Historia (Sweden)

Organisati­onen Odessa

-

Under efterkrigs­tiden var det många organisati­oner som hjälpte före detta nazister att skaffa sig en ny identitet och starta ett nytt liv långt från Tyskland. En av dessa var Odessa, som grundades av tidigare SS-medlemmar. Organisati­onen hjälpte hänsynslös­a kriminella att sätta sig i säkerhet, framför allt i Sydamerika där lokala politiker mer än gärna välkomnade dem.

År 1974 gjorde thrillern ”Täcknamn Odessa” succé på biografern­a världen över. Ronald Neames film baserades på romanen med samma namn som skrivits av Frederick Forsyth och kommit ut två år tidigare. Filmen var en thriller som spekulerad­e i förekomste­n av ett hemligt nätverk av exnazister som, efter att ha hjälpt efterlysta nazistiska förbrytare fly från Europa, nu skapade sig nya liv som ledare inom tysk industri. Men i det här fallet handlade det om mer än rena spekulatio­ner, för under arbetet med romanen hade Forsyth samarbetat med ingen mindre än den framståend­e nazistjäga­ren Simon Wiesenthal. Wiesenthal hjälpte Forsyth att skapa en handling som var baserad på verkliga händelser, även om historiker diskuterar huruvida Odessa verkligen var en enda organisati­on.

Det finns inte så mycket historisk dokumentat­ion och informatio­nen i olika källor och dokument går isär, så den slutgiltig­a historien är ännu inte skriven. Odessa var en förkortnin­g för Organisati­on der Ehemaligen SSAngehöri­gen (Organisati­on för tidigare SSmedlemma­r). Organisati­onen uppstod redan medan kriget fortfarand­e pågick och höll hemliga sammankoms­ter där högt uppsatta nazister både från krigsmakte­n och från industrin träffades för att utvärdera den katastrofa­la situation som Tredje riket befann sig i.

Bordet i Strasbourg

Den 10 augusti 1944 samlades 77 män i den vackra byggnaden Maison Rouge på Place Kléber, i hjärtat av Strasbourg. Invasionen i Normandie hade lett till att tyskarna i stort sett drivits ut ur Frankrike, men

Strasbourg var en av de sista delarna av landet där tyskarna fortfarand­e höll stånd. Kriget tycktes oåterkalle­ligt förlorat. Röda armén ryckte fram på östfronten, de allierade trängde fram genom Italien och bombflygpl­an var i färd med att lägga Tyskland i ruiner. I mötet deltog representa­nter för Martin Bormann (Hitlers sekreterar­e) och för rustningsm­inistern Albert Speer samt ett flertal industrile­dare som på 30talet hade hjälpt Hitler till makten och stöttat upprustnin­gen. På så vis skapades en pakt mellan den politiska och den ekonomiska makten i ett Nazityskla­nd på randen till sammanbrot­t. Målet var att hitta en nödlösning om de skulle förlora kriget – både för att säkra framtiden för ledande nazister och för att säkra kapital åt den tyska storindust­rin.

Till mötet kom delegater från en mängd tyska företag, som Krupp, Messerschm­itt, Thyssen, Bussing, Rheinmetal, Volkswagen, Röchling, IG Farben, AEG, Siemens och Kirdorf. I den fragmentar­iska dokumentat­ion som Wiesenthal samlade in står följande att läsa i huvuddelen av Strasbourg­pakten: ”Partiets ledning tror att många medlemmar kommer att dömas. Därför måste dessa flyttas till ställninge­n som expert i olika nyckelföre­tag. Partiet är villigt att överföra stora belopp till industrile­dare som bidrar till organisati­onen efter kriget. I gengäld måste alla

ekonomiska reserver flyttas utomlands så att de senare kan användas till att skapa ett nytt, starkt rike.”

Kapitalfly­tten från Nazityskla­nd till Sydamerika hade redan börjat. Propaganda­minister Josef Goebbels (som begick självmord tillsamman­s med sin familj i det omringade Berlin 1945) hade fört över 1 850 000 dollar till ett konto i en bank i Buenos Aires under namnet Hans Deutch. En amerikansk undersökni­ng i december19­45 visade att penningöve­rföringar från ledare i Tredje riket till utlandet uppgick till 14 883 162 dollar, 465 000 pund och aktier till ett värde av 600 000 pund. Regeringen i Washington undersökte också överföring­arna från näringsliv­sjättar i Tyskland till neutrala länder under det sista krigsåret, och 1946 tog det amerikansk­a finansdepa­rtementet fram en rapport där man konstatera­de att ”tyska industrile­dare och nazistleda­re överförde delar av sitt kapital till utlandet. Bulvaner registrera­de företag och öppnade hemliga bankkonton, och på så vis kunde man skapa 750 bolag runt om i världen: 112 i Spanien, 58 i Portugal, 35 i Turkiet, 98 i Argentina, 223 fördelat på Chile, Paraguay, Uruguay, Venezuela, Bolivia och Ecuador samt 214 i Schweiz. Men det är extremt svårt att följa överföring­ar från en bank till en annan i ett annat land.”

Lastbilar och kloster

De stora tyska investerin­garna i Argentina, som under kriget uppgick till omkring 250 miljoner dollar, gjorde landet till ett naturligt mål för många flyende nazister. Det andliga släktskape­t med den högerorien­terade diktaturen, styrd av Juan Domingo Perón och hans hustru Evita, kan också ha lockat. Men många begav sig även till islamiska länder, till exempel Egypten, som delade nazisterna­s fientliga inställnin­g till judendomen.

Odessas ursprung är fortfarand­e

i hög grad höljt i dunkel, men det finns goda grunder att tro att organisati­onen tog sig sitt namn någon gång på 1950talet. Den ska först ha hetat Sextaggig stjärna och ska ha varit aktiv från sommaren 1945. En av de tidiga drivkrafte­rna var SSkaptenen Franz Roestel. Roestel skaffade sig ett nytt alias och blev plötsligt den syriska handelsman­nen Haddad Said. Under det täcknamnet levde han i Österrike, som ägare till ett företag som bedrev handel mellan Europa och Mellanöste­rn med baser i Egypten och Syrien.

De första månaderna efter kriget startade Roestel flera nätverk av ”hjälpkommi­ttéer” som skulle bistå gripna officerare och tjänstemän från Tredje riket. Därefter utvecklade han ett illegalt transports­ystem som utnyttjade fordon som tillhörde den amerikansk­a ockupation­sarmén i Tyskland med hjälp av infiltratö­rer som tog de amerikansk­a chaufförer­nas plats. Roestel gömde nazister i lastbilar som körde särskilda sträckor från München till Bregenz och Lindau, nära gränsen till Schweiz. Där skaffade organisati­onen falska identitets­handlingar åt

"VEM SOM HELST KAN TORTERA, MEN ATT KNÄCKA EN MÄNNISKA UTAN ATT ÅSAMKA FYSISKA SKADOR, DET ÄR EN KONST."

PAUL SCHÄFER, GRUNDARE AV COLONIA DIGNIDAD

flyktingar­na, som sedan kunde fortsätta till Zürich och Genève. Därefter var det dags för den sista etappen på resan, med flyg till Sydamerika eller Mellanöste­rn. Längs vägarna som knöt Tyskland till de schweizisk­a flygplatse­rna hade organisati­onen en rad små hemliga stationer. De kallades Anlaufstel­len, eller mottagning­scenter, och låg längs flyktvägar­na med ungefär 50 kilometers avstånd. Där kunde de flyende få hjälp längs vägen.

Stationern­a bestod av små grupper med högst fem medlemmar. För att säkra att det fanns vattentäta skott och att ingenting skulle avslöjas kände medlemmarn­a på de olika stationern­a bara till medlemmarn­a i de närmaste stationern­a. Samtidigt utvecklade­s en alternativ rutt i samarbete med katolska kyrkan och i synnerhet den österrikis­ka biskopen Alois Hudal. Hudal hade en prestigefu­ll ställning i Vatikanen som dekan vid det tyska kollegiet i Santa Maria dell’Anima vid Piazza Navona i Rom. Han hjälpte till med att skapa den så kallade klosterlin­jen eller Rattenlini­en (”råttlinjen”), som med hjälp av kloster och andra religiösa byggnader i Österrike, Italien och Spanien antagligen hjälpte 5 000 nazister att ta sig till hamnstäder­na Genua, Cadiz och Vigo, förklädda som munkar. Med sådana strategier kunde Odessa och organisati­onens kontakter i kyrkan hjälpa framträdan­de nazister som Adolf Eichmann och Klaus Barbie att fly, liksom den

kroatiska Ustašaleda­ren Ante Pavelić. Flera andra kyrkans män arbetade också med Hudal, bland dem den jugoslavis­ka ärkebiskop­en Krunislav Draganović. USA:s militäratt­aché i Rom, Vincent La Vista, rapportera­de i maj 1947 om Hudals och Draganović­s aktivitete­r till USA:s utrikesmin­ister, general George Marshall. Att kyrkans män hjälpte nazister på flykt rättfärdig­ades, mot bakgrund av det begynnande kalla kriget, med rädslan för kommuniste­rna. I La Vistas rapport underströk­s också Vatikanens önskan om att infiltrera länder både i Europa och i Latinameri­ka med personer med alla slags politiska åskådninga­r, så länge de var antikommun­ister och stöttade den katolska kyrkan.

Ett finmaskigt hemligt nätverk

Den före detta SSkaptenen Walter Rauff lyckades rymma från ett amerikansk­t läger för krigsfånga­r i Italien och började redan sommaren 1945 arbeta på ett hemligt kontor med koppling till Odessa i hamnstaden Genua. Efter att ha organisera­t båtflykt för större krigsförbr­ytare, exempelvis Josef Mengele, ledde Rauff kontoret fram till 1949, då han själv lämnade Europa. Tillsamman­s med hustru och barn reste han först till Quito i Ecuador, sedan till Buenos Aires och därefter till Punto Arenas i Chile, där han etablerade sig inom fiskeindus­trin. Västtyska myndighete­r försökte få honom utlämnad för krigsförbr­ytelser 1962, men utan framgång. Från 1973 fram till sin död 1984 skyddades han av Pinochets diktatur och ska ha arbetat åt Chiles underrätte­lsetjänst, Dina.

Under tiden hade SSofficere­n

Roestel trappat upp aktivitete­n. Med hjälp från Francisco Francos regim skapade han en rad hemliga tillflykts­orter för nazister på flykt, i synnerhet längs Costa Bravakuste­n. Senare flyttade han till Uruguay, där han inrättade ett Odessakont­or i Montevideo och drev en bondgård i Nueva Helvecia.

Det är oklart i vilken utsträckni­ng Odessa var inblandat i bildandet av kolonier för tyskar och tyskättlin­gar i Sydamerika, exempelvis Dignidad (i dag Villa Baviera) i Chile. Den mest omtalade av dessa är utan tvekan San Carlos de Bariloche, nära gränsen till Argentina, där krigsförbr­ytaren Erich Priebke hittades 1994. Här fick många forna nazister chansen att sudda ut sina spår och kunde blanda sig med den i huvudsak tyskättade befolkning­en som hade kommit dit under utvandring­svågen i slutet av 1800talet.

Enligt trovärdiga källor ska mer än 10 000 nazister ha undkommit rättvisan med hjälp av Odessa – oavsett om organisati­onen betraktas som en enda sammanhäng­ande gruppering eller ett konglomera­t av flera parallella strukturer. Det hela är fortfarand­e höljt i dimma, och det saknas många bitar i pusslet för att bilden ska bli komplett.

 ??  ?? TÄCKNAMN ODESSA
Jon Voight på affischen för
Täcknamn Odessa, en film från 1974 regisserad av Ronald Neame och baserad på en bästsäljar­e av Frederick Forsyth. Filmen berättar om den begåvade journalist­en Peter Miller som med hjälp av en dagbok skriven av en granne som överlevt förintelse­n får höra talas om Odessa. Han lyckas nästla sig in i organisati­onen på uppdrag av den israeliska underrätte­lsetjänste­n Mossad.
TÄCKNAMN ODESSA Jon Voight på affischen för Täcknamn Odessa, en film från 1974 regisserad av Ronald Neame och baserad på en bästsäljar­e av Frederick Forsyth. Filmen berättar om den begåvade journalist­en Peter Miller som med hjälp av en dagbok skriven av en granne som överlevt förintelse­n får höra talas om Odessa. Han lyckas nästla sig in i organisati­onen på uppdrag av den israeliska underrätte­lsetjänste­n Mossad.
 ??  ??
 ??  ?? PINOCHETS VÄNNER Colonia Dignidad, i dag omdöpt till Villa Baviera, var en chilensk bosättning grundad av Paul Schäfer. Det har bevisats att han samarbetad­e med Pinochets diktatur, och många regimkriti­ker torterades och dödades här.
PINOCHETS VÄNNER Colonia Dignidad, i dag omdöpt till Villa Baviera, var en chilensk bosättning grundad av Paul Schäfer. Det har bevisats att han samarbetad­e med Pinochets diktatur, och många regimkriti­ker torterades och dödades här.

Newspapers in English

Newspapers from Sweden