ROBERT MUGABE
Han påstod sig vara påverkad av Gandhi, men Robert Mugabe var långt ifrån någon Gandhi.
Å r 1965 påstod den vite, dåvarande premiärministern över Rhodesia, Ian Smith, att trots att det fanns 4 miljoner svarta invånare och bara 200 000 vita skulle ett svart majoritetsstyre inte komma till stånd ”ens på tusen år”. Det var, ansåg han, den vita minoritetens jobb att styra och bevara ”Afrikas juvel”, och det var otänkbart att en pojke från en fattig shonafamilj i södra Rhodesia en dag skulle visa att han hade fel.
Robert Gabriel Mugabe fick en tragisk barndom, fylld av besvikelser, umbäranden och krossade hjärtan. Hans familj tillhörde zezurustammen och han fick en strikt jesuitisk uppfostran med fokus på självdisciplin, något som den unge Robert uppvisade från tidig ålder. 1930 blev hans far osams med jesuitprästerna och den förödmjukade familjen tvingades bort från missionärsbyn. Bara några veckor efter uteslutningen dog en av Roberts äldre bröder, och några år senare ännu en bror, efter att han ätit förgiftad majs. Hans far lämnade hemmet, skenbart för att hitta arbete, men han övergav snart sin fru och sina barn för en annan kvinna, som han flyttade ihop med och fick tre barn till med.
När en ny präst, fader Jerome O’Hea, tog över missionsstationen välkomnades barnen Mugabe tillbaka till skolan, där Robert fortsatte sin utbildning. O’Hea underhöll pojken med berättelser om det irländska frihetskriget, fyllde honom med tankar på att störta den brittiska imperieregimen och uppmuntrade honom att tro att han kunde
”göra skillnad”. Som ett resultat av det bestämde sig Mugabe för att bli lärare, för att kunna upplysa andra och försörja sin familj.
Efter att ha fått ett stipendium till Fort Hareuniversitetet i Sydafrika lämnade Mugabe hemmet och började umgås med personer med vitt skilda politiska hemhörigheter, varav många introducerade honom för kommunismens tankar. Hans huvud var
”FARMER ÖVERGAVS, VILKET LEDDE TILL EKONOMISK KRIS, MATBRIST OCH HÖG ARBETSLÖSHET BLAND SVARTA LANTBRUKSARBETARE.”
redan fullt av drömmar om revolution, men när han fick anställning vid lärarutbildningen i Takoradi i Ghana insåg han att de här fantasierna kunde bli verklighet. Här fanns en tidigare koloni som uppnått sann självständighet. Mugabe kom hem 1960, fast besluten att ge Rhodesia tillbaka till den svarta majoriteten.
Men han återvände bara för att finna att revolutionen startat utan honom, genom National Democratic Party. När ett antal NDP-medlemmar arresterades anslöt sig Mugabe till 7 000 andra i en protestmarsch som snart blev till en demonstration med 40 000 deltagare. Här talade läraren från Kutama för första gången till folket från en provisorisk talarstol, och han insåg genast att det var den här frågan han ville ägna resten av sitt liv åt. Mugabe var en god talare, han fick igång publiken och fångade stämningen. Han klättrade därför snabbt i NDP:s led och blev på bara ett år partiets pr-sekreterare.
Hans vän Joshua Nkomo började förhandla med premiärministern, Ian Smith, i hopp om att skapa en självständig stat styrd av den svarta majoriteten.
Men när Nkomo bara gick med på futtiga 15 parlamentsplatser blev de två vännerna snart fiender. Mugabe påstod att Nkomo sålt ut sitt eget folk. Rasspänningarna ökade och Smith godkände en lag om upprätthållande av lag och ordning. Nu kunde vem som helst arresteras och fängslas utan rättegång – en katastrof för svarta aktivister, och för demokratin.
De krigande nationalisterna bröt sig loss i två motståndarpartier, Zimbabwe African People’s National Union, ZAPU, och Zimbabwe African National Union, ZANU. Mugabes tidiga stöd för
ZAPU försvann efter tre år, och han blev istället generalsekreterare för ZANU. Ledarna för de båda organisationerna stred mot varandra och den vita minoriteten i lika hög grad, tills Nkomo, Mugabe och
Sithole alla kastades i fängelse 1964 utan rättegång. Stamkriget hade spelat den vita, högerorienterade Rhodesiska fronten rakt i händerna, partiet vann valet 1962. Både ZAPU och ZANU förbjöds och Smith utropade total självständighet, även om det aldrig godkändes av Storbritannien.
Nästan 11 år senare släpptes Mugabe, men hans hängivenhet hade bara ökat. Sithole, som visat tecken på svaghet under fängelsetiden, avsattes och Mugabe valdes till hans efterträdare. Hans första drag var att slå sig ihop med ZANU:s militära gren,
ZANLA, för att kunna utföra en våldsam kampanj mot Rhodesias högerledare. Ett fullskaligt gerillakrig följde, där Mugabe inrättade den största fraktionen i Mocambique.
1976 var ZANLA:s gerillaarmé redo att återvända till Rhodesia, vilket resulterade i en brutal strid med de rika, vita markägarna. Farmer övergavs till förmån för strider, vilket orsakade en ekonomisk
kris, matbrist och hög arbetslöshet bland de svarta lantbruksarbetarna, som genast anslöt sig till
ZANLA. Kaos följde och minst 30 000 människor dog.
Under tiden vädjade Mugabe till sympatiskt inställda världsledare för att få stöd. Han reste till Sovjetunionen, Kuba, Italien och Kina. I radiosändningar uppmanade han sitt folk att ta till vapen och befria landet från den vita minoriteten med våld, samtidigt som han distanserade sig från Nkomos fredliga prat om förhandlingar och måttlighet. Mugabe ville ha blod och krig. Med ett helt nytt politiskt parti, ZANU-PF, inledde Mugabe 1980 sin valkampanj mitt bland allt prat om röstpåverkan och terrortaktik. På något sätt, om det var genom beundran eller rädsla, tänkte han vinna, och i februari samma år valdes Mugabe till premiärminister. Den inledande paniken dämpades genom tal om ”rasförsoning”. Alla människor, både svarta och vita, kunde leva i harmoni i det nybildade Zimbabwe – eller så sade han i alla fall.
Med ekonomisk hjälp från Storbritannien och USA började allt lugna sig. Men strax under ytan började spänningen mellan Nkomos ndebelestam och Mugabes Zimbabwe National Army bli ohållbar, och det slutade i massakern i Matabeleland. Mellan 1983 och 1987 inledde Mugabe en brutal militär kampanj för att krossa ndebelefolket i Matabeleland genom att skicka ett specialförband, femte brigaden, till byarna. Femte brigaden var tränad av nordkoreaner att vara helt skoningslös i sina metoder. Brigaden bestod av män från shonastammen som var fanatiskt trogna till Mugabe.
Tusentals så kallade dissidenter samlades ihop och skickades till omskolningsläger, medan andra avrättades på plats. Män och kvinnor tvingades gräva sina egna gravar och överlevande familjer måste dansa på sina avlägsna släktingars gravar. Gravida kvinnor avrättades framför de bybor som inte var samarbetsvilliga, och deras magar skars upp. Över 20 000 oväpnade civila personer massakrerades i Mugabes namn. Den zimbabwiska regeringen förnekade övergreppen helt, de påstod att det uppskattade dödsantalet bara var propaganda för att underminera det svarta majoritetsstyret. Förhörscentrum inrättades för att ge plats åt den ökande användningen av tortyr och massakrerna fick ett nytt namn, ”Gukurahundi”, som betyder ”vinden som blåser bort agnarna innan regnet”. Det var en illavarslande betydelse och folket fruktade att den långa perioden av brutalitet, våldtäkter och död aldrig skulle ta slut.
Det spelade ingen roll att landets ekonomi blomstrade, eftersom rädslan för döden ständigt var närvarande, och även om utbildningen för de zimbabwiska barnen blivit bättre hade arbetslösheten också stigit. Gapet mellan de rika och de fattiga vidgades och korruptionen bland eliten skapade förbittring. En kombination av torka och det faktum att armén stängde alla lokala butiker ledde till massvält bland folket i södra
Matabeleland. Det gjorde att Mugabe kunde uppfylla sitt långsiktiga mål om en enpartistat, till priset av en landsomfattande svält.
När Mugabe krossat sina fiender bland de svarta vände han uppmärksamheten mot den rika, vita befolkningen som fanns kvar i Zimbabwe, en rest från landets tid som koloni. Den 19 mars
1992 utfärdade han en lag om landreformer, som gav staten rätt att konfiskera alla farmer de ville ha. Det här var en dålig tidpunkt för att ge sig på de vita farmarna, svälten var redan utbredd och matproduktionen minskade naturligtvis på grund av hans agerande. Efter att ha spenderat en förmögenhet på att köpa mat från den internationella marknaden till det svältande folket var statens kassakista snart tom, men den makthungrige Mugabe var för upptagen med sin elitistiska regim för att lyssna på några råd.
”Afrikas brödkorg” stod under systematisk svält, men genom röstriggning och skamlös skrämseltaktik vann Mugabe ännu en jordskredsseger och kunde sitta kvar som president. Men människorna var rädda och den ökande oron började visa sig i form av uppror och strejker.
När Nkomo avled 1999 och människorna i Matabeleand var förkrossade och sårbara, försökte Mugabe att trösta dem genom att säga: ”Ni behöver inte vara rädda för att min regering ska negligera er nu när er store ledare är borta. Min regering ska behandla Matabeleland på precis samma sätt som när herr Nkomo levde.” Med tanke på den förfärliga behandling de fått under Mugabes ledning blev de inte lugnade. Det fick dem faktiskt att bilda en allians med andra små motståndsgrupper. På så sätt började oppositionen att öka i styrka och antal.
Fler tragedier drabbade landet i form av den hiv-/aidsepidemi som svepte över södra Afrika, och mer pengar gick åt under det lönlösa kriget i Kongo. Landet befann sig i ekonomisk kris och folk dog i tusental. Mugabe for samtidigt till England, där han syntes shoppa på Harrods. De desperata zimbabwierna hade slutligen fått nog och långsamt började vinden vända.
Den 15 februari 2000 drabbades Mugabe av sin första politiska förlust, när han förlorade en folkomröstning om en ny konstitution. Flera dagar senare började en grupp självutnämnda ”krigsveteraner” anfalla de vita farmarna och hota med civil oro om Mugabe inte började betala ut krigspension. Mer blod flöt när krigsveteranerna systematiskt anföll de vita markägarna, dödade farmarna och satte eld på deras hem.
Tre månader senare hade över 1 000 farmer invaderats och mer än 19 personer hade dödats.
Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) kapitaliserade på Mugabes plötsliga impopularitet, diktatorn tvingades in i ett hörn. Han svarade på det enda sätt han kunde – med våld och skrämseltaktik. Efter att ha avskedat majoriteten av vita domare anställde han krigsveteranernas ledare, Chenjerai Hunzvi, för att inleda en terrorkampanj mot motståndarna. Alla som visade intresse för MDC blev genast en måltavla. Mugabe vann parlamentsvalet med brutal styrka men höll på att förlora kontrollen och presidentvalet låg fortfarande framför honom. Världsbanken och IMF vägrade att skicka mer hjälp. Europa följde snart efter och uttalade sin avsky för hans våldsamhet och förakt för demokrati.
Ungdomsbrigader upprättades, bestående av fattiga lokala pojkar som erbjöds milisposter i utbyte mot total lojalitet mot regeringen. Uppdraget var enkelt, skrämma MDC-medlemmar så att de ändrade åsikt. EU-tjänstemän, posterade i Zimbabwe för att garantera demokratins bevarande, hämtades hem eftersom de alla stod på Mugabes personliga lista. Kaos rådde under ett paraply av polisbrutalitet och korruption. Röstningsstationer inne i MDC-fästen togs bort
och placerades i ZANU-PF-vänliga områden, medan ungdomsbrigaden sökte upp motståndarna om natten och karvade in MDC i deras hud. Valdagen blev en total katastrof. MDC-supportrar hölls borta i hopp om att de skulle tröttna och gå hem igen. I slutet av processen hade många ännu inte nått längst fram i kön. Åter en gång hade Mugabe vunnit trots den ekonomiska krisen, den omfattande svälten och det faktum att 200 människor per dag dog av hiv/aids.
År av umbärande följde men 2008 glimtade hoppet till i form av de nya parlaments- och presidentvalen. För första gången fick Mugabe inte mer än 50 procent av rösterna. Märkligt nog fick inte heller MDC det, vilket gjorde att omval krävdes. Mugabe var både förödmjukad och rasande. Även den andra valkampanjen fläckades av ilskna attacker där mer än 150 MDC-supportar dog och många röstberättigade var för rädda för att våga gå hemifrån. Men den här gången fattades beslutet att tvinga fram en koalitionsregering mellan partierna, vilket gjorde att situationen lugnades ned och en ny konstitution kunde utvecklas. Priserna stabiliserade och våldet minskade. Zimbabwe kunde bygga upp sig på nytt, men lugnet skulle inte vara. Mugabe skulle aldrig dela sin makt över landet och när valet 2013 närmade sig lovade han att ”kämpa som ett skadat djur”. Det zimbabwiska folket visste precis vad det innebar.
Än en gång skakades valet av rykten om röstfusk och hot om våld, även om Mugabe åtminstone officiellt uppmanade till ett fredligt kampanjarbete. MDC-supportrarna höll tyst och till den omgivande världens fasa vann Mugabe en jordskredsseger.
Mugabe var kanske en gammal man men han hade inga tankar på att ge upp sitt järngrepp om Zimbabwe. Han var besatt av makten och allt den förde med sig, så när det började gå rykten om hans dåliga hälsa var han snabb att påpeka att han skulle sitta kvar tills han dog och han vägrade att utse en efterträdare. För många verkade det här vara ett hot snarare än ett löfte.
Den tidigare hjälten för Zimbabwes svarta befolkning betraktades inte längre med samma välvilja och när upplysningar om hans onda gärningar började diskuteras öppet insåg Mugabe att han stod ensam. Han utsågs till goodwillambassadör för Världshälsoorganisationen WHO 2017 men det drogs tillbaka offentligt följande dag efter högljudda protester från hans svältande befolkning. Nelson Mandela beskrev honom som en politiker som ”föraktar just de människor som satte honom till makten och tror att platsen är ett privilegium som ska bestå för alltid”. En månad senare avsattes han som ledare för ZANU-PF och placerades i husarrest för brott utförda i hans namn. Efter många häftiga diskussioner gick han slutligen med på att avgå, men bara på villkor att han och hans familj undantogs från åtal samt skulle få 10 miljoner pund. De var så desperata att bli av med honom att de gick med på det.
Sedan sitt dramatiska fall har Mugabe hävdat att händelsen inte var något mindre än en statskupp och därför olaglig. Zimbabwes domstolar håller inte med. En mycket kontroversiell politisk karriär är slutligen över, en karriär som till en början verkade så lovande. Mugabe investerade mycket i hälsa och utbildning, vilket ledde till stora förbättringar inom läskunnigheten bland vuxna. Han stred för sitt folks rättigheter, han spred hopp, stolthet och självrespekt där det tidigare inte funnits någon.
Ett tag framställde han sig själv som förespråkare för ”imperialismens offer”. Men hans omättliga ambition och överväldigande önskan om makt grumlade snart hans visioner. Hatet mot de rika kolonisatörerna i ”hans” land gav bränsle åt hans brutalitet och ledde till en blodig diktatur som för alltid kommer bli hågkommen som en tid av svält, massakrer och fruktan i Zimbabwe. Trots sin goda retoriska förmåga kommer Robert Mugabe mest att minnas för våld och svek.
”VALET FLÄCKADES AV ILSKNA ATTACKER DÄR MER ÄN 150 MDCSUPPORTRAR DOG OCH MÅNGA RÖSTBERÄTTIGADE VAR RÄDDA.”