ÖVERSTE GADDAFI, BRODERLIG LEDARE
Muammar Gaddafi var Libyens nyckfulle ledare i mer än fyra årtionden och förstörde landet.
Under 42 år av brutalt despotiskt styre i det nordafrikanska ökenlandet Libyen trotsade den färgstarke överste Muammar Gaddafi ibland resten av världen och gjorde sig själv till den främsta förespråkaren för arabisk och sedan afrikansk nationalism. Han var en viktig röst i det internationella samtalet om olja, en brutal förtryckare av hemlandet och en påstådd sponsor av global terrorism.
Den blivande ”Kungen av afrikanska kungar” föddes som son till en get- och kamelherde i ett tält nära Qasr Abu Hadi i utkanten av staden Sirte i den västlibyska provinsen Tripolitanien. Hans beduinsläkt var av blygsam bakgrund, helt utan politiskt inflytande. Han tros vara född 1942 eller 1943 – det finns inga skriftliga källor. Gaddafi fick en basal islamsk utbildning, hans far arbetade för att betala för den, och även om han från tidig ålder var medveten om Europas koloniala inflytande över de afrikanska länderna vidgades hans perspektiv av informationsflödet från arabiska radiostationer och tidningar. Han blev snart en anhängare av den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers kamp för arabisk nationalism, socialistisk ekonomisk åskådning och förakt för europeisk kolonialism och sionism.
Gaddafis klättring mot makten var kanske osannolik, men han reagerade på en rad händelser i arabvärlden som format hans framtidsperspektiv för landet och hans folk. Som student och militärofficer såg han Israel födas 1948, en revolution i Egypten 1952, Suezkrisen 1956 och Förenade arabrepublikens korta uppkomst från 1958 till 1961. Han blev en av Nassers följare och utformade sin egen knoppande aktivism på ett likartat sätt.
Vid det tidiga 1960-talet var Gaddafi känd som en idog arabnationalist och dissident som stod upp mot förtryckarstyret under kung Idris, vars libyska kungarike grundats av FN 1951. Den unge Gaddafi hoppade av från Libyens universitet i Benghazi för att gå in i armén, där han utbildades av brittiska militära rådgivare i Libyen och Storbritannien. 1964 grundade han Centralkommittén för fria officerare, en hemlig organisation som ville avsätta Idris och grunda en ny ordning i Libyen och över hela arabvärlden.
När kung Idris lämnade Libyen i mitten av
1969 för att tillbringa sommaren i Turkiet och Grekland tog Gaddafi och andra revolutionärer inom de väpnade styrkorna makten mitt uppe i anti-västprotester i Benghazi och huvudstaden Tripoli. Efter kuppen den 1 september utsåg Gaddafi sig själv till arméöverste och utropade Libyska arabrepubliken. Den stilige, karismatiske Gaddafi var bara 27 år gammal och en massiv personlighetskult växte fram runt honom.
Hans första mål var den omfattande libyska oljeindustrin. Efter att betydande reserver av råolja upptäckts i landet under det tidiga 1950-talet hade västerländska oljebolag utnyttjat möjligheten att med hjälp av sin teknik utvinna den eftertraktade handelsvaran ur marken och sätta priser efter eget tycke. Gaddafi hotade med att skära av produktionen och helt stänga ute oljebolagen om de befintliga avtalen inte ändrades så att Libyen fick en större andel. Den libyske ledaren hamnade nu i det internationella strålkastarljuset eftersom landet blev det första ”u-landet” som fick lejonparten av de intäkter som de egna naturresurserna genererade.
Med en blandning av panarabiskt perspektiv med inslag av antiimperialism och islamisk filosofi vädjade Gaddafi till andra arabländer om enighet. Ändå upprätthöll han ett skoningslöst grepp om Libyen, krossade dissidenter och höll hårt i ekonomin och den sociala utvecklingen.
Även om han tillät enskilt ägande av småföretag var han fast besluten att staten skulle kontrollera de större företagen, och eftersom Libyens befolkning bara bestod av 3 miljoner människor blev landet – och Gaddafi – oerhört förmöget av oljehandeln.
Gaddafi ville etablera sig som en av de ledande politiska teoretikerna och skrev Den gröna
boken, en text som hyllades av anhängarna, och han uppförde många arkitektoniska byggnader och monument över hela landet. Hans tredje universella teori handlade om en ekonomisk och social revolution som skulle förena skillnaderna mellan kapitalism och kommunism. Ironiskt nog blev Den gröna boken ett instrument för att kuva det libyska folket. Analytikerna hade i stora drag avfärdat innehållet som en ojämn serie osammanhängande essäer som inte lyckades presentera en sammanhållen politisk och ekonomisk ideologi.
Under 1970-talet föreslog Gaddafi en union mellan Libyen, Syrien och Egypten, vilket inte gick igenom. Han försökte också förena sitt land med grannlandet Tunisien – ännu ett misslyckande. Han fortsatte ändå att styra med stark hand på hemmaplan, en gång beordrade han att en grupp studenter, som hade demonstrerat mot hans regim i Benghazi och Tripoli, skulle hängas offentligt. Han godkände också att lönnmördare skulle spåra de politiska motståndare som flytt landet och utföra mord runt om i världen för att avvärja alla kvarvarande hot mot hans regering. Under en ökänd hämndakt beordrade han att 1 200 fångar i Abu Salim-fängelset i Tripoli skulle dödas under en tidsrymd på tre timmar.
1977 döpte Gaddafi om sitt land till ”Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya” eller ”massornas styre”. Han ledde arabländerna i deras fördömande av Camp David-avtalen följande år och blev en uttalad motståndare till Israel. Under tiden blev hans personliga excentricitet allt mer känd runt om i världen. När han reste föredrog han att bo i lyxiga, rymliga beduintält snarare än på hotell. Han tillbringade
mycket tid i öknen och föredrog enskildheten där framför stadslivet i Tripoli. Hans extrema åsikter blev ibland för mycket även för hans radikala arabiska brödraskap, och han sågs ofta som en politisk paria.
Gaddafi rasade mot väst och utländska diktaturer och totalitära regimer, samtidigt som han ironiskt nog styrde ett av de mest repressiva länderna under modern tid. Libyens utrikespolitik blev allt mer fientlig mot väst. Gaddafi kritiserade USA för dess stöd till Israel och skickade vapen och förnödenheter till palestinska motståndsorganisationer. Hans regim stöttade också Iran under gisslankrisen 1979–1980, där amerikanska diplomater som arbetade på den ambassaden i Teheran hölls som gisslan av en grupp iranska revolutionärer.
En mobb satte eld på den amerikanska ambassaden i Tripoli för att visa sympati. Dessutom utvecklade Gaddafi i hemlighet kärnvapen och kemiska vapen.
I mitten av 1980-talet hade förhållandet mellan Libyen och väst, i synnerhet USA, försämrats avsevärt. Blodiga attacker mot flygplatser i
Rom och Wien utförda av terrornätverket Abu Nidal och andra högprofilerade terrorgärningar kopplades till Libyen. 1986 dödades två amerikanska soldater och en civilperson i en bombning av en nattklubb som frekventerades av amerikansk militär personal i Berlin, vilket fick president Ronald Reagan att kalla Gaddafi för ”Mellanösterns galna hund”. USA utförde
flyganfall mot Tripoli och Benghazi som hämnd. 35 libyer dödades och Gaddafis adoptivdotter ska ha varit en av de döda.
Men översten var oskadd. Vid flera tillfällen utmanade Gaddafi havsrätten och utropade en ”dödslinje” längs Sidrabukten i södra Medelhavet. Amerikanska krigsfartyg och flygplan drabbade samman med den libyska militären och länderna stod på randen av ett krig.
1988 exploderade Pan Ams plan 103 med
270 passagerare och besättningsmän över Lockerbie i Skottland. Alla ombord dödades i den värsta terroristattacken som skett i Storbritanniens historia. Även om libyska agenter blev misstänkta för att ha placerat ut bomben som förstörde flygplanet förnekade Gaddafi all inblandning. När två libyska agenter identifierades som förövarna tog FN till hårda ekonomiska sanktioner och Libyen fördömdes internationellt. De två agenterna dömdes för brottet 1999.
Den libyska regeringen erkände till slut 2003 sin roll i Lockerbiekatastrofen och betalade ut ersättning till offrens familjer. Kanske var det ett svar på avsättningen av diktatorn Saddam Hussein i Irak, men Gaddafi överlämnade sina lager av massförstörelsevapen, vilket innebar ett slut på år av ekonomisk och diplomatisk isolering. Relationerna med väst förbättrades i allmänhet och olika statsöverhuvuden besökte ledarens huvudstad. På hösten 2004 avslutade
USA det handelsembargo som förlamat den libyska ekonomin och den internationella handeln återupptogs i hög grad.
Samtidigt bytte Gaddafi fokus när det gällde utrikespolitiken, från det misslyckade panarabiska programmet till panafrikanism, som betonade Libyens band med andra afrikanska nationer. Han besökte Nelson Mandela i Sydafrika och grundade biståndsprogram för att hjälpa andra afrikanska länder. 2002 blev han en av grundarna till Afrikanska unionen. 2008 kallade en kommitté av afrikanska ledare Gaddafi för ”kungarnas kung”.
Följande år besökte den libyske diktatorn
USA för första gången och talade inför FN:s generalförsamling, där han märkligt nog uppvisade det nyckfulla beteende han blivit känd för många år tidigare. Gaddafi struntade i tidsgränsen på 15 minuter utan babblade på i 90 minuter, kallade FN:s säkerhetsråd för en ”terroristorganisation” och rev sönder avsnitt ur FN-stadgan. Han krävde dessutom 7,7 biljoner dollar i ersättning från länder som tidigare koloniserat och utnyttjat den afrikanska kontinenten.
Under den här perioden av framträdanden fortsatte Gaddafi att bete sig på ett märkligt sätt. Han förvandlade ett besök i Italien 2010 till en cirkus, erbjöd unga italienska kvinnor att konvertera till islam och underminerade arbetet för att stärka banden med Italien, vilket var ursprungssyftet med resan. Han avbröt ofta sina möten med andra afrikanska och arabiska ledare med bisarra uppträdanden, blåste cigarettrök i ansiktet på delegater och hängav sig åt långdragna, excentriska utfall.
Samtidigt som Gaddafi höll hårt i makten över Libyen blåste förändringens vindar över arabvärlden i mitten av 2010. Perioden som senare blev känd som ”den arabiska våren” innebar uppror mot förtryckarstyren i Tunisien och Egypten. Fredliga demonstrationer mot Gaddafi inleddes i libyska städer i februari 2011 och ökade i kraft när folket försökte störta den långvarige diktatorn.
Till en början fördömde Gaddafi demonstrationerna och använde militären för att slå tillbaka dem. Efter en FN-resolution för att skydda de civila gav sig Natostyrkor in i det framväxande inbördeskriget på rebellernas sida. I slutet av juni hade den internationella brottmålsdomstolen utfärdat en order om arrestering av Gaddafi för brott mot mänskligheten. Han tvingades fly huvudstaden och rebelltrupper tog sig in i Tripoli den 21 augusti.
Under de sista veckorna av sitt liv var
Gaddafi flykting, skyddad av en inre cirkel av pålitliga familjemedlemmar och andra lojala personer. Han togs till slut i Sirte i oktober
2011 och dödades av rebellstyrkorna inom bara några timmar. Gaddafi var djärv, karismatisk, excentrisk och brutal, men hans en gång så stora vision fick ett förnedrande slut.