DE SKANDINAVISKA LÄNDERNAS UPPKOMST
MYTEN OM VIKINGARNA
SNORRE STURLASON skrev på 1200-talet att asagudarna kan spåras tillbaka till en trojansk prins som hette Tror, barnbarn till kung Priamos. Trors ättling Woden, som vi känner igen som Oden, kunde förutspå framtiden och han visste att om han reste norrut i Europa så skulle han bli ihågkommen för alltid. Han gav sig av med ett stort följe. I Frankrike stannade han till och blev far till tre söner. Sönerna blev i sin tur stamfäder till Volsunge-dynastin, känd för många från Wagners operatriologi Nibelungens ring. Därefter reste Oden till Danmark där hans son Skjold blev kung och stamfar till Skoldung-dynastin, som vi känner till från det engelska eposet Beowulf. Sen resten Oden till Sverige, för att sedan resa vidare till Norge. Han etablerade sina söner som härskare i båda länderna. Därför säger den skandinaviska legenden att alla härskare i norr var ättlingar till Oden och att Oden tack vare denna framgång ärades som en gud.
STEN- OCH BRONSÅLDERN I SKANDINAVIEN
I verkligheten kom bosättare till Skandinavien först under stenåldern, efter slutet av istiden. Bosättarna var nomadiska jägare som följde renflockar och utnyttjade resurserna i ett enormt territorium på cirka 100 000 kvadratkilometer. För 14 000 år sedan nådde de Sverige och under de kommande 5000 åren flyttade de sig allt längre norröver medan de anpassade livet efter kustlandskapet där de slog sig ner. Från 8000 till 6000 f.Kr.
förändrade landskapet i området sig och liknade allt mer det vi ser runtomkring oss idag. Då började skogen att täcka tundran och havsnivån höjdes. Runt 4000 f.Kr. började man använda jordbruksmetoder från centrala Europa, även om de inte blev viktiga för samhällena förrän omkring 3100 f.Kr. Människor började bränna vegetation för att kunna odla och man började ha husdjur.
Den nordiska bronsåldern (ca 1700–500 f.Kr.) startade senare än bronsåldern i resten av Europa. Råmaterialen i brons (tenn och koppar) fanns inte och var tvungna att importeras. Under denna tid introducerades också tamhästen och den blev snabbt en viktig del av det dagliga livet – och religionen, något som fördes med vidare in i vikingatiden.
Det finns bevis för handel med fjärran länder under bronsåldern, bland annat genom svärd från Tyskland, Ungern och Rumänien samt miniatyryxor från det östliga medelhavsområdet och Bulgarien. Samtidigt har man hittat nordisk bärnsten så långt söderut som Grekland. Detta visar tydligt att människorna i Skandinavien inte levde isolerade från resten av Europa och att handel var en viktig del av livet redan på den här tiden.
De rituella sederna är dokumenterade genom offerfyndet Trundholmsvagnen (ca 1500–1300 f.Kr). Den hittades i Danmark 1902 och består av en staty av en häst och en skiva (som symboliserar solen) monterad på en vagn med hjul. Man har hittat ett exemplar av en lur i Skandinavien och den är avbildad i hällristningar som visar olika sidor av det dåtida livet. Några av hällristningarna ska också föreställa figurer som är föregångare till asagudarna.
HJÄLMAR MED HORN
De flesta vet att vikingarna faktiskt inte hade hjälmar med horn, ändå lever myten vidare. Bilder av stolta män med horn på hjälmen förekommer fortfarande i reklam och populärkultur. Bilden av vikingar i hjälmar med horn uppstod på 1800-talet som en del av den skandinaviska romantiken. Carl Doepler har fått äran för det. Han designade kostymerna till den första produktionen av Wagners operatriologi. Innan det, och innan vikingatiden blev ett begrepp 1876, var hjälmar med horn för de tidiga germanska krigarna. De avbildades med den här typen av hjälmar från 1500-talet och framåt eftersom tidiga historiker antog att beskrivningen av kelter med utsmyckade hjälmar också omfattade germanska stammar. Så när vikingarna blev centrala i populärkulturen associerades de snabbt med hjälmar med horn, även om det aldrig har hittats horn på hjälmar från vikingatiden.
Hjälmar med horn finns. En staty av en knästående figur i hjälm med stora, böjda horn har hittats i Grevensvaenge i Danmark. Man har också hittat två hjälmar från omkring 1000 f.Kr. i Viksø i Danmark, vilket också bekräftar att sådana hjälmar fanns. Många av hällristningarna från bronsåldern visar också figurer med horn på hjälmen. Troligen skulle inte dessa hjälmar användas i strid, utan i ceremonier och ritualer. Hornen gör hjälmarna omöjliga att slåss i.
”De flesta vet att vikingarna faktiskt inte hade hjälmar med horn, ändå lever myten vidare.”
JÄRNÅLDERN
Järnåldern i Skandinavien (cirka 500 f.Kr.– 1100 e.Kr.) sträcker sig från bronsåldern till slutet av vikingatiden. Före vendeltiden och vikingatiden delas järnåldern in i tre perioder: förromersk järnålder (500 f.Kr.–1 f.Kr.), den romerska järnåldern (1 f.Kr.–400 e.Kr.) och folkvandringstiden (400–550 e.Kr.). Den yngre järnåldern består av vendeltiden (550–793 e.Kr.) och vikingatiden (793–1066 e.Kr.) Denna indelning har ett samband med Skandinaviens förhållande till romarriket. Perioden är präglad av sociala förändringar från jämlika stamsamhällen till små riken som med tiden blev medeltidsstater.
Den förromerska järnåldern är full av kontraster på många områden. I norska Finnmark, Troms och Nordland var jakt och fiske det primära levebrödet, så som det hade varit under tusentals år. Längre söderut, på Jylland i Danmark, hade samhällen som levde av jordbruk och husdjur växt fram.
I närheten av dessa samhällen har man hittat system med stora fält som var uppdelade i små områden med enskilda gårdar. Med tiden höggs stora skogsområden ner för att ge plats åt nya samhällen och gårdar. Det verkar emellertid som om jorden utarmades eftersom samhällen och gårdar övergavs. Romerska skribenter berättar att germanerna flyttade söderut vilket ledde till stora slag med romarna. Troligtvis skedde det delvis på grund av sämre växtförhållanden och allt större problem med att livnära befolkningen.
Under romartiden befann sig plötsligt Skandinavien på gränsen till romarriket. Romarriket slutade officiellt vid Rhen, men stammarna norr om Rhen blev romantiserade och kulturen förmedlades norrut av dessa stammar. Romarna sökte allians med skandinaverna för att få tillgång till resurserna i norr. De anlitade germanska legosoldater som skulle kämpa mot andra barbariska stammar i Europa. Utgrävningar visar att resultatet av dessa kontakter innebar en välståndsökning för dem som var på toppen av den sociala trappan. De begravdes med dyrbara romerska föremål utöver lokala varor. Andra gravar var lika fattiga som de som vilade däri hade varit under livet. Det pekar på att kungariken växte fram under ledning av de rikaste och mest inflytelserika människorna.
Efter det västromerska rikets fall följde den germanska järnåldern, vilket ledde till migration av germanska stammar. I början av perioden hade anglosaxarna precis etablerat sina kungariken i England, medan östgoterna i Italien, västgoterna i Spanien och fransmännen i Frankrike var de starkaste kungarikena i Europa. Alla dessa kungariken
”Under romartiden bef nn ig plötsligt Skaninavien på gränsen till rommarriket."
åberopade släktskap med de skandinaviska stammarna, och ledarna hävdade att de var ättlingar till de germanska gudarna. Många legender från medeltiden beskriver händelser från den här tiden – till exempel ”Rolf Krakes saga” som handlar om personer som också beskrivs i det anglosaxiska eposet ”Beowulf”. Det var även under denna period som det karakteristiska rankmönstret som förknippas med vikingatiden växte fram.
Det var en avgörande period då villkoren för vikingatiden formades. De ekonomiska och politiska konflikter som utvecklades mot slutet av vendeltiden kan ha inspirerat till de första vikingaplundringarna eftersom skillnaderna mellan de kristna kungarikena i söder och de hedniska, skandinaviska kungarikena blev allt större.
HJORTSPRING OCH KRIGFÖRING UNDER JÄRNÅLDERN
Fyndet av en träbåt från äldre järnåldern (ca 500 f. Kr.–550 e.Kr.) i Hjortspring-mossen på södra Jylland i Danmark, demonstrerar skandinavernas krigsmentalitet under järnåldern. Båten innehöll många sköldar, sköldbucklor, pilspetsar av järn, järnsvärd och resterna av brynjor. Det fanns även paddlar, träkrukor som kan ha innehållit krigsfärg, en blåsbälg och andra vardagsföremål. Resterna av en häst, en hund, ett lamm och en kalv hittades också i graven.
Området är i dag en torvmyr, men kan ha varit en liten insjö när graven skapades. Fyndet har tolkats som en offergåva bestående av vapen och rustningar från en angripande, besegrad armé. Analyser av fyndet tyder på att angriparna kan ha bestått av omkring tio ledare med svärd och 80–90 man beväpnade med spjut. De kan ha kommit i fyra båtar, inklusive den som offrades i Hjortspring. Båten har en ovanlig form med två kölar som var fästa med en planka i både fören och aktern. De var bara dekorativa detaljer som inte hade någon praktiskt funktion. Båtens totala längd är cirka 21 meter från ände till ände, den är två meter bred och väger omkring 500 kilo. Den har plats för 22 män och man använde paddlar för att driva båten framåt. Båtens konstruktion är identisk med sniderier av båtar från Skandinavien under bronsåldern vilket tyder på att det här var en vanlig båttyp under den här perioden och in i järnåldern. Precis som de senare vikingaskeppen var den klinkbyggd – en båtbyggarmetod där bräderna lades omlott. Det kan ge oss en indikation på ursprunget till den konstruktionsmetod som bidragit till att göra vikingaskeppen så mångsidiga.