Gärningsmän utan hakkors
Det var inte bara nazisterna som begick bestialiska förbrytelser under andra världskriget. I Kina utförde japanerna avskyvärda dåd och även de allierade gjorde sig skyldiga till krigsbrott. Dessa har dock tystats ner av politiska skäl.
Ohyggliga skrik måste ha hörts från laboratorierna i den japanska arméns beryktade Enhet 731 i det fjärran Manchuriet. Här utsattes tusentals kinesiska fångar under åren 1936–1945 för barbariska experiment som inte bleknar i jämförelse med de grymheter som Josef Mengele och andra nazistiska läkare utförde i de europeiska lägren. Vivisektioner på levande människor utan bedövning, avlägsnande av organ från ”patienter” som fortfarande var i livet, injektioner med bakterier och mikroorganismer för att testa bakteriologiska vapen – det fanns uppenbarligen inga gränser för sadismen bland dem som arbetade åt professor Shiro Ishiis, kirurg och officer i den japanska armén.
Grymheterna som utfördes av japanerna under andra världskriget var många, men även under Japans invasion av Kina åren närmast före kriget begicks många obeskrivliga övergrepp, ofta utan andra motiv än rent sadistiska. Föraktet för den besegrade fienden var dessutom en del av den tidens nationalistiska mentalitet i Japan, delvis därför att samurajernas krigarideologi bushido inte tillät kapitulation och krigsfångarna således automatiskt sågs som föraktliga veklingar. Begreppet kokutai – tanken om det japanska folkets överlägsenhet i förhållande till folk från grannländerna – spelade också en viktig roll. Enligt Yamatodamashii, ”den japanska andan” från Yamatoperioden, var underkuvade folk, i synnerhet kineser och koreaner, att betrakta som chankoro, ”undermänniskor”. Japan bröt ofta mot internationella konventioner och överenskommelser om krigföring, och det var ingen slump att landet efter kapitulationen fick
en rättsprocess mot politiska och militära ledare som på många sätt påminde om den i Nürnberg.
Slaktare med skalpell
Man vet inte säkert hur många som dog i skräcklägret Pingfang id et japanskoc ku per ade Manchuriet, som japanerna kallade Manchukuo. Regionen blev med tiden den japanska
Guandongarméns ”privata egendom”, där de med Tokyos goda minne fick lov att göra vad de ville.
Man tror att mellan 3 000 och 12 000 personer skars upp på operationsborden eller användes som försökskaniner i bestialiska experiment. Men andra talar om upp till
200 000 döda, vilket inte ter sig osannolikt om man jämför med de tyska lägren. Ishii och hans bundsförvanter slapp dock stå till svars för sina gärningar. De gavs amnesti efter kriget i utbyte mot information – både vet enskap li go ch pseudo vet enskaplig informations om hade samlats in under de fasansfulla experimenten.
Lägret där ”soluppgångens lands doktor Mengele” skulle härja byggdes 1936 och bredde ut sig över sex kvadratkilometer. Där fanns 150 byggnader som förutom till fångförvar även användes för att odla bakterier och andra smittämnen. Där hölls även löss som infekterats med böldpest. Det hela började 1932 när Ishii (som var vän med krigsminister
Sadao Araki) utsågs till chef för militärens epidemiologiska laboratorier. Kirurgen inrättade först experiment av del ning en Togo en he teniZh on gm afäs tn in gen i byn Beiyinhe. Efter att ha fått den nödvändiga finansieringen flyttade
Det armeniska folket var det första i modern historia som utsattes för ett folkmord. Minst 1,5 miljoner armenier dödades av turkarna. Innan det uppgick den armeniska befolkningen till strax över 2 miljoner.
han 1936 verksamheten till Pingfang, som blev ett slags mittpunkt i ett nätverk av center spridda över hela det ockuperade Kina, exempelvis Wakamatsu, Nami och Tama. År 1939 hade nätverket 10 000 anställda, bland annat läkare, assistenter och vakter. Ishiis huvudavdelning fick 1940 det nu beryktade namnet Enhet 731, eller Nanasanichi Butai på japanska. Officiellt doldes det smutsiga arbetet bakom namnet ”Ministeriet för smittskydd och rening av vatten åt Guandongarmén”.
Fångarna, bland dem även kvinnor och barn, fördes oftast till
Ishii och hans medarbetare av den hemliga polisen Kempeitai. Förutom att injicera bakterier med tyfus, mjältbrand, pest ochkol era iförsö ksperson erna, experimenter ad emanäv en med nya vapen, som eldkastare, för att se hur länge det gick att överleva med de fruktansvärda såren. Många skars helt enkelt upp utan bedövning och fråntogs något livsviktigt organ, som levern eller magsäcken, för att Ishiis män skulle kunna se hur länge det gick att leva utan organet. Ibland kunde de få för sig att ”leka” med offren. Efter att ha tagit bort magsäcken sydde de till exempel ihop
matstrupen med tunntarmen för att se om patienten skulle överleva lite längre med en reduce rad matsmältningsap parat.Förfär li ga experiment med kallbrand utfördes också. Exempelvis frös manner hela kr oppsd el arför att studera effekten. Kvinnorna våldtogs ofta av läkarna eller deras assistenter, och målet var att de skulle bli gravida för att man skulle kunna utföra experiment på de havande kvinnorna eller fostren. I andra experiment användes röntgenstrålning, eller havsvatten som injicerades i blodomloppet.
Helvetet fortsatte fram till i augusti 1945, då Manchuriet invaderades av sovjetiska trupper. Ryssarna var de enda som inledde rättegång mot några av de ansvariga i Enhet 731, dock inte huvudmännen. Processen genomfördes i Chabarovsk 1949 och domaren Lev Smirnov, som tidigare medverkat iNü rn berg process er na, dömde de tilltalade till upp till 25 års straffarbete i Sibirien. I praktiken släpptes de dock inom loppet av bara några år. Shiro Ishii undkom som sagt rättvisan. Infernot Nanasanichi Butai var dock bara en liten del av allt det
lidande som följde i spåren av Japans invasion av Kina och japanernas totala förakt för fienden.
Från Nanjing till Filippinerna
Mellan den 13 december 1937 och den 1 februari 1938 utspelade sig det som kommit att kallas Nanjingmassakern eller ”våldtäkten på Nanjing ”, men so mi Japans historieskrivning reduce rat still en” incident ”.
Trupperna trängde in i Nanjing under ledning av general Iwane Matsui och började mörda och våldta. Massakern bevittnades av många västerlänningar som bodde i staden, främst John Rabe, en tysk affärsman från Siemens, och den amerikanska missionären John Mages, som både filmade och fotograferade samt lyckades smuggla ut materialet ur landet.
Exakt hur många som mördades får vi aldrig veta, men 300 000 är den siffra som brukar anges. Hela familjer avrättades med bajonetter eller begravdes levande efter att kvinnorna våldtagits. Inte ens de minsta barnen skonades, utan de halshöggs ofta av officerare med samurajsvärd. Flickor hämtades från husen och transporterades med
lastbil för att våldtas av hela plutoner av japanska soldater.
Rabe kunde känna sig säker tack vare alliansen mellan Tyskland och Japan, och tillsammans med andra västerlänningar lyckades han inrätta en säkerhetszon i staden dit japanerna inte fick komma in. På så vis räddades minst 200 000 liv, en humanitär insats som skildras i filmen ”John Rabe” från 2009.
Japanerna slaktade civila mer eller mindre urskillningslöst, med den vansinniga förevändningen att de var civilklädda soldater. Vid ett tillfälle sprängde de en av stadsportarna, Taipingporten, och dödade 1 300 personer. Andra sköts ihjäl vid en 300 meter lång och 5 meter bred vallgrav, där de hastigt begravdes i tusental; uppskattningsvis rörde det sig om mellan 4 000 och 20 000 personer. Efter kriget bekräftade krigstribunalen i Tokyo 155000 li ki Nanjing, men det verkliga antalet döda var förmodligen mycket högre eftersom döda och svårt skadade ofta kastades i Yangtzefloden eller brändes. Bland de ansvariga som fick sona för sina brott fanns general Matsui och hans underordnade generaler, Hisao Tani och Rensuke Isogai, som hängdes 1948. General Yasuhiko Asaka, som var medlem av kejsarfamiljen och också deltog i massakern, fick däremot immunitet av amerikanerna.
Den 3 april 1946 avrättades general Masaharu Homma av amerikanerna efter en snabb rättegång. Han hade lett den japanska garnisonen på Filippinerna och var ansvarig för en annan grov krigsförbrytelse, ”dödsmarschen från Bataan”, som tog livet av tusentals amerikanska och filippinska fångar. Marschen hade ägt rum fyra år tidigare, den 9 april 1942, efter den japanska segern
i slaget om Bataan. När de 78 000 krigsfångarna (12 000 amerikaner och 66 000 filippinier) skulle förflyttas från Mariveles till Camp O’Donnell, bestämde Homma att fångarna skulle marschera de 11,2 milen, med dagsmarscher på 4 mil om dagen, vilket var standard för den japanska armén. Dagsmarscherna var en sak för välnärda och välutrustade soldater, och en helt annan för fångar med trasiga skor som var sjuka i dysenteri och vars dagsranson var en enda skål ris. De som inte klarade att hålla tempot pryglades, ibland till döds. Många dog också av utmattning eller infektioner. 650 amerikanska soldater och minst 5 000 filippinier dog under marschen.
Galgarna i Tokyo
När Japan kapitulerat den 2 september 1945 ockuperades landet och leddes av general Douglas MacArthur, som var befälhavare för de amerikanska oc ku pat ions styrk or na.För at tsäk ra landets stabilitet och undvika risken för kommunistiskt inflytande garanterade generalen kejsare Hirohito och kejsarfamiljen immunitet. En rättsprocess inleddes dock, och do ms to lsför handling ar nabörjadei Tokyo den 3 maj 1946. Domstolens ordförande var den australiska domaren William Webb, och talan fördes av den amerikanska åklagaren Joseph Keenan. Domarna kom från en rad länder – USA, Storbritannien, Kina, Sovjetunionen, Frankrike,
Indien och Nederländerna. På plats fanns även representanter för mindre stater som också hade påverkats av Japans expansion. Rättegången hölls i en byggnad iI chi gay aområdet,d en kejserliga härens tidigare kommandocentral. Där behandlades under två års tid målen mot 28 huvudåtalade, politiska och militära ledare som åtalades för att ha startat ett förgörande anfallskrig.
Rättegången avslutades den 12 november 1948. Två av de åtalade dog innan domarna föll, och en friades eftersom han blivit psykiskt sjuk. De resterande 25 fick antingen dödsstraff eller livstids fängelse.
De sju dödsdömda hängdes den 23 december 1948. Dessa var generalerna Kenji Doihara, Seishiro Itagaki och Heitaro Kimura, (som hade varit ”de starka männen” i Guandongarmén i Manchuriet), Nanjinggeneralen Iwane Matsui, general
Akira Muto, diplomaten
Koki Hirota och slutligen den som hölls som huvudansvarig: general Hideki Tojo, so mi kraft av sitt stats min is teräm be te ledde Japan under nästan hela kriget, från 1941 till 1944. Tojo försvarade sitt agerande och hävdade att landet tvingats inleda räderna mot Pearl Harbor och angripa USA den 7 december 1941 på grund av blockaden som USA hade infört för att försvaga Japans ekonomi. Men precis innan han gick till galgen medgav han trots allt sitt ansvar: ”Det är naturligt att jag får en del av ansvaret för kriget, och jag är beredd att acceptera det.” Så slutade Asiens Nürnbergprocess.