakgård med primitiva ugnar. Utländska besökare blev imponerade när de besökte Peking och såg hur staden lystes upp av eldarna i Maos ministålverk i hans kamraters trädgårdar. Som en kollektivmedlem minns:
”Ju mer metall du samlade in, desto större revolutionär var du.”
Mao befallde att spannmålsskörden skulle bytas ut mot avsalugröda, som bomull, och att stålproduktionen skulle få högsta prioritet. Siffrorna för skörden 1958 visade att det fanns mer än tillräckligt med mat till alla, så Mao ansåg att Kina skulle fortsätta på sin väg framåt. I augusti höjde Mao målsättningen för stålproduktionen från sex till nio miljoner ton. Provinsiella ledare talade om att släppa loss ”överraskningsanfall” på fälten, med ”anfallsstyrkor” av mobiliserade arbetare som skulle samla in bomull och metall till stålproduktionen. Det förklarades också krig mot flugor, råttor, myggor och spannmålsätande sparvar. Medan vädret drog ihop sig och de kinesiska arbetarna började känna av sina 48-timmarsdagar skrek högtalarna i alla kollektiv ut partipropagandan: ”Våra arbetare är starka, folkkommunerna är goda!” Vid det här laget fick grödorna stå kvar ute på fälten medan arbetarna frenetiskt genomsökte sina kollektiv i jakt på råmaterial till stålverken i trädgården.
Partiets ideologi var skoningslös och utrotde
”MAOS IDEOLOGI HADE MEDFÖRT EN GRYM EXISTENS I YTTERSTA FATTIGDOM FÖR PROVINSERNA OCH HADE DÖDAT MILJONER.”