ERIK BLODYXA
ERIK BLODYXA härskade över vikingakungadömet Northumbria i England. Han var son till Harald Hårfager och ska ha börjat strida redan när han var 12 år gammal. Enligt sägnen var han en skoningslös krigare med en råhet som chockade till och med hans egna. Andra källor antyder dock att Erik dominerades av sin onda fru Gunnhild och de lägger skulden för hans otäcka styre på hennes illasinnade inverkan.
En blodtörstig mördare
Erik var äldst, faderns favorit och fick sitt otäcka smeknamn efter att ha mördat sina fyra bröder för att ensam styra över den norska tronen. Han var emellertid en skoningslös och impopulär kung. Hans överlevande bror, Håkon den gode, seglade från England till Norge för att kräva tronen. Erik flydde då till England där han blev kung över Northumbria med ett slott i huvudstaden York.
Northumbrias kung
År 947 inledde Englands kung ett anfall mot Northumbria för att driva bort vikingarivalen.
När Edreds soldater började röra sig söderut igen infångades de av Erik Blodyxas soldater. Många av dem slaktades. Som hämnd lovade Edred att förstöra Northumbria, och han lyckades övertala befolkningen att förneka Eriks ställning som kung. När Dublinvikingen Olav Sigtryggson tog kontroll över Northumbria år 952, svarade Erik Blodyxa med att ta tillbaka tronen en andra gång. Han var inte kung särskilt länge, år 954 dödades han i slaget vid Stainmore. Hans död markerade slutet på eran med vikingastyre i York.