VARDAGSLIV
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA UNDER VIKINGATIDEN
SVERIGE, NORGE OCH DANMARK existerade som tydligt definierade länder först under den sena vikingatiden. Både den sociala och politiska strukturen kunde se annorlunda ut från region till region. Det varierande landskapet och olika mycket kontakt med andra människor gjorde den ”skandinaviska” kulturen mindre homogen under vikingatiden än man kan tro.
Här i Sverige hade Götaland, Svealand och Norrland sina egna respektive ledare under hela vikingatiden. Gotland var näst intill oberoende av det skandinaviska fastlandet och genom sin placering i Östersjön hade ön en säregen kultur. Det finns till exempel en unik typ av minnesstenar där (även om de liknar runstenarna i resten av Skandinavien), nämligen gotländska bildstenar. Även deras smycken var annorlunda jämfört med övriga Sverige. Den norra delen av Sverige, Finland och Norge var samernas område. Det finns tydliga likheter mellan vissa trosuppfattningar och ritualer hos samerna och de germanska skandinaverna. Arkeologiska fynd och skriftliga källor visar att det fanns en utbredd kontakt mellan dem genom handel. Det finns exempel på korskulturella äktenskap och man har hittat gravar med både samiska och nordiska särdrag.
Varje region hade sin egen sociala och rättsliga organisation. De lokala tingen hölls på bestämda tider på en central plats och var en viktig institution. Här samlades folk för att fatta viktiga beslut och instifta lagar.
Skåne och Halland tillhörde Danmark – som även innefattade den del av Tyskland som i dag är SchleswigHolstein. Jylland var centrum för en stark, centraliserad makt redan på 700-talet. Det kan vi se på försvarsverk och infrastruktur i större skala som till exempel en rad fästningar, jordvallen Danevirke och Kanhavekanalen som gjorde det möjligt för skepp att passera från ena sidan av
ön Samsø till den andra. Danskarna hade nära kontakter med friserna (nordvästgermanskt folkslag), saxarna, det stora Frankerriket och senare med England.
I Norge var det särskilt de södra och kustnära regionerna och fjordarna som var bebodda, man har också funnit vikingaboplatser på Lofoten. Första gången de olika landsdelarna samlades under en härskare var omkring år 880 under Harald Hårfagre. Efter hans död följde en rad instabila år med upproriska jarler och perioder där landet var underordnat Danmark vilket hindrade en försoning. Nordmännen vände blicken västerut och fann kulturell kontakt med Brittiska öarna och en möjlighet att kolonisera Island.
I Danmark levde majoriteten av invånarna i byar, men det fanns också enskilda storgårdar. Gårdarna och byarna var i stort sett självförsörjande och överskottet av jordbruksprodukter kunde bytas mot lyxvaror eller silver. Bosättningsmönstret var likt det på de fruktbara slätterna i Västergötaland och i dalarna i Norge. I Mälardalen fanns det emellertid mest enskilda gårdar, precis som i de mindre bördiga fjällområdena i Norge och i Norrland.
På den här tiden blev lagarna antagna muntligt, men det finns runristningar som ger oss en liten inblick. På en berghäll vid Oklunda gård i Östergötland kan vi läsa om en man vid namn Gunnar som sökt skydd i ett ”vi” (en samlingsplats där lagar förvaltades eller en kultplats) efter att ha begått och erkänt ett brott. Det äldsta beviset vi har för att vikingarna hade ett rättssystem är Forsaringen från Hälsingland. Ringen har hängt på en kyrkport sedan medeltiden, under den tidiga vikingatiden hade den en annan funktion. Runskriften från 800-talet deklarerar att man är tvungen betala böter om lagen inte följs.
Att lagen ska ha varit ”av folket” och inte utfärdad av exempelvis en kung, visar att det var gamla lagar som gällde för dem som bodde i en viss region av landet.
Island bosattes av skandinaver, huvudsakligen från Norge men också från Storbritannien och Irland från omkring år 879 och framåt. Som tidigare nämnts träffade de där på irländska munkar som levde som eremiter. De försvann när nordmännen kom och inget tyder på att det fanns någon kulturell kontakt dem emellan. Nästan tre fjärdedelar av Island är täckt av glaciärer och vulkaniskt land, så det var bara kustregionerna och de breda dalarna i söder och sydväst som lämpade sig för bosättning och jordbruk. Ön var indelad i distrikt och alla fria män hade rösträtt vid de regionala sammankomsterna. Distrikten representerades av de mäktigaste männen, det vill säga de rikaste med mest land. Vid det årliga tinget utdelades domar och beslut om landet som var mer eller mindre demokratiskt fattade .
SOCIAL STRUKTUR OCH FAMILJELIV
De flesta skandinaver under vikingatiden var bönder. Även de som var vikingar i ordets verkliga bemärkelse måste ta hand om sin gård där hemma. Att äga mark och annan rikedom medförde makt och inflytande, det kunde införskaffas genom plundring och handel. Det utvecklades till ett system där lokala hövdingar eller stormän ägde ett område med flera gårdar där de själva hade det största området. Ortsnamnen visar tydligt den sociala organisationen i landskapet då de refererar till hövdingens eller kungens
gård bland andra gårdar, samlingsplatser, heliga skogsdungar, kultplatser, smedjor och liknande. Även om inte alla bönder var markägare var de likväl fria män. Andra fria män var handelsmän, hantverkare, jägare, fiskare, diktare, bönder och/eller vikingar med dessa yrken. Hövdingar och kungar hade hushåll som kunde inbegripa livvakter och tjänstefolk. Dessutom anställde kungen gärna en eller flera skalder. Kungen krävde att de lokala hövdingarna skulle förse honom med skepp och manskap när det behövdes vid strid eller expeditioner. Det kunde vara ett smart karriärval för unga, äventyrslystna män att skaffa sig berömmelse och rikedom i en kungs eller jarls följe innan de skulle ta över familjens gård.
Lägst i rangordningen stod slavarna, eller trälarna. De köptes och såldes av välbeställda markägare som hade råd att ha trälar arbetande på gården. En runsten i Hørning i Danmark restes av en man som hette Toki smed till minne av Thorgisl som ”gav honom guld och frihet”. Det här är ett fall där en träl har befriats och fått det så gott ställt att han kunde ära sin tidigare ägare när han dog.
Kvinnorna spelade en viktig roll i att driva hushållet och gården eftersom männen kunde vara borta större delen av året. Man antar att den här rollen symboliseras av de ikoniska nycklar som blivit funna som en del av kvinnornas dräkter. Kvinnorna var relativt oberoende och likställda männen. De kunde äga och ärva jordegendom och de kunde både välja äkta man och, om de ville, skiljas från dem. Flera skriftliga källor nämner en kvinna vid namn Aud den djuptänkta. Hon reste till Island som en av de tidiga bosättarna sent på 800-talet och krävde att få ärva land efter sin mans död. Det finns flera kvinnogravar från vikingatiden som tyder på rikedom. Några gravar vittnar om att kvinnor kunde vara lika högtstående som män, kanske till och med högre stående. Mest berömd av dessa gravar är Osebergsfyndet som var mer överdådig än någon mans gravplats i området. Två kvinnor är begravda i det stora skeppet tillsammans med ett överflöd av gravföremål.
Det är bland annat rikt utsmyckade slädar, en intrikat utskuren vagn, importerat silke och en berömd bildvävnad. Graven har blivit rörd (troligen plundrad eftersom inga värdefulla metaller finns kvar) och alla indikationer på kopplingen mellan den äldre och yngre kvinnan saknas. Andra förkristna gravar, och även skriftliga källor, vittnar om att kvinnor på vikingatiden kunde vara sektledare och prästinnor. Mot slutet av vikingatiden beställde kvinnor, precis som män, runstenar till minne av äkta makar och barn. I dessa ristningar kan vi läsa att de var stolta kristna som lät bygga broar och vägar och åkte på pilgrimsfärder.
Bland kungar och hövdingar var det vanligt att ha en son som uppfostrades av en annan familj. Det var ett bra sätt att skapa och stärka diplomatiska band mellan olika familjer. Utöver detta förbereddes barnen hemma på sina framtida roller i samhället. Leksakerna som barnen använde var tillverkade av naturmaterial som trä, ben och textilier. Inga av dessa har överlevt i gott skick, men man
har hittat några få små föremål som tros vara leksaker. Det fanns exempelvis trädockor, hästar, skepp och träsvärd i barnstorlek.
De vuxna gillade spel och lekar och man har funnit spelbrickor för brädspel av olika material och kvalitet. En svensk minnessten skildrar två män som sitter vid ett spelbord med sina dryckeshorn. En annan fritidssysselsättning var troligen sport. Folk från de högsta sociala skikten jagade med hjälp av fågel. Under de långa mörka vinterkvällarna underhöll de varandra med historier och poesi.
VIKINGARNAS TRO OCH RITUALER
Andlighet och tro var definitivt en del av det dagliga livet under vikingatiden, tätt sammanvävd med vikingakulturens övriga aspekter. Den yngre Eddan, Snorre Sturlassons kända verk från 1200-talet, sågs länge som en slags bibel för vikingarnas religion. I dag menar man att det är en gammaldags uppfattning. Även om
Eddan innehåller en samling historier om vikingarnas gudar, hjältar och en generell introduktion till vikingatidens mytologi, har historierna ett större syfte. De tjänar som referens och vägledning för författare som vill lära sig skaldediktningens konst. Många av de ordrika omskrivningarna som används i skaldediktningen beskriver saker eller människor med hänvisning till mytologiska och legendariska berättelser. Snorre ville inspirera unga diktare till att hålla den gamla skaldekonsten levande. Kunskapen om berättelserna var lika viktig som kunskapen om versform och rim. Detta för att kunna förstå och komponera poesin, vilket han också förklarar.
Eddan innehåller berättelser om Oden,
Tor, Freja och andra gudar, jättar och troll.
Snorre presenterar också mytologiska historier och en detaljerad beskrivning av den mytologiska världen.
En värld med olika riken för gudar, människor, jättar och en undervärld.
Alla är centrerade runt
Yggdrasil, livets träd. Det hela påverkades i hög grad av den kristna tron, vilket
Snorre som lärd kristen var medveten med. Den här rekonstruerade mytologin speglar inte vikingatidens dagliga tro. Vi måste titta på andra källor, som begravningsseder, ortsnamn och runstenar för att få en tydlig och komplett bild.
Snorre beskriver Oden som den främsta guden, men i Sverige finns det till exempel fler ortsnamn som innehåller ”tor” och man har funnit många amuletter formade som Tors hammare.
En rad runstenar ber också Tor att välsigna och beskydda minnesmärket (eller möjligen familjen som rest det). Självklart spelade inte alla gudar lika stor roll i hela Skandinavien under vikingatiden.
Det fanns också stor variation i vikingarnas begravningsseder. Under förkristen tid kremerades de
flesta, även om några begravdes. Askan eller kroppen kunde begravas tillsammans med många föremål och djur. Själva graven kunde variera från ett enkelt litet hål i marken till en stor gravhög som bäst kan beskrivas som en underjordisk kammare. Det var även stor variation i hur gravplatserna märktes ut – allt från jordhögar till stenkonstruktioner formade som skepp. Den arabiska resande författaren Ibn Fadlan skriver i sina resebrev om en hövdingbegravning. Det är en viktig källa när det gäller ritualerna som genomfördes vid sådana tillfällen. Förberedelser, byggande och genomförande av en begravning kunde ta lång tid. Modern forskning undersöker om placeringen av gravföremålen och den rituella slakten av djur var en del av ett ”begravningsdrama”. Det är intressant hur vissa ceremonier är associerade med den avlidnes sociala position och tiden de levde i, medan andra seder ger sken av att vara specifika för de enskilda lokala samhällena eller byarna.
Ritualer och gudstro var inte bara viktigt för hur man tog hand om de döda, det var också en stor del av det dagliga livet. Nornor – gudinnor som bodde i naturen och exempelvis kunde påverka en persons öde och sinnesstämning – måste hanteras dagligen.
För män som skulle ut i strid var andra varelser viktiga, som Odens valkyrior. Det fanns också personer som specialiserade sig på samspel med den andliga världen genom gudar och andra osynliga varelser. Sådana völvor (fornnordiska spåkvinnor) och schamaner tillkallades för att påverka och lösa inhemska angelägenheter och frågor i samhället.
MINNEN OCH DET SKRIVNA ORDET: POESI, LAGAR OCH RUNOR
Vikingarnas språk var gammelnorska eller fornnordiska, men det fanns betydande regionala variationer i talspråket i Skandinavien. De olika varianterna av fornnordiska blev allt mer olika under vikingatiden. Trots det kunde människor från olika delar av Skandinavien förstå varandra. Variationerna i talspråket speglas också i runskrifter senare under vikingatiden.
Runor användes som skriftsystem i Skandinavien från cirka år 200. De användes av germanska folkslag i hela Europa, även av anglosaxarna i England, men de användes längst i Skandinavien. Som i det romerska alfabetet representerar varje tecken ett eller flera ljud i talspråket. Raden med runor kallas futhark efter de första sex runorna. Under den tidiga vikingatiden genomgick den skandinaviska runraden en reform. Innan 700-talets början ändrades den äldre futharken, som bestod av 24 runtecken, till en rad med 16 tecken som kallades den yngre futharken. I det nya systemet representerade de enskilda runorna flera olika ljud. Över tid utvecklades olika system som tillät olika betydelser.
Även om det fanns normer för hur man utförde en runristning, särskilt hur man hanterade materialet, fanns det inget standardiserat skrivsätt och orden skrevs i stort sett som de lät. På så vis kan man identifiera regionala skillnader i språket.
Den enskilda runhuggaren anpassade också systemet till avsett ändamål, och man har troligen också hittat anpassningar som speglar runhuggarens talfel.
Runskrifterna från vikingatiden består av olika slags text. Många inskriptioner finns inhuggna i de ikoniska runstenarna. Dessa minnesinskriptioner berättar i regel om vem som lät tillverka minnesmärket åt vem. Man lade ofta till information om mark som den
döde ägt (möjligen ett arvskrav), expeditioner, slag eller pilgrimsresor den avlidne varit inblandad i eller berättelser om en väg eller bro som byggdes som en del av minnesstenen. Några runstenar berättar specifikt om kristendomen i vissa områden, och många av runristningarna från 1000-talet avslutas med en kristen bön tillägnad den som stenen har rests för. De flesta runstenar från den sena vikingatiden är dessutom dekorerade med kristna kors. Samtidigt finns det ett antal runstenar som åkallar guden Tor för att välsigna och beskydda minnesstenen. Några av dem är utsmyckade med Tors hammare.
En annan vanlig variant av runristningarna är de som är inristade i föremål. Det kan vara namnet på ägaren, tillverkaren och i vissa fall namnet på själva föremålet. Ibland lade de till meningar som skulle skydda mot stöld, som till exempel på en kopparkista som har använts till förvaring av vikter och som påträffades i Sigtuna.
Tack vare runornas kantiga form var det väldigt lätt att rista in dem i trä och ben, och på så vis förmedlades mindre viktiga meddelanden. I norska Bergen återfanns en enorm samling runpinnar från medeltiden. Bland meddelandena finns officiella brev gällande politik och affärer, hemliga kärleksbrev och utbyten av meddelanden av grov karaktär. I några av de officiella breven används fraser som var vanliga i brev och kontakter i Europa under medeltiden. Även om väldigt få runpinnar har överlevt vikingatiden i Hedeby, finns det tillräckligt med underlag från vikingabyarna för att fastslå att man använde runskrift för administrativa och formella syften i samma utsträckning på vikingatiden som på medeltiden. Ett vanligt missförstånd är att runorna ansågs vara magiska tecken under vikingatiden. Det härstammar troligen från det faktum att många inskriptioner i den äldre futharken hade en rituell form och att det finns en förbindelse mellan Oden och runor i mytologin. Dessutom kunde en runhuggare under vikingatiden åkalla Tor i inskriptionen på en minnessten.
Det gör inte själva runskriften mer magisk
”Även om det fanns normer för hur man utförde en runristning, särskilt hur man hanterade materialet, fanns det inget standardiserat skrivsätt och orden skrevs i stort sett som de lät”
än om man skriver en besvärjelse med moderna, romerska bokstäver. För dem som inte kunde läsa runorna kan symbolerna ha framstått som mystiska. Hur stor del av befolkningen som kunde tyda dem vet vi inte. Runskriften användes under vikingatiden mest till minnesstenar och på föremål för att visa ägarskap, upphov och avsikt. I liten utsträckning även för att påkalla vissa krafter, både kristna och hedniska.
Majoriteten av information förmedlades i muntlig form snarare än i skrift och nyheter spred sig från mun till mun. Lagmännen spelade en viktig roll i det skandinaviska rättssystemet. Dessa ämbetsmän hade som huvuduppdrag att komma ihåg lagarna och lägga fram dessa varje år när någon skulle dömas på tinget.
I det övervägande muntliga vikingasamhället var historieberättande och uppläsning av dikter viktigt. Många av de mytologiska dikterna som skrevs ner på pergament på medeltiden hade sina rötter i vikingadikt eller eddadikt. En annan typ av dikt handlar om aktuella händelser, hyllar kungar och ledare samt berättar utfallet av olika slag. Dessa dikter komponerades av professionella skaldediktare. Namnen överfördes också tillsammans med dikterna, eftersom de nämns som källor i medeltidssagorna. Skaldediktarna använde en extremt invecklad och stram diktform med ett komplicerat, poetiskt språk och
återkommande metaforer som ofta var knutna till den nordiska mytologin.
Denna strama diktform säkrade att innehållet inte förvanskades eftersom man inte kunde ändra något utan att förvränga något annat. Skaldediktning handlade inte bara om att dokumentera och lämna efter sig information på ett korrekt sätt, det fanns även kärleksdikter. Att använda versmått och språkstil både korrekt och originellt var en utmaning som gjorde skaldediktarna till högt värderade konstnärer.
KONST OCH HANTVERK
Vikingarna värdesatte inte bara välkomponerad vers, de är också kända för sin känsla för konstnärlig utsmyckning och sina färdigheter vid framställning av vackra föremål. Från sent 700-tal till mitten av 1100-talet följde konststilarna Oseberg, Borre, Jelling, Mammen, Ringerike och Urnes – uppkallade efter fyndplatserna för de betydelsefulla föremålen – varandra med stor grad av överlappning och regional variation. Den skandinaviska konststilen under vikingatiden kännetecknas av sammanflätade djurmotiv som delvis går tillbaka till en pangermansk stil med djurornamentik. De skandinaviska stilarna består av banddjur (långa band som slutar i ett djurhuvud), gripdjur och drakar.
Andra populära bildelement var naturtro eller stiliserade människoansikten eller människokroppar i full storlek. Det finns också scener som kombinerar många människofigurer, djur, skepp, byggnader eller andra föremål. Några av de återkommande figurerna och scenerna från vikingakonsten kan identifieras. De kvinnliga figurerna med släp på klänningen och dryckeshorn har identifierats som valkyrior. Vi kan känna igen Sigurd Drakdräparen på flera ställen, och Tor som fiskar efter Midgårdsormen och eventuellt Oden vid Ragnarök. Det var också populärt med kristna motiv och scener. Man tillverkade exempelvis små korssmycken med en korsfäst Kristus. På den stora runstenen i Jelling där kung Harald Blåtand proklamerar att han har kristnat hela Danmark, finns en stor Kristusfigur på korset. Andra vanliga motiv är väpnade män och ryttare på hästryggen i en jakt- eller krigsscen, skepp med besättning, processioner, figurer med både mänskliga och djurlika drag, rovfåglar, hundar och vargar. Dessa motiv och scener användes till att dekorera en mängd föremål och material – allt från broscher och hjälmar till skepp, och från metallarbete till träföremål och väggtapeter. Tors hammare och figurer av valkyrior göts ofta till amuletter. Det finns också små statyetter som eventuellt föreställer gudar: Freja från Rällinge i Södermanland,
”Vikingarna värdesatte inte bara välkomponerad vers, de är också kända för sin känsla för konstnärlig utsmyckning och sina färdigheter vid framställning av vackra föremål.”
Tor från Eyrarland på Island, Freja från Lejre i Danmark och en beväpnad valkyria från Hårby i Danmark.
De skickliga hantverkare som tillverkade dessa dekorerade föremål och deras enklare motsvarigheter, använde en hel rad olika tekniker. Arkeologiska fynd visar att det fanns en marknad för masstillverkade föremål, men även för unika mästerverk som troligtvis tillverkades för en specifik person.
Arbetet med trä och järn – material som ofta var tillgängliga i närområdet – var mycket viktigt för tillverkningen av skepp, byggnader, vapen och redskap. Mindre hushållsartiklar och personliga föremål som nålar, kastruller, spolar och kammar skars ut ur horn eller ben. Valben var ett betydligt ovanligare material som användes till att tillverka stora, utsmyckade tavlor som förmodligen har använts som strykbrädor.
Horn är ett mjukare material som man inte behövde skära i, det kunde delas och formas till exempelvis skedar. Horn kunde också användas till att tillverka de ikoniska dryckeshorn som vikingarna hade. Dryckesbägarna producerades inte lokalt utan importerades som exklusiva lyxvaror. Det fanns dock en skandinavisk tradition av produktion av färgade glaspärlor från importerat krossat glas. Även keramik importerades, särskilt rikt utsmyckade muggar från Rhenlandet. Enklare keramik som till exempel skålar producerades lokalt. Dessa föremål kunde även vara tillverkade av täljsten (grytsten).
Läder producerades troligen och användes av de flesta, särskilt till skor. Tyvärr har väldigt lite av detta bevarats, förutom spår efter läderverkstäder i städerna. Textilier till kläder och hushållsanvändning producerades också för det mesta lokalt. Ull och lin spanns för hand till garn som vävdes till tyg. Kläderna var ofta färgrika och utsmyckade på olika vis, till exempel genom färgning och med intrikat vävda band eller broderier.
Vikingarna producerade en stor mängd olika smycken. Silver, guld och brons smiddes till armringar, fingerringar, hängen och broscher. De göt, skar ut eller stansade metall som sedan pryddes med niello, filigran eller granulering. Utländska prydnadsföremål och mynt integrerades i smyckena, särskilt i pärlkedjorna som hängde mellan broscherna på kvinnornas kläder. Det var ofta genom sina smycken som människor uttryckte sin regionala tillhörighet och sociala status. Samma tekniker användes för att dekorera vapen och hästutrustning av hög status.
VIKINGAGÅRDAR, LÅNGHUS OCH BYAR
Rekonstruktioner av vikingahus är oftast baserade på arkeologiska utgrävningar.
Allt som låg ovan jord har lämnat betydligt färre spår än de delar som var nergrävda. Placeringen av pålhålen visar väggarnas kontur vilket indikerar byggnadens storleken och antalet stöttepelare.
Informationen kan exempelvis användas till att beräkna höjden på byggnaden. Spår av eldstäder och invändiga strukturer visar vilken slags aktivitet som skedde i husets olika delar. Moderna rekonstruktioner har varit viktiga för kunskapen om luftcirkulation och rökhål i husen. Byggnadsmaterialen – timmer, torv och sten – varierade efter region, men formen på gårdshusen var i stort sett enhetlig i hela Skandinavien. Storleken på husen varierade också och speglar i viss utsträckning hur de användes.
Långhusen under tidig vikingatid bestod av bostadsdel och ladugårdsdel under samma tak. Med tiden ändrades dock husens invändiga struktur. Sidoväggarna bar mer av takets tyngd och de invändiga pålarna försvann. Ladugården blev en egen byggnad och det blev vanligare att ha mindre byggnader för särskilda ändamål, exempelvis smedja och vävstuga. Långhusen hade en stor kvadratisk eldstad i mitten som användes för uppvärmning och matlagning. Längs väggarna fanns det bänkar som användes till att sitta, arbeta och sova på. De stora långhusen var ofta plats för högtider, ceremonier eller andra sammankomster. De mindre husen kunde också användas till detta om det fanns anledning till det. På relativt kort avstånd från gårdshusen har arkeologer funnit spår efter hushållsavfall och begravningar. Innehållet från dessa fynd ger oss flera upplysningar om den specifika gården.
De flesta bodde i små jordbruksbosättningar, men det började dyka upp byar där man tjänade sitt livsuppehälle genom att tillverka och sälja varor som inte var relaterade till jordbruk. Handelsrutternas utveckling gjorde att det växte fram tidiga byar på strategiska platser som vårt Birka, Ribe och Hedeby i Danmark och norska Kaupang. Här var husen mindre, kvadratiska och hade egna verkstäder. I regel låg de på inhägnade tomter på gator som ledde ner till hamnen. Städerna hade ofta en försvarsstruktur och kungar och hövdingar garanterade säkerheten för invånarna och de besökande handelsmännen. Kvaliteten på varorna drog till sig utländska handelsmän, till exempel friser, saxare, slaver, östeuropéer och spanska araber. Några av dessa personers gravar i Hedeby och Birka, och givetvis varorna och mynten de hade med sig, vittnar om detta. Städerna fungerade som marknadsplatser för omkringliggande områden och de var beroende av dessa för att skaffa jordbruksvaror. Den ekonomiska betydelsen av städerna förvandlades till politisk betydelse. Det blev viktigt för hövdingar, kungar och den kristna kyrkan att hålla ett fast grepp om dem. Senare städer som Sigtuna och Visby, Schleswig och Roskilde i Danmark och Trondheim i Norge, kan ha fungerat som samlingsplatser och religiösa eller administrativa centrum för exempelvis kunglig mynttillverkning. Även i områden utomlands med nordiska bosättningar fanns det städer med utpräglad skandinavisk egenart. Städer som Dublin, York och Lincoln hade skandinaviska gatunamn. Förutom de faktiska städerna med permanenta invånare som levde av hantverk och handel, fanns det ett stort nätverk av handelsplatser och säsongsbaserade marknader som sträckte sig över vikingarnas hemländer och områden med nordiska bosättningar. I öster, längs floden Volga, grundade vikingarna handelsplatser vid Staraja Ladoga och Novgorod.
”Kvaliteten på varorna drog till sig utländska handelsmän, till exempel friser, saxare, slaver, östeuropéer och spanska araber.”