VIKINGATIDEN TAR SLUT
KRISTENDOMEN TAR VID – MISSIONÄRER, KUNGAR OCH KVINNOR
MOT SLUTET AV vikingatiden kom kristendomen till Skandinavien. Vikingarna kände redan till den kristna tron eftersom övriga Europa hade varit kristet sedan tidig vikingatid. Vikingarna fick först kontakt med kristendomen i utlandet och genom kristna handelsmän som regelbundet besökte de skandinaviska handelscentren. Vissa vikingar hade även låtit sig döpas på expeditioner där handel eller diplomatiska relationer stod på spel. De blev inte direkt omvända, men Kristus, den heliga treenigheten och helgonen införlivades relativt lätt i den existerande tron. Skandinaver som bosatte sig utomlands vilket många gjorde i England, Skottland och Irland antog den kristna religionen där.
Franska, anglosaxiska och isländska källor berättar om kristnandet av Skandinavien och alla har olika infallsvinklar. Arkeologiska fynd tyder på en lång övergångsperiod i Skandinavien då hedendomen och kristendomen existerade sida vid sida. Runstenarna avslöjar ibland när kristendomen blev viktig i ett område. Vissa runstenar berättar att ett område omvändes till kristendomen medan andra berättar om personer som har åkt på pilgrimsresa. Många inskriptioner innehåller också en kristen bön för den dödes själ och de dekorerades ofta med kristna kors, särskilt på stenar från 1000-talet och framåt.
Från 700-talet och framåt hade missionärer börjat komma till Skandinavien. Den franske kejsaren Ludvig den fromme stöttade den omvände, landsförvisade danske kungen Harald Klak och hjälpte honom till den danska tronen två gånger (år 812–814 och 819–827). Han skickade också med honom missionärer. Ansgar som senare blev biskop i HamburgBremen var mest framgångsrik av dessa och han reste också till Birka. Resultatet av Ansgars mission i Danmark nådde emellertid inte längre än till södra Jylland. Det var inte förrän Harald Blåtand tillträdde tronen
(år 958–986) som Danmark blev kristet.
Kung Harald pressades till omvändelse av den franske kejsaren Otto. Det fanns redan etablerade biskopsdömen i flera av hans maktcentrum och hans kristningskampanj var en strategisk plan för att befästa makten. Efter omvändelsen ändrade kung Harald det kungliga begravningsmonumentet i Jelling. Han byggde en kyrka och lät placera en ståtlig runsten mellan de två gravhögarna. Monumentet är utsmyckat med ett lejon och en bild av en hjältemodig Kristus. Inskriptionen är tillägnad minnet av Haralds föräldrar och deklarerar att han har ”kristnat hela Danmark”.
I Norge insåg Harald Hårfager (som regerade år 872–930) att kristendomen var viktig när det gällde att samla hela Norge och etablera goda, internationella kontakter. Han och sonen, som uppfostrades av den kristne kung Athelstan i England, försökte kristna Norge med anglosaxiskt stöd. Även de efterföljande generationerna av kungar försökte sig på det. Det lyckades inte förrän Olof Haraldsson (regent 1015–1028, han blev senare blev Olof den helige) lyckades med en kombination av evangelisering, lagstiftning och tvång. De lokala hövdingarna motsatte sig kristnandet eftersom kristendomen var mer lämpad för en centraliserad maktstruktur än deras gamla tro. Vikingarna lät sig döpas utomlands av diplomatiska skäl, men att leva i ett kristet land skulle undergräva deras oberoende.
Island var en självständig republik som trots det var bunden till Norge genom familjeband och handel. De norska kungarna hade tillräckligt med makt för att påverka kristnandet där. ”Íslendingabók” eller ”Isländingaboken”, Islands krönika från 1100-talet, berättar att Alltinget antog införandet av kristendomen år 999–1000. Sannolikt lade den norske kungen Olav Tryggvason mycket tyngd bakom beslutet eftersom det gav honom mer inflytande över ön. Kolonin Grönland kristnades sannolikt tidigt, strax efter att vikingarna anlände runt år 985 byggdes en kyrka i Brattahli∂.
Omvändningen tog längst tid här i
Sverige. Den första kristna kungen var Olof Skötkonung som regerade år 995–1022. Hans efterföljare hade inte tillräckligt med makt för att kristna hela landet förrän på 1200-talet. Den tyska medeltidskrönikören Adam av Bremen nämner omkring år 1070 en stor hednisk sekt i gamla Uppsala. Han besökte aldrig området och historien är överdriven, men arkeologiskt material visar att seder praktiserades där som var relaterade till den gamla tron. De många kristna runstenar från 1000-talet som restes i Uppland och Södermanland visar att det under samma period fanns många kristna där.
Sent under vikingatiden införde de kristna kungarna och kyrkan kristna lagar och regler tillsammans. Omvändningen innebar inte längre att man bara accepterade den nya religionen – man måste även förneka den gamla tron med dess seder och ritualer. I den här fasen av kristnandet spelade kvinnorna en viktig roll eftersom de ansvarade för hushållet och de andliga frågorna.
Omvändningen av de nordiska länderna medförde många förändringar i det dagliga livet. Offer till gudar och andar förbjöds och begravningsritualerna förändrades. Stränga regler för äktenskap, sexualitet och kosthållning infördes. Kristna högtider och fasteperioder ändrade rutinerna under året. Den hierarkiska strukturen i kristendomen och kyrkan samt införandet om idén om synd och frälsning, påverkade till slut vikingarnas mentalitet och världssyn.
Samtidigt som dessa förändringar skedde fanns ett tydligt samband mellan den gamla och nya religionen. Delar av den kristna tron förklarades så att den skulle knyta an till och skapa förbindelser till den nordiska kulturen och mentaliteten. Till exempel skapades en koppling mellan den germanska hjälten Sigurd Drakdräparen och Kristus som segrare över ondskan. Det skapades också en kontinuitet mellan de gamla sederna och traditionerna och de kristna högtiderna. Även platserna för tillbedjan och makt länkades samman genom att kyrkor byggdes på gamla kultplatser och samlingsplatser.
SKANDINAVIEN BLIR EN DEL AV EUROPA – VIKINGATIDEN TAR SLUT
Etableringen av de skandinaviska länderna som monarkier med centraliserad makt gick hand i hand med kristnandet av vikingarnas hemländer. De första skandinaviska kyrkorna etablerades i de handelscentrum där de flesta redan kände till kristendomen genom franska och anglosaxiska missionärer. När de skandinaviska kungarna sen konverterade och kristnade sina riken för att öka sin makt och stärka de diplomatiska banden med härskare på andra platser i Europa, började även de bygga kyrkor. De valde ofta platser som redan var viktiga politiska centrum eller kultplatser som exempelvis Gamla Uppsala. Betydelsen hos dessa platser överfördes till kyrkan och var samtidigt en tydlig maktdemonstration från kungens sida. De lokala stormännen följde efter och fick bygga kyrkor på sina egendomar, först och främst för privat bruk.
De första kyrkorna i Skandinavien byggdes av trä. De legendariska norska stavkyrkorna byggdes fram till 1200-talet då man började bygga stenkyrkor i Danmark och i delar av Sverige. De skandinaviska kyrkorna och klostren låg under ärkebiskopen i HamburgBremen tills den första skandinaviska ärkebiskopen etablerades i Lund i dåvarande Danmark 1104. Under 1100-talet fick även Sverige och Norge sina egna ärkebiskopar och länderna erkändes som oberoende kristna stater.
År 1016–1035 regerade kung Knut den store i det som kom att kallas Danelagen i England. Han tog även den danska tronen och satte som mål att befästa sitt anglosaxiska imperium. Han gifte sig med Emma av Normandie, Athelreds änka, och förde vidare hans lagar och skatter. Han lät också prägla likadana mynt för England och Danmark, något som understryker hur vidsträckt hans rike var. Knut den store var tydligt närvarande i politiken i medeltidens Europa och härskade under en period även över Norge och delar av Sverige.
Detta noga utformade anglosaxiska imperium varade inte länge efter kung Knuts död år 1035. 1042 krävde Edvard Bekännaren tronen. Han var son till Athelred och hade varit landsförvisad till Normandie i 25 år.
När kung Edvard dog 1066 planerade den ambitiöse kung Harald Hårdråde ett anfall mot England. Han fick stöd från jarlen av Orkneyöarna och den landsförvisade jarlen av Northumbria. Attacken kom som en överraskning för den engelske kungen Harold II Godwinson. Trots det lyckades Godwinson samla en här som var både snabbare och större än Harald Hårdråde hade väntat sig. Den 25 september 1066 stod ett stort slag vid Stamford Bridge och Harald Hårdråde besegrades. Den anglosaxiska krönikan berättar att nordmännen anlände
”Knut den store var tydligt närvarande i politiken i medeltidens Europa och härskade under en period även över Norge och delar av Sverige.”
med en flotta på 300 skepp, men de behövde bara 24 skepp för att transportera hem sina överlevande efter slaget.
Englands kung Harold Godwinson hade inte mycket tid att återhämta sig på efter slaget. Vilhelm av Normandie (Vilhelm Erövraren) – en ättling till vikingahövdingen Rollo – hade samma ambitioner som Harald Hårdråde. Om vindriktningen hade varit annorlunda den där septemberdagen kunde historien ha tagit en annan vändning. Harald Hårdråde och Vilhelm hade gjort sina flottor redo samtidigt, men Vilhelm seglade inte förrän slaget vid Stamford Bridge – där den engelska hären led stora förluster – var över. När de den 14 oktober, bara två veckor senare, mötte den nordiska hären nära Hastings, försvarade sig kung Harald Godwinson likväl envist. Vilhelms styrka var starkare, och efter segern vid Hastings erövrade han snabbt övriga England. Historien om segern broderades på den berömda Bayeuxtapeten i Frankrike. Den beställdes troligen av biskop Odo som var Vilhelms halvbror. Normandernas erövring innebar slutet för ett skandinaviskt herradöme i England, även om Vilhelm var ättling till vikingahövdingen Rollo i rakt nedstigande led. De följande åren utfördes många misslyckade försök att återerövra delar av England. Men de skandinaviska arméerna var alltför utarmade efter decennier av interna maktkamper och Harald Hårdrådes sista angrepp. Vikingbosättarnas ättlingar i England blev under tiden integrerade i den kulturella anglosaxiska smältdegeln.
Norske kung Magnus Barfot (regent 1093–1103) satte de självständiga jarldömena och kungadömena på Nord- och Västöarna (Orkneyöarna, Hebriderna och Isle of Man) under norskt styre. De flesta var ättlingar till oberoende vikingabosättare. De följande århundradena vandrade öarna mellan händerna på bland annat skotska och norska kungar. Detta tills de (Orkneyöarna sist) såldes eller pantsattas av de skotska kungarna mellan 1100- och 1400-talen.
De skandinaviska länderna var aldrig faktiska feodala stater. Efter etablerandet av den nya centraliserade maktstrukturen som följde med kristendomen, infördes tiondesystemet (som redan praktiserades i resten av Europa under medeltiden) i Danmark på 1100-talet. Kyrkan krävde skatt, och förpliktelser gentemot kyrkan och kungen sammanlänkades med markägande. Kungarna garanterade mark i utbyte mot militärtjänst. Snart följde en liknade
Kung Harald Godwinson ska ha dödats av en pil i ögat under slaget vid Hastings, men historierna från den tiden är inte samstämmiga. Bayeuxtapeten visar att han blir träffad nära ögat och i nästa scen blir han nedhuggen av en normandisk riddare (till höger i bilden).
utveckling i Sverige och Norge. På 1200-talet gav det instabila politiska läget på Island kung Håkon IV möjlighet att införliva republiken i sitt styre. Han lade även den lönsamma kolonin Grönland under sig. Under de följande århundradena övergavs Grönland som koloni och inkörsport för Atlanthavsresor västerut. Huvudskälen till det var klimatförändringar och nya källor för import av lyxvaror som päls och betar.
De förhållanden som hade skapat möjlighet för plundring och erövring av land för bosättning hade förändrats. Överskottet på män hade försvunnit, likaså överraskningsmomentet. Den tidigare fördelen med nyskapande, snabba båtar var inte tillräcklig. Istället hade de skandinaviska länderna nu etablerat sig som värdiga partners i de politiska, religiösa och affärsmässiga medeltida nätverken.