DEN BANALA ONDSKAN
1961 skickade den amerikanska tidskriften The New Yorker filosofen och författaren Hannah Arendt (en tysk judinna som senare blev amerikansk medborgare) till Israel för att följa rättegången mot Adolf Eichmann. Arendt beskrev domarna, den tilltalade och vittnena, varav det var få som berättade om händelser som direkt involverade Eichmann. Ett undantag var Avraham Gordon, som berättade hur den tilltalade och en av hans underordnade slagit ihjäl en judisk pojke som stulit några körsbär.
1963 gav hon ut boken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem. Boken är en serie artiklar i dagboksform, men också ett dokument som berättar om motsättningarna runt händelserna. Boken väckte starka reaktioner. Utan att döma eller moralisera påpekar Arendt att flera judiska organ både frivilligt och ofrivilligt samarbetade med nazisterna kring deportationerna, något som få kände till. Hon betonar också att rättegången mot Eichmann var avgjord på förhand och straffet bestämt redan innan den inleddes. Med detta ville Arendt på inget sätt påstå att Eichmann inte var ansvarig för sina handlingar (tvärtom), utan menade att de historiska omständigheterna och platsen för rättegången inte var gynnsamma för en objektiv diskussion. En central tanke i Arendts bok var att Eichmann och andra tyskar som bar ansvar för Förintelsen inte i grunden var onda människor, men att de saknat förmågan att reflektera över konsekvenserna av sina handlingar. Hon påpekade att Eichmann alltid hade följt order och rättat sig efter lagen. Det var kontrasten mellan hans gruvliga handlingar och det normala intryck han gjorde som person som ledde till hennes berömda resonemang om hur outsägligt skrämmande och ofattbar den banala ondskan är.