DEN ÖDESDIGRA WANNSEEKONFERENSEN

Wannsee-konferensen hölls den 20 januari 1942 i en villa vid sjön Wannsee i närheten av Berlin. Här möttes en grupp nazistiska officerare och ledare för att utarbeta ”den slutliga lösningen på judefrågan”. Bland deltagarna var Reinhard Heydrich (som ledde debatten), Roland Freisler (statssekreterare i justitiedepartementet), Otto Hofmann (chef för centralbyrån för ras- och bosättningsfrågor), Heinrich Müller (Gestapochef) och Adolf Eichmann, som förde protokoll under mötet efter stränga instruktioner från Heydrich. Protokollet distribuerades i 30 exemplar, varav bara ett hittades efter kriget – det som tillhörde Martin Luther från utrikesdepartementet. Ingen av de närvarande kom med några invändningar mot den ”slutliga lösning” som Heydrich presenterade. Trots skönmålningen och det ”officiella” språkbruk som användes stod Wannseekonferensens syfte klart för deltagarna: att samordna och genomföra de åtgärder som måste till för att utrota alla judar i Europa.

Eichmanns protokoll anger först antalet judar som redan utvisats ur Tredje riket och att tvångsutvandringen hade ”bekostats av samma judar, nämligen genom deras egna politiska organisationer”. Sedan anges land för land hur många judar man ska ta hand om (8 miljoner bara i Ryssland och Ukraina, och så 3 miljoner fördelat på de andra länderna). I punkt 3 i protokollet behandlas utrotningsmetoden: tvångsarbete under vilket en stor andel skulle dö av så kallade ”naturliga orsaker”, vilket i klarspråk betydde sjukdomar, extrem utmattning och svält. De som överlevde skulle hanteras ”på annat lämpligt sätt, för att inte ge upphov till en judisk pånyttfödelse”. När konferensen hölls var tekniken med gaskammare inte färdigutvecklad, men det hade gjorts experiment med så kallade Gaswagen, “gaskammarlastbilar”.