LEE KUAN-YEW, SINGAPORES GRUNDARE
Han ville att hans stat skulle ”segra genom att utmärka sig”, men lyckades han?
Lee Kuan Yew var en man som förutsåg att tekniken skulle ta över världen, förändra hur människor skulle påverkas, eftersom de skulle kunna ta emot nyheter och information via sina mobiltelefoner och tv-apparater. Han välkomnade mångfald, som han såg som något grundläggande för en stats framgång. Att välkomna andra, från olika religioner och kulturer, skulle medföra att de bästa idéerna kunde utbytas och utvecklas och på så sätt gynna hela landet. Men han kritiserade också tanken på att samhällets fattigaste skulle bli hjälpta av staten. Han hävdade att det här i slutändan skulle bli för dyrt och leda till alltför höga skulder, och han var ambivalent när det gällde fördelarna med demokrati. Han såg en stark ledare som någon som inte brydde sig om opinionsmätningar och ansåg inte att alla människor hade samma värde, så kommunismen var dömd att misslyckas. I stället argumenterade han för att kapitalismen hade en värdefull funktion, eftersom den fick folk att arbeta hårdare.
Utifrån de här kommentarerna går det att utläsa att Lee Kuan Yew, Singapores förste premiärminister som styrde i 30 år, hade vissa komplicerade, möjligtvis motstridiga och till och med profetiska uppfattningar, men under hans styre utvecklades landet från en liten nation i tredje världen till en nation i första världen, och han har sedan dess beskrivits som ”Singapores grundare”. Mannen som allmänt kallades ”LKY” satt på ministerplats i över 50 år, var den premiärminister som då suttit längst i historien och satt i parlamentet fram till sin död 2015.
Som många andra politiker och ledare var LKY utbildad advokat. Han föddes den 16 september 1923 av kinesiska föräldrar i den brittiska kolonin Singapore, och under det sena 1940-talet flyttade
han till Storbritannien för att studera juridik vid Cambridge. Han avslutade sina studier och tog sin advokatexamen för att kunna arbeta som advokat i Storbritannien, men valde i stället att återvända till Singapore. Han var politiskt medveten från ung ålder och ifrågasatte varför hans land styrdes på ett så autokratiskt sätt: som koloni hade det en guvernör och ett lagstiftande råd, men de flesta i rådet var inte valda utan utsedda till posten. De var också främst medlemmar av Singapores elit – rika kinesiska affärsmän.
När LKY kom hem från Storbritannien under det tidiga 1950-talet fanns det politiska aktivister som pratade om behovet av en konstitutionell reform för att Singapore skulle bli ett självständigt land. LKY hade hittat sin ”stam”. Till en början arbetade han med de här aktivisterna för att försöka utmana landets styrskick innan han lanserade sitt eget parti, det mer radikala People’s Action Party. Han blev partiets generalsekreterare 1954.
Följande år fick landet en ny konstitution, som innebar att majoriteten av platserna i rådet skulle väljas. Men valet som följde blev en besvikelse. Labour Front Party, som grundats av personer LKY hade arbetat tillsammans med, fick 13 platser, men hans eget People’s Action Party fick bara 3. Var LKY:s dröm om en nyckelroll i landet död innan den hann börja?
Det vägrade han att tro. I stället reste han till England som en del av en singaporiansk delegation, för att kräva självstyre från London. Även om delegaterna försökte förhandla misslyckades de. Resultatet blev civil oro på hemmaplan. Ett år senare reste LKY tillbaka till England med en annan delegation. 1958 var han med om att förhandla fram en självstyrande status för Singapore och en ny konstitution skissades upp. Som ett resultat av det hölls ett val sommaren 1959, där LKY ställde upp. Han argumenterade emot kolonialism och kommunism och för både sociala reformer och ett närmare samarbete med grannländerna. Hans parti vann 43 av 51 platser och Singapore blev till stora delar självstyrande. LKY blev nu den förste premiärministern i den nya staten.
Som premiärminister tänkte Lee Kuan Yew förbättra det nu självstyrande Singapore. Han införde en femårsplan för att uppnå urban förnyelse genom att bygga nya bostäder, att förbättra ekonomin genom industrialisering och förbättra utbildningssystemet. I större skala föreslog han också att Singapore skulle slås ihop med grannlandet Malaysia. När Malaysia i sin tur föreslog en federation, där såväl Singapore som två andra länder, Sabah och Sarawak, skulle ingå, höll LKY en folkomröstning. Majoriteten var för förslaget så 1963 blev Singapore en del av Malaysiska federationen. LKY:s parti vann sedan det följande allmänna valet och han kunde sitta kvar en andra period. Han började snart kampanja för ett permanent avslut av det brittiska styret i Singapore.
Det uppfylldes delvis på grund av Malaysiska federationens misslyckande. Spänningar mellan de olika etniska grupperna och nationaliteterna inom federationen ledde till upplopp, varav det mest kända är den blodiga 13 maj-händelsen 1964 som krävde 22 liv. I augusti 1965 undertecknade LKY ett upplösande av federationen och Singapores fullständiga självständighet, trots att han var besviken över misslyckandet. Han ansåg att Singapore och Malaysia var ”förenade av geografi, ekonomi, släktband”. Kanske var det på grund av oron för vad som skulle hända nu – han var ledare för en nyligen självständig stat vars naturtillgångar i hög grad var beroende av Malaysia – som han försvann och gömde sig på en avlägsen ö där han drabbades av sömnsvårigheter. Parlamentet hade inte samlats så landet var i stort sett utan styrning innan han återvände sex veckor senare.
LKY gav sig nu in i världspolitiken igen. Singapore gick med i FN och sedan ASEAN, vilket stärkte positionen som självständigt land. Han arbetade medvetet för att bygga upp och främja en identitet för landet, baserad på mångkultur och religiös tolerans, med juridiska åtgärder mot dem som uppmanade till religiöst och etniskt våld. LKY ansträngde sig också för att förbättra Singapores ekonomi, han uppmuntrade utländska investerare och utvecklade landet till ett internationellt ekonomiskt centrum. Nya industrier lanserades också, som ett nationellt flygbolag.
Vid sidan av de här utvecklingarna – och arbetet
”HAN KONTROLLERADE MEDIERNA OCH BEGRÄNSADE ALLA PROTESTER, HAN DÄMPADE OPPOSITIONEN GENOM ATT STÄMMA ALLA SOM INTE HÖLL MED HONOM FÖR ÄREKRÄNKNING.”
mot korruption – fanns det mer kontroversiella åtgärder. En kampanj för familjeplanering lanserades på 1960-talet för att uppmuntra par till sterilisering efter det andra barnet, och familjer med fler än två barn fick färre förmåner. En annan kampanj för att uppmuntra singaporianska män att gifta sig med universitetsutbildade kvinnor lanserades. LKY hade uttryckt en oro för att många välutbildade kvinnor förblev ogifta och ville belysa de ”fördelar” de kunde erbjuda männen. Han struntade även i ”tvåbarnskampanjen” när det gällde utbildade kvinnor, dem uppmuntrade han att föda fler barn. Det är kanske inte så förvånande att kvinnorna blev förolämpade av hans åsikter och att tvåbarnskampanjen resulterade i ett sjunkande födelseantal, vilket i sin tur ledde till att alla kvinnor – inte bara universitetsutbildade – uppmuntrades att skaffa större familjer.
LKY fokuserade inte bara på spädbarn, han ägnade sig också åt de blivande skolbarnens utbildning. Han trodde på kroppsbestraffning av alla som inte skötte sig, oavsett om de var barn i skolan eller vuxna som anklagades för brott.
Det brittiska styret hade infört det här straffet i Singapore och landet både fortsatte och utökade det efter självständigheten. Prygel blev straffet för allt fler överträdelser, däribland droganvändning och illegal immigration – 1994 användes det till och med mot en amerikansk tonåring anklagad för vandalism, och den efterföljande pressbevakningen kastade ljus över straffet. LKY stod dock fast i sin övertygelse om behovet av kroppsbestraffning som styrmedel.
Han fick en lång politisk karriär, men LKY visste när det var dags att överlämna landet till andra.
Han hade lett sitt parti till seger i sju val i rad, men i november 1990, vid 67 års ålder och som världens då längst sittande premiärminister, avgick han. Men karriären var inte över. I stället blev han rådgivare till den nya regeringen med titeln ”senior minister” och han satt kvar som generalsekreterare i PAP i två år till. Han fortsatte också att hålla tal och ge intervjuer, och han gav ut en bok om vikten av att lära sig språk – i hans fall mandarin.
Lee Kuan Yew dog 2015 vid 91 års ålder, och hans frånfälle följdes av en veckas landssorg i Singapore, där över en miljon singaporianer besökte hans kropp i parlamentsbyggnaden. Arvet efter LKY är betydande. Under hans styre blev Singapore ett multikulturellt, första världen-land. Han gjorde engelska till landets gemensamma språk, i avsikt att främja handeln med väst, samtidigt som skolbarnen gjordes tvåspråkiga för att bevara deras känsla av identitet och kunskaper i modersmålet.
Å andra sidan kontrollerade han medierna och begränsade alla protester, han dämpade oppositionen genom att stämma alla som inte höll med honom för ärekränkning, även om han argumenterade för att rättssäkerheten krävdes för det ekonomiska välståndet. Han hävdade att Singapore var en meritokrati, ändå främjade han ett elitistiskt system där etniska kineser hade mer makt än personer med malajisk eller indisk bakgrund. Hans regering, och landets civilförvaltning, sades ha undvikit den korruption som var spridd i andra länder, ändå frodades nepotismen. Efter sin död lämnade han efter sig ett land med problem, men som också uppnått mycket – ett land han utan tvekan älskade.