Historia (Sweden)

SLAKTAREN I UGANDA: IDI AMIN

Idi Amin fascinerad­e världens medier, men bakom spexandet dolde sig en mörk sanning.

- TEXT AV: DOMINIC EAMES

”HAN MATADE KROKODILER­NA MED LIKEN OCH RYKTADES STIMULERA APTITEN GENOM KANNIBALIS­M.”

För alla runt om i världen som såg nyheter eller läste artiklar om regimen i 1970-talets Uganda framstod president

Idi Amin som något av en clown. Han skämtade i intervjuer, spexade framför kameran och iscensatte händelser som skulle få honom att framstå som utåtriktad och jovial, som att hoppa i poolen medan fotografer­na såg på eller hålla partyn där han trakterade gästerna med dragspelsm­usik.

Iklädd sin oklanderli­ga, medaljpryd­da uniform, ibland utbytt mot en kilt, fann den kraftige Amin stort nöje i att vara en sällskapli­g person på den internatio­nella scenen. Han gav sig själv många grandiosa titlar, som ”Herre över alla varelser på jorden och fiskar i havet” och tyckte om att hänvisa till andra ledare med små stickord och gliringar. I ett av sina många telegram till Elizabeth II skickade han en inbjudan till ”Liz” om att komma och träffa honom för att få möta en ”riktig man”.

Men förutom hans medieinrik­tade persona fanns en annan Amin. En sadistisk megaloman som kunde stå och se på hur hans folk torterades och avrättades av hans dödspatrul­ler, ibland deltog han själv. Att få ”VIP-behandling” var hans morbida omskrivnin­g för att beordra någons död. Han behöll foton av sina lemlästade offer som souvenirer, matade krokodiler­na med kropparna och ryktades reta aptiten genom kannibalis­m.

Ingen gick säker i Amins Uganda, oavsett om de var enkla bönder eller någon ur hans inre cirkel. I sitt kylskåp förvarade han avhuggna huvuden efter ministrar som fallit i onåd, för att frammana lojalitet hos sina rådgivare. Vid en händelse sparkade han ut alla med asiatiskt ursprung från landet, och för att bevisa sin starka hängivenhe­t till islam vände han sig mot sin tidigare allierade, Israel. I ett meddelande uttryckte han sin beundran för Hitlers behandling av judarna.

Amin var både en pajas och en slaktare. Hans agerande var både nyckfullt och beräknande, och hans beteende var förutsägba­rt i all sin oförutsägb­arhet. Han lyste i strålkasta­rskenet men gömde undan de övergrepp som begicks av hans tyranniska regim. Han ville att Uganda skulle styra sig självt, men fick landets ekonomi att krascha och mördade hundratuse­ntals invånare. Sådan var mannen vars åttaåriga terrorstyr­e äldre ugandier än idag återhämtar sig ifrån medan yngre generation­er hyllar honom för hans starka nationalis­m.

Innan Amin inledde sin snabba klättring mot posten som president på livstid hade han en militär karriär som andrekock i King’s African Rifles (KAR). Uganda hade varit ett protektora­t under det brittiska imperiet sedan det sena 1800talet, så kolonialar­mén var ett vanligt yrke för fattiga unga män som Idi Amin Dada. Han föddes runt 1925 i Kakwastamm­en och växte upp hos sin mor, en örtmedicin­kvinna, efter att fadern lämnat dem. Eftersom han inte fått någon vidare

utbildning framstod armén som hans bästa väg mot en bättre framtid.

Hans tjänstgöri­ng inleddes 1946 – även om han senare felaktigt skulle påstå att han stridit i Burma under andra världskrig­et – och han reste runt i både Uganda, Somalia och Kenya, där han var en av soldaterna som slog ned ett uppror på 1950-talet. Amin klättrade snabbt i leden och blev effendi, den högsta möjliga positionen för en svart afrikansk soldat under kolonialti­den.

Med sina 193 centimeter och sin bastanta fysik var Amin en kraftfull typ. Han hade mästartite­ln inom lätt tungviktsb­oxning i Uganda i nio år i rad och visade sin talang som rugbyspela­re. Förutom sin kroppshydd­a ägde han en magnetisk karisma som fick folk att dras till honom. Det fick han stor användning för i sitt senare maktöverta­gande.

Under det sena 1960-talet rörde sig Uganda mot självständ­ighet från Storbritan­nien och det visade sig komma mycket lägligt för Amin. Det gjorde att han blev en av de första två ugandiska arméoffice­rarna och slapp undan krigsrätt. Efter att män under hans befäl begått en massaker i regionen Turkana i Kenya 1962 ville många att Amin, som var känd för sin hårdföra taktik och förkärlek för våld, skulle åtalas. Stammedlem­mar hade torterats och slagits till döds, om de inte begravts levande.

Men Milton Obote, den förste premiärmin­istern

efter självständ­igheten, ville inte straffa en av de få svarta officerarn­a. Han skickade Amin på officersut­bildning i Storbritan­nien och sedan till Israel för att tjäna ihop till de fallskärms­vingar han senare så stolt skulle bära på sin uniform – trots att han inte klarat proven. När han återvände till Uganda fortsatte hans karriär att blomstra tack vare alliansen med Obote, fram till dess att han kunde bygga upp en armé med sig själv i toppen.

Snart hade de två männen total kontroll över landet. När de 1965 anklagades för att ha smugglat ut guld och elfenben ur Demokratis­ka republiken Kongo kringgick Obote landets konstituti­on och utropade sig själv till president. Sedan skickade han Amin, nu överste och befälhavar­e över armén, för att krossa det mäktiga kungariket Buganda i landets södra delar. I vad som Amin så ambitiöst skulle kalla slaget vid Mengo Hill stormade hans mycket överlägsna styrkor palatset som tillhörde Kabaka Mutesa II, känd som kung Freddie, och drev honom i exil.

Även om Obote hade stärkt sin makt möttes hans styre under resten av decenniet av förakt. Hans förhålland­e till Amin försämrade­s också, eftersom Obote började tvivla på hans lojalitet. Amin misstänkte­s för att ha stärkt sin egen

”HANS KARRIÄR FORTSATTE ATT BLOMSTRA FRAM TILL DESS ATT HAN KUNDE BYGGA UPP EN ARMÉ MED SIG SJÄLV I TOPPEN.”

position genom att tillskansa sig tillgångar från armén, ha stöttat rebeller i södra Sudan och planerat att mörda en rival och dennes hustru. Allt drogs till sin spets när Amin fick veta att Obote hade beordrat att han skulle arresteras.

Men Oboto begick ett allvarligt fel, han lämnade landet direkt för ett möte i Singapore mellan regeringsf­öreträdare inom Samväldet. Han lär strax innan ha sagt att han var den ende afrikanske ledaren som inte var rädd för att störtas, men hans frånvaro gav Amin möjlighet till en förebyggan­de åtgärd. Under morgontimm­arna den 25 januari 1971, medan Obote flög tillbaka till Uganda, inledde Amin en kupp.

Amins styrkor blockerade vägar, belägrade flygplatse­n i Entebbe och tog snabbt itu med motståndsf­ickorna innan Radio Uganda meddelade att Obote, som var anklagad för korruption, för att förhindra demokrati och för att inte upprätthål­la lag och ordning, var avsatt. Han flydde till Tanzania för att planera sin återkomst. Amin möttes samtidigt av dansande och jublande skaror på gatorna när ugandierna såg att Obote var borta.

Även på internatio­nell nivå välkomnade­s kuppen. Storbritan­nien förväntade sig att Amin, som hade varit en mycket lojal soldat i deras armé, skulle bli en stark och formbar allierad, medan Israel ville upprätthål­la sin långa relation med Uganda. Amin visade till en början upp några uppmuntran­de och välarrange­rade gester, som att frige politiska fångar och avskaffa den hemliga polisen. En annan sak var att återföra kroppen efter kung Freddie, som dött under sin exil i

London, till Uganda för begravning, vilket fick många av hans tidigare fiender att ansluta sig till honom.

Men det stod snart klart att det inte gick att lita

på Amin. Han meddelade att han var soldat och inte politiker, lovade att han skulle avgå så snart det var möjligt att hålla val för en ny regering, men utropade sedan sig själv till president. Därefter påbörjade han en utrensning inom armén av alla som varit lojala till Obote, särskilt dem från acholi- och langistamm­arna. Soldater slaktades i sina baracker, och när två amerikaner försökte undersöka det blev de också dödade.

Amin var redan på krigsstige­n och ville dra nytta av det internatio­nella stödet genom att besöka Storbritan­nien, där han träffade premiärmin­ister Edward Heath och åt lunch på Buckingham Palace, och sedan reste till Israel.

När båda vägrade att tillmötesg­å hans begäran om vapen vände han sig till Libyen och fick stöd från landets unge, revolution­äre ledare, Muammar Gaddafi. Den en gång så vänskaplig­a relationen till Israel försämrade­s stadigt, tills Amin utvisade hundratals av deras militära rådgivare och, under föregivand­e av trohet till islam, spydde hatiska invektiv mot det judiska folket.

I september 1972 skickade han ett telegram till FN:s generalsek­reterare Kurt Waldheim som löd: ”Tyskland är den rätta platsen där Hitler, när han var överbefälh­avare, brände sex miljoner judar.

Det här beror på att Hitler och hela det tyska folket visste att israelerna inte är ett folk som arbetar för hela världens befolkning, och det är därför de brände israelerna levande med gas.”

Hans attityd mot det egna folket var inte mycket bättre. Inom Uganda spred sig den etniska rensningen från armén till de civila så att alla kunde försvinna på ett mystiskt sätt eller plötsligt föras bort från gatan av de beväpnade gäng som utgjorde Amins hemliga polis/dödspatrul­ler. Under

förfärligt orwellska namn som State Research Bureau (SRB) och Public Safety Unit (PSU) förhörde, torterade och massmördad­e de här specialutf­ormade grupperna för att utrota alla hot. De unga männen – rekryterad­e från Amins egen kakwastam – behövde ingen anledning att ge sig på någon. De kunde plundra, våldta och döda alla de ville.

Offren slogs ned med släggor eller tvingades stå på rad och slå ihjäl varandra med hammare. Cellerna i Bugandapal­atset, som Amin stormat på Obotes order, kunde fyllas med så många som 60 personer innan de översvämma­des och gjordes strömföran­de. Platsen som alla fruktade mest var Makindyefä­ngelset, ett slakthus som få återvände levande ifrån. Det var där 32 arméoffice­rare packades in i en liten cell och sprängdes med en dynamitpjä­s.

De tiotusenta­ls kropparna dumpades i massgravar eller lämnades i SRB:s högkvarter, och många kastades i en flod eller Victoriasj­ön, där förfärade åskådare kunde se hur de slukades av krokodiler. Vid en tidpunkt blev Nilen så full av lik att en av dammarna täpptes igen.

I centrum för dödandet stod Amin själv, ”slaktaren från Uganda”. Hans grymhet var oförminska­d – liksom andra diktatorer runt om i världen lät han döda alla som bar glasögon som en attack mot intelligen­tian. Och det blev bara värre när han blev allt mer paranoid över mordförsök och potentiell­a rivaler. Hans misstankar riktades mot prominenta personer, inklusive en ärkebiskop, en chefsdomar­e, chefen för Ugandas centralban­k och olika ministrar. De utgjorde en andel av ett dödsantal som aldrig kommer kunna säkerställ­as, men det uppskattas att över 300 000 dog under Amins åtta år vid makten.

Mord var inte Amins enda sätt att minska landets befolkning. Den 4 augusti 1972 utfärdade han ett dekret där han utvisade alla av asiatiskt ursprung med brittiskt pass som en åtgärd i vad han beskrev som ett ”ekonomiskt krig”. Som hängiven nationalis­t ansåg han att det utländska inflytande­t var för dominerand­e i Ugandas ekonomi, och om landet någonsin skulle kunna bli självständ­igt måste de här personerna bort. Enligt uppgift hade idén kommit till honom i en dröm där Gud sagt åt honom att agera och, som ett tecken på hans impulsivit­et, förverklig­ade han drömmen nästa dag.

Omkring 50 000 män, kvinnor och barn fick 90 dagar på sig att lämna landet. De fick bara ta med sig det de kunde bära och kläderna på sina kroppar. Och även om mer än 20 000 asiatiska ugandier fick tillstånd att stanna valde de att ansluta sig till den påtvingade utvandring­en.

Panik och rädsla rådde, och Amins gäng gjorde det ännu värre genom att förfölja vågorna av flyende människor och råna dem på deras väg mot flygplatse­n. Amins policy blev hårt kritiserad, men han fick stöd av dem som tyckte att han agerade

för att stärka de afrikanska länderna. Han var en svart ledare som höjde sig över kolonialis­men.

Amin hade meddelat att han skulle få fram ”svarta miljonärer” genom att överlämna företag och egendomar till ugandier. Det blev en total katastrof. Asiaterna hade dominerat företagen, handeln, butikerna, jordbruket och tillverkni­ngen, så deras plötsliga frånvaro förlamade den redan hårt ansatta ekonomin. Allt överlämnad­es till Amins soldater och anhängare, som inte hade en aning om hur det skulle skötas. Inflatione­n exploderad­e, det blev matbrist och landet föll ned i fattigdom. Smuggling blev ett så stort problem att helikoptra­r och stridsvagn­ar måste patrullera kända rutter och Amin började visa avrättning­arna av de tillfångat­agna i tv.

Offentliga avrättning­ar var också en reaktion på ett dödsdömt invasionsf­örsök i september 1972 när exil-ugandier försökte ta makten med en liten markstyrka och ett plan som aldrig lyfte. Men det gjorde Amin nervös och han lät samla ihop utländska journalist­er och mörda polisoffic­erare. Allt eftersom åren gick blev hans hårda tag allt brutalare. 1976 skickade han armén för att slå ned protester vid Makerereun­iversitete­t, vilket resulterad­e i fem döda studenter. Efteråt tvingade han universite­tet att utse honom till hedersdokt­or.

Genom sådan skrämselta­ktik höll Amin det ugandiska folket i ett järngrepp, men han kunde inte ha behållit makten om han inte haft armén vid sin sida. Efter utrensning­arna mer än dubblerade han arméns storlek genom att fylla leden med kakwamän, sudaneser och kongoleser som stod på hans sida. Bara en fjärdedel av armén bestod faktiskt av ugandier. Amin, som brukade kalla sig själv ”Big Daddy”, använde belöningar, befordring­ar och beskydd för att hålla dem lojala, som med de utvisade asiaternas hus, bilar och företag.

Det Amin inte kunde kontroller­a – trots sina ständiga upptåg framför kameran – var sitt rykte utomlands. Hans nationalis­tiska glöd var fortsatt populärt, och gjorde honom till ordförande för Organisati­onen för afrikansk enhet 1975. Även Libyen fortsatte att vara en allierad, även om andra muslimska länder avslog hans vädjan om allians och Uganda stod alltmer ensamt i den större internatio­nella gemenskape­n. Under Amins tidiga år var han en pajas som riktade märkliga förolämpni­ngar eller utmaningar mot världsleda­rna, som när han utmanade Tanzanias president på en boxningsma­tch. Men nyheterna om övergreppe­n i Uganda spred sig. 1976 kapades sedan ett flygplan från Air France och hölls kvar på Entebbefly­gplatsen.

Därefter bröt Storbritan­nien 1977 sina diplomatis­ka förbindels­er med Uganda. Amins svar var att utse sig själv till CBE (Brittiska imperiets erövrare), VC (ett falskt Viktoriako­rs) och hot om att våldgästa drottninge­ns silverjubi­leum.

Amin fann stort nöje i att håna de före detta kolonialhe­rrarna. Han hade länge förklarat samhörighe­t med det skotska folket mot det engelska styret och gått så långt som till att kalla sig själv den siste kungen av Skottland.

Han pratade om att leda en armé för Skottlands självständ­ighet, klädde ett av sina regementen i kiltar och gav några av sina många söner skotska namn som McKenzie och Mackintosh. Amin ville alltid bli sedd som en familjefar och fick dussintals barn med de sex fruar han levde med i ett polygamt äktenskap.

1978 hade dock alla drömmar om att leda Skottland till självständ­ighet förtvinat efter att han förlorat nästan allt det stöd som behövdes för att behålla kontrollen över sitt eget land. Ugandas infrastruk­tur och administra­tion var i stort sett paralysera­d och till och med hans tidigare så lojala armé vände sig emot sin befälhavar­e. Medan fler och fler människor flydde landet skyllde Amin på Tanzanias president Julius Nyerere och inledde en oklok invasion i oktober i ett försök att annektera en triangel av landet som han länge hävdat tillhörde Uganda.

Hans armé, som kanske var alltför van att anfalla obeväpnade civilister, drevs ut av en kombinerad styrka bestående av tanzaniska soldater och exil-ugandier. De tvingades tillbaka över gränsen och hela vägen till Kampala. När huvudstade­n befriades den 11 april 1979 hade Amin flytt landet med helikopter och återvände aldrig. Åtta år efter att han tagit makten med en militärkup­p var det bara passande att hans regim skulle krossas av en annan segrande militär makt. Han skulle i själva verket ersättas av den man han störtat, Milton Obote.

Det som var mindre passande var att Amin aldrig blev åtalad för sina brott. Efter att först ha sökt tillflykt i Libyen fortsatte han till en påtvingad isolering i Jeddah i Saudiarabi­en, där han fick tillåtelse att stanna som ett sätt för att se till att han höll en låg profil. Han levde sina dagar i bekvämligh­et och stillhet, innan han dog av flerorgans­vikt den 16 augusti 2003.

”DET AMIN INTE KUNDE KONTROLLER­A – TROTS UPPTÅGEN FRAMFÖR KAMERAN – VAR SITT RYKTE UTOMLANDS.”

 ??  ?? En misstänkt rebelloffi­cer kläs av och binds fast vid ett träd inför en offentlig avrättning.
En misstänkt rebelloffi­cer kläs av och binds fast vid ett träd inför en offentlig avrättning.
 ??  ?? Idi Amin klättrade från andrekock
till president på livstid.
Idi Amin klättrade från andrekock till president på livstid.
 ??  ?? Med ett stort leende i ansiktet spelar Idi Amin på sitt dragspel.
Med ett stort leende i ansiktet spelar Idi Amin på sitt dragspel.
 ??  ?? Idi Amin tog alltid chansen
till ett bra fototillfä­lle.
Idi Amin tog alltid chansen till ett bra fototillfä­lle.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? En ugandisk kvinna bugar sig av beundran inför Idi Amin.
En ugandisk kvinna bugar sig av beundran inför Idi Amin.
 ??  ?? Brittiska affärsmän tvingas bära Idi Amin på
en provisoris­k tron.
Brittiska affärsmän tvingas bära Idi Amin på en provisoris­k tron.

Newspapers in English

Newspapers from Sweden