Josef Mengele
Mengele kom till Auschwitz i juli 1943 och förvandlade snabbt delar av lägret till ett sadistiskt laboratorium för ärftlighetsstudier.
SOLDAT OCH LÄKARE
Josef Mengele i Auschwitz 1944. Han var soldat på östfronten tills han sårades 1942 och började som läkare i Auschwitz 1943. Barnen han använde i sina experiment kallade honom för farbror.
Den äldre mannen som drabbades av hjärtinfarkt medan han badade på stranden i Bertioga i Brasilien den 7 februari 1979 såg ut som vem som helst. Det sades att han hade tysk bakgrund och hette Wolfgang Gerhard, och att han var på besök hos paret Wolfram och Liselotte Bossert. I själv verket var han Josef Mengele, den beryktade nazistläkaren som utfört fasansfulla experiment på fångar i koncentrationslägret Auschwitz.
Han hade lyckats hålla sig gömd i Sydamerika in i det sista, bland annat genom att byta identitet flera gånger.
Mengele föddes den 16 mars 1911 i Günzburg i Bayern. Familjen var katolsk och drev ett framgångsrikt företag som producerade jordbruksmaskiner. Ända sedan ungdomen hade Josef sympatiserat med Adolf Hitlers rörelse, och som 23åring var han redan med i nazistpartiets stormavdelning, SA. Efter att ha studerat antropologi vid Ludwig Maximilianuniversitetet i München, där han avslutade sina studier 1935, fick han 1937 anställning på institutet för arvsbiologi och rashygien vid universitetet i Frankfurt. Där kom han att arbeta mycket nära professor Otmar Freiherr von Verschuer, en genetikprofessor som var besatt av att forska på tvillingar. Tvillingar skulle senare spela en viktig roll i Mengeles mest ohyggliga experiment.
Den ”snälla farbrorn”
1939 gifte sig den unga forskaren med sin första hustru, Irene Schoenbein, och 1944 fick de sitt enda barn, Rolf. När kriget började gick Mengele in som frivillig i en militär gren av SS och tjänstgjorde i den välkända pansardivisionen Wiking. Här deltog han i hårda strider på östfronten och fick ta emot järnkorset för att personligen ha räddat två soldater ur en brinnande stridsvagn. 1942 gjorde en krigsskada att han inte längre kunde delta vid frontlinjen, och han fick nya uppgifter vid det så kallade Rasse und Siedlungshauptamt, ett av många rasistiska institut som Tredje riket inrättade för att rättfärdiga sina grymheter. Och som läkare och kapten i SS fick han den 30 maj 1943 arbete i det enorma utrotningslägret AuschwitzBirkenau. Med cynism och beslutsamhet använde han här det outsinliga mänskliga materialet till brutala experiment på tusentals fångar – både judar och ickejudar, och ofta barn. Ett tjeckoslovakiskt vittne, Vera Alexander, berättade att läkaren i början var vänlig mot barnen: ”Mengele kom till lägret varje dag. Han hade med sig choklad. Jag ropade åt barnen att de skulle hålla sig undan, men de svarade ofta: ’Vi ska berätta för farbror att du är dum.’ Mengele var den 'snälla farbrorn’”. Varje gång ett tåg med deporterade anlände till Auschwitz var Mengele på plats, i ren uniform och blankputsade stövlar. Iskallt valde han ut de som kunde vara intressanta och avgjorde vilka som kunde skickas direkt till de falska duscharna där de gasades
ihjäl med giftet Zyklon B. Mengele ”forskade” framför allt på tvillingar. Han gjorde jämförande obduktioner och experiment, och skickade organoch blodprover till sin ”mästare” von Verschuer. Under nästan två års tid valde han ut 3 000 tvillingbarn som han höll i ett speciellt område i lägret, som kallades Block 10. När kriget tog slut hade 200 överlevt. Mengele kallades dödsängeln – han var vänlig mot de intet ont anande offren in i det sista, tills han begick grymheterna. Eva Mozes Kor, en av tvillingarna som överlevde, var 10 år 1944. Hon berättade: ”Mengele kom varje morgon efter appellen. Han ville veta hur många försökskaniner han hade till sitt förfogande. Tre gånger i veckan satte han på mig avsnörande förband på båda armarna och tappade blod från vänsterarmen, ofta så mycket att jag svimmade. Samtidigt gav han mig minst fem injektioner i högerarmen. Efter en av injektionerna blev jag så sjuk att Mengele och fyra andra läkare kom morgonen därpå. Han tog tempen på mig och skrattade sarkastiskt: ”Så synd, hon som är så liten. Hon lever bara två veckor till.” Jag blev medvetslös gång på gång, men upprepade för mig själv att jag måste överleva. De väntade bara på att jag skulle dö, och då skulle min tvillingsyster Miriam genast ha burits in i Mengeles laboratorium och fått en dödlig injektion i hjärtat. Och så skulle Mengele ha gjort en jämförande obduktion på oss.”
Eva blev fri från febern och hon och tvillingsystern klarade sig, till skillnad från de flesta andra.
Över Atlanten
Tyskland var på väg att förlora kriget, och den 17 januari 1945 lämnade Mengele Auschwitz för lägret GrossRosen. Det var bara en vecka innan
sovjetiska trupper befriade Auschwitz och räddade de fångar som ännu var i livet. Att nazistläkaren lyckades komma undan berodde på slarv från de allierades sida. Först tog han sig västerut för att undgå att hamna i händerna på Röda armén, och i juni 1945 greps han som krigsfånge av amerikanerna. Han hade sina riktiga identitetshandlingar på sig, men ingen visste något om illgärningarna han hade begått. Han hade inte heller den tatuering som de flesta SSmedlemmar bar på armen för att ange sin blodtyp. Mengele troddes vara en vanlig soldat och inte en nazistförbrytare, och släpptes inom kort. Efter det höll han sig gömd några år under det falska namnet Fritz Hollmann. Det var den första av de falska identiteter han gömde sig bakom under resten av sitt liv, och tack vare dem lyckades han hålla sig undan nazistjägarna och rättsväsendet.
Fyra år efter kriget bestämde han sig för att använda flyktrutterna till Sydamerika som hade upprättats av tidigare SSmedlemmar. Den 17 april 1949 lämnade han Tyskland och begav sig över Alperna till Genua i Italien. Där fick han ett falskt pass med namnet Helmut Gregor av den internationella rödakorskommittén, till synes utfärdat av staden Termeno – en ort i Sydtyrolen som ofta missbrukades för att göra falska pass.
I juli 1949 steg Mengele och hans hustru ombord på en båt i Genua och ankom så småningom till Buenos Aires i Argentina, där de bodde i många år. Här hade Helmut Gregor en rad olika arbeten, från snickare till representant för familjeföretaget, som hade ett omfattande nätverk för distributionen av jordbruksmaskiner. Mengele flyttade gång på gång från en förstad till nästa, från Vicente
"MENGELE VÄLJER UT TVILLINGAR OCH KORTVÄXTA SOM FÅR BRA MAT SÅ ATT DE INTE SKA BLI SJUKA. DE SKA DÖ, MEN VID GOD HÄLSA OCH SAMTIDIGT!"
MIKLÓS NYISZLI, JUDISK LÄKARASSISTENT I AUSCHWITZ
López till Florida till Olivos. Vid den tiden blev han lämnad av sin hustru, men kände sig samtidigt allt tryggare. Han ska till och med ha börjat dryga ut intäkterna genom att utföra illegala aborter. Otroligt nog skaffade han sig 1956 identitetshandlingar i sitt rätta namn och reste till Västtyskland som Josef Mengele. Här besökte han sin födelseort, Günzburg, och reste sedan vidare till Schweiz för att träffa sin svägerska Martha och sonen Rolf som han aldrig hade mött tidigare, och för vilken han presenterades som ”farbror Fritz”. Nu lät han bli att använda täcknamn, och hans äkta namn stod till och med i telefonkatalogen. När han återvände till Argentina följde Martha och sonen med, och de flyttade in hos Mengele. 1958 gifte sig Mengele med svägerskan. Vid samma tid
riktade argentinska myndigheter misstanke mot Mengele för att ha vållat en ung flickas död under en olaglig abort och Mengele tog till flykten igen. Han slogsignerpå en bondgår dig rannlandet Paraguay,dä rh an1959fi ck medborgarskap under namnet José Mengele. Året därpå flyttade Martha och sonen tillbaka till Tyskland.
Hittills hade Mengeles exiltillvaro varit förhållandevis enkel, men situationen började bli mer komplicerad. På 1950talet kunde Mengele med visst fog hoppas bli bortglömd, tillsammans med de många ansiktslösa sadistiska läkarna i nazisternas st orakonc en tr at ionsläg erma skin eri. Mengeles namn hade nämnts redan u nd erNü rn berg process er na, men från 1958 började det dyka upp allt oftare. Den tyska författaren Ernst Schnabel hade länge arbetat på en bok om Anne Frank, och under arbetet med boken hade han gång på gång stött på namnet Mengele. Många överlevande från Auschwitz mindes honom mycket väl och Mengele började bli allt mer ökänd. Nazistjägarna Simon Wiesenthal och Hermann Langbein började på allvar intressera sig, liksom denis ra eli sk au nd errät tel setjäns ten Mossad. I sitt detektivarbete kring nazister i Sydamerika kom de över dokumenten från Mengeles skilsmässa från den första hustrun, där hans riktiga personuppgifter stod angivna. Efter påtryckningar från de båda nazistjägarna begärde västtyska myndigheter den 5 juni 1959 att få Mengele utlämnad från Argentina. Men de argentinska myndigheterna godkände inte utlämningen förrän den 30 juni 1960, och då hade Mengele redan flyttat till Paraguay.
Wiesenthal och Langbein fick alltså se sina förhoppningar svikna, men Mossadagenterna kunde åtminstone trösta sig med att de vid samma tid hade lyckats gripa Adolf Eichmann.
Gömd in i det sista
När Mengele fick veta att Eichmann gripits insåg han att snaran var på väg att dras åt. Flykten fortsatte från Paraguay till Brasilien, med god hjälp av en annan berömdhet från Tredje riket. Den här gången rörde det sig inte om någon av nazisterna i statsapparaten, utan en från militären – flygaresset HansUlrich Rudel. Rudel presenterade Mengele för landsmannen Wolfgang Gerhard, som inkvarterade honom på en gård i närheten av São Paulo och senare presenterade Mengele för ett ungerskt par med fascistiska sympatier – Geza och Gitta Stammer.
Tillsammans med paret Stammer startade Mengele 1962 ett företag i Serra Negra för att driva kaffeplantage och föda upp nötkreatur. Först trodde ungrarna att de hade med en Peter Hochbichler att göra. Efter ett år upptäckte de Mengeles äkta identitet, men övertalades av Gerhard att inte ange honom. Under tiden hade Wiesenthal fått en mängd felaktiga uppgifter som bland annat pekade på att Mengele kunde ha befunnit sig i Grekland 1960 och i Egypten 1961. Även Mossad hade dittills famlat i mörkret. Den israeliska agent som hade uppdraget att hitta dödsängeln från Auschwitz var Zvi Aharoni, som redan hade spårat upp Eichmann. Aharoni reste nu till Brasilien och började övervaka både Rudel och Gerhard. Han spårade upp gården i São Paulo, men kom dit först efter att Mengele hade rest vidare med paret Stammert, och Mossad avbröt operationen.
Skräckläkaren fortsatte göra affärer med det ungerska paret, och 1969 köpte de tre en gård i Caieiras. Så bytte Mengele identitet igen, och den här gången tog han sin vän Wolfgang Gerhards namn. Det var 1971, när Gerhard reste tillbaka till Tyskland. Han lämnade sina identitetshandlingar till Mengele, och den identiteten blev hans sista. 1974 gick Mengele och paret Stammer skilda vägar,
"VARJE ARISK MOR SOM FÖDER TVILLINGAR BIDRAR MED EN SOM EXTRA INDIVID TILL RASEN SKA DOMINERA DE ÖVRIGA." JOSEF MENGELE
och han levde sina sista år i ett hus i stadsdelen Eldorado i São Paulo. Sonen Rolf besökte honom där
1977 och visste vid det laget att det var hans far. Under 1970talet hade ålder och hjärtproblem börjat göra sig gällande, och 1979 dog Mengele under en simtur vid stranden i Bertioga. Han begravdes som Wolfgang Gerhard på kyrkogården i Embu das Artes, och där fick han vila ostört några år. Men den 6 juni
1985 öppnades kistan av brasilianska myndigheter efter tips från tyska rättsinstanser. En kort tid dessförinnan hade det gjorts en razzia hos Hans Sedlmeier, en vän till Mengeles släktingar i Günzburg. Där hade man hittat en rad brev och andra dokument där man kunde följa Mengeles rörelser samt ett brev från hans vän Wolfram Bossert, som berättade om drunkningsolyckan. Analyser av skelettet i graven gjorde det möjligt att med stor säkerhet fastslå att det rörde sig om den ökända nazistläkaren. En amerikansk psykiater, Robert Jay Lifton, kommenterade det ironiska i tillvägagångssättet: ”Han identifierades med hjälp av skelett och tänder. Till sist kom han alltså att analyseras på samma sätt som så många av hans egna offer i Auschwitz.”
1992 gjordes dnaanalyser, och man fick då den slutliga bekräftelsen på att det rörde sig om Mengele. Fram till dess hade Wiesenthal varit övertygad om att Mengele fortfarande levde, och till och med utlovat en belöning på 100 000 dollar till den som kunde hjälpa till att hitta honom. I dag används Mengeles kranium och skelett som forskningsobjekt på den medicinska fakulteten vid universitetet i São Paulo.