Erich Priebke
Även om han var huvudansvarig för ett av de värsta brotten som tyska soldater begick i Italien visade Priebke aldrig minsta tecken på ånger.
Det var visserligen Herbert Kappler som ledde den tyska styrka som den 24 mars 1944 avrättade 335 politiska fångar, krigsfångar, judar och andra civila i Italien. Men det är hans assistent och vän Erich Priebke som ofta hålls fram som själva sinnebilden för nazisternas brutalitet under massakern.
Priebke, som skulle gå till historien som ”bödeln i Fosse Ardeatine", påverkades under barn och ungdomstiden starkt av den sociala och ekonomiska krisen som präglade Tyskland efter första världskriget.
Han föddes 1913 i Henningsdorf utanför Berlin och växte upp under modesta förhållanden. Efter att ha gått på hotell och restaurangskola fick han arbete som kypare, först i London och sedan i San Remo i Italien. Det var också i Italien som han först kom i kontakt med de nationalsocialistiska tankegångarna – genom en skidlärare. Åter i Berlin gick den unge Erich 1933 med i NSDAP och började arbeta för den lokala polisen. Därifrån var vägen kort till Gestapo, Hitlertysklands hemliga polis.
Hans kunskaper i italienska skulle visa sig värdefulla, och 1941 fick han arbete som tolk vid den tyska ambassaden i Rom. Han arbetade också en tid som Gestapochef i norra Italien, och steg till kaptensgrad inom SS. Hans närmaste överordnade var SDchefen i Rom, överstelöjtnant Herbert Kappler.
Massakerns bokhållare
Det var Kappler som den 23 mars 1944 fick Hitlers order om att organisera repressalierna efter partisanattentatet i centrala Rom. Även om det var Kappler som samordnade massakern i Fosse Ardeatine, var inte Priebkes roll mindre viktig. Han hjälpte sin överordnade att genomföra massakern och var den som valde ut och samlade alla som skulle avrättas. Priebke förde också iskallt räkningen under massakern och ropade ut offrens namn i tur och ordning, allt eftersom de sköts. Enligt Kapplers vittnesmål deltog också alla officerarna (och därmed även Priebke) i avrättningarna. På så sätt kunde de föregå med ”gott” exempel för soldaterna och underofficeren Wetjen, som vid ett tillfälle vägrade fortsätta delta i massakern. Enligt författaren och historikern Arrigo Petacco medgav Priebke själv sin aktiva roll ”
i blodbadet: ”Kappler var den första som sköt, fem gånger”, berättade Priebke. ”Så var det min tur, och jag dödade två män som jag inte kunde se ansiktena på eftersom det var så mörkt i grottan.” I en intervju som trycktes i tidskriften La Repubblica 1994 berättade han mer: ”Ja, i Fosse Ardeatine dödade jag. Jag sköt, det var en order. En gång, två gånger, tre gånger. Jag minns inte så noga, spelar det någon roll? Jag var officer och gjorde mitt jobb. Vi var inte heller särskilt intresserade av hämnden. Soldaterna som dog i attentatet på via Rasella var från Tyrolen, så de var mer italienska än tyska. Men Kappler var kompromisslös. Han tvingade till och med kocken att skjuta. Vi avrättade fem för mycket. Det var ett misstag, men allihop var terrorister så det var inte så farligt.”
Den långa flykten
Efter den förfärliga dagen gick de båda officerarna tillbaka till sina vanliga arbetsuppgifter i några månader, fram till den 3 juni 1944 då nyheten om att de allierades trupper kommit farligt nära Rom blev känd. Under natten brände Kappler och Priebke lådor fulla med handlingar som skulle kunna vara komprometterande. Morgonen därpå gav de sig av på flykt, eftersom amerikanerna var på väg in i staden. Där skildes deras vägar. Priebke hamnade i Verona, under Karl Wolff. Därefter fick han leda Gestapo i Brescia, där han med sedvanlig nit och effektivitet såg till att judar deporterades. Den 13 maj 1945 greps han och fördes till ett fångläger i Rimini,
där det satt 20 000 andra krigsfångar. Här identifierades han och åtalades för sin roll i Ardeatinemassakern. Hans öde tycktes beseglat: nu väntade rättegång och sannolikt en mycket sträng dom. Men tysken hade fortfarande några ess i rockärmen, och förhållandena i lägret spelade honom i händerna. Fånglägret administrerades av britterna, men personalen var polska soldater som hade tjänstgjort i den brittiska åttonde armén under det italienska fälttåget. Dessa var inte alltid lika disciplinerade, och under nyårsfirandet 1947 drack många av dem sig så fulla att Priebke och fyra andra SSmedlemmar lyckades fly. Priebke tog sig till biskopens palats i Rimini, där han visste att han var i säkerhet. Innan kriget var slut hade han säkrat sig hjälp från pater Pancratius Pfeiffer, en tysk präst och nära samarbetspartner till ”den svarta biskopen” Alois Hudal. Men Pfeiffer var också berömd för sitt arbete med att rädda antifascister och judar, och har till och med kallats ”Roms Schindler”. Under kriget hade han även fått i uppdrag av påve Pius XII att föra de tyska krigsfångarnas talan för att undvika summariska avrättningar och minska risken för tyska hämndreaktioner. Pfeiffer dog bara fyra dagar efter det att kriget i Europa var över, i en trafikolycka som gav upphov till mycket spekulation. Han måste dock ha gett Priebke handlingar som öppnade biskopspalatsets dörrar för honom, och där höll han sig undan de närmaste två veckorna. Efter det reste han i civil klädsel till tågstationen i Bologna och därifrån upp till Sterzing i Sydtyrolen, där familjen befann sig. Här blev han kvar i runt ett år. I september 1948 lät han döpa sig som katolik och tog avstånd från protestantismen. Kanske var konverteringen en del av pakten med Pfeiffer, för faktum är
att den katolska kyrkan fortsatte att hjälpa den efterlyste. Priebke avslöjade senare att det var en person från den katolska franciskanerorden som visade honom vägen till friheten. Och den vägen gick till Sydamerika, närmare bestämt Argentina.
På fri fot i 50 år
Precis som andra nazistförbrytare fick även Priebke hjälp på vägen genom biskop Hudals kontor. Där fick han ett pass med Röda korsets stämpel som gjorde att han kunde stiga ombord på lastfartyget San Giorgio tillsammans med hustru och barn. Resan gick till Buenos Aires, där han återupptog sin gamla karriär som kypare. En cirkel var sluten.
Det kunde verka som om bödeln från Fosse Ardeatine hade lyckats slippa undan och radera sitt kriminella förflutna. Men 1950 blev han igenkänd av den tidigare redaktören för den italienska tidningen Corriere della Sera, Ermanno Amicucci. Journalisten upptäckte Priebke när han serverade på en bistro och intervjuade honom. Mötet gjorde att Priebke måste återuppta flykten. Den här gången var målet San Carlos de Bariloche, byn som lockade många ledare från den fallna naziregimen på flykt undan rättvisan. I det här lilla paradiset, som byggts för att likna en tysk alpby och skyddades av en fasad av anonymitet och en ömsesidig förståelse mellan gamla vapendragare, levde Erich Priebke i 40 år. Han blev med tiden en framgångsrik entreprenör. Och tyskarna från ”det gamla landet” hjälpte och stöttade varandra, både genom rekommendationer, nätverk och annat, bland annat genom den beryktade organisationen Odessa. För Priebke måste den nya känslan av säkerhet och trygghet ha varit stark, för från och med nu använde han alltid sitt vanliga efternamn (till förnamnet Erico) och förnekade aldrig sin identitet. Så när amerikaner från tvkanalen ABC hejdade honom morgonen den 12 maj 1994 och journalisten Sam Donaldson frågade om han verkligen var Erich Priebke tvekade han aldrig att svara ja. Han ställde till och med
"MAN BÖR HELLRE DRIVA PROCESS MOT TOTALITÄRA REGIMER OCH KRIGSLAGAR SOM TILLÅTER REPRESSALIER." INDRO MONTANELLI
upp på en intervju, antagligen helt förvissad om att kunna räkna med skydd från den argentinska regeringen och sina kontakter samt det faktum att han nu var en gammal man. Men intervjun rev upp gamla sår och skapade en kedja av händelser som ledde till att Priebke greps och till sist ställdes inför rätta.
Under intervjun med Donaldson talade Priebke utan hämningar och gjorde en rad uttalanden som väckte vrede internationellt. Han pratade stolt om sitt nazistiska förflutna och erkände öppet sin roll och sitt ansvar i Fosse Ardeatinemassakern. Priebke förklarade att de flesta av offren som avrättades hade varit ”terrorister” och förnekade att det bland dem funnits pojkar ända ner i 14årsåldern. När han fick frågan om motivet för sina handlingar gömde han sig bakom de vanliga fraserna om ”order som skulle verkställas” (”Det var krig, och då händer de här sakerna ... och det här var en tid då en order var en order ... vi begick inga brott, vi lydde bara order!”). Han nekade till att han skulle ha dödat några av offren personligen, stick i stäv med vad både han själv och Kappler tidigare hade uppgett. Priebke hävdade också att han aldrig beordrat några deportationer av judar och aldrig haft något emot judarna. Donaldson blev allt mer påstridig och intervjun avslutades raskt. Men reportaget gjorde sitt för att världen skulle få upp ögonen för Bariloche och den forna SSmannen ” Erich Priebke.
Som en följd av all uppmärksamhet som intervjun väckte bad den italienska regeringen att få Priebke utlämnad. Efter vågen av internationell ilska hade polisen gripit Priebke den 9 maj 1995, men nöjt sig med att sätta honom i husarrest eftersom han hade problem med hälsan. Priebke själv var lika lugn som alltid. I en annan intervju, tryckt i italienska
La Repubblica samma år, sade han att ”italienare är ju riktiga klåpare, det vet alla, och de kommer garanterat att begå rättsliga fel. Jag har anlitat
Pedro Bianchi för mitt försvar, och han tillhör extremhögern och har försvarat många argentinska militärer och även lyckats få Videla friad [här syftar han på den argentinska diktatorn Jorge Rafael Videla, som 1983 ställdes inför rätta och dömdes för att 30 000 civila försvunnit och mördats; i själva verket friades han inte, utan benådades av president Menem 1990]. Jag vågar påstå att det ser ljust ut.”
Åter till Italien
Efter 17 månader av överklaganden beslöt dock Argentinas högsta domstol att Priebke skulle utlämnas till Italien, där han åtalades i militärdomstolen.
Den tilltalade förklarade sig icke skyldig och lade skulden för massakern i Ardeatine på motståndsrörelsen GAP, som hade framprovocerat repressalierna genom att döda 33 tyska soldater. Han förklarade också att han, efter att ha tagit emot Hitlers direkta order, tyckte att avrättningen av
335 italienska civila framstod som ett lämpligt straff helt i linje med krigets regler. Det var för övrigt det faktum att de brutit mot regeln med tio
”
LYDA "OM PRIEBKE HADE VÄGRAT EN KAPPLER SKULLE HAN HA BLIVIT HJÄLTE." HJÄLTE. MEN HAN VAR INGEN
MASSIMO FINI
civila offer för varje tysk soldat som mist livet i attentatet som ledde till Kapplers dom. Under domstolsförhandlingarna framkom också att Priebke personligen hade skjutit fler offer än han hade sagt tidigare.
Militärdomstolen meddelade sin första dom den 1 augusti 1996. Där slog de fast att fallet var preskriberat och att den tilltalade skulle försättas på fri fot. Domen ledde till våldsamma reaktioner från offrens släktingar och i Roms judiska samfund. En massdemonstration tvingade domarna att stanna kvar i domstolsbyggnaden till långt in på natten. Förhandlingarna fortsatte ända tills justitieminister Giovanni Maria Flick gav order om att Priebke skulle gripas på nytt. Militärdomstolens dom upphävdes av högsta domstolen, och 1997 inleddes en ny rättegång i första instans. Den slutade med att Priebke dömdes till 15 års fängelse, varav 10 år villkorligt. Förmodligen skulle Priebke ha kunnat slippa fängelse med tanke på tiden han redan tillbringat i husarrest och häkte. Men Priebke och hans försvarare, Paolo Giachini, bestämde sig för att överklaga.
Därmed blev det den militära appellationsdomstolen som året därpå kom med det slutliga avgörandet i skuldfrågan, och Priebke
dömdes till livstids fängelse. Från 1999 fick han avtjäna straffet i husarrest i Rom.
Där dog han som 100åring i oktober 2013 i en lägenhet på 100 kvadratmeter som hans försvarsadvokat ställt till hans förfogande. Liket förvarades först i tre veckor i en militär flyghangar utanför Rom och begravdes sedan på hemlig ort, både för att undvika att graven skulle bli ett pilgrimsmål för nostalgiker eller nynazister och för att undvika skadegörelse.
De senaste åren har det publicerats en del ”avslöjanden” om var graven finns, men de flesta framstår som föga trovärdiga. Att hitta en gravplats var dock inte helt enkelt: det fanns inga myndigheter som ville upplåta mark eller tillåta begravningen inom sina områden. Att kremera liket gick inte heller, eftersom ett av Priebkes barn starkt motsatte sig en sådan lösning. Det beslutades att den avlidnes juridiska ställning skulle ändras, så att han inte längre betraktades som soldat utan som intern. Därmed blev det möjligt att begrava honom på en fängelsekyrkogård. Journalisten Lirio Abbate har påpekat att det kan vara en liten tröst för offrens efterlevande: Även om Priebke lyckades undvika fängelse nästan hela livet kommer hans kropp nu att befinna sig där för alltid.