AUGUSTO PINOCHET
Pinochets kupp mot sin tidigare allierade var bara början.
Augusto Pinochet, den framtida generalen och så småningom chilensk diktator, föddes 1915. Han växte upp i hamnstaden Valparaíso innan han började i militärskolan i Santiago vid 16 års ålder. Livet i armén passade den disciplinerade pojken och han arbetade sig upp i leden från underlöjtnant i infanteriet till stabschef innan han blev befälhavare över Esmeralda-regementet. 1971, vid 56 års ålder, fick han titeln befälhavare över armégarnisonen i Santiago.
Med ett bra jobb, en kärleksfull hustru och fem barn verkade Pinochet ha livet utstakat framför sig. Men politiska problem i hemlandet Chile var under uppsegling. Deputeradekammaren i Chile hade godkänt en resolution som förklarade att regeringen, ledd av president Allende, bröt mot konstitutionen. Allende var desperat efter en allierad, och Pinochet verkade vara svaret. Han utsåg Pinochet till befälhavare över armén 1973 – men det visade sig vara ett ödesdigert val för honom själv och tusentals andra i befolkningen.
Bara 18 dagar senare ställde sig den nytillträdde Pinochet på samma sida som flottan, carabineros (polisen) och flygvapnet för att avsätta Allende. Det var en brutal och blodig kupp som blev början på 17 år av mord, kidnappningar och skoningslös tortyr.
Men i hur hög grad Pinochet var inblandad i det initiala övertagandet har diskuterats genom åren. Han själv hävdade att han lett det från första stund, men andra militärer har sagt att han bara stöttade förslaget från ett säkert avstånd och egentligen inte var inblandad förrän alldeles mot slutet. Hur det än var så såg den samhällsklättrande soldaten till att han stod i spetsen för händelserna när det gällde att ta makten över landet. Att störta en rättvist vald regering var ett chockerande drag, men det var ingenting mot det som snart skulle följa.
Medan Hawker
Hunter-jetplan flög över
Chile för att bomba den
civila regeringen barrikaderade sig den envise Allende i Moneda, sitt presidentpalats, och vägrade att lämna landet och folket. Han försökte kontakta Pinochet i fåfäng förhoppning om att hans uppskattade arméledare skulle rädda honom, utan att inse att Pinochet
egentligen låg bakom alltihop. I själva verket hade han redan börjat stänga kongressen, göra sig av med fackförbunden och alla domare som var av annan åsikt. De som var dumma nog att stå i hans väg samlades ihop och togs till en närbelägen stadion. Många blev där summariskt skjutna medan andra skickades till koncentrationsläger i Atacamaöknen eller längre bort till Antarktis. Under anfallen mot Moneda dödades den avsatte presidenten och hans palats brändes till marken. Den officiella linjen var att Allende hade begått självmord, men det var svårt att tysta ryktena om att han blivit mördad.
Medan Pinochet gick igenom staden och utropade sig till stundens hjälte stod det snart klart att den till synes enkelt genomförda kuppen inte hade kunnat genomföras utan avsevärd hjälp från USA. Med ett totalt godkännande från president
Nixon stöttade CIA Pinochet och hans män på olika sätt, i allt från ekonomiska överenskommelser och handelsavtal till att helt enkelt titta åt ett annat håll när så krävdes. Efter att ha blandat sig i destabiliseringen av Allendes regering och dess ekonomiska struktur erbjöd USA också i hemlighet ekonomiskt stöd efter kuppen. För att dölja spåren fördömde landet offentligt den våldsamma taktik Pinochet använt.
Militärjuntan på fyra man övergick till att bli ”Augusto Pinochets show”, till slut blev han ensam Chiles president – och mänskliga rättigheter och friheter trampades systematiskt sönder.
Det har senare slagits fast att under hans tid som president dödade regeringen minst 3 197 människor och under hans grymma styre torterades ytterligare 29 000 personer, medan han hela tiden påstod sig styras av ”Guds andliga kraft”.
Många av de högprofilerade mord som Pinochet beordrat utfördes av Dirección de Intelligencia Nacional, DINA, en skrämmande hemlig polis som inrättades 1974. Sådana mord inträffade inte bara på chilensk mark, utan också långt utanför landets gränser. Med CIA:s hemliga godkännande mördade DINA frankt Pinochets fiender vart de än flydde. Men när en bilbomb dödade två personer mitt på ljusan dag i Washington D.C., i deras eget land, blev amerikanerna förfärade.
En av Allendes forna ambassadörer, Orlando Letelier, hade varit en framstående exilchilenare som bodde i USA efter att ha flytt förföljelserna under Pinochets styre. Den 21 september 1976 körde Letelier, hans assistent Michael Moffitt och Moffitts fru, Ronni, uppför Embassy Row när bilen sprängdes av en bomb – Letelier och Ronni dog omedelbart. Det var det första fallet av statssponsrad internationell terrorism i D.C., även om bevis för Pinochets inblandning inte skulle komma fram förrän 2015. Det verkade som om USA fortfarande inte ville skapa problem för den chilenske diktatorn, trots alla hans brott, eftersom en allierad i kalla kriget ändå var en värdefull tillgång för att hålla kommunismen borta. Pinochet fortsatte obehindrat med sin våldsamma kampanj.
Under Pinochets beskydd ledde DINA nu den ökända Operation Condor där många prominenta vänsterpolitiker över hela världen kidnappades, torterades och i slutändan mördades. Andra mindre kända aktivister behandlades på ett likartat sätt, vilket ledde till mer än 60 000 döda. Condor gick ännu längre och försökte vända alla sydamerikanska militärbaserade diktaturer mot deras politiska motståndare för att utradera all kommunistisk eller socialistisk påverkan på kontinenten.
Chefen för DINA, major Bravo, var också medlem i Pinochets dödspatrull – den ökända Dödskaravanen. Dödspatrullen flög med helikopter från södra till norra Chile, genomförde minst 97 avrättningar på order av presidenten och begravde kropparna i omärkta massgravar. Hemska ögonvittnesskildringar beskrev kropparna som sönderslitna med utpekade ögon och brutna käkar.
1980 organiserade Pinochet en allmän folkomröstning för att ratificera en ny konstitution som gav honom mer makt och en ny presidentperiod på åtta år. Allt motstånd tystades snabbt och fackförbund förbjöds helt. Vid det här laget såg den chilenske diktatorn ut att vara ostoppbar – men inte ens hans makt kunde fortgå i det oändliga, och folket kunde inte tystas för alltid. Det första bakslaget inträffade strax efter bilexplosionen i Washington. FN fördömde Pinochet officiellt och USA drog in allt militärt stöd, vilket gjorde honom mer sårbar än någonsin.
Kritiken mot hans diktatorstyre växte och Pinochet gav slutligen efter för påtryckningarna om att legalisera andra politiska partier i landet 1987. Året därpå gick Pinochet ut med en folkomröstning där han frågade chilenarna om han skulle sitta kvar i tio år till. Allmänheten svarade med ett eftertryckligt ”Nej” så 1990 gav Pinochet upp presidentposten. Chile var slutligen en demokrati … nästan.
Pinochet såg till att han fortfarande var ledare för armén, där han fortsatt hade en stark makt.
Sju år senare tog han sig rollen livstidssenator – det här övergavs 2002, enligt uppgift på grund av dålig hälsa. Men cynikerna hävdade att det bara var en ploj för att slippa undan de oundvikliga rättegångarna mot honom.
Redan 1998, under ett besök i London, placerades Pinochet i husarrest via en internationell arresteringsorder efter att Spanien begärt att han skulle utlämnas på grund av brott mot de mänskliga rättigheterna. I mars 2000 släpptes
han av medicinska orsaker och fick tillåtelse att återvända hem. Men senare åtal för kidnappning, tortyr och flera olika fall med anklagelser om skattebedrägeri följde. Tyvärr skulle han aldrig komma att bli dömd för de här brotten.
Den 10 december 2006 dog Pinochet på grund av komplikationer efter en hjärtattack på Santiagos militärsjukhus – hans tusentals offer kunde inte längre få rättvisa. Chiles dåvarande president, Michelle Bachelet, som själv torterats under hans brutala regim, förvägrade honom den statsbegravning som före detta presidenter vanligtvis erbjuds. Reaktionerna på hans bortgång var blandade, vissa sörjde förlusten av sin räddare, andra spottade på kistan.
Det är lätt att se varför – Pinochets arv och inflytande på Chile var precis så blandat. För vissa var han trots allt en hjälte. Pinochet hade återlämnat företag och mark till privata händer. Med hjälp av sina ”Chicago Boys”, en grupp ekonomer som utbildats av Milton Friedman,
”REAKTIONERNA PÅ HANS BORTGÅNG VAR BLANDADE, VISSA SÖRJDE FÖRLUSTEN AV SIN RÄDDARE, ANDRA SPOTTADE PÅ KISTAN.”
uppmuntrade han till frihandelspolitik, expansion av företag och långtgående spekulationer – hans intention var att göra Chile till en världsspelare.
Hans relation till den brittiska premiärministern Margaret Thatcher fick mångas ögonbryn att höjas genom åren, men utan Pinochets stöd skulle Falklandskriget ha kunnat sluta på ett helt annat sätt. Även om Chile officiellt sett höll sig neutralt under konflikten erbjöd landet i verkligheten militära underrättelser, radarövervakning och hjälp med att återföra soldater till brittisk mark.
Men de som såg Pinochet som en patriot som räddat sitt land ur ekonomisk kris och implementerat nya demokratiska principer missar den korruption och de förfärliga
Hongkong, har visat hur djupt hans ekonomiska korruption gick. Hans personliga förmögenhet är fortfarande okänd – den senaste upptäckten var tio ton guld, värt cirka 160 miljoner dollar – och ändå levde ungefär 44 procent av Chiles familjer under fattigdomsgränsen i slutet av Pinochets styre.
Vid tiden för den chilenska kuppen tvingade Pinochet affärsmannen Emile Vassallo att lämna över sin egendom, inklusive Villa Grimaldi, för att inrätta ett monstruöst förhörscentrum till hans nybildade DINA. Det överdrivna våld som drabbade de 4 500 fångarna innefattade elchockbehandling, fasthållning under vatten, bränning, slag och hängningar, medan andra tvingades stå upprätta i totalt mörker flera dagar i rad. Många fick huvudena nedtvingade i hinkar med urin och avföring. Minst 226 människor avrättades utan en rättvis rättegång. Överlevarna kläddes i de avrättades kläder innan de släpptes ut på gatorna igen.
Pinochet sade en gång i en intervju: ”Jag skulle vilja bli hågkommen som en man som tjänade sitt land, som tjänade Chile under hela sitt liv på jorden … och det han gjorde var alltid med Chiles bästa för ögonen.” Chansen för att det ska hända är nog närmast obefintlig, med tanke på att familjerna efter hans offer runt om i världen fortfarande sörjer sina nära och kära.