SLAKTAREN I UGANDA: IDI AMIN
Idi Amin fascinerade världens medier, men bakom spexandet dolde sig en mörk sanning.
”HAN MATADE KROKODILERNA MED LIKEN OCH RYKTADES STIMULERA APTITEN GENOM KANNIBALISM.”
För alla runt om i världen som såg nyheter eller läste artiklar om regimen i 1970-talets Uganda framstod president
Idi Amin som något av en clown. Han skämtade i intervjuer, spexade framför kameran och iscensatte händelser som skulle få honom att framstå som utåtriktad och jovial, som att hoppa i poolen medan fotograferna såg på eller hålla partyn där han trakterade gästerna med dragspelsmusik.
Iklädd sin oklanderliga, medaljprydda uniform, ibland utbytt mot en kilt, fann den kraftige Amin stort nöje i att vara en sällskaplig person på den internationella scenen. Han gav sig själv många grandiosa titlar, som ”Herre över alla varelser på jorden och fiskar i havet” och tyckte om att hänvisa till andra ledare med små stickord och gliringar. I ett av sina många telegram till Elizabeth II skickade han en inbjudan till ”Liz” om att komma och träffa honom för att få möta en ”riktig man”.
Men förutom hans medieinriktade persona fanns en annan Amin. En sadistisk megaloman som kunde stå och se på hur hans folk torterades och avrättades av hans dödspatruller, ibland deltog han själv. Att få ”VIP-behandling” var hans morbida omskrivning för att beordra någons död. Han behöll foton av sina lemlästade offer som souvenirer, matade krokodilerna med kropparna och ryktades reta aptiten genom kannibalism.
Ingen gick säker i Amins Uganda, oavsett om de var enkla bönder eller någon ur hans inre cirkel. I sitt kylskåp förvarade han avhuggna huvuden efter ministrar som fallit i onåd, för att frammana lojalitet hos sina rådgivare. Vid en händelse sparkade han ut alla med asiatiskt ursprung från landet, och för att bevisa sin starka hängivenhet till islam vände han sig mot sin tidigare allierade, Israel. I ett meddelande uttryckte han sin beundran för Hitlers behandling av judarna.
Amin var både en pajas och en slaktare. Hans agerande var både nyckfullt och beräknande, och hans beteende var förutsägbart i all sin oförutsägbarhet. Han lyste i strålkastarskenet men gömde undan de övergrepp som begicks av hans tyranniska regim. Han ville att Uganda skulle styra sig självt, men fick landets ekonomi att krascha och mördade hundratusentals invånare. Sådan var mannen vars åttaåriga terrorstyre äldre ugandier än idag återhämtar sig ifrån medan yngre generationer hyllar honom för hans starka nationalism.
Innan Amin inledde sin snabba klättring mot posten som president på livstid hade han en militär karriär som andrekock i King’s African Rifles (KAR). Uganda hade varit ett protektorat under det brittiska imperiet sedan det sena 1800talet, så kolonialarmén var ett vanligt yrke för fattiga unga män som Idi Amin Dada. Han föddes runt 1925 i Kakwastammen och växte upp hos sin mor, en örtmedicinkvinna, efter att fadern lämnat dem. Eftersom han inte fått någon vidare
utbildning framstod armén som hans bästa väg mot en bättre framtid.
Hans tjänstgöring inleddes 1946 – även om han senare felaktigt skulle påstå att han stridit i Burma under andra världskriget – och han reste runt i både Uganda, Somalia och Kenya, där han var en av soldaterna som slog ned ett uppror på 1950-talet. Amin klättrade snabbt i leden och blev effendi, den högsta möjliga positionen för en svart afrikansk soldat under kolonialtiden.
Med sina 193 centimeter och sin bastanta fysik var Amin en kraftfull typ. Han hade mästartiteln inom lätt tungviktsboxning i Uganda i nio år i rad och visade sin talang som rugbyspelare. Förutom sin kroppshydda ägde han en magnetisk karisma som fick folk att dras till honom. Det fick han stor användning för i sitt senare maktövertagande.
Under det sena 1960-talet rörde sig Uganda mot självständighet från Storbritannien och det visade sig komma mycket lägligt för Amin. Det gjorde att han blev en av de första två ugandiska arméofficerarna och slapp undan krigsrätt. Efter att män under hans befäl begått en massaker i regionen Turkana i Kenya 1962 ville många att Amin, som var känd för sin hårdföra taktik och förkärlek för våld, skulle åtalas. Stammedlemmar hade torterats och slagits till döds, om de inte begravts levande.
Men Milton Obote, den förste premiärministern
efter självständigheten, ville inte straffa en av de få svarta officerarna. Han skickade Amin på officersutbildning i Storbritannien och sedan till Israel för att tjäna ihop till de fallskärmsvingar han senare så stolt skulle bära på sin uniform – trots att han inte klarat proven. När han återvände till Uganda fortsatte hans karriär att blomstra tack vare alliansen med Obote, fram till dess att han kunde bygga upp en armé med sig själv i toppen.
Snart hade de två männen total kontroll över landet. När de 1965 anklagades för att ha smugglat ut guld och elfenben ur Demokratiska republiken Kongo kringgick Obote landets konstitution och utropade sig själv till president. Sedan skickade han Amin, nu överste och befälhavare över armén, för att krossa det mäktiga kungariket Buganda i landets södra delar. I vad som Amin så ambitiöst skulle kalla slaget vid Mengo Hill stormade hans mycket överlägsna styrkor palatset som tillhörde Kabaka Mutesa II, känd som kung Freddie, och drev honom i exil.
Även om Obote hade stärkt sin makt möttes hans styre under resten av decenniet av förakt. Hans förhållande till Amin försämrades också, eftersom Obote började tvivla på hans lojalitet. Amin misstänktes för att ha stärkt sin egen
”HANS KARRIÄR FORTSATTE ATT BLOMSTRA FRAM TILL DESS ATT HAN KUNDE BYGGA UPP EN ARMÉ MED SIG SJÄLV I TOPPEN.”
position genom att tillskansa sig tillgångar från armén, ha stöttat rebeller i södra Sudan och planerat att mörda en rival och dennes hustru. Allt drogs till sin spets när Amin fick veta att Obote hade beordrat att han skulle arresteras.
Men Oboto begick ett allvarligt fel, han lämnade landet direkt för ett möte i Singapore mellan regeringsföreträdare inom Samväldet. Han lär strax innan ha sagt att han var den ende afrikanske ledaren som inte var rädd för att störtas, men hans frånvaro gav Amin möjlighet till en förebyggande åtgärd. Under morgontimmarna den 25 januari 1971, medan Obote flög tillbaka till Uganda, inledde Amin en kupp.
Amins styrkor blockerade vägar, belägrade flygplatsen i Entebbe och tog snabbt itu med motståndsfickorna innan Radio Uganda meddelade att Obote, som var anklagad för korruption, för att förhindra demokrati och för att inte upprätthålla lag och ordning, var avsatt. Han flydde till Tanzania för att planera sin återkomst. Amin möttes samtidigt av dansande och jublande skaror på gatorna när ugandierna såg att Obote var borta.
Även på internationell nivå välkomnades kuppen. Storbritannien förväntade sig att Amin, som hade varit en mycket lojal soldat i deras armé, skulle bli en stark och formbar allierad, medan Israel ville upprätthålla sin långa relation med Uganda. Amin visade till en början upp några uppmuntrande och välarrangerade gester, som att frige politiska fångar och avskaffa den hemliga polisen. En annan sak var att återföra kroppen efter kung Freddie, som dött under sin exil i
London, till Uganda för begravning, vilket fick många av hans tidigare fiender att ansluta sig till honom.
Men det stod snart klart att det inte gick att lita
på Amin. Han meddelade att han var soldat och inte politiker, lovade att han skulle avgå så snart det var möjligt att hålla val för en ny regering, men utropade sedan sig själv till president. Därefter påbörjade han en utrensning inom armén av alla som varit lojala till Obote, särskilt dem från acholi- och langistammarna. Soldater slaktades i sina baracker, och när två amerikaner försökte undersöka det blev de också dödade.
Amin var redan på krigsstigen och ville dra nytta av det internationella stödet genom att besöka Storbritannien, där han träffade premiärminister Edward Heath och åt lunch på Buckingham Palace, och sedan reste till Israel.
När båda vägrade att tillmötesgå hans begäran om vapen vände han sig till Libyen och fick stöd från landets unge, revolutionäre ledare, Muammar Gaddafi. Den en gång så vänskapliga relationen till Israel försämrades stadigt, tills Amin utvisade hundratals av deras militära rådgivare och, under föregivande av trohet till islam, spydde hatiska invektiv mot det judiska folket.
I september 1972 skickade han ett telegram till FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim som löd: ”Tyskland är den rätta platsen där Hitler, när han var överbefälhavare, brände sex miljoner judar.
Det här beror på att Hitler och hela det tyska folket visste att israelerna inte är ett folk som arbetar för hela världens befolkning, och det är därför de brände israelerna levande med gas.”
Hans attityd mot det egna folket var inte mycket bättre. Inom Uganda spred sig den etniska rensningen från armén till de civila så att alla kunde försvinna på ett mystiskt sätt eller plötsligt föras bort från gatan av de beväpnade gäng som utgjorde Amins hemliga polis/dödspatruller. Under
förfärligt orwellska namn som State Research Bureau (SRB) och Public Safety Unit (PSU) förhörde, torterade och massmördade de här specialutformade grupperna för att utrota alla hot. De unga männen – rekryterade från Amins egen kakwastam – behövde ingen anledning att ge sig på någon. De kunde plundra, våldta och döda alla de ville.
Offren slogs ned med släggor eller tvingades stå på rad och slå ihjäl varandra med hammare. Cellerna i Bugandapalatset, som Amin stormat på Obotes order, kunde fyllas med så många som 60 personer innan de översvämmades och gjordes strömförande. Platsen som alla fruktade mest var Makindyefängelset, ett slakthus som få återvände levande ifrån. Det var där 32 arméofficerare packades in i en liten cell och sprängdes med en dynamitpjäs.
De tiotusentals kropparna dumpades i massgravar eller lämnades i SRB:s högkvarter, och många kastades i en flod eller Victoriasjön, där förfärade åskådare kunde se hur de slukades av krokodiler. Vid en tidpunkt blev Nilen så full av lik att en av dammarna täpptes igen.
I centrum för dödandet stod Amin själv, ”slaktaren från Uganda”. Hans grymhet var oförminskad – liksom andra diktatorer runt om i världen lät han döda alla som bar glasögon som en attack mot intelligentian. Och det blev bara värre när han blev allt mer paranoid över mordförsök och potentiella rivaler. Hans misstankar riktades mot prominenta personer, inklusive en ärkebiskop, en chefsdomare, chefen för Ugandas centralbank och olika ministrar. De utgjorde en andel av ett dödsantal som aldrig kommer kunna säkerställas, men det uppskattas att över 300 000 dog under Amins åtta år vid makten.
Mord var inte Amins enda sätt att minska landets befolkning. Den 4 augusti 1972 utfärdade han ett dekret där han utvisade alla av asiatiskt ursprung med brittiskt pass som en åtgärd i vad han beskrev som ett ”ekonomiskt krig”. Som hängiven nationalist ansåg han att det utländska inflytandet var för dominerande i Ugandas ekonomi, och om landet någonsin skulle kunna bli självständigt måste de här personerna bort. Enligt uppgift hade idén kommit till honom i en dröm där Gud sagt åt honom att agera och, som ett tecken på hans impulsivitet, förverkligade han drömmen nästa dag.
Omkring 50 000 män, kvinnor och barn fick 90 dagar på sig att lämna landet. De fick bara ta med sig det de kunde bära och kläderna på sina kroppar. Och även om mer än 20 000 asiatiska ugandier fick tillstånd att stanna valde de att ansluta sig till den påtvingade utvandringen.
Panik och rädsla rådde, och Amins gäng gjorde det ännu värre genom att förfölja vågorna av flyende människor och råna dem på deras väg mot flygplatsen. Amins policy blev hårt kritiserad, men han fick stöd av dem som tyckte att han agerade
för att stärka de afrikanska länderna. Han var en svart ledare som höjde sig över kolonialismen.
Amin hade meddelat att han skulle få fram ”svarta miljonärer” genom att överlämna företag och egendomar till ugandier. Det blev en total katastrof. Asiaterna hade dominerat företagen, handeln, butikerna, jordbruket och tillverkningen, så deras plötsliga frånvaro förlamade den redan hårt ansatta ekonomin. Allt överlämnades till Amins soldater och anhängare, som inte hade en aning om hur det skulle skötas. Inflationen exploderade, det blev matbrist och landet föll ned i fattigdom. Smuggling blev ett så stort problem att helikoptrar och stridsvagnar måste patrullera kända rutter och Amin började visa avrättningarna av de tillfångatagna i tv.
Offentliga avrättningar var också en reaktion på ett dödsdömt invasionsförsök i september 1972 när exil-ugandier försökte ta makten med en liten markstyrka och ett plan som aldrig lyfte. Men det gjorde Amin nervös och han lät samla ihop utländska journalister och mörda polisofficerare. Allt eftersom åren gick blev hans hårda tag allt brutalare. 1976 skickade han armén för att slå ned protester vid Makerereuniversitetet, vilket resulterade i fem döda studenter. Efteråt tvingade han universitetet att utse honom till hedersdoktor.
Genom sådan skrämseltaktik höll Amin det ugandiska folket i ett järngrepp, men han kunde inte ha behållit makten om han inte haft armén vid sin sida. Efter utrensningarna mer än dubblerade han arméns storlek genom att fylla leden med kakwamän, sudaneser och kongoleser som stod på hans sida. Bara en fjärdedel av armén bestod faktiskt av ugandier. Amin, som brukade kalla sig själv ”Big Daddy”, använde belöningar, befordringar och beskydd för att hålla dem lojala, som med de utvisade asiaternas hus, bilar och företag.
Det Amin inte kunde kontrollera – trots sina ständiga upptåg framför kameran – var sitt rykte utomlands. Hans nationalistiska glöd var fortsatt populärt, och gjorde honom till ordförande för Organisationen för afrikansk enhet 1975. Även Libyen fortsatte att vara en allierad, även om andra muslimska länder avslog hans vädjan om allians och Uganda stod alltmer ensamt i den större internationella gemenskapen. Under Amins tidiga år var han en pajas som riktade märkliga förolämpningar eller utmaningar mot världsledarna, som när han utmanade Tanzanias president på en boxningsmatch. Men nyheterna om övergreppen i Uganda spred sig. 1976 kapades sedan ett flygplan från Air France och hölls kvar på Entebbeflygplatsen.
Därefter bröt Storbritannien 1977 sina diplomatiska förbindelser med Uganda. Amins svar var att utse sig själv till CBE (Brittiska imperiets erövrare), VC (ett falskt Viktoriakors) och hot om att våldgästa drottningens silverjubileum.
Amin fann stort nöje i att håna de före detta kolonialherrarna. Han hade länge förklarat samhörighet med det skotska folket mot det engelska styret och gått så långt som till att kalla sig själv den siste kungen av Skottland.
Han pratade om att leda en armé för Skottlands självständighet, klädde ett av sina regementen i kiltar och gav några av sina många söner skotska namn som McKenzie och Mackintosh. Amin ville alltid bli sedd som en familjefar och fick dussintals barn med de sex fruar han levde med i ett polygamt äktenskap.
1978 hade dock alla drömmar om att leda Skottland till självständighet förtvinat efter att han förlorat nästan allt det stöd som behövdes för att behålla kontrollen över sitt eget land. Ugandas infrastruktur och administration var i stort sett paralyserad och till och med hans tidigare så lojala armé vände sig emot sin befälhavare. Medan fler och fler människor flydde landet skyllde Amin på Tanzanias president Julius Nyerere och inledde en oklok invasion i oktober i ett försök att annektera en triangel av landet som han länge hävdat tillhörde Uganda.
Hans armé, som kanske var alltför van att anfalla obeväpnade civilister, drevs ut av en kombinerad styrka bestående av tanzaniska soldater och exil-ugandier. De tvingades tillbaka över gränsen och hela vägen till Kampala. När huvudstaden befriades den 11 april 1979 hade Amin flytt landet med helikopter och återvände aldrig. Åtta år efter att han tagit makten med en militärkupp var det bara passande att hans regim skulle krossas av en annan segrande militär makt. Han skulle i själva verket ersättas av den man han störtat, Milton Obote.
Det som var mindre passande var att Amin aldrig blev åtalad för sina brott. Efter att först ha sökt tillflykt i Libyen fortsatte han till en påtvingad isolering i Jeddah i Saudiarabien, där han fick tillåtelse att stanna som ett sätt för att se till att han höll en låg profil. Han levde sina dagar i bekvämlighet och stillhet, innan han dog av flerorgansvikt den 16 augusti 2003.
”DET AMIN INTE KUNDE KONTROLLERA – TROTS UPPTÅGEN FRAMFÖR KAMERAN – VAR SITT RYKTE UTOMLANDS.”