Klaus Barbie
Klaus Barbie begick obeskrivliga illgärningar i det tyskockuperade Frankrike. Sedan försvann han plötsligt spårlöst. Men trots att han flytt till Sydamerika hann rättvisan till sist ifatt honom.
Islutet av sommaren 1944, när de allierade hade tagit kontrollen över stora delar av Frankrike, började Gestapo bränna det arkiv som förvarats på Hotel Terminus i Lyon. Här skulle det inte lämnas några skriftliga spår, även om alla i den franska staden visste vad som hade skett innanför hotellets väggar. Det var till exempel här som motståndsledaren Jean Moulin hade torterats till döds. Han fördes dit för att ”förhöras” efter att ha gripits den 21 juni 1943, och dog sedan på tåget som skull eta honom till ettkonc entrationsläger iTysk land.
Sopade igen spåren
Alla visste att det var SSofficeren
Klaus Barbie, chef för stadens Gestapoavdelning, som ledde sadisterna på Terminus. Det var också han som såg till att alla bevis brändes innan amerikanerna kom. Men han nöjde sig inte med det. För att sudda ut alla spår tvekade han inte heller att avlägsna ”bevis” av kött och blod, utan lät mörda hundratals personer som kunde ha vittnat om hans fruktansvärda handlingar. Han gjorde sig också av med ett tjugotal agenter som arbetat för honom som infiltratörer i den franska motståndsrörelsen. När det smutsiga arbetet var slutfört lämnade Barbie Lyon. Efter det var det tyst om honom ända till i juli 1945, då de allierades högkvarter i Europa tog fram en lista på över 70 000 efterlysta krigsförbrytare. Där nämns Barbie igen. Eller rättare sagt Barbier, ett skrivfel som skulle visa sig mycket gynnsamt för SSmannen.
I Lyon hade Barbie gjort sig skyldig till så många avskyvärda handlingar att även fransmännen försökte få tag i honom. Anklagelserna mot Barbie gällde mord på civila och tortyr av militärer. Men hans bana som ”slaktare” hade börjat långt tidigare.
Barbie föddes 1913 i Bad Godesberg (i dag en förort till det forna Västtysklands huvudstad Bonn) och gick i skolan i Trier, en gammal stad i Rhenlandet som grundades av romarna. När Klaus var 12 år dog hans far, en alkoholiserad veteran från första världskriget. Som 20åring blev han aktiv i Hitlerjugend, den nazistiska ungdomsrörelsen som grundades 1926 och leddes av Baldur von Schirach, som senare, under Nürnbergprocessen, skulle dömas till 20 års fängelse för brott mot mänskligheten. 1934 blev han medlem av en olaglig motståndsgrupp i Rhenlandet, som på den tiden fortfarande var under fransk kontroll. Där deltog han i sabotageaktioner med målet att området skulle bli en fullvärdig del av Tyskland igen. 1935 gick han med i SS och fick arbete inom nazisternas säkerhetstjänst, SD, som leddes av Reinhard Heydrich. Först arbetade han i Trier och från 1936 i Düsseldorf. Vid 23 års ålder hade han redan fått en viktig post som infiltratör, först av kommunistiska, socialistiska och katolska grupperingar och senare av grupper inom partiet som det hade riktats misstankar mot. Han utförde sitt arbete nitiskt och fick plats på en officerskurs.
1940 blev Barbie som 27åring Sturmführer i SS, en position som motsvarar löjtnant. En kort tid senare gifte han sig med Regina Margaretta Willms, dotter till en postanställd och några år yngre än han själv.
De fick två barn, en pojke och en flicka. När Tyskland hade ockuperat Nederländerna började han arbeta på SD:s kontor i Amsterdam, där han sysslade med deportation av nederländska judar. Det var i Nederländerna som han först gjorde sig känd för sin brutalitet. Ett exempel var när han på öppen gata utan förvarning sköt ihjäl en judisk försäljare för att denne inte hade hälsat respektfullt nog på honom. 1942 förflyttades han till sist till Lyon, som befälhavare för ett så kallat Einsatzkommando med uppgift att krossa den franska motståndsrörelsen. Efter det fick han också rollen som chef
för Sektion IV i den lokala säkerhetstjänsten, som skulle spåra upp och gripa judar. Med tiden blev han Gestapochef och inrättade sitt högkvarter på
Hotel Terminus.
Åren i Lyon
Under Barbies kommando kunde vanliga förbipasserande hämtas in till Hotel Terminus, oavsett om de var med lemma r av motståndsrö rel sen,ju darelle rand ra oskyldiga invånare. Där torterades de tills de avslöjade vad som helst som kunde vara av intresse för Gestapo – oavsett om det var känslig information, bagateller eller rykten så var det av intresse. På så vis fick Barbie höra talas om tillflyktsorten som Miron och Sabine Zlatin hade skapat i byn Izieu, inte långt från
Lyon. Där hade ett fyrtiotal judiska barn gömts undan i väntan på att resa vidare till Schweiz för att undgå deportation. Den 6 april 1944 g en omfördeG esta po officer are under Barbies befäl en räd på gömstället, där 44 barn och 7 lärare greps. Dessa fördes först till Lyon och därefter tillkonc en tr at ionsläg re ti Drancy innan de skickades till Auschwitz. Miron Zlatin avrättades några månader senare.
Året innan, 1943, hade
Barbie gripit René Hardy, en medlem av den franska motstå nd srör el sen som under
tortyr hade avslöjat ett möte som han och hans kumpaner hade planerat på hemlig ort. Med den informationen gav Barbies män sig av mot doktor Dugoujons hus i CaluireetCuire, där de grep flera medlemmar av motståndsrörelsen, bland dem
Jean Moulin. Tack vare informationen de fick från Hardy kunde de även gripa Charles Delestraint och Pierre Brossolette. Den förstnämnde, en general och partisan, förhördes och torterades av Barbie 50 timmar i sträck innan han skickades till koncentrations et NatzweilerStruthof i Alsace. Senare transporterades han till Dachau där han avrättades med nackskott den 19 april 1945, tio dagar innan lägret befriades av de allierade. Brossolette greps i februari 1944 och även han torterades i flera dagar innan han, under ett ögonblicks ouppmärksamhet från vakternas sida, kastade sig ut från sjätte våningen på Terminus. Han skadades allvarligt och dog dagen därpå, utan att ha avslöjat något.
I augusti 1944 lät Barbie gripa och tortera några järnvägsarbetare. En grupp fångar från fängelset i Lyon, däribland två präster, dömdes till döden. Senare på hösten samma år försvann han.
Inte förrän 1946 påträffades några spår av honom igen, då USA:s militära kontraspionage (Counter Intelligence Corps eller CIC) kom i kontakt med en grupp före detta nazister som erbjöd sig att samarbeta med de amerikanska segerherrarna mot kommunismen. En amerikansk agent
"Nürnberg var segerherrarnas dom, rättegången mot Eichmann var offrens. Processen i Lyon blev den första där folket ställde nazisterna till svars för brott mot mänskligheten." PAUL BOUCHET, JURIST
infiltrerade gruppen, som hade sin bas i Marburg. Han fick veta att gruppens ledare var en viss Klaus Becker. Ett år senare visade det sig att Becker i själva verket var Barbie.
I amerikanernas tjänst
Agenten som hade infiltrerat gruppen meddelade sina överordnade att tysken kunde bli till stor nytta i kampen mot det sovjetiska spionnätet som hade börjat bre ut sig i amerikanernas ockupationszon. Han skulle också kunna vara en bra källa till information om eftersökta personer i operationen Selection Board, som hade inletts för att krossa de sista nazistiska motståndsfickorna i Tyskland. Trots det ansåg ledningen för kontraspionaget att Barbie hellre borde gripas. Han lyckades dock undkomma genom att ta sig till Bayern. Där greps han av en slump av en annan CICagent, Robert
Taylor, som tillsammans med sin överordnade, överstelöjtnant Garvey, beslöt att inlemma Barbie i organisationen. Barbies uppgift blev att utreda grupper som misstänktes för att vara prosovjetiska eller nazistiska. Han arbetade åt amerikanerna fram till 1947, då Garvey frågade sina överordnade vad han skulle göra med Barbie. När han inte fick något svar bestämde han sig för att ge order om att han skulle gripas, eftersom han var efterlyst av både USA och Frankrike. Ordern verkställdes emellertid inte, och Garvey själv flyttades. Barbie förhördes dock av underrättelsetjänsten, men slutsatsen blev att han var pålitlig och kunde fortsätta som informatör åt CIC. Ända till 1949 arbetade han i Memmingen, där hans främsta uppgift var att infiltrera tyska
kommunistgrupper. När kontoret i Memmingen stängdes flyttades Barbie till Augsburg. Vid det laget hade fransmännen starka misstankar om att Barbie arbetade åt USA, och de tryckte på för att få honom utlämnad. Amerikanerna uppgav dock att Barbie inte gick att hitta och att även USA letade efter honom. CIC bestämde sig då för att det var bäst att Barbie lämnade Tyskland. Via en så kallad råttlinje – flyktsystemet som hade gjort det möjligt för ett stort antal nazister att lämna Europa – transporterades Barbie till Italien. Den 16 mars 1951 reste han från Genève med falska identitetshandlingar och kurs mot Sydamerika. Hans beskyddare var Krunoslav Draganovic, en kroatisk präst med tvivelaktigt rykte, som hade varit öppen anhängare av både nazisterna och Ustasja, de kroatiska nationalisterna som hade styrt landet under den tyska ockupationen.
Barbie anlände till Buenos Aires ombord på ångfartyget Corrientes och steg i land som Klaus Altmann, en mekaniker från Kronstadt. Med sig hade han hustru, två barn och 850 dollar.
Från Bolivia till fängelset
1955 kom Barbie till Bolivia. Här fick han medborgarskap 1957 och hade ett nära samarbete med flera auktoritära regimer. 1952 och 1954 dömdes Barbie till döden av franska militärdomstolar, men han var i säkerhet. Han arbetade vid det laget åt den bolivianska diktatorn Hugo Banzer, som var vid makten till 1978, och instruerade den hemliga polisen i tortyr.
I början av 1980talet hjälpte han general Luis García Meza Tejada att genomföra en statskupp.
Men det fanns de som var honom på spåren. Serge Klarsfeld (även kallad ”den parisiska Wiesenthal”) och hans hustru hade jagat Barbie länge, och till sist lyckades de spåra upp honom tack vare en intervju som Barbie/Altmann gav journalisten Ladislao de Hoyos 1972. Under mötet nekade nazisten till alla anklagelser och sa att han inte var Barbie och inte kunde franska, för att därefter medge att han hade bott i Lyon. ”I det ögonblicket avslöjade han sig”, sade Christian Van Ryswick, kameramannen som filmade intervjun. 1983 skedde till sist det som många hade väntat på: Efter den bolivianska militärdiktaturens fall 1983 utlämnades Barbie till Frankrike, närmare bestämt Lyon, och ställdes inför rätta i en historisk process.
Barbie visade sig bli en obehaglig påminnelse för ett
Frankrike som fortfarande inte hade gjort upp ordentligt med Vichyregeringens samarbete med nazisterna under kriget. Det var ett faktum som utnyttjades av försvarsadvokaten Jacques
Vergès, som tog tillfället i akt att rikta strålkastarljuset mot franska kollaboratörer och förrädare i motståndsrörelsen. Det satte sin prägel på hela rättsprocessen, inte minst för att man fortfarande inte hade avslutat rättegångarna mot franska krigsförbrytare som
Paul Touvier (chef för milisen i Lyon) eller Maurice Papon
(som hade varit ansvarig för större
"Jag är stolt över det jag gjorde under kriget. Utan mig skulle Frankrike ha varit en sovjetisk socialistrepublik idag."
KLAUS BARBIE
judedeportationer och som otroligt nog hade varit minister i flera regeringar under efterkrigstiden). Rättegången mot Barbie började den 11 maj 1987 och avslutades den 4 juli samma år. Den generella åtalspunkten var ”brott mot mänskligheten”. Sedan tillkom en rad specifika anklagelser som rörde exempelvis deportationen av de judiska barnen från Izieu, avrättningen av 42 personer 1943 och 1944 samt massakern på 22 gisslantagna i källaren på Hotel Terminus 1943. Fler än 100 personer, både vittnen och offer, uttalade sig i rättssaken. Fyrtio advokater var på plats för det civila åtalet och försvaret bestod av tre advokater (förutom Vergès, som ledde försvaret, hade Barbie också advokaterna
Mbemba och Bouaita). Barbie påstod att han hette Klaus Altmann och bad att bli frisläppt.
Försvaret talade om krigsförbrytelser som Frankrike begått, både i Vichy och i Algeriet. Vergès hävdade att Barbies handlingar inte var värre än dessa och att processen mot hans klient var en ren förföljelse. Den tilltalade förklarade: ”När jag ska böja knä vid Guds tron kommer jag att bli funnen oskyldig.”
Domstolen, med André Cerdini som ordförande, dömde Barbie till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Barbie dog av leukemi i fängelset i Lyon den 25 september 1991.