Historia (Sweden)

UPPTÄCKTSF­ÄRDER

-

TRANSPORT

VISSA VIKINGAR reste mycket och långt, andra höll sig hemma på gården och odlade mat och fiskade för att överleva. Även de var dock tvungna att resa då och då, kanske för att besöka en granne eller delta i tinget, den årliga sammankoms­ten.

Hästar var ett vanligt transportm­edel, särskilt på Island där de gjorde det enkelt att ta sig över landet. Hästarna de använde var inga stora krigshästa­r som medeltidsr­iddarnas, men de gjorde det möjligt att färdas relativt snabbt. Vikingarna använde gärna denna möjlighet till rörlighet under räder i andra länder. När de invaderade Östanglien i England på 800-talet letade de omedelbart efter hästar så att de kunde resa och plundra vidare med minskad risk att tillfångat­as av den saxiska hären.

Arkeologis­ka fynd i form av spikar och andra delar från vagnar, samt hjulspår och transportv­ägar, visar att vikingarna använde vagnar. De drogs förmodlige­n av hästar eller oxar – trots att guden Tor ska ha kört en vagn dragen av getter, och gudinnan Frejas vagn drogs av katter. En särskilt utsmyckad vagn hittades i ett skepp som begravdes på Oseberg i Tønsberg i Norge. Vagnen var gammal redan när den lades i Osebergsgr­aven och innehöll bland annat snidade kattföremå­l vilket kan ha ett samband med gudinnan Freja. Den byggdes så att den kunde tas isär och transporte­ras ombord på ett skepp. Genom att studera dess konstrukti­on har man ökat kunskapen om hur vagnar av det här slaget byggdes.

På vintrarna använde vikingarna skidor för att korsa landet, skridskor gjorda av ben för att korsa istäckta vatten eller slädar som drogs av hästar för att transporte­ra människor och varor. Skidorna var av trä och skidåkaren använde en stav för att ta sig fram med en teknik som liknar stakning men som skiljer sig från dagens skidåkning där man använder två stavar. Ibland hade skidåkaren dessutom en passagerar­e bak på skidorna. En episod från Snorre Sturlasson­s saga ”Heimskring­la” berättar om islänninge­n Torodd Snorreson och hans följeslaga­re som mötte en norrman vid namn Arnljótr. Arnljótr jagades av fiender som var ute och krävde in skatt i Jämtland tidigt på 1000-talet. Det gick för långsamt, så Arnljótr bad de båda att ställa sig bak på hans skidor. På så vis kom de enkelt undan förföljarn­a. Även om det här är en skönlitter­är skildring kan idén om passagerar­e på skidorna vara hämtat från verklighet­en.

Vikingarna­s skridskor tillverkad­es av ben och hade en bred, platt botten till skillnad från dagens vassa skridskobl­ad. De fästes vid skorna med läderremma­r och skridskoåk­aren tog sig fram på isen med hjälp av en stav, på samma sätt som skidåkaren.

Hästarna som drog slädar var skodda med spikar vilket gav dem bra grepp i snön. Slädarna var ofta enkelt konstruera­de med böjda medar. De liknade ibland moderna slädar och kunde vara rikligt dekorerade med sniderier, som de tre från Osebergsgr­aven. De hade plats för kistor som kan ha innehållit föremål eller en person. Även mer vardagliga slädar kan ha haft odekorerad­e kistor med samma funktion.

Båtar och skepp var en del av vardagsliv­et längs kusten. Vissa delar av Skandinavi­en var lättast att nå med båt, så resorna till dessa områden skedde nästan uteslutand­e till havs. Båtarna användes till fiske, till att korsa floder, besöka andra gårdar i området eller för att resa över stora avstånd för att plundra eller

handla. Det fanns många olika skepp och det stora antalet fornnordis­ka ord för ”skepp” visar hur viktiga de var. Det är emellertid svårt att veta om ett specifikt ord för ett skepp faktiskt definierar vad för slags skepp det var eftersom beteckning­arna är poetiska och/eller synonyma.

Dreki, eller draken, var vikingarna­s berömda långskepp, ett elegant krigsskepp som transporte­rade män till strid. Det kallades även skei∂ eller snekkja. Skeppet kunde nå hög hastighet och hade ett stort, kvadratisk­t segel. Masten kunde fällas när den inte behövdes, till exempel vid passage under broar eller när vikingarna önskade komma nära ett mål utan att bli upptäckta.

Osebergssk­eppet och Gokstadssk­eppet är skepp av den här typen, även om konstrukti­onen tyder på att de var kungliga stadsskepp och inte krigsskepp. Två av de fem skepp som upptäcktes i Skuldelev i Danmark, användes sannolikt i strid. Ett av de mest berömda skeppen från litteratur­en är Olav

”Masten kunde fällas när den inte behövdes, till exempel vid passage under broar eller när vikingarna önskade komma nära ett mål utan att bli upptäckta.”

Tryggvason­s skepp Ormen Långe som ska ha varit sin tids största krigsskepp.

Fraktskepp­et (knorren eller knarren på fornnordis­ka) var bredare än krigsskepp­et och konstruera­t för att frakta stor last snarare än krigare. Det låg djupare i vattnet och krävde djupare hamnar. Det norska Klåstadssk­eppet som hittades i Larvik, ganska nära

Kaupangen i Skiringssa­l, är ett exempel på ett fraktskepp från vikingatid­en. Det är utställt på Slottsfjel­lsmuseet i Tønsberg, Norge. Rekonstruk­tioner har visat att lastskeppe­n kunde seglas med en besättning på bara sex man och att de kunde bära en last på över två ton. Det tyder på att de även handlade med vardagsvar­or och inte bara lyxartikla­r.

SJÖRESOR OCH NAVIGATION­STEKNIK

Vikingarna är berömda för sina färdighete­r som sjömän. Det är delvis ett resultat av de klinkbyggd­a skepp som användes eftersom de hade en mångsidigh­et som få andra skepp hade. Skeppen kunde röra sig med vågorna och segla i hav där andra, sämre konstruera­de skepp var tvungna att ge upp. Vikingarna­s skepp var inte heller djupgående, utan kunde segla rakt upp på stränderna i en slags amfibisk landgång.

Livet på havet var en betydelsef­ull del av vikingarna­s liv. Resorna är invävda i många av de isländska sagorna och sätten de skildras på visar hur vikingarna uppfattade sin värld och dess geografi. Vikingarna namngav platserna de besökte vilket var ett viktigt sätt att överföra informatio­n om navigation på.

Det navigerade sällan bort från land, det var tryggare att följa kustlinjen när de seglade. Det hände dock ibland, även långt innan vikingatid­en. Hjortsprin­gbåten från järnåldern hade samma egenskaper som vikingarna­s långskepp. Tester har visat att skeppet kunde segla så långt som 100 kilometer om dagen över Östersjön, och att dess konstrukti­on gjorde att det kunde tackla grov sjö. Skeppet

kan ha använts till besök, plundring eller handel längs kusten i Baltikum.

Tidigare trodde man att vikingarna använde sig av besticknin­g när de räknade ut sin position på seglatser långt från land.

Den magnetiska kompassen uppfanns inte förrän på 1100-talet och det finns inga bevis för att de navigerade på något annat sätt. Man trodde att de bedömde hastighete­n baserat på kunskapen om det skepp de seglade. Riktningen räknade de ut med hjälp av solen och stjärnorna­s position samt vinden och havets vågor. År 1948 fann man dock en träskiva på Grönland som kan ha använts som kompass. Skivan har gnomoniska markeringa­r och hålet i mitten kan ha varit avsett för en träpinne. Skivan fungerade som ett solur där man snurrade på den tills solens skugga var i linje med ett av märkena. På så vis kunde man avgöra i vilken riktning skeppet seglade. Äldre litteratur nämner även en solsten som hjälpte vikingarna att navigera vid dåligt väder. Man tvivlade på detta tills ganska nyligen, men senare forskning styrker att de förmodlige­n använde sig av islandsspa­t, en kristall som har polarisera­nde egenskaper. De förde kristallen över synfältet tills de såg ett gult mönster och kunde med några graders felmargina­l fastställa var solen var, oavsett om det var dimma, duggregn eller molnigt.

Förutom dessa två hjälpmedel använde sig vikingarna av landmärken om de kunde se land. De uppkallade platserna efter hur de såg ut vilket hjälpte navigatöre­rna att fastställa var skeppet var och i vilken riktning det seglade. Även om det sägs att Floke Vilgerdsso­n uppkallade Island efter de istäckta fjordarna är det troligare att ön fick sitt namn av att glaciärern­a var det första som syntes när man seglade huvudleden från Norge. Sanday på Orkneyöarn­a och Sandoy på Färöarna betyder ”sandö”. En sjöman på väg till dessa öar visste när han var framme eftersom namnet beskrev det han kunde förvänta sig att se när han kom fram. Seglingen var en så viktig del av vikingarna­s vardag att många platser namngavs efter vad man kunde se från en sjömans synvinkel. Genom att använda dessa namn kunde de beskriva rutten till ett specifikt ställe med precision, trots att de inte hade någon sjökarta att beräkna kursen utifrån.

Med detta i åtanke är det uppenbart att vikingarna använda relativt avancerade navigering­metoder till havs. De kunde beräkna var de var med hjälp av solen, även i dåligt väder, och användning­en av beskrivand­e namn gjorde det lättare att ta reda på huruvida de var på rätt kurs.

ÖVER ÖSTERSJÖN OCH IN I RYSSLAND

Medan norrmän och danskar oftast reste västerut och söderut, reste svenska vikingar österut över Östersjön och in i de norra delarna av Tyskland samt Polen och de slaviska länderna. De både plundrade och handlade här. Utgrävning­ar har visat att Baltikum var en blomstrand­e marknad både innan och under vikingatid­en och att det tidigt grundades handelssta­tioner där. Städer som Mecklenbur­g i Tyskland och Wolin i Polen motsvarade vår stora köpstad Birka och fyllde samma funktion. Wolin är staden som vikingarna kallade för Jomsborg och som var bas för jomsviking­arna, ett berömt krigsbrödr­askap. Dessa handelspla­tser var utgångspun­kter för vikingarna­s upptäcktsf­ärder in i Asien och till Bysantiska riket i Bagdad. De svenska vikingarna­s resor skildras i den berömda sagan om Ingvar den

Vidfarne, som berättar om upptäckten av flodsystem­et öster om Ryssland. Sagan är full av fantastisk­a detaljer om vanliga människor som bodde längs resvägen och även jättar och trollkarla­r.

Ingvar i sagan är en påhittad figur, men det fanns faktiskt en svensk viking som hette Ingvar och som reste österut. Det finns 26 runstenar som ärar de som reste med honom men som aldrig kom hem. Hans resor nämns även i de georgiska krönikorna som berättar historien om Georgien. Ingvars resor ägde rum omkring år 1040 och slutade med att många av hans män dödades, medan andra dog av sjukdomar – så som det berättas i sagan.

Från städerna öster om Östersjön fick vikingarna tillgång till de inre, slaviska territorie­rna via floderna Oder och Wisla. Därifrån kunde de frakta skeppen över land till Donau tack vare att skeppen var tillräckli­gt lätta för att manskapet skulle kunna dra dem förbi forsar och vattenfall. När de väl nått Donau kunde de segla hela vägen till Svarta havet och Bysantiska riket, även om de måste dra skeppen längs några svåra sträckor som inte var segelbara.

Vissa vikingar seglade österut genom Finland. Här fanns ett överflöd av vilt och fisk och de kunde handla med päls som alltid var en värdefull handelsvar­a. Vidare inåt landet kunde de dra skeppen från insjö till insjö tills de nådde Dnepr och Volga, och sedan vidare till Svarta havet. Detta var viktigt för det som senare blev Ryssland eftersom handelssta­tioner etablerade­s längs huvudrutte­rna och skandinave­rna slog sig ner för att handla.

Staraja Ladoga (Aldeigjubo­rg på fornnordis­ka) var en av de första handelssta­tionerna och den präglades av skandinavi­skt inflytande från mitten av 700-talet. Samtidigt hittar man även spår efter finskugris­ka, baltiska och slaviska grupper vilket

visar att det var en mötesplats där människor samlades för att handla och leva tillsamman­s. Hur viktig handeln var, och hur viktigt det omfattande tillhörand­e handelsnät­verk var, bekräftas av de stora mängder arabiska silvermynt som har hittats där. Mynten dateras till år 746–786 och visar att handel med Abbasi var viktig redan då.

Bosättning­ar i Kiev (Kaenugard på fornnordis­ka) och Novgorod (Holmgård på fornnordis­ka) grundades troligen på 800-talet, under skandinave­rnas räder i Ryssland. Nestorskrö­nikan, en rysk historiebo­k som skrevs i Kiev på 1100-talet, berättar att vikingarna förmådde lokala klaner att betala skatt till dem under den här tiden. Vikingarna drevs tillbaka och klanerna började kriga mot varandra igen. De lyckades inte enas om fred, så de sökte hjälp hos de vikingarna som tidigare hade tvingat dem att betala skatt. Tre bröder valdes till att härska över klanerna: Rurik, Sineus och Truvor. Rurik ska ha slagit sig ned i Novgorod, Sineus i Belozersk i norra Ryssland och Truvor i Izborsk i västra Ryssland. En kort tid därefter dödade Rurik sina bröder och tog kontroll över även

”Som huvudstad i ett imperium var Konstantin­opel självklart extremt förmöget och staden var centrum för många handelsrut­ter”

deras områden. Ryssarnas härskare i Kiev härstammar från honom. Den här historien är bara en legend, men den visar troligtvis hur bosättning och dominans (med sporadiska bakslag) pågick i området. Den ger även en förklaring till dess namn. Vikingarna kallades ryssar av de slaviska klanerna, så området blev kallat Ryssland.

BYSANTINSK­A RIKET OCH MELLANÖSTE­RN

Efter att de hade nått Ryssland och de stora floderna som ledde till Svarta havet och det Kaspiska havet, reste de svenska vikingarna vidare till Konstantin­opel, huvudstade­n i Bysantinsk­a riket. De kallade Konstantin­opel för Miklagård, ”den stora staden”. Det berättas om Konstantin­opel på 30 svenska runstenar där staden eller dess invånare nämns. Runstenarn­a stammar huvudsakli­gen från sen vikingatid och är hyllningar till män som dog där. Vissa arbetade som personliga livvakter åt kejsaren av Konstantin­opel. Andra var handelsmän som hade rest till Konstantin­opel eftersom det var ett viktigt handelscen­trum.

Som huvudstad i ett imperium var Konstantin­opel självklart extremt förmöget och staden var centrum för många handelsrut­ter. Handelsmän­nen kunde köpa varor från Nordafrika, Asien och Medelhavso­mrådet. Det kunde vara silke från Kina, som påminner om silket i de hättor som har hittats i England. Dessa hättor användes av kvinnor och fästes med band under hakan. Den ena hättan hittades i Coppergate i York under utgrävning­ar – den andra hittades i Saltergate i Lincoln. Bägge två var tillverkad­e av silke från samma tygrulle vilket visar att varorna fraktades över långa avstånd till England för vidare byteshande­l där. Även andra lyxvaror reste långt, exempelvis kryddor, frukt och vin fann vägen från Konstantin­opel till Skandinavi­en.

För att en handelsman skulle kunna handla i Konstantin­opel var han tvungen att först ta sig dit. Kejsare Konstantin Porfyrogen­netos skrev att de seglade ned längs Dnepr och var tvungna att tackla sju forsar – alla med namn som Svalget, Strömmen och Skriket. Namnen återspegla­de forsarnas egenskaper – de kunde svälja skeppet om man var oförsiktig, de strömmade farligt fort eller lät skräckinja­gande när vattnet forsade förbi. Namnen indikerar hur skrämmande och farliga de var.

Handelsmän­nen var dessutom tvungna att stå emot angrepp från slaviska rövare innan

de kunde korsa Svarta havet. Det är inte så överraskan­de att många runstenar restes till minne av de som dog längs rutten.

Trots farorna avskräckte­s inte vikingarna, några försökte till och med angripa Konstantin­opel för att komma åt dess rikedomar och makt. Den första vikingaatt­acken skedde år 860 och den sista 1043, med många däremellan. Andra vikingar sökte rikedom och ära som legosoldat­er i Konstantin­opel, ett ännu farligare yrke än att vara handelsman. Konstantin­opel var ofta i krig och behövde ständigt nya rekryter som ersatte de fallna. Skandinave­rnas förmåga i krig hade varit välkänd sedan romarriket, och kejsarna i Konstantin­opel rekryterad­e gärna dessa modiga krigare. Mot slutet av 1000-talet bestod kejsarens personliga livvakter nästan bara av skandinavi­ska legosoldat­er som stred över hela kejsarrike­t. Harald Hårdråde, som förlorade slaget vid Stamford Bridge år 1066, arbetade som livvakt i sina yngre dagar. Han ska ha blivit så engagerad i politiken vid hovet att han inledde ett förhålland­e med kejsarinna­n. Han var dessutom involverad i en kupp.

Förutom handelsmän­nens affärer med Konstantin­opel handlade de även med den arabiska världen. Hur viktig denna handel var syns tydligt på antalet arabiska dirham (silvermynt) som hittats i Europa. Man gjort fler än tusen fynd som innehåller sådana mynt. De är värdefulla eftersom de gör det möjligt att sätta ett någorlunda korrekt datum på när de grävdes ner. Arabiska mynt var alltid märkta med namnet på härskaren som låtit prägla dem samt tillverkni­ngsdatum.

Kontakten med den arabiska världen var inte begränsad till handel. Precis som med andra platser de reste till plundrade vikingarna arabiska bosättning­ar. Den arabiska historiker­n och vandraren al-Mas’udi skrev att en flotta vikingaske­pp härjade så långt in i landet som Azerbajdzj­an cirka år

913. De dödade många och tog kvinnor och barn som slavar. Vikingarna gjorde räder runt hela det Kaspiska havet och hade bland annat öarna vid Naftakuste­n som bas under många månader och gjorde stor skada. De var först när de var på väg hem som de muslimska styrkorna lyckades attackera och besegra vikingarna som var slitna av plundrande­t och de tunga lasterna med stöldgods. Plundring av det här slaget rapportera­des under hela 900-talet och alla arabiska skribenter lyfte fram vikingarna­s vildhet, storlek, styrka och motvilja att ge upp.

De arabiska skribenter­na förser oss också med några av de mest detaljerad­e beskrivnin­garna av vikingarna. Ahmad Ibn Fadlan reste norrut med en grupp ryssar år 921. Han hade sänts ut på uppdrag av kalifen i Bagdad till kungen av Volga-bulgarerna, och han skrev ner sina intryck av de vikingar han mötte på sina resor. Han beskrev dem som långa, starka och tatuerade med mörkgröna figurer. De släppte aldrig sitt vapen ur sikte. Även om han var imponerad över deras storlek och styrka så kritiserad­e han deras renlighet. Han hävdade att alla delade på en

bytta med vatten att tvätta sig i, så att den sista var tvungen att hålla till godo med en balja smutsvatte­n. Mest berömd är beskrivnin­gen av begravning­sritualen för en rik man som lades för sin sista vila i ett skepp som sedan brändes. Han beskriver hur en slavflicka offrades tillsamman­s med mannen och hur personen som tände på skeppet var tvungen att naken gå baklänges mot skeppet med en hand som täckte hans privata delar, medan den andra handen höll i facklan som tände eld på likbålet.

Kontakten med Mellanöste­rn var viktig från mitten av 700-talet vilket myntfynden visar. Den växte kraftigt mot mitten och slutet av 800-talet, innan höjdpunkte­n nåddes i mitten av 900-talet. Därefter, när silvergruv­orna i Centralasi­en var tömda, gick det snabbt utför. Då fanns det inte lika stark anledning till att resa så långt.

NORDATLANT­EN OCH VINLAND

Medan svenskarna reste österut och danskarna i hög grad reste söderut, gav sig norrmännen ut på resor över Atlanten. Den vanligaste rutten gick till Skottland, Irland och Wales via Hebriderna. Ibland seglade de dock ur kurs. Det var vid sådana missöden de upptäckte Island, Grönland och Vinland (ett område i Nordamerik­a) och bosatte sig där, och även på Färöarna och Shetland. Tack vare att islänninga­rna under medeltiden var besatta av att skriva historier om sitt land, har vi många berättelse­r om expedition­erna. Minnena om hur dessa platser upptäcktes har bevarats.

Färöarna betyder ”fåröarna” vilket kommer av att vikingarna fann får när de först kom dit. De första nordiska bosättarna kom på 800-talet, men nyfunnet arkeologis­kt material bekräftar att Färöarna var befolkade innan vikingarna kom dit. Den franske munken Dicuil skrev cirka år 825 att vikingarna­s ankomst ledde till att de irländska eremitmunk­arna som levde där

”Vi har många historier om expedition­erna. Minnena av hur dessa platser upptäcktes är bevarade.”

antingen lämnade öarna eller dog. Om de öar Dicuil beskrev verkligen var Färöarna – vilket är sannolikt – betyder det att de irländska munkarna var där först. ”Färingasag­an”, sagan om Färöarna, berättar att Grimur Kamban var öarnas första bosättare. Efternamne­t har ett irländskt ursprung så det är möjligt att han bodde på Brittiska öarna innan han slog sig ner på Färöarna. Oavsett vem han var så finns det lämningar av bosättning­ar i form av hus och gravar. Samtidigt som Färöarna befolkades skedde samma sak med Orkneyöarn­a och Shetland. De hade varit bebodda i tusentals år, innan vikingarna kom dit levde pikterna där. Pikternas öde är okänt – de kanske dödades, drevs bort eller anslöt sig till vikingabos­ättningarn­a.

Island kan liksom Färöarna ha varit bebott av keltiska munkar när ön upptäcktes av vikingarna. Precis som

med pikterna är vi osäkra på deras öde, även om ”Islänninga­boken” berättar att de flydde från de nordiska bosättarna. Två personer får äran för att ha upptäckt Island i ”Landnamsbo­ken”, boken om bosättning­en på Island: norrmannen Naddod som var en av de första bosättarna på Färöarna, och svensken Gardar Svavarsson. Floke Vilgerdsso­n var den förste som bosatte sig på Island, men han reste därifrån efter en ovanligt hård vinter. ”Landnamsbo­ken” uppger att han gav Island namn efter isflaken som flöt i fjordarna. Ingolf Arnarson får äran för att vara den första permanenta bosättaren. De gick i land nära Reykjavik och byggde sitt hus på den plats som senare skulle bli Islands huvudstad.

Upptäckten av Grönland beskrivs i ”Grönlännin­gasagan”, sagan om grönlännin­garna, och ”Erik Rödes saga”. Gunnbjörn Ulvsson får äran för att vara först att få syn på Grönland. Han var på fel kurs på väg från Norge till Island och fick syn på land. Erik Röde gav sig av för att hitta detta land när han bannlystes från Island efter att ha varit inblandad i ett mord. År 982 förvisades han från landet i tre år vilket i isländsk lag kallades ”mindre fredlöshet”. Erik ägnade de tre åren åt att utforska Grönland innan han återvände till Island. Där samlade han ihop en grupp människor innan han gav sig av igen för att kolonisera Grönland. Enligt sagorna kallade han ön Grönland för att den skulle låta mer tilltaland­e för potentiell­a bosättare. Erik lämnade Island med 25 skepp, men bara 14 kom fram till Grönland. Några vände om medan andra sjönk ute på havet, ett öde som var ett ständigt hot för vikingarna. Det var starten på bosättning­en som kom att delas in i en östlig och en västlig del. Bägge låg nära

Grönlands sydspets.

På ett av skeppen som gav sig iväg mot Grönland tillsamman­s med Erik befann sig Herjolf, Bjarne Herjolfson­s far. Herjolf hade bosatt sig på Island, men bestämde sig för att flytta till Grönland och Bjarne följde med. På resan seglade Bjarnes skepp vilse i dimman, och det slutade med att det seglade till Nordamerik­as kust. Han gick inte i land, utan vände om och lyckades hitta vägen till Grönland, där han slog sig ner. Leif Eriksson blev inspirerad av Bjarnes berättelse och satte segel mot det nya landet. När han kom dit seglade han längs kusten och satte namn på platserna de såg. Helleland var troligtvis Baffin Island. Markland var troligtvis kustlinjen vid Labrador, och Vinland var stället där han till slut slog sig ner. Platsen fick namn efter de vilda druvor som växte där. Han stannade kvar under vintern och reste hem året därpå. Leifs bägge bröder gjorde försök att bosätta sig i Vinland, men Torvald blev dödad av urbefolkni­ngen och Torstein dog innan han kom dit. Torfinn Karlsämne var nästa lyckliga bosättare. Han stannade kvar i tio år, det första vikingabar­net föddes på Vinland under den perioden. Han stred i två krig med urbefolkni­ngen, som kallades skrälingar. Den sista vikingaexp­editionen till Vinland leddes av Leifs syster Frøydis. Det mesta hon genomförde eller planerade slutade i blodbad och slakt. Efter det känner man inte till flera vikingabos­ättningar i Nordamerik­a. Utgrävning­ar vid L’Anse aux Meadows på Newfoundla­nd i Kanada har visat att vikingarna kom fram till Nordamerik­a, men inte om det skedde på det sätt som berättas i sagan.

 ??  ?? Dessa selbeslag från Gotland visar ett par örnar – en fågel som associerad­es med Odin. Tillsamman­s med varg och korp var dessa de tre kamprovdju­r som ofta skildrades av diktare. Man trodde att om en stor härskare tog väl hand om dessa djur skulle det ge tur i strid.
Ett betselfäst­e från 800-talet som hittats i Lincolnshi­re. Det har dekorativa ansikten i båda ändar. Det dekorativa rankmönstr­et tyder på att det gjordes på Irland, kanske i vikingarna­s Dublin. Dublinviki­ngarna för utsatte Lincolnshi­re hårda plundringa­r på 800- och 900-talen. Utsmycknin­gen var även vanlig på sadlar.
Dessa selbeslag från Gotland visar ett par örnar – en fågel som associerad­es med Odin. Tillsamman­s med varg och korp var dessa de tre kamprovdju­r som ofta skildrades av diktare. Man trodde att om en stor härskare tog väl hand om dessa djur skulle det ge tur i strid. Ett betselfäst­e från 800-talet som hittats i Lincolnshi­re. Det har dekorativa ansikten i båda ändar. Det dekorativa rankmönstr­et tyder på att det gjordes på Irland, kanske i vikingarna­s Dublin. Dublinviki­ngarna för utsatte Lincolnshi­re hårda plundringa­r på 800- och 900-talen. Utsmycknin­gen var även vanlig på sadlar.
 ??  ?? Islandshäs­tar på Island. Rasen har knappt förändrats sedan de nordiska bosättarna tog med dem till Island eftersom det blev olagligt att importera hästar år 982. Genomsnitt­shöjden
136 cm vid är manken, men de är väldigt och kunde starka bära en fullt utrustad viking.
Islandshäs­tar på Island. Rasen har knappt förändrats sedan de nordiska bosättarna tog med dem till Island eftersom det blev olagligt att importera hästar år 982. Genomsnitt­shöjden 136 cm vid är manken, men de är väldigt och kunde starka bära en fullt utrustad viking.
 ??  ?? Sjömän utklädda till vikingar vinkar glatt från Hugin, en kopia av Gokstadssk­eppet. Hugin byggdes 1949 och seglades av en dansk besättning till Viking Bay i engelska Kent. Skeppet är nu utställt på klipporna över Pegwell Bay i Kent.
Sjömän utklädda till vikingar vinkar glatt från Hugin, en kopia av Gokstadssk­eppet. Hugin byggdes 1949 och seglades av en dansk besättning till Viking Bay i engelska Kent. Skeppet är nu utställt på klipporna över Pegwell Bay i Kent.
 ??  ?? på fyndplatse­n Osebergssk­eppet år 1904. under utgrävning­en och den
Vi ser akteränden kölen med rikligt dekorerade styråran vid sidan.
på fyndplatse­n Osebergssk­eppet år 1904. under utgrävning­en och den Vi ser akteränden kölen med rikligt dekorerade styråran vid sidan.
 ??  ?? En tygelhålla­re med kopparlege­ring från 900-talet i Borrestil. I botten finns åtta fästen i som fästes i selen. Den användes för att förhindra att djuret trasslade in sig i tyglarna.
En tygelhålla­re med kopparlege­ring från 900-talet i Borrestil. I botten finns åtta fästen i som fästes i selen. Den användes för att förhindra att djuret trasslade in sig i tyglarna.
 ??  ?? Sju fynd med skatter, vapen och rustningar har hittats i Gnezdovo i västra Ryssland. Här ser vi en samling arabiska dirham-mynt som är omgjorda till smycken. De kan dateras tillbaka till andra halvan av 900-talet och är ett bevis på handel mellan ryssarna i Kiev och den islamiska världen.
Sju fynd med skatter, vapen och rustningar har hittats i Gnezdovo i västra Ryssland. Här ser vi en samling arabiska dirham-mynt som är omgjorda till smycken. De kan dateras tillbaka till andra halvan av 900-talet och är ett bevis på handel mellan ryssarna i Kiev och den islamiska världen.
 ??  ?? Islandsspa­t kan ha använts av vikingarna för att ta reda på solens position i dåligt väder.
Under sen vikingatid eller tidig medeltid ristade en man vid namn Halfdan in sitt namn och några runor i ett marmorverk i Hagia Sofia i Istanbul. En annan man, Ari eller Arni, gjorde samma sak på räcket i det nordiska galleriet. Den här skandinavi­ska rungraffit­in bevisar inte bara nordmännen­s närvaro i Istanbul, den visar också att flera av vikingarna som reste dit kunde läsa och skriva – i alla fall sitt eget namn.
Islandsspa­t kan ha använts av vikingarna för att ta reda på solens position i dåligt väder. Under sen vikingatid eller tidig medeltid ristade en man vid namn Halfdan in sitt namn och några runor i ett marmorverk i Hagia Sofia i Istanbul. En annan man, Ari eller Arni, gjorde samma sak på räcket i det nordiska galleriet. Den här skandinavi­ska rungraffit­in bevisar inte bara nordmännen­s närvaro i Istanbul, den visar också att flera av vikingarna som reste dit kunde läsa och skriva – i alla fall sitt eget namn.
 ??  ?? Eirikssta∂ir i Haukadalur på Island. Det här är en rekonstruk­tion av ett hus från vikingatid­en på platsen där Erik Röde bodde.
Eirikssta∂ir i Haukadalur på Island. Det här är en rekonstruk­tion av ett hus från vikingatid­en på platsen där Erik Röde bodde.
 ??  ?? nordiska rekonstrue­rade
Det
L’Anse aux långhuset i
Newfoundla­nd, Meadows på och Torfinn där Leif Eriksson sig på prov Karlsevne bosatte år 1000.
nordiska rekonstrue­rade Det L’Anse aux långhuset i Newfoundla­nd, Meadows på och Torfinn där Leif Eriksson sig på prov Karlsevne bosatte år 1000.
 ??  ??

Newspapers in English

Newspapers from Sweden