PLUNDRING OCH HANDEL
VAPEN OCH UTRUSTNING
DEN STEREOTYPA vikingen är en stor, tungt beväpnad man med ett rejält skägg (se bild till vänster som skildrar slaget vid Stamford Bridge år 1066). Typiska avbildningar visar hjälm, brynja, svärd, sköld och ofta en stor yxa. Yxan är kanske det vapen som vikingarna oftast avbildas med. Även om yxan användes en hel del är sanningen den att vikingarna snarare använde sig av svärd. Bågar och spjut var också vanliga. Vår kunskap om vikingarnas vapen kommer främst från deras gravar. Det kan vara svårt att skilja mellan vapen och verktyg eftersom även de kunde ingå bland gravföremålen. I vissa fall handlade det dock om vapen med hög status, som den utsmyckade yxa som hittades under utgrävningen av en grav i Mammen i Danmark. Pil och båge användes både i jakt och krig, och det kan därför vara svårt att avgöra deras användningsområde.
Ett bra svärd kostade mycket, så det var bara för de rika. De som inte hade råd med det bästa kunde ändå få tag på svärd av lägre kvalitet. Gamla svärd värdesattes högt av vikingarna. Många hade namn som Gråsida, Benhuggaren eller Huggormen. Dessa svärd var värdefulla, delvis på grund av sin historia, men också för att ett gammalt svärd hade bevisat sin överlägsna kvalitet. En krigare kunde inte riskera livet med ett svärd av dålig kvalitet, som det Kjartan använde i ”Laxdalingarnas saga”. Efter varje hugg med svärdet var han tvungen att ställa sig på
”Ett bra svärd kostade mycket, så de var bara för de rika. De som inte hade råd med det bästa kunde ändå få tag på svärd av lägre kvalitet.”
bladet för att räta ut det igen.
Vikingasvärden hade karakteristiska värjknappar som oftast var ihåliga och fästa som parerskydd av järn. Ibland var svärden försedda med kompakta värjknappar och saknade separat parerskydd.
Under den tidiga vikingatiden kunde svärden ha en enkel egg, men mot slutet av perioden användes mest svärd med dubbel egg. Svärden tillverkades med tekniken mönstersvetsning som gick ut på att vrida samman två järnstänger och forma ett svärdblad av dessa. Svärdets egg tillverkades av stål och fästes separat. Det säkerställde att svärdet blev starkt och flexibelt med en bra egg.
Vikingarnas spjut konstruerades som både kastoch stötvapen. Spjutspetsen kunde vara nästan en halv meter lång och formen varierade. Spetsen var vanligtvis av järn, ibland dekorerad med silver och kunde vara tillverkad genom mönstersvetsning precis som svärdbladen. Spjutskaftet var av trä och spjutspetsen var fäst med en liten nit. ”Grettes saga” berättar att Grette tog bort niten från spjutet när han kastade det så att motståndaren inte skulle kunna kasta tillbaka det. Andra sagor berättar om stora krigare som var kända för sin förmåga att kasta två spjut samtidigt, eller fånga spjut som kastades mot dem för att kasta tillbaka det och döda motståndaren.
Bågarna var gjorda av trä, till exempel idegran, som är böjligt och därför passade bra för ändamålet. En båge i idegran som hittades i Hedeby i Danmark var 1,92 meter lång. Det är större än en vanlig engelsk eller walesisk långbåge, även om formen är liknande. Pilarna hade järnspets, träskaft och en styrfjäder i änden.
Få exemplar av sköldar från vikingatiden har återfunnits. I Gokstadsskeppet från 900-talet fanns sköldar som en del av gravfynden. De var uppställda längs relingen, på samma sätt som när skeppet seglade ut till havs. De var växelvis målade i guld och svart. Gammal litteratur berättar att sköldarna målades och hänvisar till sköldar som fick motiv från mytologin, till exempel dikten Ragnarsdrapa. Haraldskvaedi från 900-talet berättar om úlfhe nar, vargkrigare, som hade ”blodiga” sköldar. Sköldarna droppade dock inte av fiendens blod utan hade troligtvis målats röda. Även andra nordiska källor berättar om röda sköldar. Vikingarnas sköldar var runda och tillverkade av trä med en sköldbuckla av järn i mitten. Vissa var till och med klädda med läder och vissa hade metallinslag, som skölden som hittades i Sutton Hoo-graven i Suffolk.
Det bästa skydd en viking kunde ha var brynjan som var gjord av metallringar som satt ihop. De var dyra och tidskrävande att tillverka, så det var bara de rika som hade råd. Brynjan gav skydd från nacken till knäna och bars med en lädertröja under. De vikingar som inte hade råd med brynja använde enbart lädertröja eller fick hoppas på att skölden skyddade dem. Den typiska vikingahjälmen var gjord av metall. Det bäst bevarade exemplaret av en vikingahjälm kommer från gården Gjermundbu på Ringerike, den har ett par ”järnglasögon” fästa längst fram för extra skydd. Hjälmen är inte utsmyckad, men vissa vikingar hade dekorerade hjälmar. Exempel på sådana hjälmar har hittats i Valsgärde här i Sverige. De dateras till perioden strax innan vikingatiden. Mot slutet av vikingatiden ändrade hjälmarna form och gick ner över näsan som skydd för ansiktet, som de som är avbildade på Bayeuxtapeten. Många vikingar som inte hade råd med metallhjälmar kan ha använt hjälmar av läder.
TIDIG PLUNDRING
”Orkneyingasagan” berättar om Svein Asleifsson som bodde på Orkneyöarna på 1300-talet. Även om han levde efter vikingarna följde han i deras fotspår och hans gärning kan ha hjälpt till att kasta ljus över
vikingarnas liv. Han hade 80 krigare hos sig under vintern. Under sommaren arbetade han på gården, odlade och utförde hushållssysslor. När han hade säkerställt att odlingarna var i jorden åkte han på en ”vårresa” för att plundra Hebriderna och Irland. Han kom hem strax efter midsommar för att skörda odlingarna och se till att det fanns tillräckligt med mat för vintern. Sedan reste han på en ”höstresa” för att plundra mer och kom hem innan vintern. Förmodligen var det så många vikingar levde sina liv. De hade hem och gårdar som måste skötas, och om skörden slog fel fick de en vinter med lite mat.
Den första dokumenterade vikingaattacken ägde rum år 789 när tre skandinaviska skepp anlände till ön Portland.
Den anglosaxiska krönikan berättar att besättningen på skeppen var nordmän från Hordaland. När den lokala fogden ville att de skulle skriva in sig i den kungliga byn Dorchester dödades han. Fyra år senare, år 793 utfördes det berömda anfallet mot Lindisfarne och kyrkans män i England började be om skydd från nordmännens vrede. Sommarangreppen fortsatte i England under 800-talet, men mönstret ändrade sig helt under århundradets sista del. Då började vikingarna, som nu hade stora arméer, att övervintra i England och leta efter land där de kunde bosätta sig.
Under samma år som Lindisfarne först attackerades, sökte vikingarna upp Frankrikes västkust för första gången. Precis som i England kom de tillbaka varje sommar under många år, men på kontinenten varade plundringen mycket längre än i England.
Efter Karl den stores död år 814 var de inre politiska förhållandena i Frankrike oroliga, vilket innebar att försvaret av kustområdena försummades. Kusten i Friesland i norr var dessutom svår att försvara. Vikingarna var uppmärksamma på sådana möjligheter och utnyttjade dem till fullo. De började navigera genom stora floder som Rhen och Seine och plundrade längs vägen. Vissa städer, som den stora, rika handelsstaden Dorestad, blev under en
period plundrade nästan årligen. När Ludvig den fromme dog år 840 blev förhållandena i Frankrike ännu värre och ledde till slut till inbördeskrig. Det såg vikingaplundrarna till att utnyttja. De allierade sig till och med franska aristokrater. Vid anfallet på Nantes år 843 fick de hjälp av en fransk greve. För att bekämpa vikingaangreppen försökte fransmännen förmå vikingarna att bosätta sig i kustområdena. Dessa bosättare skulle förhindra nya angrepp var tanken, men de visade sig ofta vara opålitliga.
De irländska annalerna berättar att hedningarna brände Rechru, dagens Rathlin Island utanför norra Irlands kust, och lade bebyggelsen på Skye i ruiner år 795. Det är den första specifika hänvisningen till vikingarnas härjningar i området. Attackerna fortsatte därefter med sådan enorm styrka att munkarna i klostret på Iona hellre flydde än mötte nordmännens vrede. De som stannade kvar fick uppleva nya attacker, det berättas att 68 av dem slaktades år 806. Munkarna som skrev annalerna berättade om otaliga exempel på vikingarnas grymheter och tecknade en bild av en skräckregim. Antalet dokumenterade anfall är dock ganska få för att vara så tidigt under vikingarnas plundringsperiod. På 820-talet ökade vikingarnas attacker mot Irland vilket ledde till att en grupp vikingakrigare övervintrade i Irland år 841. De slog läger i det som senare skulle bli Dublin. Allt fler vikingaläger etablerades, de blev baser för vikingarnas angrepp och fungerade som handelscenter för försäljning av tjuvgods.
Även om vikingarnas anfall var snabba och våldsamma gick det inte alltid deras väg – vid flera tillfällen slutade angreppen med nederlag. Egbert av Wessex slog tillbaka ett stort anfall i Cornwall år 838. Andra anfall slutade i katastrof, som det i Jarrow år 794 där några av vikingarnas skepp gick under i dåligt väder och besättningen drunknade. De som inte drunknade slaktades av lokalbefolkningen. Så även om vikingarna hade ett skrämmande rykte så avgick de inte alltid med segern.
”Munkarna som skrev annalerna berättade om otaliga exempel på vikingarnas grymheter och tecknade en bild av en skräckregim. Antalet dokumenterade angrepp är dock ganska få för att vara så tidigt under vikingarnas plundringsperiod.”
PLUNDRING OCH HANDEL
Målet med vikingarnas plundringar var att snabbt skaffa sig rikedomar som de kunde ta med sig. Det var skälet till att de attackerade kyrkor och kloster, institutioner som var både förmögna och sårbara. Risken för massivt motstånd var vanligtvis låg och kloster som Lindisfarne låg så långt bort från närmaste boplats att angriparna kunde plundra och ge sig av innan någon hann komma till undsättning. Det faktum att de slog till mot kyrkor och kloster kan vara ett av skälen till att vikingarna fick så dåligt rykte. De munkar som skildrar vikingarna i sina texter ansåg nog att det var viktigt att beskriva angriparna av deras kyrkor som så otäcka som möjligt.
Allt som kunde fraktas bort var potentiellt byte, så deras mål var guld, silver, boskap och slavar. Vikingarna kunde till och med bryta loss och ta med sig dekorerade hantverk, som det bronsförgyllda handtag med anglosaxisk dekor från 700-talet som påträffades i en kvinnograv i norska Bjørke. Mycket av den kunskap vi har om vikingarnas byten kommer från välgömda skatter som begravdes och aldrig hämtades. Troligen eftersom de som begravde dem inte levde tillräckligt länge för att hämta dem, eller så lyckades de inte hitta tillbaka till platsen.
En skatt som hittades på Stenness på Orkneyöarna år 1879 bestod av fyra guldringar, men de flesta fynd består av silver. Silverdaleskatten från Lancashire år 2011 bestod av cirka 200 föremål, inklusive silversmycken och mynt. Man antar att skatten begravdes cirka år 900. Cuerdaleskatten, som också hittades i Lancashire och som också var från tidigt 900-tal, var ännu större med sina cirka 8 600 föremål, exempelvis smycken, mynt, metalltackor och hacksilver. Hacksilver var silverbitar från andra föremål. Vikingarna hade inte myntbaserad valuta till en början utan sålde istället varor mot en given vikt silver eller guld. För att få rätt vikt hackade de upp föremål och använde dem som valuta. Slavar var ett viktigt byte för vikingarna. Man har hittat bevis för slaveri i form av kedjor och halsband som användes för att hålla slavarna under kontroll. I de isländska sagorna är det irländska kvinnor som nämns. Dessa kvinnor kan ha varit slavar på Island eftersom DNA-analyser visar att många ur befolkningen där i dag är av keltiskt ursprung. Slavarna fraktades inte nödvändigtvis tillbaka till Skandinavien, många kan ha sålts på slavmarknaderna i Europa och fraktats så långt som till Konstantinopel. Vissa såldes förmodligen tillbaka till sina familjer mot en lösensumma om de hade tillräckligt hög status.
Även om plundrandet ofta får störst fokus var handeln viktig redan för de första vikingarna. Bristol var en känd slavmarknad, trots att staden inte var mer än en by på den tiden, detsamma gällde för Rouen i
Normandie. De första slavmarknaderna i Europa låg i Spanien. Vikingarna tog slavar från Brittiska öarna och sålde dem till övriga Europa, de baltiska länderna och till Östrom. De tog även slavar från Östeuropa och medelhavsområdet för försäljning i Västeuropa. Mauriska slavar som togs i Spanien under ett anfall på 800-talet kan ha sålts till Irland. Slavhandeln blomstrade under vikingatiden och vikingarna var inte de enda slavhandlarna. Engelska kungar tillfångatog vikingar och sålde dem som slavar, och även de flesta andra länder var ivriga deltagare i handeln.
Förutom slavar handlade vikingarna både med tjuvgods och föremål som de själva producerade hemma. Exempel på sådant har hittats i Konstantinopel och York.
På Birka i Mälaren hittades en bronsbuddha, och arabiska mynt från kalifatet i Bagdad återfinns med jämna mellanrum bland vikingafynden. Det flesta föremål har passerat många händer innan de kom till vikingarna, men några kan ha förts hem av vikingar på resa.
De handlade även i områden närmare hemmet.
Dorestag – en viktig köpstad i det som nu är Nederländerna
– blev inte alltid plundrad, den var också ett handelscentrum som ofta besöktes av vikingarna.
Förutom att importera exotiska varor från avlägsna länder, köpte vikingarna tenn, vete och honung från England, glas, vapen och vin från de franska kungadömena samt päls och bärnsten från områdena öster om Östersjön. Täljsten importerades från Shetland, medan de hämtade valrossbetar från
”Målet med vikingarnas plundringar var att snabbt skaffa sig rikedomar som de kunde ta med sig. Det var skälet till att de attackerade kyrkor och kloster”
Grönland. Vikingarna handlade även päls med samerna. Vikingahandelsmännen hade många kontakter och var en del av ett nätverk med handelsmän som arbetade i hela Europa, Nordafrika och Asien.
IBERIA, NORDAFRIKA OCH MEDELHAVET
Spanien och andra bosättningsplatser längs Medelhavskusten led minst under vikingarnas plundringar, men de led. Franska källor berättar att vikingarna plundrade Nantes år 843. Där hörde de talas om rikedomarna i Spanien och året därpå reste många vikingar söderut med förstärkning från Skandinavien. Målet var rikedomarna i Umajjad-kalifatet i Spanien, eller ”al-Andalus” som araberna kallade det. Kalifatet hade sitt centrum i Damaskus, men sträckte sig från Spanien och Nordafrika i väst till Afghanistan i öst. Riket hade många skatter, men vikingarna var ute efter mer än guld. På den tiden fanns Europas största slavmarknad i Spanien. Anfallet i Spanien var stort enligt arabiska krönikörer som berättar att 54 skepp deltog. De seglade från basen på Lorie år 844 och attackerade det kristna kungariket Galicien och Österrike, men drevs bort. De reste vidare söderut mot Lissabon som de plundrade grundligt. Motiverade av sin framgång anföll och plundrade de Cádiz, Medina Sidonia och Sevilla snabbt därpå. Därefter ägnade de några veckor åt att plundra de omkringliggande landsområdena. Den arabiska krönikören
Ibn Hayyan beskriver angreppen i detalj.
Han berättar att vikingarna stannade kvar i Sevilla i sju dagar, de dödade männen och tog kvinnor och barn som slavar av vilka de sålde en del till muslimerna. De reste vidare, men blev angripna av en maorisk armé. Vikingarna besegrades och var tvungna att lämna efter sig 30 skepp då de inte hade tillräckligt med folk för att bemanna dem. 1 000 vikingar dödades direkt och 400 togs till fånga. Fångarna halshöggs. Som en del av resan blev även staden Asilah vid Marockos kust angripen, men man vet lite om det angreppet. Möjligen
”Städerna i Spanien var väl befästa och svåra att inta – det var inte värt insatsen.”
var bara en del av vikingahären med på det.
Trots bakslagen inledde de nya angrepp mot Spanien och runt om i medelhavsområdet. År 859 initierade den svenske vikingen Björn Järnsida den andra, stora expeditionen till medelhavsområdet. Hans resa längs Spaniens kust blev inte särskilt lyckad, men när hans skepp seglade in i Medelhavet hade han lyckan på sin sida. De plundrade Algeciras i Spanien innan de angrep al-Mazimma i Marocko. Resan fortsatte och de plundrade de spanska och sydfranska kusterna innan de övervintrade i Camargue. Våren år 860 fortsatte Björn Järnsida och hans män österut över Medelhavet till Italien där de plundrade staden Luna. Nordmannen och historikern Dudo berättar att de angrep Luna i tron att det var Rom. Efter att ha plundrat ytterligare två städer i Italien seglade expeditionen vidare österut och angrep boplatser i östra medelhavsområdet, men deras resa är inte fullständigt kartlagd.
Man vet inte exakt var de övervintrade år 860–861, men vi vet att Björn och hans trupp seglade västerut igen år 861. När de passerade Spanien anfölls och besegrades de av en muslimsk flotta. De arabiska skeppen var utrustade med brandbomber som avfyrades mot vikingarnas oskyddade träskepp och satte dem i brand. De överlevande seglade vidare och plundrade Pamplona på vägen och tog Navarras kung till fånga. De krävde 70 000 guldmynt i lösensumma för honom innan de satte kurs hemåt. Av de 60 skepp som seglade iväg återvände endast 20 hem. Efter Björn Järnsidas expedition genomfördes bara ett fåtal fler rövartåg, förmodligen för att räderna visade sig vara väldigt dyra för vikingarna. Städerna i Spanien var väl befästa och svåra att inta – det var inte värt insatsen. Kalifatet var dessutom bättre organiserat än de franska kungadömena, så de besvarade vikingarnas angrepp mycket kraftfullare.
Även om attackerna minskade så var vikingarna involverade i andra aktiviteter i medelhavsområdet. Harald Hårdråde var medlem i Väringagardet i Bysantiska riket cirka 1035–1044.
Som medlem i denna elitgrupp av skandinaviska krigare deltog han i verksamheten i och runt Medelhavet. Snorre Sturlasson berättar om hur Harald tog med gardet på uppdrag i saracenernas land Anatolien. Där erövrade han många städer och blev oerhört rik. Harald får även äran för att ha erövrat städer på Sicilien med hjälp av listiga krigsstrategier. Ett knep gick ut på att fånga fåglar som hade sina bon i halmtaken i staden och fästa brinnande spån på dem. Fåglarna satte eld på stadens tak och invånarna blev så skrämda att de gav upp. Historierna om Haralds eskapader kan mycket väl vara överdrivna, men de är en del av en berättartradition som stärker intrycket av mannen som kallas den sista vikingen.
DEN STORA HÄREN PÅ MARSCH I ENGLAND OCH ALFRED DEN STORE
Den anglosaxiska krönikan berättar att en dansk här övervintrade i England för första gången år 865. Anglosaxarna kallade den för Den stora hären och den leddes av Ivar Beinlause, Halfdan och
Ubbi, söner till den legendariska nordiska kungen Ragnar Lodbrok. Det markerade starten på erövringen av de områden i norra och östra England som kom att kallas för Danelagen.
Vid den här tiden var England indelat i kungadömena Östangeln, Mercia, Northumbria och Wessex. Den anglosaxiska krönikan berättar att i Östangeln lyckades de köpa sig fred genom att ge vikingarna hästar som de red söderut på för att året därpå angripa York.
År 866 ägde en intern konflikt rum i Northumbria. Befolkningen hade avsatt kung Osberth och istället valt Ella, som tydligen inte var av kungligt blod. Konflikten innebar att folket i Northumbria reagerade sent på vikingarnas angrepp på York. Vikingarna bröt sig in i staden och började
slakta befolkningen – inklusive de båda kungarna. De överlevande var tvungna att sluta fred.
År 867 red vikingarna till Notthingham, som låg i Mercia, där de ockuperade fortet. En samlad styrka från Mercia och Wessex kunde inte besegra dem, så engelsmännen var tvungna att ingå ett fredsavtal. Den stora hären kom tillbaka till York året därpå och år 869 red de förmodligen in i Östangeln och slog läger i Thetford. Där utkämpade de ett slag mot Östangelns kung, Edmund. De segrade, tog Edmund till fånga och ska enligt källor ha roat sig med att skjuta pilar på honom och fortsatte med att halshugga honom när han vägrade att förneka kristendomen. Edmund blev på grund av omständigheterna kring sin död erkänd som helgon och martyr.
Den stora hären fortsatte att härja i
England fram till dess att de anföll Wessex år 871 med stöd från ytterligare en här som leddes av Guthrum. De besegrades av en armé under ledning av ”ealdormannen” AEthelwulf i Englefield i närheten av Reading,
”Den stora hären fortsatte att härja i England fram till dess att de anföll Wessex år 871.”
men fortsatte invasionen. En ealdorman var kungens representant och ledare i en region. Kung Ethelred och brodern Alfred angrep Den stora hären nära Reading. De besegrades men samlade hären och mötte vikingarna igen fyra dagar senare i Ashdown, där de segrade. Asser, en walesisk munk som blev biskop i Sherborne och senare medlem av Alfreds hov, skrev om Alfreds liv och berättar att Alfred var tvungen att inleda slaget utan Ethelred och hans män eftersom Ethelred vägrade att strida innan han hade lyssnat färdigt på mässan.
Strax efter påsken år 871 dog Ethelred och Alfred tog över tronen. Den stora hären utkämpade flera slag mot västsaxarna året därpå av vilka de vann de flesta. Saxarna bad till slut om fred och ska enligt källor ha betalat Den stora hären för att hålla sig borta. Fredsavtal gav Wessex fem år av fred.
Under de kommande åren var det befolkningen i Mercia som hemsöktes av
Den stora hären. Även de köpte sig en dyr fred två år i rad, men mutorna fungerade inte i längden och kungadömet kollapsade när Den stora hären ockuperade det kungliga sätet i Repton i Derbyshire. En massgrav med cirka 200 skelett grävdes fram i trädgården på prästgården i Repton på 1980-talet, de flesta av dem män i sina bästa år, plus några få kvinnor. Dateringen tyder på att massgraven var avsedd för medlemmar av Den stora hären. Många dog till följd av sjukdomar när de övervintrade.
Eftersom både Mercia och Northumbria nu var i vikingarnas händer förväntade man sig att Wessex skulle råka ut för samma öde. Den ena halvan av Den stora hären valde att slå sig ner i landet de hade erövrat medan den andra halvan angrep Wessex. Anfallet leddes av Guthrum. De marscherade genom Wessex och tog över Wareham i Dorset. Alfred belägrade armén, men kunde inte tvinga dem till kapitulation. Till slut slöt de ett avtal och vikingarna svor på en helig armring att de skulle hålla fred. Alfred, som var en kristen kung, använde vikingarnas hedniska ritual med den heliga ringen för att binda dem till avtalet. De två härarna utbytte även gisslan som ett tecken på ömsesidig respekt. Guthrum och trupperna struntade dock i avtalet och tog första tillfället i akt att döda alla i gisslan. Det enda skälet till att Alfred lyckades bevara freden var att vikingahärens förstärkningar sjönk till havs under sin resa dit.
Freden varade inte länge. Guthrum överrumplade Alfred när han kom tillbaka år 878. Alfred tvingades fly till träskmarkerna vid Athelney där han sedan försökte bygga upp sin här på nytt. När han var redo sökte han upp vikingarna och utkämpade ett stort slag vid Edington. Alfred vann i fält och belägrade fortet tills de som hade dragit sig tillbaka kapitulerade. Guthrum gick med på att döpas och Alfred accepterade honom som sin adoptivson. Med denna seger och det påföljande avtalet säkrade Alfred sitt kungadöme.
De vikingar som inte ville bosätta sig fortsatte med lättare plundring i Frankrike, vilket ledde till upplösningen av det Karolingiska riket år 888. Alfred tvingades fortfarande kämpa mot vikingarnas anfall, men inte i samma omfattning som tidigare. Hemmavid började Alfred reformera sitt kungadöme. Han införde militärreformer som gav sonen Edvard och det äldre barnbarnet Adalstein möjlighet att erövra hela England. Reformerna omfattade byggnationen av ett nätverk med fort för att beskydda Wessex. Alfred började även bygga en flotta som skulle försvara hans rike till havs, och han införde utbildningsreformer som såg till att så många som möjligt lärde sig läsa. Alfred började även översätta böcker till sitt eget språk. Vid ett tillfälle efter erövringen av London år 886 utformade Alfred ett fredsavtal med Guthrum som definierade Danelagen, kungadömet där dansk lag skulle gälla. Gränsen mellan de två kungadömena skulle gå längs Themsen till Lea, från Lea till Bedford och upp längs Ouse till Watling Street. Söder om denna linje låg Wessex, norr om linjen låg Danelag.
DANAGÄLDEN: DEN DANSKA UPPSTÅNDELSEN OCH KNUT DEN STORES HERRADÖME
Det isländska manuskriptet ”Fagrskinna” (Boken med det vackra pergamentbandet) berättar att Olav Tryggvason, som skulle bli Norges kung år 995, seglade ut med en flotta under sent 900-tal. Han navigerade runt Brittiska öarna där han plundrade, och reste vidare till Frankrike där han fortsatte att plundra. Den anglosaxiska krönikören berättar att Olav Tryggvason ledde vikingatruppen in i landet Maldon år 991 och slogs mot ealdormannen Byrhtnoth. Slaget är omskrivet i den engelska dikten Slaget vid Maldon, som ska ha skrivits strax efter att det utkämpades. Dikten beskriver hur vikingarna besegrade Byrhtnoth och nämner namnen på de anglosaxare som flydde från slaget först, samt de hjältar som stannade kvar och dog sida vid sida med sina ledare. För att få vikingarna att ge sig av ska kung Ethelred, även känd som ”den obeslutsamme”, ha betalat dem 4 500 kilo silver. Enligt den anglosaxiska krönikan var det första gången danagälden – en skatt som skulle rädda landet från fördärv – betalades, men det skulle inte bli den sista. Olav Tryggvasons resa var inte den första av de framgångsrika vikingatågen, men det är definitivt en av de bäst dokumenterade. Resan slutade dessutom med att han döptes och konverterade till kristendomen. Vikingatåget var en del av en ny plundringsvåg som skulle
leda till stora politiska problem för England.
Den andra vågen vikingaattacker på Storbritannien var troligtvis delvis orsakad av en ökad centralisering av makten i Skandinavien, samt ett resultat av att silverreserverna i Mellanöstern var tömda. Arabiskt silver hade varit en grundpelare i den skandinaviska ekonomin, men när det utgick försvann även de östliga handelsrutterna.
Vikingarna var tvungna att hitta en ny källa till rikedom. I kombination med den svaga engelska kungamakten var förhållandena perfekta för en ny våg av angrepp efter 26 år av någorlunda fred. År 980 började tågen igen och ökade i storlek till Olavs tåg år 991 som ska ha bestått av 93 skepp. Mutor till Olav hindrade inte andra från att plundra England. Olav kom dessutom tillbaka bara tre år senare i sällskap med kungen av Danmark, Svein Tjugeskägg. De drevs bort från London, men fortsatte att härja på landsbygden tills kung Ethelred erbjöd dem 7 250 kilo silver och alla förnödenheter de behövde för att resa därifrån.
Olav kom aldrig tillbaka för att angripa England, men andra, inklusive Svein fortsatte att plundra och kräva danagäld från engelsmännen. Plundringen blev så
omfattande att kung Ethelred gav order om att alla danska män i England skulle slaktas på Brictiusdagen, den 13 november år 1002. Detta av fruktan för att de skulle konspirera och tvinga bort honom från tronen. Det finns få bevis på hur omfattande massakern var, men en skrift från S:t Frideswide’s Abbey i Oxford visar att danskarna blev slaktade och man hittade kvarlevorna av cirka 38 unga män vid S:t John’s College i Oxford år 2008. Det finns inga andra bevis för en masslakt av danskar, vilket kan tyda på att händelsen var lokal. Det verkar också osannolikt att Ethelreds order över huvud taget utfördes inom Danelagens område. Legenden säger att Svein Tjugeskäggs
syster var ett av offren och att hans invasion av England delvis motiverades av detta.
Om massakern faktiskt skedde, skrämde det inte vikingarna att upphöra med sina plundringar. Angreppen fortsatte i tio år till och danagälden som betalades år 1012 var på otroliga 21,7 ton silver. England var fattigt vid den här tiden, även om skattesystemet var finputsat och effektiviserades än mer till följd av vikingarnas plundringar.
År 1013 återvände Svein Tjugeskägg till England, men inte som plundrare utan som aspirant på tronen. Stora delar av England kapitulerade väldigt snabbt, men i söder höll de ut tills Ethelred flydde till Normandie vid jul. Svein regerade nu över England och Danmark, men fick inte njuta av livet som härskare i mer än fem veckor innan han dog. Ethelred återvände till England och regerade fram till dess att Knut, Sveins son, invaderade landet år 1015. Knut tog över Northumbria och förberedde ett fälttåg för att ta över övriga England. Ethelred dog i april år 1016 och hans son, Edmund Järnsida, ärvde tronen. Edmund kämpade tappert i slaget mot Knut under hela året tills han sveks av sina egna i slaget vid Ashingdon. Kort därpå enades han och Knut om ett fredsavtal som delade landet. Edmund behöll Wessex, medan Knut fick resten av landet. Edmund levde inte längre än till november
1016, då Knut fick hela riket och regerade fram till sin död 1035. Han var en sträng och effektiv kung. England påverkade även Danmark. Knut utnämnde till exempel flera engelsmän till biskopar i Danmark och än i dag har en stor del av den danska kyrkan engelskt ursprung.
När han hade som mest makt härskade Knut över ett rike som bestod av Danmark, England, Norge, Orkneyöarna och sydvästra Sverige.
Knut valde sin son Hardeknut som arvinge, men engelsmännen valde hans andra son Harald som sin kung. Knuts norska rikedomar gick förlorade till Magnus den gode, som norrmännen valde till kung. Hardeknut tog tronen i England när brodern dog år 1039 och han efterföljdes av Edvard Bekännaren år 1042. Därmed var det slut på danskt styre i England, men vikingatiden tog inte slut förrän år 1066 när Harald Hardråde, Norges kung, stupade i slaget vid Stamford Bridge.