MANNEN SOM TROTSADE STALIN: JOSIP BROZ TITO
Kommunistdiktatorn som styrde bakom järnridån, men inte lydde under Sovjet.
Josip Broz tyckte om att vara annorlunda, att vara en kommunistisk diktator som skapat sig ett eget socialistiskt varumärke i Jugoslavien. Broz – eller Tito, ett namn han tog sig som underjordisk revolutionär – betraktades med en blandning av misstänksamhet och respekt i både Washington D.C. och Moskva. Han höll sig väl med båda sidor i kalla kriget och höll ihop sitt land i en farlig värld.
Broz föddes den 7 maj 1892 i en nordkroatisk by, som då var en del av Österrike-Ungern, med en kroatisk far och slovensk mor. I sina unga år reste han vida omkring i jakt på arbete, till en början som låssmed, sedan i bilfabriker, med vistelser i Trieste, Zagreb, München och
Wien. Som ett resultat av det fick Broz uppleva dåliga arbetsförhållanden i Centraleuropa och intresserade sig därför för arbetarnas villkor.
Han gick med i Metallarbetarfacket som 18-åring och var en aktiv deltagare i flera Första majdemonstrationer.
Broz kallades in till obligatorisk militärtjänstgöring i Österrike-Ungerns armé i maj 1913.
Han befordrades snabbt till fanjunkare, men det var nära att han inte fick se några av första världskrigets händelser – när kriget bröt ut och hans regemente marscherade mot den serbiska gränsen arresterades Broz för uppvigling, möjligen för att ha spritt sina socialistiska åsikter. Han frikändes så småningom och skickades till den ryska gränsen tidigt under 1915, där han tjänstgjorde i några månader innan han togs till fånga i en rysk offensiv nära Bukovina.
Broz var fortfarande krigsfånge i Ryssland när revolutionen bröt ut 1917. När lägret han satt i lämnades obevakat i kaoset tog sig Broz ut och smög ombord på ett godståg på väg mot Petrograd. Där deltog han i arbetardemonstrationerna under Julidagarna och arresterades som misstänkt bolsjevik av provinsregeringen. Ryssarna försökte skicka tillbaka honom till ett läger för krigsfångar, men Broz rymde och smög sig ombord på ett annat tåg, den här gången på väg mot Sibirien.
När Broz fick höra att Lenin tagit kontrollen över Petrograd gick han frivilligt in i Röda gardets internationella gren och stred i inbördeskriget på bolsjevikernas sida.
Hösten 1920 återvände Broz till hemlandet med en sibirisk hustru, men mycket hade förändrats sedan han åkte. Österrike-Ungern var nu en del av historien, hans födelseort var en del av serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, mer känt som Jugoslavien. Broz gick med i det jugoslaviska kommunistpartiet, men den snabbt växande rörelsen förbjöds efter att inrikesministern blivit dödad av en ung kommunist 1921. Ett medlemskap i den underjordiska organisationen gjorde livet svårt för Broz – han avskedades från jobb, greps för uppviglande tal vid en kamrats begravning och tvingades acceptera att hemmet regelbundet genomsöktes.
1925 blev Broz engagemang för den kommunistiska saken än starkare när han blev yrkesrevolutionär. Han
tog arbete på skeppsvarv och vid järnvägen i syfte att få arbetarna att strejka från sitt arbete och göra uppror mot regeringen. Han dömdes till fyra månader i fängelse för sitt medlemskap i det förbjudna kommunistpartiet, men rymde när han var frisläppt mot borgen i väntan på en överklagan och gömde sig. När polisen slutligen fick tag i Broz igen ett år senare dömdes han till fem år för innehav av sprängmedel. Efter att ha suttit av hela sitt straff arresterades han på nytt vid fängelsegrindarna och tvingades sitta de fyra månader han tidigare rymt ifrån.
När Bros så småningom släpptes i mars 1934 såg han att världen åter hade förändrats i hans frånvaro. Wall Street-kraschen hade gett upphov till en världsomfattande ekonomisk depression, fascismen var på framväxt över hela Europa och Adolf Hitler hade utsetts till Tysklands rikskansler. Även om Broz nu var en märkt man var han lika fast besluten att tjäna den kommunistiska saken och fortsatte att arbeta för det fortfarande lika olagliga partiet. Han använde olika pseudonymer för att dölja sin identitet, men den som fastnade var Tito, ett vanligt smeknamn i hemlandet.
Tito togs in vid den jugoslaviska politbyrån och skickades till Sovjet för att rapportera om de jugoslaviska kommunisternas aktiviteter, han rörde sig skickligt i de diplomatiska kretsarna och blev så småningom generalsekreterare för det jugoslaviska kommunistpartiet. Tito överlevde Stalins utrensningar bland utländska kommunister genom att undvika det han kallade Stalins ”orättvisor”.
Andra världskriget passerade till en början förbi Jugoslavien, men axelmakternas styrkor invaderade landet den 6 april 1941. Jugoslaviens militära styrkor föll snabbt ihop och kung Peter II flydde, men Tito samlade motståndet under den kommunistiska flaggan och etablerade partisanbrigader som skulle strida mot de invaderande styrkorna. De stred hårt och var så framgångsrika i förföljelserna av fienden att de allierade började stötta Tito och skicka förnödenheter – till och med Peter II uppmanade alla jugoslaver att erkänna Tito som ledare. Mot slutet av 1944 började partisanerna – med visst stöd av den sovjetiska armén – trycka tillbaka de ockuperande axelmakterna ur landet. Jugoslavien var befriat och Tito hyllades som motståndshjälten som räddat landet.
Tito utnämndes till premiärminister i den provisoriska regeringen, en position han behöll när efterkrigsvalet innebar en avgörande seger för Kommunistpartiet. Monarkin avskaffades och Tito ombildade landet till en socialistisk stat med sex konstituerande republiker, till stora delar baserade på etniska nationaliteter: Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Hans partisanarméer ombildades till Folkets armé, Statssäkerhetstjänsten och Partisanernas säkerhetsbyrå blev hans hemliga polis. Före detta nazister och kollaboratörer ställdes inför rätta, men även andra politiska motståndare attackerades – däribland Draža Mihailović, en annan motståndshjälte från kriget som ville behålla monarkin.
Även om Tito ansågs vara Europas mäktigaste kommunistledare efter Stalin visade han sig vara envist oberoende av Moskva. Eftersom han var så populär i hemlandet och hade befriat Jugoslavien utan något större sovjetiskt ingripande kände
Tito att han inte behövde följa Stalins principer och råd. Han stod upp mot USA i territoriella dispyter på den italienska gränsen – han sköt till och med ned flera amerikanska flygplan – och stöttade öppet kommunisterna i det grekiska inbördeskriget, trots Stalins krav på att väst inte fick provoceras. Tito genomförde även ekonomisk politik som stred mot Sovjetunionens på flera punkter. Misstänksamheten mellan Moskva och Belgrad var tydlig så tidigt som 1945, när Stalin installerade en spionring i Jugoslavien, men den officiella brytningen kom 1948 när Jugoslavien uteslöts ur Kominform på grund av dess ”nationalistiska element”.
Jugoslavien bröt kanske med Stalin och Sovjetunionen, men landet gick inte helt fritt från den arketypiska kommunistiska paranoian. Mellan 1948 och 1956 ökade Tito förtrycket av motståndarna – han attackerade inte bara antikommunister utan också dem som visade sympati för den sovjetiska modellen. Framstående partisaner som räddat landet under kriget avrättades nu. Tiotusentals politiska fångar skickades till arbetsläger, varav många dog under de hårda förhållandena. Till och med Milovan Ðjilas, en tidigare andre premiärminister och eventuell efterträdare till Tito, arresterades upprepade gånger och fängslades för att ha kritiserat Tito-regimen – även om Ðjilas i slutändan befriades 1966 när regimen började släppa efter på de repressiva åtgärderna.
För att kunna balansera den obekväma situation han hamnat i – fast mellan kalla krigets två konkurrerande supermakter utan att någon av dem litade helt på honom – föreslog Tito en tredje väg. Hans Alliansfria rörelsen, som grundades 1961, bestod av flera länder som inte var en del av det kapitalistiska
väst eller det kommunistiska öst: Egypten, Ghana, Indien och Indonesien var storspelare vid sidan av Titos Jugoslavien.
Tito lyckades balanserade på den alliansfria linan. Jugoslavien undvek militära konflikter under hela kalla kriget och dess alliansfria status gjorde att Tito kunde acceptera ekonomiskt bistånd från både väst (via Marshallplanen) och öst (via Comecon). Jugoslaviska företag, som ägdes av staten men hanterades kollektivt av de anställda själva, kunde också exportera till båda sidor. Det konstanta hotet från en ökande arbetslöshet löstes genom att landet släppte på visumrestriktionerna 1967, så unga jugoslaver kunde åka till väst för att söka arbete. På 1970talet var över 1 miljon jugoslaver – vilket utgjorde runt 20 procent av befolkningen i arbetsför ålder – anställda utomlands.
Men Titos ekonomiska politik skapade ingen socialistisk utopi. Det självstyrande systemet uppmuntrade till inflation och ett långsamt minskande kapital, vilket skapade problem för framtiden. Tito skaffade sig skulder i utlandet på en ohållbar nivå, vilket innebar att ytterligare lån krävdes för att betala för räntan på de befintliga. Landet drevs mot en ständigt växande katastrof. Den jugoslaviska ekonomin knakade under bördorna och en kris var oundviklig – det var bara en fråga om när den skulle komma.
På det sena 1970-talet blev Titos hälsa också dålig. Han dog i maj 1980, tre dagar före sin 88:e födelsedag. Hans begravning samlade ledare från hela världen och från båda sidor av kalla kriget. De sörjde förlusten av en diktator som hade balanserat på järnridån och som hade hållit sig utanför Stalinistregimens och Sovjetunionens överdrifter. Hans personliga popularitet, som härstammade från rollen som befriare under andra världskriget, höll ihop ett land som var en instabil blandning av flera etniska grupper som ofta befann sig i dispyter.
Inte desto mindre var Titos Jugoslavien en polisstat där han vevade med järnhand mot många politiska motståndare och där mänskliga rättigheter inte efterlevdes i någon större grad. Etniska nationaliströrelser fick ett uppsving efter hans död, vilket förstärktes av att den ekonomiska krasch som byggts upp under Tito slutligen kom. Republikerna hamnade i politiska konflikter och det slutade med en serie våldsamma krig som innehöll massvåldtäkter och folkmord. Landet som Tito styrt i 35 år varade i lite mer än ett årtionde efter hans död.