Organisationen Odessa
Under efterkrigstiden var det många organisationer som hjälpte före detta nazister att skaffa sig en ny identitet och starta ett nytt liv långt från Tyskland. En av dessa var Odessa, som grundades av tidigare SS-medlemmar. Organisationen hjälpte hänsynslösa kriminella att sätta sig i säkerhet, framför allt i Sydamerika där lokala politiker mer än gärna välkomnade dem.
År 1974 gjorde thrillern ”Täcknamn Odessa” succé på biograferna världen över. Ronald Neames film baserades på romanen med samma namn som skrivits av Frederick Forsyth och kommit ut två år tidigare. Filmen var en thriller som spekulerade i förekomsten av ett hemligt nätverk av exnazister som, efter att ha hjälpt efterlysta nazistiska förbrytare fly från Europa, nu skapade sig nya liv som ledare inom tysk industri. Men i det här fallet handlade det om mer än rena spekulationer, för under arbetet med romanen hade Forsyth samarbetat med ingen mindre än den framstående nazistjägaren Simon Wiesenthal. Wiesenthal hjälpte Forsyth att skapa en handling som var baserad på verkliga händelser, även om historiker diskuterar huruvida Odessa verkligen var en enda organisation.
Det finns inte så mycket historisk dokumentation och informationen i olika källor och dokument går isär, så den slutgiltiga historien är ännu inte skriven. Odessa var en förkortning för Organisation der Ehemaligen SSAngehörigen (Organisation för tidigare SSmedlemmar). Organisationen uppstod redan medan kriget fortfarande pågick och höll hemliga sammankomster där högt uppsatta nazister både från krigsmakten och från industrin träffades för att utvärdera den katastrofala situation som Tredje riket befann sig i.
Bordet i Strasbourg
Den 10 augusti 1944 samlades 77 män i den vackra byggnaden Maison Rouge på Place Kléber, i hjärtat av Strasbourg. Invasionen i Normandie hade lett till att tyskarna i stort sett drivits ut ur Frankrike, men
Strasbourg var en av de sista delarna av landet där tyskarna fortfarande höll stånd. Kriget tycktes oåterkalleligt förlorat. Röda armén ryckte fram på östfronten, de allierade trängde fram genom Italien och bombflygplan var i färd med att lägga Tyskland i ruiner. I mötet deltog representanter för Martin Bormann (Hitlers sekreterare) och för rustningsministern Albert Speer samt ett flertal industriledare som på 30talet hade hjälpt Hitler till makten och stöttat upprustningen. På så vis skapades en pakt mellan den politiska och den ekonomiska makten i ett Nazityskland på randen till sammanbrott. Målet var att hitta en nödlösning om de skulle förlora kriget – både för att säkra framtiden för ledande nazister och för att säkra kapital åt den tyska storindustrin.
Till mötet kom delegater från en mängd tyska företag, som Krupp, Messerschmitt, Thyssen, Bussing, Rheinmetal, Volkswagen, Röchling, IG Farben, AEG, Siemens och Kirdorf. I den fragmentariska dokumentation som Wiesenthal samlade in står följande att läsa i huvuddelen av Strasbourgpakten: ”Partiets ledning tror att många medlemmar kommer att dömas. Därför måste dessa flyttas till ställningen som expert i olika nyckelföretag. Partiet är villigt att överföra stora belopp till industriledare som bidrar till organisationen efter kriget. I gengäld måste alla
ekonomiska reserver flyttas utomlands så att de senare kan användas till att skapa ett nytt, starkt rike.”
Kapitalflytten från Nazityskland till Sydamerika hade redan börjat. Propagandaminister Josef Goebbels (som begick självmord tillsammans med sin familj i det omringade Berlin 1945) hade fört över 1 850 000 dollar till ett konto i en bank i Buenos Aires under namnet Hans Deutch. En amerikansk undersökning i december1945 visade att penningöverföringar från ledare i Tredje riket till utlandet uppgick till 14 883 162 dollar, 465 000 pund och aktier till ett värde av 600 000 pund. Regeringen i Washington undersökte också överföringarna från näringslivsjättar i Tyskland till neutrala länder under det sista krigsåret, och 1946 tog det amerikanska finansdepartementet fram en rapport där man konstaterade att ”tyska industriledare och nazistledare överförde delar av sitt kapital till utlandet. Bulvaner registrerade företag och öppnade hemliga bankkonton, och på så vis kunde man skapa 750 bolag runt om i världen: 112 i Spanien, 58 i Portugal, 35 i Turkiet, 98 i Argentina, 223 fördelat på Chile, Paraguay, Uruguay, Venezuela, Bolivia och Ecuador samt 214 i Schweiz. Men det är extremt svårt att följa överföringar från en bank till en annan i ett annat land.”
Lastbilar och kloster
De stora tyska investeringarna i Argentina, som under kriget uppgick till omkring 250 miljoner dollar, gjorde landet till ett naturligt mål för många flyende nazister. Det andliga släktskapet med den högerorienterade diktaturen, styrd av Juan Domingo Perón och hans hustru Evita, kan också ha lockat. Men många begav sig även till islamiska länder, till exempel Egypten, som delade nazisternas fientliga inställning till judendomen.
Odessas ursprung är fortfarande
i hög grad höljt i dunkel, men det finns goda grunder att tro att organisationen tog sig sitt namn någon gång på 1950talet. Den ska först ha hetat Sextaggig stjärna och ska ha varit aktiv från sommaren 1945. En av de tidiga drivkrafterna var SSkaptenen Franz Roestel. Roestel skaffade sig ett nytt alias och blev plötsligt den syriska handelsmannen Haddad Said. Under det täcknamnet levde han i Österrike, som ägare till ett företag som bedrev handel mellan Europa och Mellanöstern med baser i Egypten och Syrien.
De första månaderna efter kriget startade Roestel flera nätverk av ”hjälpkommittéer” som skulle bistå gripna officerare och tjänstemän från Tredje riket. Därefter utvecklade han ett illegalt transportsystem som utnyttjade fordon som tillhörde den amerikanska ockupationsarmén i Tyskland med hjälp av infiltratörer som tog de amerikanska chaufförernas plats. Roestel gömde nazister i lastbilar som körde särskilda sträckor från München till Bregenz och Lindau, nära gränsen till Schweiz. Där skaffade organisationen falska identitetshandlingar åt
"VEM SOM HELST KAN TORTERA, MEN ATT KNÄCKA EN MÄNNISKA UTAN ATT ÅSAMKA FYSISKA SKADOR, DET ÄR EN KONST."
PAUL SCHÄFER, GRUNDARE AV COLONIA DIGNIDAD
flyktingarna, som sedan kunde fortsätta till Zürich och Genève. Därefter var det dags för den sista etappen på resan, med flyg till Sydamerika eller Mellanöstern. Längs vägarna som knöt Tyskland till de schweiziska flygplatserna hade organisationen en rad små hemliga stationer. De kallades Anlaufstellen, eller mottagningscenter, och låg längs flyktvägarna med ungefär 50 kilometers avstånd. Där kunde de flyende få hjälp längs vägen.
Stationerna bestod av små grupper med högst fem medlemmar. För att säkra att det fanns vattentäta skott och att ingenting skulle avslöjas kände medlemmarna på de olika stationerna bara till medlemmarna i de närmaste stationerna. Samtidigt utvecklades en alternativ rutt i samarbete med katolska kyrkan och i synnerhet den österrikiska biskopen Alois Hudal. Hudal hade en prestigefull ställning i Vatikanen som dekan vid det tyska kollegiet i Santa Maria dell’Anima vid Piazza Navona i Rom. Han hjälpte till med att skapa den så kallade klosterlinjen eller Rattenlinien (”råttlinjen”), som med hjälp av kloster och andra religiösa byggnader i Österrike, Italien och Spanien antagligen hjälpte 5 000 nazister att ta sig till hamnstäderna Genua, Cadiz och Vigo, förklädda som munkar. Med sådana strategier kunde Odessa och organisationens kontakter i kyrkan hjälpa framträdande nazister som Adolf Eichmann och Klaus Barbie att fly, liksom den
kroatiska Ustašaledaren Ante Pavelić. Flera andra kyrkans män arbetade också med Hudal, bland dem den jugoslaviska ärkebiskopen Krunislav Draganović. USA:s militärattaché i Rom, Vincent La Vista, rapporterade i maj 1947 om Hudals och Draganovićs aktiviteter till USA:s utrikesminister, general George Marshall. Att kyrkans män hjälpte nazister på flykt rättfärdigades, mot bakgrund av det begynnande kalla kriget, med rädslan för kommunisterna. I La Vistas rapport underströks också Vatikanens önskan om att infiltrera länder både i Europa och i Latinamerika med personer med alla slags politiska åskådningar, så länge de var antikommunister och stöttade den katolska kyrkan.
Ett finmaskigt hemligt nätverk
Den före detta SSkaptenen Walter Rauff lyckades rymma från ett amerikanskt läger för krigsfångar i Italien och började redan sommaren 1945 arbeta på ett hemligt kontor med koppling till Odessa i hamnstaden Genua. Efter att ha organiserat båtflykt för större krigsförbrytare, exempelvis Josef Mengele, ledde Rauff kontoret fram till 1949, då han själv lämnade Europa. Tillsammans med hustru och barn reste han först till Quito i Ecuador, sedan till Buenos Aires och därefter till Punto Arenas i Chile, där han etablerade sig inom fiskeindustrin. Västtyska myndigheter försökte få honom utlämnad för krigsförbrytelser 1962, men utan framgång. Från 1973 fram till sin död 1984 skyddades han av Pinochets diktatur och ska ha arbetat åt Chiles underrättelsetjänst, Dina.
Under tiden hade SSofficeren
Roestel trappat upp aktiviteten. Med hjälp från Francisco Francos regim skapade han en rad hemliga tillflyktsorter för nazister på flykt, i synnerhet längs Costa Bravakusten. Senare flyttade han till Uruguay, där han inrättade ett Odessakontor i Montevideo och drev en bondgård i Nueva Helvecia.
Det är oklart i vilken utsträckning Odessa var inblandat i bildandet av kolonier för tyskar och tyskättlingar i Sydamerika, exempelvis Dignidad (i dag Villa Baviera) i Chile. Den mest omtalade av dessa är utan tvekan San Carlos de Bariloche, nära gränsen till Argentina, där krigsförbrytaren Erich Priebke hittades 1994. Här fick många forna nazister chansen att sudda ut sina spår och kunde blanda sig med den i huvudsak tyskättade befolkningen som hade kommit dit under utvandringsvågen i slutet av 1800talet.
Enligt trovärdiga källor ska mer än 10 000 nazister ha undkommit rättvisan med hjälp av Odessa – oavsett om organisationen betraktas som en enda sammanhängande gruppering eller ett konglomerat av flera parallella strukturer. Det hela är fortfarande höljt i dimma, och det saknas många bitar i pusslet för att bilden ska bli komplett.