Herbert Kappler
EN NAZIST I ITALIEN
Namnet Herbert Kappler är i Italien för alltid förknippat med massakern i Fosse Ardeatine, men SS-mannen var inblandad i flera andra händelser som påverkade många människor.
Det är den 8 september 1943, och klockan är 19.42. I italiensk radio tillkännager konseljpresident Pietro Badoglio det dramatiska budskapet: ”Italiens regering inser att det är omöjligt att fortsätta en underlägsen kamp mot ett överväldigande motstånd. För att undvika ytterligare tragedier för Italien och dess folk har regeringen bett general Eisenhower, överbefälhavare för de allierade angloamerikanska styrkorna, om vapenvila. Hans begäran har beviljats.”
Hans ord misstogs för en fredsförklaring, och utlöste jubel och glädje. I själva verket blev detta tvärtom början på en av de mest dramatiska och smärtsamma perioderna i Italiens historia. Även om nyheten om den kommande vapenvilan redan hade läckts av amerikanska källor väckte Badoglios tillkännagivande ilska och hämndbegär hos tyskarna, som genast inledde Operation Achse. Det innebar att tysk militär ockuperade de italienska områden som inte var ockuperade av de allierade.
Kappler blev en av de viktigaste aktörerna i de många händelser och tragedier som utspelades under dessa månader. För Kappler själv blev även efterkrigstiden dramatisk. Först var han föremål för en intensiv jakt och senare väckte han uppseende genom en dramatisk flykt som ger näring åt diskussioner och teorier än idag.
Tidig Hitleranhängare
Herbert Kappler föddes i Stuttgart 1907 och tillhörde den generation tyskar som mer än någon annan präglades av de mänskliga och ekonomiska bakslag som första världskrigets nederlag ledde till. Han växte upp i en medelklassfamilj och började efter skolan studera elektroteknik. 1931 gick h ans om23å ring m edi nazistp artie to ch to gk ortdärpåp lat s i SA (Sturmabteilung), där han var medlem i ett år innan han togs in i Schutzstaffel, SS. Under hans träningstid i SS blev Hitler kansler iTys klan di januari 1933. Även om Kappler inte hunnit stiga i graderna inom SS bidrog det faktum att han kommit med före Hitlers maktövertagande till att han sågs som en i ”det gamla
gardet”. Därför fick han vara med under aktionerna natten till den
1 juli 1934 som skulle befästa Hitlers enväldiga makt. Under vad som kom att kallas ”de långa knivarnas natt” dödade Hitler ledningen för SA, däribland Ernst Röhm. Vid det laget kunde Kappler med rätta hävda att han hade varit med från början och därmed också hoppas på en karriär inom organisationen.
I september 1939, då kriget bröt ut, skickades den då 32årige Kappler till Polen som SSkapten. Senare deltog han i andra militäroperationer som Gestapoofficer, och han utmärkte sig särskilt i bekämpandet av motståndsrörelsen i Belgien. När Kappler kom till Italien 1941 var han redo att ta en viktig roll i relationen mellan Tyskland och dess allierade, och SSkaptenen hade det som krävdes. Han hade redan skaffat sig betydande erfarenhet av underrättelsearbete och hade goda relationer med höga SSofficerare. Dessutom talade han utmärkt italienska. Han blev inte bara sambandsofficer för Benito Mussolinis regering, utan också rådgivare åt fascistpolisen. När han 1943 befordrades till överstelöjtnant tog han i princip ledningen för den polisgrenen. Och det var i den rollen han skulle bli en av nyckelpersonerna i de dramatiska händelserna efter det att Mussolini störtats från makten den 25 juli 1943.
Chef över Rom
När Badoglio kom med sin kungörelse i radio var tyskarna redan på det klara med att Italien skulle byta sida, och var beredda att agera. Genom kontakter inom den italienska underrättelsetjänsten hade Kappler tidigt fått vetskap om att landet nu plötsligt skulle bli en före detta allierad och var redo att reagera omedelbart. Bland annat planerade han att omedelbart gripa utrikesminister Ciano som, även om han var svärson till Mussolini, hade varit en av dem som pressat på kraftigast för att uppnå vapenvilan. Ciano hade försökt att fly till Spanien, men
LAKAN, "JAG VIRADE IN ÖVERSTEN I ETT OCH SÅ SMÖG VI NERFÖR TRAPPORNA UTAN MINSTA LJUD."”
ANNELIESE KAPPLER, KAPPLERS HUSTRU
fångades av SS. Prinsessan Mafalda av Savojen lurades i en fälla och greps även hon. Hitler beordrade också Kappler att släppa Mussolini, som satt i ett slags mellanting mellan fängelse och husarrest. Det spektakulära fritagandet av Mussolini den 12 september, som genomfördes i samarbete med Otto Skorzeny, demonstrerade till fullo Kapplers organisationsförmåga och kapacitet inom spionage. Därför var det ingen slump att Kappler utsågs till befälhavare för SS i Rom när tyskarna strax därpå ockuperade staden. Kappler intog huvudrollen i det drama som följde och skulle bli en av de mest beryktade och hatade personerna i huvudstaden. Bland det första som gjordes var att konfiskera guldet i Italiens centralbank. I ”kuppen” stals flera ton guldtackor, och guldets senare öde förblev ett omdiskuterat mysterium, också efter kriget.
Av en helt annan, mycket mer tragisk natur, var ett händelseförlopp 1944 som återigen hade Kappler i huvudrollen, nämligen massakern i Fosse Ardeatine. Innan dess hade Kappler dock redan deltagit i ett annat avskyvärt dåd. Den 26 september 1943 kallade han till sig ledarna för det judiska samfundet i Rom och beordrade dem att leverera minst 50 kilo guld, med hotet att han annars skulle deportera 200 judar. Guldet måste framskaffas på 36 timmar, och på något sätt lyckades ledarna ordna det, efter en förlängning av tidsfristen som Kappler ”generöst” beviljat. Först såg det ut som om Kappler skulle hålla avtalet, men två veckor senare greps 1 300 judar och kort därpå skickades 1 000 av dem till Auschwitz där nästan samtliga dog.
Fem avrättade för mycket
Det avgörande ögonblicket i Kapplers brottskarriär kom den 24 mars 1944. Dagen innan hade en sprängladdning som hade
gömts i en soptunna på via Rasella i centrala Rom exploderat, just när en grupp tyska soldater passerade.
Det ödesdigra bombattentatet hade planerats av en grupp kommunistiska motståndsmän, och explosionen fick förödande effekt: 33 tyska militärer miste livet, och förutom dem även några oskyldiga förbipasserande.
Hitler reagerade våldsamt på attentatet med ett av sina allt vanligare raserianfall. Han gav order om att hela den delen av Rom skulle jämnas med marken och att 50 italienare skulle avrättas för varje tysk som hade mist livet. Det var en oproportionerligt sträng reaktion, till och med i ögonen på fanatiska nazister. Med kriget på östfronten som enda undantag hade repressalierna aldrig förr överstigit förhållandet 10 mot 1, som var i linje med krigets regler. Till slut gick Hitler med på att minska vedergällningens omfattning och sänkte antalet avrättningar från 1 650 till ”bara” 330.
Ansvaret för att välja ut offer överläts på Erich Priebke, som tog sig an uppgiften med sådan nit att antalet blev för högt.
Han valde ut 335 personer i stället för 330 – ett misstag som senare kom att stå Kappler dyrt, eftersom han bar det direkta ansvaret för aktionen.
På morgonen den 24 mars kördes alla offren, som inte hade haft något med attentatet att göra, ut ur staden på lastbilar. De stannade på via Ardeatina, i närheten av Roms mest berömda katakomber. Där låg några oanvända stenbrottsgrottor som tyskarna såg som en lämplig plats för avrättningarna. De
335 personerna bakbands och fördes in i grottmörkret, fem åt gången. Där avrättades de med nackskott av SSofficerare som stod beredda. ”Även vi officerare deltog i avrättningarna, det var vi beordrade att göra. Vi måste föregå med gott exempel”, berättade senare
Priebke, som förutom att döda två personer också läste upp namnen på de dödsdömda medan de gick in i grottan. Även Kappler deltog aktivt i massakern. ”Han var den första som sköt och han avrättade fem män”, berättade Priebke. Massakern pågick hela dagen, och till slut låg 335 lik slängda i makabra högar.
Avslutningsvis förseglades grottans öppning med hjälp av en sprängning.
Slutet och fängelset
Kappler fortsatte utföra sina ohyggliga sysslor ända tills de allierade intog Rom och gjorde slut på tyskarnas terrorregim. Han bekämpade partisangrupper runt staden och i april 1944 fick han tusentals män deporterade till koncentrationslägren efter ett stort massgripande i Quadraroområdet. Dessutom inledde han en personlig kamp mot den irländska prästen Hugh O’Flahertys grupp, som hjälpte flyende krigsfångar, judar och antifascister att undkomma tyskarnas förföljelse, ofta genom att gömma dem i Vatikanen eller andra religiösa byggnader som gruppen hade kontroll över. Ironiskt nog var det i Vatikanen som Kappler själv sökte asyl när kriget var över 1945. Det var dock förgäves, eftersom han greps av brittisk militärpolis och utlämnades till italienska myndigheter två år senare.
1947 dömdes Kappler slutligen till livstids fängelse av en militärdomstol som fann honom skyldig till att ha dödat fler personer än krigets lagar tillät. Till det lades ytterligare 15 års fängelse för utpressningen av 50 kilo guld från det judiska samfundet. Senare förklarades han även ansvarig för alla de 335 dödsoffren i Fosse Ardeatine. Han försvarade sig ihärdigt och insisterade på att han genom att
utföra massakern hade valt det bästa av två dåliga alternativ, eftersom den ursprungliga ordern från Berlin hade varit att även jämna hela området runt via Rastrella med marken och deportera alla vuxna män i kvarteren.
Kappler satt i militärfängelset i Gaeta i 30 år. Där satt även Walter Reder, en annan krigsförbrytare som hade blivit dömd för massakern i Marzabotto. Under den långa tiden i fängelset fick Kappler tillfälle att förändras. Pensionen han fick från Västtyskland skänkte han till en förening som hjälpte barn med utvecklingsstörningar. ”Jag har uppfunnit apparater som kan hjälpa dem att lära sig läsa”, förklarade han i en intervju 1969, och avslutade med en kommentar som på många sätt var överraskande med tanke på hans förflutna: ”Det ger mig en viss tillfredsställelse att inte känna mig helt onyttig.” Han hade också börjat föda upp små akvariefiskar. I samma intervju gav han också sin syn på historien, och erkände åtminstone delvis ett moraliskt ansvar för det han gjort: ”Jag betraktar mig inte som oskyldig, åtminstone inte i religiös eller moralisk mening. Men när det gäller det juridiska har jag mina invändningar. Krigets lagar är i sig inhumana och hänsynslösa, och krig är något ohyggligt som inte är människan värdigt, men som existerar likafullt.”
Ny utveckling
1972 gifte Kappler om sig efter att ha varit frånskild i många år. Hans nya hustru var sjuksköterskan Anneliese, som han hade brevväxlat med i flera år.
Tre år efter bröllopet ansökte den nya hustrun tillsammans med Västtyskland regering om benådning för Kappler. Han var då 68 år och hade precis diagnostiserats med obotlig tarmcancer. Ansökan avslogs dock av de italienska myndigheterna,
som var av uppfattningen att fången skulle sitta i fängelset på livstid, eller som fallet nu var på militärsjukhuset i Celio i Rom där han varit inlagd sedan mars 1976. Sjukdomen diagnostiserades i februari samma år, men Kappler motsatte sig behandling med vanliga mediciner. Han insisterade på att enbart behandlas med homeopatiska preparat, vilket förmodligen påskyndade sjukdomsförloppet.
Den 15 augusti 1977 lyckades han dock ta sig till Tyskland efter en osannolik rymning. Den italienska regeringen bad omedelbart att få honom utlämnad, men förgäves. Lagen var på rymlingens sida. När Kappler flyttades från fängelset till militärsjukhuset hade han fått plats på avdelningen för officerare. Det var något som den västtyska regeringen särskilt hade bett om för att se till att Kappler fick bästa möjliga villkor. När fången flyttades till militärsjukhuset måste försvarsminister Arnaldo Forlani ändra hans status från ”intern” till ”krigsfånge”. Det utnyttjade de tyska advokaterna, som hävdade att Kappler bara hade använt sig av krigsfångars rätt att fly.
Herbert Kappler somnade in i hemmet i Soltau i Västtyskland den 9 februari 1978, med hustrun vid sin sida.
Mannen i resväskan?
Mycket har sagts och skrivits om de mystiska omständigheter som gjorde att den tidigare SSofficeren kunde lämna sjukhuset där han behandlades och ta sig till Bolzano och vidare med tåg till München. Den första hypotesen som lanserades var att han kröp ihop i en resväska. De som tror att den italienska regeringen hjälpte till under flykten påpekar att vakterna som normalt kontrollerade patientens rum var frånvarande på flyktdagen. Misstanken stärks ytterligare av att Västtyskland några månader tidigare hade lånat Italien ett större belopp, och att lånet kanske användes som påtryckningsmedel. Hur skulle annars en allvarligt sjuk och försvagad man som Kappler, som vid tidpunkten bara vägde 48 kg, kunna fly på det sättet?
Att Kappler lyckats fly väckte vrede och indignation i Italien.
De som fick sota för skandalen var den nya försvarsministern Vito Lattanzio och poliserna som skulle ha hållit vakt. Lattanzio tvingades lämna sin post.
Långt senare försvarade han sig: ”Jag blev syndabocken och fick sona för alla. Jag lyckades aldrig ta reda på vem som gav order om att avlägsna vakterna ... Men jag minns mycket väl hur regeringen greps av panik och hur jag fick betala priset för att lugna folkets vrede.”
Oavsett vad som egentligen skedde är en sak säker: Kappler levde de sista månaderna av sitt liv i sitt vackra hus i hemlandet, omgiven av släkt och vänner, och dog till slut som en fri man.