Nürnbergprocessen
Nürnbergprocessen organiserades av de fyra segrarmakterna för att straffa de nazistiska krigsförbrytarna. Tidernas största rättsprocess pågick från hösten 1945 till hösten 1946. Det var dags att ställa gärningsmännen till svars.
"MÅLET MED NÜRNBERGPROSESSEN VAR INTEBARA ATT DÖMA LEDARNA FÖR NAZITYSKLAND. FÖR MIG VAR DET VIKTIGASTE ATT BEVARA MINNET AV HITLERREGIMENS DÅD FÖR EFTERTIDEN."
ROBERT STOREY, ÅKLAGARSIDAN
Nürnberg, staden i Bayern som under många år hade stått värd för nazistpartiets monumentala massmöten, blev efter andra världskriget skådeplats för den största rättsprocessen genom tiderna. Hitler, Goebbels och Himmler, det vill säga führern själv och två av hans närmaste män, var redan döda efter att ha tagit livet av sig – de båda första i bunkern i Berlin och den sistnämnde efter att ha tagits till fånga av britterna. Men de andra viktiga nazisterna som de allierade lyckats gripa ställdes inför rätta i Nürnbergprocessen.
Rättsprocessens premisser
Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst i marskalk Zjukovs högkvarter. Tyskland låg i ruiner. Hitlers krig hade kostat 60 miljoner människor livet, varav två tredjedelar var civila. Över 30 miljoner personer var skadade. Hela byar, städer och regioner, både i Tyskland och i andra länder som varit inblandade i kriget, hade jämnats med marken. Skulden låg på Hitlers Nazityskland, som på ett eller annat sätt måste dömas och straffas.
Beslutet att dra de viktigaste representanterna för axelmakterna (därmed även japaner och italienare) inför rätta togs redan under kriget, närmare bestämt i slutet av 1943. Konflikten i Afrika var över, Röda armén vann stadigt terräng i öst, Italien hade kapitulerat och invasionen av Normandie, som skulle befria Frankrike, var redan planerad. Mellan den 18 oktober och den 11 november 1943 ägde den tredje Moskvakonferensen rum. Där möttes utrikesministrarna från USA, Storbritannien och Sovjetunionen: Cordell Hull, Anthony Eden och Vjatjeslav Molotov. I handlingarna från mötet fanns ett kapitel med
titeln: ”Förklaring avseende illdåden”. Där kunde man läsa: ”Storbritannien, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen har från en mängd källor mottagit vittnesbörd om vedervärdiga illdåd, massakrer och massavrättningar som ska ha utförts av de nazistiska styrkorna i många av de länder som de har ockuperat och från vilka de nu obevekligen fördrivs. Den nazistiska regimens brutalitet är redan känd, och alla de territorier och folk de lagt under sig har tvingats utstå deras terrorvälde. Det nya är att man i många av de områden som nu håller på att befrias av de
allierades styrkor ser att nazisterna i sin desperation har ökat våldet och intensifierat sina grymheter. [...] När vapenvila träder i kraft i Tyskland måste tyska ämbetsmän, medlemmar av Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet och andra som har varit ansvariga för eller deltagit i nämnda illdåd, massakrer och avrättningar ställas inför rätta. De ska skickas till de länder där deras avskyvärda handlingar begåtts och dömas i enlighet med där gällande lagstiftning av de nya, fria regeringar som där har tillträtt.” Därmed var grunden lagd för rättegången efter krigsslutet.
Senare skulle även Frankrike säkra sig en plats bland de dömande segrarmakterna. I augusti 1945 inrättades en domstol med åtta domare – två från var och en av segrarmakterna. Planer fanns även på en separat rättegång mot Benito Mussolini, men som Churchill skrev i sina memoarer: ”Mordet på Mussolini besparade oss en italiensk Nürnbergprocess.”
24 inför rätta
Sovjetunionen insisterade på att rättegången skulle hållas i Berlin, men den förlades till Nürnberg av tre skäl. Det första var symboliskt. Mellan 1933 och 1938 stod Nürnberg värd för Reichsparteitag (Rikspartidagen), stora propaganda och massmöten som med åren antog kolossala proportioner och som mest drog närmare en halv miljon människor. Det andra skälet var rent praktiskt: I Nürnberg fanns en lämplig domstolsbyggnad som var stor nog för rättsprocessen och hade ett fängelse vägg i vägg. Det tredje skälet var politiskt. Staden låg i den amerikanska zonen av Tyskland medan Berlin låg i den sovjetiska. Västmakterna enades sinsemellan om att valet skulle falla på Nürnberg för att på så vis minska Sovjetunionens
makt. I utbyte fick Sovjet löfte om att den permanenta internationella militärdomstolen skulle ligga i Berlin.
Vid sidan av huvudrättegången mot de viktigaste nazistledarna hölls också 12 mindre rättegångar. Över 200 tyskar åtalades och dömdes för krigsförbrytelser i Nürnberg. Ytterligare 1 600 dömdes i traditionella militärdomstolar. Även om rättssalarna redan var i utmärkt skick gjordes en del förbättringar. Man byggde bland annat ett separat område för allmänheten och moderna faciliteter för simultantolkning. Dessutom inrättades ett särskilt rum för pressen. Rättegångarna bevakades av journalister från 23 länder, som tillsammans representerade 325 olika radio och tvbolag samt tidningar. De första förhandlingarna började den 20 november 1945 och processen pågick i nästan ett år. 24 gärningsmän satt på de åtalades bänk, varav alla utom tre var på plats personligen: Martin Bormann hade försvunnit spårlöst, Robert Ley hade tagit livet av sig i sin cell den 25 oktober 1945 och Gustav Krupp var frånvarande på grund av hälsoskäl. De åtalade nazistledarna var i alfabetisk ordning Bormann, Dönitz, Frank, Frick, Fritzsche, Funk, Göring, Hess, Jodl, Kaltenbrunner, Keitel, Krupp, Ley, von Neurath, von Papen, Raeder, von Ribbentrop, Rosenberg, Sauckel, Schacht, von Schirach, SeyssInquart, Speer och Streicher.
Fyra åtalspunkter
Under tre förberedande förhandlingar (den 14, 15 och 17 november)
diskuterades åtalen mot Rudolf Hess, Gustav Krupp och Martin Bormann. Hess, som från 1933 hade varit Hitlers personliga sekreterare och ställföreträdare, verkade ha drabbats av fullständig minnesförlust, men rätten menade att han simulerade för att slippa straff. Krupp hade blivit dement och bedömdes inte vara i stånd att närvara vid rättegången. Bormann, som blivit Hitlers sekreterare efter Hess, skulle dömas i sin frånvaro.
Den första dagen ägnades åt uppläsning av åtalspunkterna. Domstolens ordförande var den brittiska domaren Geoffrey Lawrence, och övriga domare var amerikanen Francis Beverley Biddle, fransmannen Henri Donnedieu de Vabres och ryssen Iona Timofejevitj Nikitjenko. Åklagarsidan företräddes av Robert Houghwout Jackson för USA, François de Menthon för Frankrike, Hartley Shawcross för Storbritannien och general Roman A. Rudenko för Sovjetunionen. I sin slutplädering redogjorde domare Jackson för naziregimens historia och Hitlers person, sådan som den trädde fram i Mein Kampf. Det var här i Nürnberg som judeförföljelsen och judeutrotningens omfattning och barbariska former för första gången blev kända för världen.
Åtalet gällde fyra punkter:
1. Konspiration i brottsligt syfte.
2. Brott mot freden genom att ha startat anfallskrig och därmed provocerat fram andra världskriget samt brutit mot 34 internationella fördrag.
3. Krigsförbrytelser.
4. Brott mot mänskligheten genom att ha begått vedervärdiga handlingar mot politiska motståndare, minoriteter och hela folkgrupper.
Åklagarsidan hade tillgång till alla dokument som vittnade om nazisternas brott, också under förintelsen. För att utforma åtalet arbetade 19 förundersökningsgrupper med att nagelfara dokument och register, intervjua vittnen och besöka platser där de värsta illdåden hade begåtts. Många fruktade att ”utan dokumentation kan det hända att framtida generationer inte tror på den fasansfulla sanningen”.
Brottsliga organisationer
Åtalspunkterna gällde inte bara de 21 krigsförbrytare som var på plats, även sex organisationer som bedömdes som brottsliga – Nazistpartiets ledning, Schutzstaffel (SS), partiets underrättelsetjänst Sicherheitsdienst (SD), Gestapo, Sturmabteilung (SA) och krigsmaktens överkommando – ställdes till svars. Bevisningen som lades fram under processen lade grunden för den kunskap vi i dag har om förintelsen, däribland de skakande detaljerna kring det industriella system som användes i Auschwitz och övriga utrotningsläger.
För att undvika partiska vittnen beslöt åklagarsidan att i stor utsträckning använda sig av dokument som sammanställts av nazisterna själva. När kriget gick mot sitt slut förstördes många handlingar avsiktligt. Andra gick
"JAG DÖR OSKYLDIG. DOMEN MOT MIG ÄR ORIKTIG. GUD BEVARE TYSKLAND."
FRITZ SAUCKEL, INNAN AVRÄTTNINGEN
förlorade under bombanfallen eller i de hårdaste striderna. Trots det lyckades de allierade samla in miljontals dokument medan de drog in i Tyskland. Tack vare officerare och vanliga soldater, men också särskilda förband som hade just detta i uppgift, kunde åklagarsidan i Nürnberg lägga fram dokument och register som sammanlagt uppgick till runt 3 000 ton papper. Både protokollen från Wannseekonferensen i januari 1942 och rapporter från Einsatzgrupperna (de paramilitära dödsskvadronerna knutna till SS, som dödade över en miljon människor under fälttågen i öst) fanns med bland dokumenten som presenterades under domstolsförhandlingarna i Nürnberg. Dokumenten ansågs vara avgörande för att förstå ”den slutliga lösningen”. Även filmer och fotografier ingick i bevisningen.
Den 29 november 1945 visades en längre dokumentär med titeln ”De nazistiska koncentrationslägren”. När lamporna tändes igen efter visningen i rättssalen var det tyst en lång stund. Åklagarna visade också ett fotoalbum som sammanställts på befallning av SSgeneral Jürgen Stroop för att dokumentera förstörelsen av gettot i Warszawa våren 1943 och som senare skickats till Himmler. Enligt Stroop grep hans män 50 000 judar, dödade minst 7 000 och skickade lika många till utrotningslägret Treblinka.
Med och utan ånger
För åklagarsidan var samarbetet med informanter viktigt. En av dessa var Erwin Lahousen von Vivremont, en österrikisk general och medlem av Abwehr, den tyska krigsmaktens underrättelsetjänst. Han hade varit inblandad i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 och sedan suttit internerad i koncentrationslägret
Flossenbürg. Generalen spelade en viktig roll i flera av åtalen, i synnerhet det mot Hermann Göring.
Vissa av de åtalade ansåg att de var oskyldiga eftersom de bara hade följt order som det inte gick att motsätta sig. Endast ett fåtal visade prov på verklig ånger. Det mest aggressiva försvaret framfördes av Göring, som förnekade domstolens behörighet att alls döma i frågan. Han menade att eftersom processen leddes av segrarmakterna kunde rättegången bara bli ett uttryck för hämnd, inte för rättvisa. Det är ett argument som fortfarande används av tyska nynazister. Efter nästan ett år med domstolsförhandlingar förkunnades tolv dödsdomar, tre livstidsdomar, fyra domar på tio, femton respektive tjugo års fängelse och tre frikännanden. De som frikändes var Fritzsche (radioman som åtalades för propaganda), von Papen (som 1947 dömdes till åtta års fängelse av en tysk domstol, men släpptes 1949) och finansminister Schacht
(som erkände brott mot Versaillesfördraget). I de övriga tolv rättegångarna mot läkare, jurister, medlemmar av Gestapo och SS, industrimän, ministrar och tjänstemän åtalades totalt 185 personer. Utgången blev 24 dödsstraff, 20 livstidsdomar och 98 fängelsestraff från 18 månader till 25 år. 35 personer frikändes. Alla de dödsdömda hängdes den 16 oktober 1946 (med undantag för Göring, som tog livet av sig dagen innan genom att svälja cyanid), i följande ordning: von Ribbentrop, Keitel (som begärde att bli skjuten istället men fick avslag), Kaltenbrunner, Rosenberg, Frank
(som hade försökt begå självmord före rättegången), Frick, Streicher (som under processen testades och befanns ha en IQ under genomsnittet), Sauckel, Jodl, SeyssInquart. Bödeln som verkställde avrättningarna var den amerikanska sergeanten John C. Woods. Nazistledarnas kroppar kremerades i ugnarna på koncentrationslägret Dachau, och askan spreds i bäcken Wenzbach.
"JAG HOPPAS ATT MIN AVRÄTTNING BLIR SISTA AKTEN I ANDRA VÄRLDSKRIGETS TRAGEDI, OCH ATT VÄRLDEN AV DETTA KRIG LÄR SIG ATT DET MÅSTE RÅDA FRED OCH FÖRSTÅELSE MELLAN ALLA FOLK. JAG TROR PÅ TYSKLAND."
SEYSS-INQUART, SISTA ORD FÖRE AVRÄTTNINGEN
Den 1 oktober 1946 förklarade domarna i Nürnberg att SS var en kriminell organisation och skrev att den ”nyttjades i brottsliga syften, som förföljelse och utrotning av judar, brutalitet och avrättningar i koncentrationslägren, illdåd i ockuperade områden, administration av slavarbete och misshandel och mord på krigsfångar”.
Invändningar och konsekvenser
Vid flera tillfällen ifrågasattes både själva processen och domstolens sammansättning. Juristen Hans Kelsen menade att det var rätt att ställa nazisterna inför rätta, men undrade ändå om det inte hade varit bättre att göra det i en nationell domstol. Görings försvarsadvokat, Otto Stahmer, hänvisade till den romerska rättsprincipen ”Nullum crimen, nulla poena sine praevia lege poenali” (”Inget brott eller straff om lagen inte fanns vid tidpunkten”), alltså att en lag inte får ha retroaktiv verkan. Invändningen ogillades eftersom domarna ansåg att krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och brott mot freden är brott mot internationella lagar som redan gällde när brotten begicks. Något som undergrävde processens juridiska giltighet var att den sovjetiska huvuddomaren, Iona Nikitjenko, några år tidigare hade deltagit i Stalins stora utrensningar.
Nürnbergprocessen skakade likväl det tyska folket på djupet. Många blev för första gången varse de avskyvärda illdåd som hade begåtts i Tysklands namn.
Andra fick bekräftat det de redan anat eller vetat. Det var en chock som skapade en våldsam skam och satte djupa spår som märks än i dag. ■