FRÅN OFFICER TILL JÄGARE
Wiesenthal var son till en ryss som tvingades lämna hemlandet på grund av antisemitiska pogromer. Själv miste Wiesenthal nästan 90 släktingar i de nazistiska koncentrationslägren. Efter kriget vägrade han glömma.
Simon Wiesenthal sattes i koncentrationsläger för att han var jude. Efter kriget jagade han nazistiska krigsförbrytare som hade undkommit straff.
Den 5 maj 1945 gick de amerikanska soldaterna från general Pattons tredje armé in genom ”den mongoliska porten” och befriade Mauthausen. Koncentrationslägret låg i närheten av Linz i Österrike och var det sista lägret som fortfarande var i tyskarnas händer. Före befrielsen hade SS genomfört en skoningslös massaker och därpå lämnat lägret. Vid den tidpunkten fanns bara 16 000 fångar i lägret, därav många som hade överlevt dödsmarscher från andra koncentrationsläger. Bland dessa fångar, som alla var fullständigt utslitna av tvångsarbete och dagsransoner på endast 200 kalorier, fanns en jude som hette Simon Wiesenthal. Då vägde han bara 41 kilo.
Dagarna efter befrielsen upprättade Wiesenthal en lista med namnen på över 100 krigsförbrytare. På listan fanns vakter och kommendanter i lägren samt olika Gestapomedlemmar. Den hamnade så småningom i händerna på den amerikanska kontraunderrättelsetjänsten, som jagade nazister på flykt. Så började Simon Wiesenthals långa karriär som nazistjägare.
Ville bli arkitekt
Wiesenthal föddes 1908 i Östgalicien, som då var en del av ÖsterrikeUngern. Hans far Asher var rysk jude och hade flytt från Ryssland på grund av de våldsamma judeförföljelserna i tsarriket. Asher Wiesenthal tog värvning i den österrikiska armén och dog på västfronten 1915. Simon blev kvar med modern och en bror i födelsestaden Butjatj, som nu ligger i Ukraina. Efter gymnasiet försökte han komma in på universitetet i Lviv, som i dag ligger i Ukraina men på den tiden var polskt. Universitetet hade cirka 30 procent judiska studenter och anställda och eftersom det var gränsen fick inte Simon komma in. Istället reste han till Prag, där han avslutade sina arkitekturstudier på det tekniska universitetet 1932. Han flyttade till Odessa för att arbeta som byggledare. År 1936 gifte han sig med Cyla Müller och de bosatte sig senare i Lviv. 1939 bröt andra världskriget ut. Tyskland invaderade Polen, och inom ramen för MolotovRibbentroppakten annekterades Lviv av Sovjetunionen. Wiesenthals styvfar var affärsman och greps eftersom han betraktades som kapitalist. Han dog i ett sovjetiskt fängelse. Simon själv lyckades undvika att bli fängslad genom att muta en polistjänsteman.
Det relativa lugnet varade inte länge. 1941 invaderade Tyskland Sovjetunionen och alla tidigare pakter bröts. Lviv hamnade under nazisternas kontroll och utrotningen av den judiska befolkningen tog sin början. Wiesenthal, som tvingades bo med familjen i stadens getto, greps så småningom och skickades till utrotningslägret Janowska i närheten av Lviv. Hustrun Cyla lyckades skaffa sig falska identitetshandlingar med hjälp av en väninna vid polisen. Med dessa lyckades hon ta sig först till Warszawa och sedan vidare till Tyskland, där hon under hela kriget arbetade på en radiofabrik.
I Janowska var Wiesenthal nära att avrättas 1943. En av lägerkommendanterna, Gustav Wilhaus, hade beslutat att 54 judiska
fångar skulle dödas för att fira Hitlers 54årsdag den 20 april. Simon var bland de 54 utvalda, men räddades i sista stund då Adolf Kohlrautz övertygade Wilhaus om att Wiesenthal var rätt person för att måla ett Hitlerporträtt.
Flykt och jakt
Wiesenthal lyckades fly från lägret några månader senare och tog sig till Lviv, där han levde under jord. Men i juni 1944 greps han igen och fördes till Janowska. Vid den tidpunkten pressades tyskarna tillbaka på alla fronter. För att undvika att Röda armén skulle befria Janowska bestämde lägerchefen, SSofficer Friedrich Warzok, att alla levande fångar skulle marschera 20 mil till Przemyśl i Polen, där de fick bygga fästningsverk. Men reträtten fortsatte. Först till koncentrationslägret GrossRosen, i januari 1945 till Chemnitz och till slut till Buchenwald och Mauthausen. Dödsmarschen var över i februari, och bara hälften av de som varit med från början hade överlevt. Tre månader senare kom till sist amerikanerna. Av de 16 000 som fortfarande var vid liv i Mauthausen dog cirka 3 000 under de följande dagarna på grund av allvarliga hälsoproblem. Tusentals dog under de följande månaderna, trots att de fick medicinsk hjälp. Simon var en av de få som överlevde, och han bestämde sig för att aldrig glömma det som hade skett. ”Jag vill inte att människor i framtiden ska tänka att nazisterna kunde döda miljontals människor ostraffat”, upprepade han många gånger. Den tanken kom att styra hela hans fortsatta bana: han skulle strida för rättvisan. Men Simon har också mer personliga angelägenheter vid den här tiden. Han har inte sett sin hustru på flera år och är övertygad om att hon är död. Men han finner henne igen, och 1946 föds dottern Paulinka.
"FÖRINTELSEN SATTE OUTPLÅNLIGA SPÅR I OSS SOM UPPLEVDE DEN. DET GÅR INTE ATT KÄNNA SANN GLÄDJE IGEN.””
SIMON WIESENTHAL
Under tiden har Simon börjat arbeta åt OSS, USA:s underrättelsetjänst under kriget och föregångaren till CIA. Han samlar dokument som ska användas under Nürnbergprocessen, omfattande bevis på de fasansfulla illdåden som begåtts i koncentrationslägren, och lyssnar till över 3 000 vittnesmål från överlevare. Det är ett oförtröttligt förundersökningsarbete. 1947 slår han sig ner i Linz, där de närmaste släktingarna till Adolf Eichmann (som hade undkommit) bodde. Där inrättar han ett dokumentationscenter för judisk historia tillsammans med 30 frivilliga. Här börjar han gå igenom handlingar från Nazitysklands byråkrati som finns bevarade och som innehåller
många hemligheter och användbar information, och han påbörjar jakten på nazistiska förbrytare som fortfarande är på fri fot. Men efter att nazisterna som greps direkt efter kriget dömts i Nürnbergprocessen är det nu det kalla kriget som upptar amerikanerna och ryssarna. De har börjat tappa intresset för jakten på Hitlers män, som i flera fall till och med arbetar åt dem, och Wiesenthal förlorar stöd. År 1954 stänger han sitt kontor i Linz och överför sin samlade dokumentation till Yad Vashem, Israels officiella minnesmärke för judarna som mördades under Förintelsen. Men Wiesenthals personliga jakt på Eichmann, byråkraten som organiserat förintelsens
logistik, fortsätter. Genom övervakning av Eichmanns släktingar får han reda på att nazisten bor i Argentina, under det falska namnet Ricardo Klement.
Rättegång och straff
Wiesenthal lämnar informationen han har vidare till israelerna och den verifieras av underrättelsetjänsten Mossad. Den 11 maj 1960 spåras Eichmann upp i Buenos Aires, grips och förs till Israel. Där döms han till döden och avrättas den 31 maj 1962. Gripandet av Eichmann är en stor framgång, även medialt. Wiesenthal öppnar ett nytt kontor, den här gången i Wien, och inleder jakten på Karl Silberbauer, Gestapoofficeren som grep Anne
Frank. Silberbauer, som vid det laget arbetade åt den österrikiska polisen, identifierades 1963. Men inget åtal väcktes, bland annat för att Anne Franks pappa ansåg att mannen ”bara gjorde sitt jobb och uppförde sig bra under gripandet”.
Wiesenthal fortsätter jakten och identifierar 16 SSofficerare, bland dem Franz Stangl, kommendant i utrotningslägren Treblinka och Sobibor, som hade flytt till Brasilien, och Franz Murer, som kallades ”slaktaren från Vilnius” på grund av det fruktansvärda sätt på vilket han hade styrt gettot i den litauiska staden. Stangl fick en livstidsdom och dog i fängelse, medan Murer frikändes – en mycket kontroversiell dom. 1968 har Wiesenthal blivit känd som nazistjägare och bidrar till att få Hermine Braunsteiner gripen. Hon hade gjort sig skyldig till tortyr av hundratals fångar i Majdanek och till att ha skickat fångar till gaskammarna, men hade börjat ett nytt liv i USA efter kriget. När hon spårats upp utlämnades hon och dömdes till fängelse på livstid.
Bland de mest eftersökta nazisterna var det bara en som lyckades gäcka Wiesenthal ända till sin död: Josef Mengele, den ökända läkaren i Auschwitz.
Wiesenthal hotades gång på gång till livet och utsattes för flera mordförsök. I juni 1982 försökte nynazister döda honom genom att placera en bomb utanför hans hem i Wien. Wiesenthal och hans hustru överlevde tack vare att de låg och sov en trappa upp. Den sista nazisten som Wiesenthal bidrog till att få ställd inför rätta var Julius Viel. Viel hade skjutit sju judiska fångar 1945 och dömdes 2001 till tolv års fängelse i Ravensburg.
År 2003 dog Wiesenthals hustru Cyla, 95 år gammal. Wiesenthal själv dog två år senare, den 20 september 2005. I Los Angeles kan man nu besöka Simon Wiesenthalcentret, som grundades för att hedra Wiesenthals oförtröttliga insats. Centret fortsätter Simon Wiesenthals arbete mot rasism, antisemitism, terrorism och folkmord.