ETT JAPANSKT NÜRNBERG
Från den 3 maj 1946 till den 12 november 1948 genomfördes den asiatiska motsvarigheten till Nürnbergprocessen, den så kallade Tokyoprocessen, i den kejserliga japanska arméns högkvarter i Tokyo. Huvudåtalet gällde 25 personer och totalt stod över 5 000 personer åtalade. Åtalspunkterna var desamma som i Nürnberg: brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Ett kontroversiellt beslut som fattades var att inte väcka åtal mot kejsarfamiljen. Den amerikanska generalen MacArthur var särskilt tydlig med att kejsaren Hirohito inte ens skulle vittna, trots att han var både statschef och överbefälhavare över alla de väpnade styrkorna. Skälet var att man ville undvika att skapa ett alltför starkt motstånd mot USA. Domarna och åklagarna var tjänstemän från de elva länder som hade signerat och accepterat Japans kapitulation:
USA, Australien, Kanada, Kina, Filippinerna, Frankrike, Brittiska Indien, Nya Zeeland, Nederländerna, Storbritannien och Sovjetunionen. Hela processen sammanfattades på 48 000 sidor,
419 personer hördes som vittnen och totalt 4 300 dokument samlades som bevismaterial.
24 av de 25 åtalade, som alla var ministrar, militärer och tjänstemän, hävdade att de bara hade följt order och uppgav att de inte ångrade något. General Hideki Tojo, som var statsminister från 1941 till 1944 och huvudansvarig för Japans krigföring, var den enda som tog fullt ansvar för sina handlingar. Alla andra förklarade sig icke skyldiga. Sju dödsstraff utdömdes och allihop verkställdes genom hängning i Sugamofängelset den 23 december 1948. Av de dryga 5 000 som åtalades på den andra och tredje åtalspunkten dömdes 984 till döden och 475 till livstids fängelse. Tokyoprocessen var viktig genom att det slogs fast att också en regering kunde ställas till svars för sina handlingar. Det fick en stor inverkan på den japanska mentaliteten.
I krigsförbrytardomstolen i den ryska staden Chabarovsk dömde Sovjetunionen ett tiotal medlemmar av Enhet 731 till längre fängelsestraff. Enheten hade letts av general Shiro Ishi, som också var bakteriolog. Officiellt sysslade enheten med vattenrening, men i själva verket ägnade de sig åt studier och tester av kemiska och bakteriologiska vapen. Därmed bröt de mot villkoren
i Genèvekonventionen, som Japan hade signerat 1925. Enheten experimenterade också på människor i Manchuriet. Mellan 1942 och 1945 utsattes tusentals fångar, främst kineser, för grymma experiment. Vetenskapsmännen från Enhet 731 som överlämnade sig till amerikanerna åtalades inte, eftersom general MacArthur garanterade rättslig immunitet i utbyte mot information som kunde föra USA:s forskning om bakteriologiska vapen framåt. Många fortsatte sina medicinska karriärer. 1981 uttalade sig den nederländska juristen Bert Röling (den enda överlevande bland åklagarna) om
Enhet 731: ”Det kändes oerhört bittert att få veta att USA:s regering inte skulle ställa dessa krigsförbrytare, som var bland de värsta i hela kriget, inför rätta.”
Tokyoprocessen var viktig inte bara juridiskt, utan också politiskt.
Den gjorde det nämligen möjligt att göra sig av med många representanter för det gamla styret som inte var ”gynnsamma” för den amerikanska ockupationsmakten och återuppbyggnadsarbetet. Vissa kunde dock rädda både sig själva och sina karriärer genom att samarbeta med USA eller hjälpa till på andra sätt efter kriget.