Martin Bormann
försökt komma Bormann på spåren, utan resultat. När skeletten hittades klarnade bilden. Bormann hade dött i Berlin i början av maj 1945 och begravts i all hast – och därför hade ingen fått veta något.
Den unge Reichsleitern
Martin Bormann föddes den 17 juni 1900 i Wegeleben i dåvarande Tyska riket. Fadern Theodor dog när Martin bara var fyra år, och modern, som hade fem barn att försörja, gifte snart om sig med en bankman. Bormann tyckte som ung om musik och schack. Så småningom började han på lantbruksgymnasiet och började jobba på en stor gård. Mot slutet av första världskriget blev han värvad som artillerisoldat i en division som inte deltog aktivt i strider.
Som så många andra i sin generation var han besviken över att första världskriget slutat med förlust och förödmjukelse. I frustration över Tysklands problem under mellankrigstiden anslöt han sig 1922 till frikårens förband av frivilliga. Vid den tidpunkten var han ännu inte nazist, men han träffade regelbundet medlemmar av partiet, bland dem Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess), som var medlem i NSDAP redan 1922 och som senare skulle bli kommendant i Auschwitz. Tillsammans med Höss gjorde Bormann sig 1923 skyldig till sitt första brott, mordet på den militanta kommunisten Walter Kadow som misstänktes för att ha gett fransk polis upplysningar om en nazistisk sabotör vid namn Albert Leo Schlageter. Året därpå dömdes Bormann till ett års fängelse.
I början av 1927 blev han medlem av det nationalsocialistiska partiet, där han snabbt gjorde en lysande karriär. Först blev han kassör i SA, som vid den tidpunkten hade urusel ekonomi. Bormann fick snabbt ordning på finanserna och fick rykte om sig att vara en skicklig bokhållare – så till den grad att vanliga partimedlemmar lät honom hantera deras privata besparingar och investeringar. Från 1928 till 1930 ingick Bormann i högsta ledningen i SA. Under samma period skapade han Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps, som hade i uppgift att transportera partimedlemmar till möten. Organisationen blev senare en förening för bilister med uppdraget att främja ”bilkultur”. 1929 gifte han sig med Gerda Buch, dotter till en nazistisk domare, och de fick tio barn. Marskalkar på bröllopet var Hitler och Hess, och führern var även gudfar till Martin Jr., Bormanns första barn. Martin Jr. föddes 1930 och skulle senare bli katolsk präst och missionär. Han tog avstånd från fadern och höll en rad konferenser om Förintelsen innan han dog 2013. När Hitler kom till makten 1933 utnämndes Bormann till Reichsleiter (”riksledare”). Det var en ställning som bara de viktigaste tjänstemännen i partiet fick, totalt ett tjugotal.
Trofast sekreterare
Från 1933 till 1941 var Bormann personlig sekreterare till Hitlers kronprins Rudolf Hess. Under den perioden ledde han också byggandet av Örnnästet, Hitlers representationsbostad i de salzburgska Alperna. Bormann var född i en protestantisk familj men var starkt negativ till kyrkan och religiösa institutioner över lag. Han förvägrade präster, kristna vetenskapsmän och teologistuderande medlemskap i partiet, och sa rakt ut att kristendomen och nationalsocialismen var helt oförenliga. I en skrivelse till lokala partiledare 1941 skrev han att kristendomens fundament ”är av judisk härkomst. Även av detta skäl har vi inget behov av kristendomen.” Att
"Ingen var mer hatad än han. Ingenting var jämförbart den med det intensiva hat som här mannens många fiender närde mot honom och hans machiavelliska metoder." JOACHIM FEST, HISTORIKER
kristna nazister hävdade att Jesus i själva verket varit arisk förändrade inget.
Bormanns karriär skulle nog ha tuffat på i sakta mak om det inte hade varit för att hans chef, Rudolf Hess, den 10 maj 1941 flög från Augsburg till Skottland där han togs till fånga. För Bormann innebar det ett rejält karriärsprång. Han övertog Hess post som chef för Rikskansliet, och i den ställningen deltog han i alla de viktigaste mötena för nazistledningen. Han fick också ansvar för Adolf Hitlerfonden som samlade in mer eller mindre frivilliga bidrag från tyskt näringsliv för att finansiera partiet. 1943 blev Bormann Hitlers personliga sekreterare. Närheten till Hitler gjorde honom till ett slags grå eminens i partiet. Även om han inte officiellt var en ”viceführer”, så var han det i praktiken. Det gjorde att ännu mäktigare nazistledare, som Goebbels och Göring, började se honom som en rival. Bormann hade dock Hitlers fullständiga förtroende och fick kontroll över alla lagar och direktiv som utfärdades, och även ett visst inflytande över Wehrmacht. Det var Bormann som signerade dekretet från den 9 oktober 1942 som angav att alla judar på Tysklands territorium skulle utrotas, liksom ett dekret från den 1 juli 1943 som gav Adolf Eichmann kontrollen över alla judar i Tredje riket. 1944 överlät han genom lagar alla krigsfångar till Himmlers SS, som därmed kunde göra vad de ville med dem. Bormann fick stadigt allt större inflytande på Hitler och hans beslut. Albert Speer, rustningsminister och nazisternas mest berömda arkitekt, kallade Bormann ”den mest vulgära, brutala och ondsinta medlemmen av nazistpartiets ledning”. Speer berättade efter kriget att Bormann fungerade som ett filter mellan Hitler och världen utanför, och att han ofta var den som måste tolka führerns vilja.
Troligen var det Bormanns förslag som låg bakom många av Hitlers strategiska beslut under kriget mot Sovjetunionen. Många av dessa skulle visa sig vara ödesdigra, och det fanns de som misstänkte att Bormann kunde vara
en sovjetisk agent som hade infiltrerat nazistledningen.
Här börjar mysteriet kring Bormann. Ingen av de andra nazistledarna lyckades försvaga eller avlägsna honom. Göring och Goebbels hade redan sina konflikter, och den nu morfinberoende Göring var delvis åsidosatt. När Göring mot slutet av kriget försökte ta makten eftersom Hitler hade dragit sig tillbaka i bunkern var det Bormann som övertalade Hitler att låta gripa Göring. Bormann gav också order om att Göring skulle avrättas, men SS verkställde aldrig ordern eftersom Hitler då hade begått självmord.
Den 29 april 1945 var Bormann (tillsammans med Goebbels) marskalk på bröllopet mellan Hitler och
Eva Braun. Efter Hitlers självmord den 30 april försvinner alla spår av Bormann. Den sista som såg honom var Hitlers chaufför Erich Kempka. Under Nürnbergprocessen vittnade han om att han sett Bormann träffas av delar från en sprängd stridsvagn när han försökte ta sig förbi de sovjetiska
linjerna natten mellan 1 och 2 maj. En fransk medlem av WaffenSS division Charlemagne, François Barazer de Lannurien, hävdade samma sak. Andra menade att Bormann bara sårats och senare begick självmord med cyanid, något som fynden 1972 tycktes bekräfta. Men vad hände egentligen med honom? Gick han över till den sovjetiska sidan? Eller hade han tagit kontakt med de allierade och köpt sig frihet genom att ge atomforskare uran? Det påstods att britterna fört ut Bormann ur Berlin och att Ian Fleming – James Bonds upphovsman, som på den tiden arbetade i den brittiska underrättelsetjänsten – ska ha varit inblandad. Det talades också om en flykt med ubåt. Det rådde med andra ord ingen brist på observationer eller teorier. 1950 hävdade en exiltysk i Chile att Bormann
"Den mest vulgära, brutala och ondsinta medlemmen av nazistpartiets ledning." ALBERT SPEER, OM BORMANN
befann sig där. I juli 1951 skrev den chilenska tidningen ”El Estanguero” att nazisten levde i Sydamerika under det falska namnet Juan Keller. 1961 uppgav den tidigare argentinska ambassadören i Israel, Gregorio Topolewski, att Bormann levde men inte längre gick att känna igen efter plastikoperationer i ansiktet. Även 1961 påstod Bormanns försvarare i Nürnberg att hans klient måste ha varit i livet under processen eftersom han hade skickat ett brev till sin hustru senare, ovetande om att hon hade dött 1946. 1965 uppgav generalåklagaren i Frankfurt att han hade klara bevis på att Bormann var i livet.
Röster från Sydamerika
Några år senare förklarade nazistjägaren Simon Wiesenthal att Bormann befann sig i den brasilianska delstaten Rio Grande do Sul tillsammans med en grupp andra nazister. Västtyska myndigheter hade utlyst en belöning på 100 000 Dmark för upplysningar om kunde leda till att Bormann greps, och Wiesenthal menade att det gjorde att han av säkerhetsskäl bytte namn och bostadsort med jämna mellanrum. Bormann ska ha haft hälsoproblem, särskilt efter att ha opererats för en tarmsjukdom 1966. 1969 ska han ha befunnit sig i Iribura, mellan Brasilien och Paraguay. Det sista Wiesenthal sa om Bormann var: ”Jag kan försäkra att Martin Bormann inte har gjort någon ansiktsplastik.
Han bytte namn ofta och valde sig nya bland namnen på döda tyskar. Jag tror aldrig att vi kommer att få fast honom. Bormann är inte en enskild person som Adolf Eichmann, han är en hel organisation. Antagligen dör den här avskyvärda mördaren av ålder på andra sidan Atlanten.”
Källor inom Paraguays säkerhetstjänst påstod 1993 att Bormann dog av cancer i Asunción 1959. Auschwitzläkaren Josef Mengele skulle ha hjälpt honom under den sista tiden. Sedan skulle han ha begravts under falskt namn för att så föras till Berlin i slutet av 1960talet och till sist begravas på platsen där man gjorde fynden 1972. Det kan också förklara den röda jorden man fann på Bormanns skelett. Sådan jord finns nämligen ingenstans i Tyskland, bara i Ryssland och i Sydamerika.
I en tvintervju 1966, alltså sju år efter att han ska ha dött, talade Eichmanns son om Bormann som om han fortfarande var i livet, och 1973 uppgav författaren Ladislas Farago att han hade talat med Bormann på ett sjukhus i Bolivia.
Att Bormann är död kan vi fastslå med säkerhet, med tanke på hur gammal han annars skulle ha varit.
Men var och hur han dog förblir ett mysterium. Betydligt mindre osäkerhet präglade rättens bedömning i Nürnbergprocessen: han dömdes till döden i sin frånvaro 1946.