SKAMMENS SKÅP
Domare Guido Salvini berättar:
Mellan 2003 och 2005 var jag rådgivare i en parlamentarisk utredning om sekretessen för handlingar som gällde nazistiska och fascistiska brott. Jag följde därmed ärendet som rörde ”skammens skåp” och arbetet med att försöka förstå hur och varför akterna i skåpet hållits hemliga i mer än 50 år.
Jag är domare. En av de saker jag observerar i mitt yrke är därför det som polisen i sina brottsutredningar kallar brottsplatsen. Därför ska jag försöka beskriva brottsplatsen för dessa förbrytelser. Kommissionen som tillsatts för utredningen har noggrant rekonstruerat händelseförloppet, även det som hände i källarna i militärdomstolens byggnader. För det var där som de undangömda akterna hittades 1994.
Tänk dig en port, ett stort rum, ett mindre rum och så ett ännu mindre rum, mörkt och fullt av damm. En av de där platserna som kanske inte är helt otillgängliga men som ingen någonsin går in i. Längst in i det minsta rummet står ett skåp. Skåpet står märkligt placerat, för skåpluckorna är nämligen vända mot väggen. I skåpet finns 695 mappar. Mapparna hittades av en slump 1994 när Priebke upptäckts i Argentina och en medarbetare på militärdomstolen bestämde sig för att leta nogaa efter dokument som kunde vara relevanta i fallet.
Vad innehöll då de 695 mapparna? Långtifrån alla hade koppling till tragiska händelser. Vissa rörde sådant som stöld av husdjur eller ladubränder – händelser som var dömda att med tiden förpassas till glömskans arkiv. Men andra handlade om avrättning av 10 eller 20 människor, partisaner eller civila, på något torg i en eller annan stad, mycket ofta i regionerna EmiliaRomagna eller Toscana där de värsta massakrerna på civila skedde. Där fanns mappar som rörde allvarliga händelser, som massakern i Sant’Anna di Stazzema, där 560 människor i den lilla byn miste livet för att de hade oturen att befinna sig i närheten av Gotiska linjen. Eller Kefaloniamassakern, ett blodbad där tusentals italienska soldater dog. Även den mappen hade man bara låtit ligga.
"Längst in i det minsta rummet står ett skåp. SKÅPET STÅR MÄRKLIGT PLACERAT MED SKÅPLUCKORNA VÄNDA MOT VÄGGEN. I SKÅPET FINNS 695 MAPPAR." GUIDO SALVINI, DOMARE
En dold sida
Många av mapparna i ”skammens skåp” arkiverades som ”provisoriskt nerlagda” fall. Låt oss titta närmare på ett beslut om att lägga ner ett av fallen: ”Militärdomstolens åklagare föreskriver att fallen som beskrivs i handlingarna i mapp 275 ska läggas ner med hänsyn till den långa tid som gått sedan händelserna och det faktum att man inte har funnit ny information som skulle kunna bidra till att hitta de ansvariga eller bevisa deras skuld. Datum: 14 januari 1960, signatur: Enrico Santacroce, åklagare vid militärdomstolen.”
Mapp 275 innehåller information om flera massakrer, här den i Tavolicci i provinsen Forlì som krävde 64 civila offer. Genom ett banalt litet dokument bagatelliserades hela den ofattbara tragedin och ärendet förklarades nedlagt, som om det varit frågan om en simpel stöld där man inte hittar brottslingen.
Men hur kom det sig att man beslöt att lägga locket på och inte utreda de här tragiska händelserna?
I slutet av andra världskriget hade Italien anslutit sig till de allierade och hade därmed rätt och skyldighet att utlämna krigsförbrytare, eller åtminstone döma dem i Italien. Alla dokument som rörde krigsförbrytelser samlades därför hos generalåklagaren vid högsta domstolen i Rom, som på den tiden var inrymd i byggnaden där man senare skulle hitta skammens skåp. Där samlade man också nyheter och information som kom in och som skulle kunna vara till nytta när rättegångarna skulle börja efter kriget.
In i glömskan
Casatikommissionen, uppkallad efter politikern som ledde den, skulle effektivisera arbetet med både italienska och utländska krigsförbrytare. Men kommissionen lät arbetet dra ut på tiden och sköt upp saker gång på gång, och i slutet av 1940talet hade alltihop fallit i glömska. Det hölls aldrig några rättegångar mot italienska generaler som gjort sig skyldiga till krigsbrott i Jugoslavien, Grekland, Albanien, Sovjetunionen, Etiopien, Libyen och andra ockuperade länder. De ansvariga dömdes aldrig. Inte heller utlämnades några generaler till länder där de hade begått förbrytelser.
Det som skedde i en av de ytterst få rättsprocesser som faktiskt ägde rum var betecknande. Året var 1945 och rättegången mot general Mario Roatta skulle börja i Rom. Roatta var huvudansvarig för den italienska arméns krigsförbrytelser på Balkan. Några få dagar innan rättegången skulle börja lyckades han fly från fängelset, antagligen med hjälp från den italienska militärens underrättelsetjänst. Han tog sig till Spanien, där han levde bekvämt under general Francos fascistiska diktatur i över 20 år innan han kom hem till Italien, fortfarande som en fri man.
Så slutade kapitlet om rättegångar mot italienska generaler innan det ens hunnit börja.
De resterande mapparna i skåpet, som rörde utredningen av nazistiska förbrytelser i Italien, kom aldrig så långt som till rättssalen. Fallen lades ner "provisoriskt”, gärna genom några få rader av det slag vi redan har sett. Problemet stuvades undan i en dammig mapp. Hur kunde det ske, och varför? Man har frågat sig om militärdomstolens ledning fattade besluten på eget initiativ eller på order av regeringen. Vid den här tiden var det regeringen som utsåg hela militärdomstolens ledning. Domarna var mer att betrakta som statliga tjänstemän, och föga självständiga. Man bör således inte fråga sig huruvida regeringen var inblandad, utan snarare i hur hög grad.
Kalla kriget
I en domstol med så täta band till det politiska och hierarkiska systemet var den "provisoriska arkiveringen” en enkel och smärtfri lösning. Den allmänna åklagaren gjorde precis det som stora delar av den politiska världen önskade.
När kalla kriget kom blev det mindre önskvärt för delar av västvärlden att starta rättstvister med landet som var på väg att bli en ny allierad, Västtyskland. Tillsammans byggde man upp Nato, där de väpnade styrkorna hade fått en ny fiende: Sovjetunionen och kommunismen, som skulle bekämpas med alla medel. Även Italien var med i Nato, och det var främst därför som åtalen mot nazistiska krigsförbrytare upphörde.
Den militära åklagaren hade tillgång till alla mappar och all information, så det borde egentligen ha varit en ren formalitet att inleda processerna. Man behöver inte vara jurist för att förstå vad som borde ha gjorts: ge mapparna till de behöriga lokala myndigheterna (rättsinstanserna i Turin, Verona, La Spezia och så vidare) där fallen vid behov kunde utredas ytterligare för att sedan prövas i domstol. Mapparna hölls istället kvar i Rom, och i januari 1960 hade alla fallen lagts ner ”provisoriskt”. Det var ett provisoriskt tillstånd som skulle vara i 35 år, tills mapparna hittades 1994.
Att fallen lades ner var för övrigt olagligt, för militärdomstolens åklagare hade inte befogenhet att lägga ner dem. Det hade bara de lokala rättsinstanserna på platserna där förbrytelserna ägt rum. Således saknade åklagaren behörighet och hade agerat i strid med lagen.
Det var som sagt med kalla kriget som fond som mapparna arkiverades. De konservativa regeringar som dominerade politiken i Italien efter 1947 ville inte stöta sig med det nya Västtyskland.
Det sågs också som strategiskt riktigt att inte utlämna italienska generaler eller andra höga officerare till Sovjetunionen, Jugoslavien eller andra länder som hade bett om det. Dels undvek man att generalerna avrättades av forna fiender, dels "slapp” man begära att Tyskland skulle lämna ut krigsförbrytare till Italien eftersom det skulle ha tett sig inkonsekvent.
I vissa fall fanns också särskilda skäl till att man inte bad att få krigsförbrytare utlämnade, nämligen att de hade börjat arbeta för USA:s underrättelsetjänst.
Ett avslut
Vad skulle det då finnas för skäl till att öppna dessa ärenden på nytt? Det finns knappast någon som anser att det främsta målet i dag skulle vara att ställa de ansvariga inför rätta. De få som fortfarande är i livet är hur som helst för skröpliga för att sättas i fängelse. Det verkliga målet har sedan 1994 i stället varit att få klarhet och avslöja de skyldiga offentligt. Flera av gärningsmännen har haft fasader som respektabla medborgare, och andra har haft högt uppsatta positioner inom polisen. Bilden av dem som respektabla personer har dock krackelerat. Många som länge framstått som vanliga människor och trevliga grannar har avslöjats för vad de var – personer som mördade kvinnor och barn. Processerna har också gett samhällena där grymheterna begicks en känsla av rättvisa och upprättelse, efter att staten länge medvetet glömt bort dem och svikit dem. Även på ett högre juridiskt plan har processerna haft betydelse: det har nu fastslagits att man inte automatiskt kan rättfärdiga sina handlingar med att man bara följt order från överordnade. Detta bekräftar och speglar en princip som är högst aktuell i internationell rätt.
Framför 1500talsbyggnaden Palazzo Cesi i Rom, där militärdomstolen sitter, står en gammal staty som föreställer Dike, lagens och rättvisans gudinna. Men där står också en staty av Tyche, slumpens och den goda turens gudinna. Kanske var det Tyche som skänkte tur åt dem vars namn och brott låg undangömda i ”skammens skåp” i just den här byggnaden. En tur som varade allt för länge.