UPPTÄCKTSFÄRDER
TRANSPORT
VISSA VIKINGAR reste mycket och långt, andra höll sig hemma på gården och odlade mat och fiskade för att överleva. Även de var dock tvungna att resa då och då, kanske för att besöka en granne eller delta i tinget, den årliga sammankomsten.
Hästar var ett vanligt transportmedel, särskilt på Island där de gjorde det enkelt att ta sig över landet. Hästarna de använde var inga stora krigshästar som medeltidsriddarnas, men de gjorde det möjligt att färdas relativt snabbt. Vikingarna använde gärna denna möjlighet till rörlighet under räder i andra länder. När de invaderade Östanglien i England på 800-talet letade de omedelbart efter hästar så att de kunde resa och plundra vidare med minskad risk att tillfångatas av den saxiska hären.
Arkeologiska fynd i form av spikar och andra delar från vagnar, samt hjulspår och transportvägar, visar att vikingarna använde vagnar. De drogs förmodligen av hästar eller oxar – trots att guden Tor ska ha kört en vagn dragen av getter, och gudinnan Frejas vagn drogs av katter. En särskilt utsmyckad vagn hittades i ett skepp som begravdes på Oseberg i Tønsberg i Norge. Vagnen var gammal redan när den lades i Osebergsgraven och innehöll bland annat snidade kattföremål vilket kan ha ett samband med gudinnan Freja. Den byggdes så att den kunde tas isär och transporteras ombord på ett skepp. Genom att studera dess konstruktion har man ökat kunskapen om hur vagnar av det här slaget byggdes.
På vintrarna använde vikingarna skidor för att korsa landet, skridskor gjorda av ben för att korsa istäckta vatten eller slädar som drogs av hästar för att transportera människor och varor. Skidorna var av trä och skidåkaren använde en stav för att ta sig fram med en teknik som liknar stakning men som skiljer sig från dagens skidåkning där man använder två stavar. Ibland hade skidåkaren dessutom en passagerare bak på skidorna. En episod från Snorre Sturlassons saga ”Heimskringla” berättar om islänningen Torodd Snorreson och hans följeslagare som mötte en norrman vid namn Arnljótr. Arnljótr jagades av fiender som var ute och krävde in skatt i Jämtland tidigt på 1000-talet. Det gick för långsamt, så Arnljótr bad de båda att ställa sig bak på hans skidor. På så vis kom de enkelt undan förföljarna. Även om det här är en skönlitterär skildring kan idén om passagerare på skidorna vara hämtat från verkligheten.
Vikingarnas skridskor tillverkades av ben och hade en bred, platt botten till skillnad från dagens vassa skridskoblad. De fästes vid skorna med läderremmar och skridskoåkaren tog sig fram på isen med hjälp av en stav, på samma sätt som skidåkaren.
Hästarna som drog slädar var skodda med spikar vilket gav dem bra grepp i snön. Slädarna var ofta enkelt konstruerade med böjda medar. De liknade ibland moderna slädar och kunde vara rikligt dekorerade med sniderier, som de tre från Osebergsgraven. De hade plats för kistor som kan ha innehållit föremål eller en person. Även mer vardagliga slädar kan ha haft odekorerade kistor med samma funktion.
Båtar och skepp var en del av vardagslivet längs kusten. Vissa delar av Skandinavien var lättast att nå med båt, så resorna till dessa områden skedde nästan uteslutande till havs. Båtarna användes till fiske, till att korsa floder, besöka andra gårdar i området eller för att resa över stora avstånd för att plundra eller
handla. Det fanns många olika skepp och det stora antalet fornnordiska ord för ”skepp” visar hur viktiga de var. Det är emellertid svårt att veta om ett specifikt ord för ett skepp faktiskt definierar vad för slags skepp det var eftersom beteckningarna är poetiska och/eller synonyma.
Dreki, eller draken, var vikingarnas berömda långskepp, ett elegant krigsskepp som transporterade män till strid. Det kallades även skei∂ eller snekkja. Skeppet kunde nå hög hastighet och hade ett stort, kvadratiskt segel. Masten kunde fällas när den inte behövdes, till exempel vid passage under broar eller när vikingarna önskade komma nära ett mål utan att bli upptäckta.
Osebergsskeppet och Gokstadsskeppet är skepp av den här typen, även om konstruktionen tyder på att de var kungliga stadsskepp och inte krigsskepp. Två av de fem skepp som upptäcktes i Skuldelev i Danmark, användes sannolikt i strid. Ett av de mest berömda skeppen från litteraturen är Olav
”Masten kunde fällas när den inte behövdes, till exempel vid passage under broar eller när vikingarna önskade komma nära ett mål utan att bli upptäckta.”
Tryggvasons skepp Ormen Långe som ska ha varit sin tids största krigsskepp.
Fraktskeppet (knorren eller knarren på fornnordiska) var bredare än krigsskeppet och konstruerat för att frakta stor last snarare än krigare. Det låg djupare i vattnet och krävde djupare hamnar. Det norska Klåstadsskeppet som hittades i Larvik, ganska nära
Kaupangen i Skiringssal, är ett exempel på ett fraktskepp från vikingatiden. Det är utställt på Slottsfjellsmuseet i Tønsberg, Norge. Rekonstruktioner har visat att lastskeppen kunde seglas med en besättning på bara sex man och att de kunde bära en last på över två ton. Det tyder på att de även handlade med vardagsvaror och inte bara lyxartiklar.
SJÖRESOR OCH NAVIGATIONSTEKNIK
Vikingarna är berömda för sina färdigheter som sjömän. Det är delvis ett resultat av de klinkbyggda skepp som användes eftersom de hade en mångsidighet som få andra skepp hade. Skeppen kunde röra sig med vågorna och segla i hav där andra, sämre konstruerade skepp var tvungna att ge upp. Vikingarnas skepp var inte heller djupgående, utan kunde segla rakt upp på stränderna i en slags amfibisk landgång.
Livet på havet var en betydelsefull del av vikingarnas liv. Resorna är invävda i många av de isländska sagorna och sätten de skildras på visar hur vikingarna uppfattade sin värld och dess geografi. Vikingarna namngav platserna de besökte vilket var ett viktigt sätt att överföra information om navigation på.
Det navigerade sällan bort från land, det var tryggare att följa kustlinjen när de seglade. Det hände dock ibland, även långt innan vikingatiden. Hjortspringbåten från järnåldern hade samma egenskaper som vikingarnas långskepp. Tester har visat att skeppet kunde segla så långt som 100 kilometer om dagen över Östersjön, och att dess konstruktion gjorde att det kunde tackla grov sjö. Skeppet
kan ha använts till besök, plundring eller handel längs kusten i Baltikum.
Tidigare trodde man att vikingarna använde sig av bestickning när de räknade ut sin position på seglatser långt från land.
Den magnetiska kompassen uppfanns inte förrän på 1100-talet och det finns inga bevis för att de navigerade på något annat sätt. Man trodde att de bedömde hastigheten baserat på kunskapen om det skepp de seglade. Riktningen räknade de ut med hjälp av solen och stjärnornas position samt vinden och havets vågor. År 1948 fann man dock en träskiva på Grönland som kan ha använts som kompass. Skivan har gnomoniska markeringar och hålet i mitten kan ha varit avsett för en träpinne. Skivan fungerade som ett solur där man snurrade på den tills solens skugga var i linje med ett av märkena. På så vis kunde man avgöra i vilken riktning skeppet seglade. Äldre litteratur nämner även en solsten som hjälpte vikingarna att navigera vid dåligt väder. Man tvivlade på detta tills ganska nyligen, men senare forskning styrker att de förmodligen använde sig av islandsspat, en kristall som har polariserande egenskaper. De förde kristallen över synfältet tills de såg ett gult mönster och kunde med några graders felmarginal fastställa var solen var, oavsett om det var dimma, duggregn eller molnigt.
Förutom dessa två hjälpmedel använde sig vikingarna av landmärken om de kunde se land. De uppkallade platserna efter hur de såg ut vilket hjälpte navigatörerna att fastställa var skeppet var och i vilken riktning det seglade. Även om det sägs att Floke Vilgerdsson uppkallade Island efter de istäckta fjordarna är det troligare att ön fick sitt namn av att glaciärerna var det första som syntes när man seglade huvudleden från Norge. Sanday på Orkneyöarna och Sandoy på Färöarna betyder ”sandö”. En sjöman på väg till dessa öar visste när han var framme eftersom namnet beskrev det han kunde förvänta sig att se när han kom fram. Seglingen var en så viktig del av vikingarnas vardag att många platser namngavs efter vad man kunde se från en sjömans synvinkel. Genom att använda dessa namn kunde de beskriva rutten till ett specifikt ställe med precision, trots att de inte hade någon sjökarta att beräkna kursen utifrån.
Med detta i åtanke är det uppenbart att vikingarna använda relativt avancerade navigeringmetoder till havs. De kunde beräkna var de var med hjälp av solen, även i dåligt väder, och användningen av beskrivande namn gjorde det lättare att ta reda på huruvida de var på rätt kurs.
ÖVER ÖSTERSJÖN OCH IN I RYSSLAND
Medan norrmän och danskar oftast reste västerut och söderut, reste svenska vikingar österut över Östersjön och in i de norra delarna av Tyskland samt Polen och de slaviska länderna. De både plundrade och handlade här. Utgrävningar har visat att Baltikum var en blomstrande marknad både innan och under vikingatiden och att det tidigt grundades handelsstationer där. Städer som Mecklenburg i Tyskland och Wolin i Polen motsvarade vår stora köpstad Birka och fyllde samma funktion. Wolin är staden som vikingarna kallade för Jomsborg och som var bas för jomsvikingarna, ett berömt krigsbrödraskap. Dessa handelsplatser var utgångspunkter för vikingarnas upptäcktsfärder in i Asien och till Bysantiska riket i Bagdad. De svenska vikingarnas resor skildras i den berömda sagan om Ingvar den
Vidfarne, som berättar om upptäckten av flodsystemet öster om Ryssland. Sagan är full av fantastiska detaljer om vanliga människor som bodde längs resvägen och även jättar och trollkarlar.
Ingvar i sagan är en påhittad figur, men det fanns faktiskt en svensk viking som hette Ingvar och som reste österut. Det finns 26 runstenar som ärar de som reste med honom men som aldrig kom hem. Hans resor nämns även i de georgiska krönikorna som berättar historien om Georgien. Ingvars resor ägde rum omkring år 1040 och slutade med att många av hans män dödades, medan andra dog av sjukdomar – så som det berättas i sagan.
Från städerna öster om Östersjön fick vikingarna tillgång till de inre, slaviska territorierna via floderna Oder och Wisla. Därifrån kunde de frakta skeppen över land till Donau tack vare att skeppen var tillräckligt lätta för att manskapet skulle kunna dra dem förbi forsar och vattenfall. När de väl nått Donau kunde de segla hela vägen till Svarta havet och Bysantiska riket, även om de måste dra skeppen längs några svåra sträckor som inte var segelbara.
Vissa vikingar seglade österut genom Finland. Här fanns ett överflöd av vilt och fisk och de kunde handla med päls som alltid var en värdefull handelsvara. Vidare inåt landet kunde de dra skeppen från insjö till insjö tills de nådde Dnepr och Volga, och sedan vidare till Svarta havet. Detta var viktigt för det som senare blev Ryssland eftersom handelsstationer etablerades längs huvudrutterna och skandinaverna slog sig ner för att handla.
Staraja Ladoga (Aldeigjuborg på fornnordiska) var en av de första handelsstationerna och den präglades av skandinaviskt inflytande från mitten av 700-talet. Samtidigt hittar man även spår efter finskugriska, baltiska och slaviska grupper vilket
visar att det var en mötesplats där människor samlades för att handla och leva tillsammans. Hur viktig handeln var, och hur viktigt det omfattande tillhörande handelsnätverk var, bekräftas av de stora mängder arabiska silvermynt som har hittats där. Mynten dateras till år 746–786 och visar att handel med Abbasi var viktig redan då.
Bosättningar i Kiev (Kaenugard på fornnordiska) och Novgorod (Holmgård på fornnordiska) grundades troligen på 800-talet, under skandinavernas räder i Ryssland. Nestorskrönikan, en rysk historiebok som skrevs i Kiev på 1100-talet, berättar att vikingarna förmådde lokala klaner att betala skatt till dem under den här tiden. Vikingarna drevs tillbaka och klanerna började kriga mot varandra igen. De lyckades inte enas om fred, så de sökte hjälp hos de vikingarna som tidigare hade tvingat dem att betala skatt. Tre bröder valdes till att härska över klanerna: Rurik, Sineus och Truvor. Rurik ska ha slagit sig ned i Novgorod, Sineus i Belozersk i norra Ryssland och Truvor i Izborsk i västra Ryssland. En kort tid därefter dödade Rurik sina bröder och tog kontroll över även
”Som huvudstad i ett imperium var Konstantinopel självklart extremt förmöget och staden var centrum för många handelsrutter”
deras områden. Ryssarnas härskare i Kiev härstammar från honom. Den här historien är bara en legend, men den visar troligtvis hur bosättning och dominans (med sporadiska bakslag) pågick i området. Den ger även en förklaring till dess namn. Vikingarna kallades ryssar av de slaviska klanerna, så området blev kallat Ryssland.
BYSANTINSKA RIKET OCH MELLANÖSTERN
Efter att de hade nått Ryssland och de stora floderna som ledde till Svarta havet och det Kaspiska havet, reste de svenska vikingarna vidare till Konstantinopel, huvudstaden i Bysantinska riket. De kallade Konstantinopel för Miklagård, ”den stora staden”. Det berättas om Konstantinopel på 30 svenska runstenar där staden eller dess invånare nämns. Runstenarna stammar huvudsakligen från sen vikingatid och är hyllningar till män som dog där. Vissa arbetade som personliga livvakter åt kejsaren av Konstantinopel. Andra var handelsmän som hade rest till Konstantinopel eftersom det var ett viktigt handelscentrum.
Som huvudstad i ett imperium var Konstantinopel självklart extremt förmöget och staden var centrum för många handelsrutter. Handelsmännen kunde köpa varor från Nordafrika, Asien och Medelhavsområdet. Det kunde vara silke från Kina, som påminner om silket i de hättor som har hittats i England. Dessa hättor användes av kvinnor och fästes med band under hakan. Den ena hättan hittades i Coppergate i York under utgrävningar – den andra hittades i Saltergate i Lincoln. Bägge två var tillverkade av silke från samma tygrulle vilket visar att varorna fraktades över långa avstånd till England för vidare byteshandel där. Även andra lyxvaror reste långt, exempelvis kryddor, frukt och vin fann vägen från Konstantinopel till Skandinavien.
För att en handelsman skulle kunna handla i Konstantinopel var han tvungen att först ta sig dit. Kejsare Konstantin Porfyrogennetos skrev att de seglade ned längs Dnepr och var tvungna att tackla sju forsar – alla med namn som Svalget, Strömmen och Skriket. Namnen återspeglade forsarnas egenskaper – de kunde svälja skeppet om man var oförsiktig, de strömmade farligt fort eller lät skräckinjagande när vattnet forsade förbi. Namnen indikerar hur skrämmande och farliga de var.
Handelsmännen var dessutom tvungna att stå emot angrepp från slaviska rövare innan
de kunde korsa Svarta havet. Det är inte så överraskande att många runstenar restes till minne av de som dog längs rutten.
Trots farorna avskräcktes inte vikingarna, några försökte till och med angripa Konstantinopel för att komma åt dess rikedomar och makt. Den första vikingaattacken skedde år 860 och den sista 1043, med många däremellan. Andra vikingar sökte rikedom och ära som legosoldater i Konstantinopel, ett ännu farligare yrke än att vara handelsman. Konstantinopel var ofta i krig och behövde ständigt nya rekryter som ersatte de fallna. Skandinavernas förmåga i krig hade varit välkänd sedan romarriket, och kejsarna i Konstantinopel rekryterade gärna dessa modiga krigare. Mot slutet av 1000-talet bestod kejsarens personliga livvakter nästan bara av skandinaviska legosoldater som stred över hela kejsarriket. Harald Hårdråde, som förlorade slaget vid Stamford Bridge år 1066, arbetade som livvakt i sina yngre dagar. Han ska ha blivit så engagerad i politiken vid hovet att han inledde ett förhållande med kejsarinnan. Han var dessutom involverad i en kupp.
Förutom handelsmännens affärer med Konstantinopel handlade de även med den arabiska världen. Hur viktig denna handel var syns tydligt på antalet arabiska dirham (silvermynt) som hittats i Europa. Man gjort fler än tusen fynd som innehåller sådana mynt. De är värdefulla eftersom de gör det möjligt att sätta ett någorlunda korrekt datum på när de grävdes ner. Arabiska mynt var alltid märkta med namnet på härskaren som låtit prägla dem samt tillverkningsdatum.
Kontakten med den arabiska världen var inte begränsad till handel. Precis som med andra platser de reste till plundrade vikingarna arabiska bosättningar. Den arabiska historikern och vandraren al-Mas’udi skrev att en flotta vikingaskepp härjade så långt in i landet som Azerbajdzjan cirka år
913. De dödade många och tog kvinnor och barn som slavar. Vikingarna gjorde räder runt hela det Kaspiska havet och hade bland annat öarna vid Naftakusten som bas under många månader och gjorde stor skada. De var först när de var på väg hem som de muslimska styrkorna lyckades attackera och besegra vikingarna som var slitna av plundrandet och de tunga lasterna med stöldgods. Plundring av det här slaget rapporterades under hela 900-talet och alla arabiska skribenter lyfte fram vikingarnas vildhet, storlek, styrka och motvilja att ge upp.
De arabiska skribenterna förser oss också med några av de mest detaljerade beskrivningarna av vikingarna. Ahmad Ibn Fadlan reste norrut med en grupp ryssar år 921. Han hade sänts ut på uppdrag av kalifen i Bagdad till kungen av Volga-bulgarerna, och han skrev ner sina intryck av de vikingar han mötte på sina resor. Han beskrev dem som långa, starka och tatuerade med mörkgröna figurer. De släppte aldrig sitt vapen ur sikte. Även om han var imponerad över deras storlek och styrka så kritiserade han deras renlighet. Han hävdade att alla delade på en
bytta med vatten att tvätta sig i, så att den sista var tvungen att hålla till godo med en balja smutsvatten. Mest berömd är beskrivningen av begravningsritualen för en rik man som lades för sin sista vila i ett skepp som sedan brändes. Han beskriver hur en slavflicka offrades tillsammans med mannen och hur personen som tände på skeppet var tvungen att naken gå baklänges mot skeppet med en hand som täckte hans privata delar, medan den andra handen höll i facklan som tände eld på likbålet.
Kontakten med Mellanöstern var viktig från mitten av 700-talet vilket myntfynden visar. Den växte kraftigt mot mitten och slutet av 800-talet, innan höjdpunkten nåddes i mitten av 900-talet. Därefter, när silvergruvorna i Centralasien var tömda, gick det snabbt utför. Då fanns det inte lika stark anledning till att resa så långt.
NORDATLANTEN OCH VINLAND
Medan svenskarna reste österut och danskarna i hög grad reste söderut, gav sig norrmännen ut på resor över Atlanten. Den vanligaste rutten gick till Skottland, Irland och Wales via Hebriderna. Ibland seglade de dock ur kurs. Det var vid sådana missöden de upptäckte Island, Grönland och Vinland (ett område i Nordamerika) och bosatte sig där, och även på Färöarna och Shetland. Tack vare att islänningarna under medeltiden var besatta av att skriva historier om sitt land, har vi många berättelser om expeditionerna. Minnena om hur dessa platser upptäcktes har bevarats.
Färöarna betyder ”fåröarna” vilket kommer av att vikingarna fann får när de först kom dit. De första nordiska bosättarna kom på 800-talet, men nyfunnet arkeologiskt material bekräftar att Färöarna var befolkade innan vikingarna kom dit. Den franske munken Dicuil skrev cirka år 825 att vikingarnas ankomst ledde till att de irländska eremitmunkarna som levde där
”Vi har många historier om expeditionerna. Minnena av hur dessa platser upptäcktes är bevarade.”
antingen lämnade öarna eller dog. Om de öar Dicuil beskrev verkligen var Färöarna – vilket är sannolikt – betyder det att de irländska munkarna var där först. ”Färingasagan”, sagan om Färöarna, berättar att Grimur Kamban var öarnas första bosättare. Efternamnet har ett irländskt ursprung så det är möjligt att han bodde på Brittiska öarna innan han slog sig ner på Färöarna. Oavsett vem han var så finns det lämningar av bosättningar i form av hus och gravar. Samtidigt som Färöarna befolkades skedde samma sak med Orkneyöarna och Shetland. De hade varit bebodda i tusentals år, innan vikingarna kom dit levde pikterna där. Pikternas öde är okänt – de kanske dödades, drevs bort eller anslöt sig till vikingabosättningarna.
Island kan liksom Färöarna ha varit bebott av keltiska munkar när ön upptäcktes av vikingarna. Precis som
med pikterna är vi osäkra på deras öde, även om ”Islänningaboken” berättar att de flydde från de nordiska bosättarna. Två personer får äran för att ha upptäckt Island i ”Landnamsboken”, boken om bosättningen på Island: norrmannen Naddod som var en av de första bosättarna på Färöarna, och svensken Gardar Svavarsson. Floke Vilgerdsson var den förste som bosatte sig på Island, men han reste därifrån efter en ovanligt hård vinter. ”Landnamsboken” uppger att han gav Island namn efter isflaken som flöt i fjordarna. Ingolf Arnarson får äran för att vara den första permanenta bosättaren. De gick i land nära Reykjavik och byggde sitt hus på den plats som senare skulle bli Islands huvudstad.
Upptäckten av Grönland beskrivs i ”Grönlänningasagan”, sagan om grönlänningarna, och ”Erik Rödes saga”. Gunnbjörn Ulvsson får äran för att vara först att få syn på Grönland. Han var på fel kurs på väg från Norge till Island och fick syn på land. Erik Röde gav sig av för att hitta detta land när han bannlystes från Island efter att ha varit inblandad i ett mord. År 982 förvisades han från landet i tre år vilket i isländsk lag kallades ”mindre fredlöshet”. Erik ägnade de tre åren åt att utforska Grönland innan han återvände till Island. Där samlade han ihop en grupp människor innan han gav sig av igen för att kolonisera Grönland. Enligt sagorna kallade han ön Grönland för att den skulle låta mer tilltalande för potentiella bosättare. Erik lämnade Island med 25 skepp, men bara 14 kom fram till Grönland. Några vände om medan andra sjönk ute på havet, ett öde som var ett ständigt hot för vikingarna. Det var starten på bosättningen som kom att delas in i en östlig och en västlig del. Bägge låg nära
Grönlands sydspets.
På ett av skeppen som gav sig iväg mot Grönland tillsammans med Erik befann sig Herjolf, Bjarne Herjolfsons far. Herjolf hade bosatt sig på Island, men bestämde sig för att flytta till Grönland och Bjarne följde med. På resan seglade Bjarnes skepp vilse i dimman, och det slutade med att det seglade till Nordamerikas kust. Han gick inte i land, utan vände om och lyckades hitta vägen till Grönland, där han slog sig ner. Leif Eriksson blev inspirerad av Bjarnes berättelse och satte segel mot det nya landet. När han kom dit seglade han längs kusten och satte namn på platserna de såg. Helleland var troligtvis Baffin Island. Markland var troligtvis kustlinjen vid Labrador, och Vinland var stället där han till slut slog sig ner. Platsen fick namn efter de vilda druvor som växte där. Han stannade kvar under vintern och reste hem året därpå. Leifs bägge bröder gjorde försök att bosätta sig i Vinland, men Torvald blev dödad av urbefolkningen och Torstein dog innan han kom dit. Torfinn Karlsämne var nästa lyckliga bosättare. Han stannade kvar i tio år, det första vikingabarnet föddes på Vinland under den perioden. Han stred i två krig med urbefolkningen, som kallades skrälingar. Den sista vikingaexpeditionen till Vinland leddes av Leifs syster Frøydis. Det mesta hon genomförde eller planerade slutade i blodbad och slakt. Efter det känner man inte till flera vikingabosättningar i Nordamerika. Utgrävningar vid L’Anse aux Meadows på Newfoundland i Kanada har visat att vikingarna kom fram till Nordamerika, men inte om det skedde på det sätt som berättas i sagan.