Hitler ockulta och det
Runorna, ritualerna och stjärntecknen bakom Tredje rikets uppgång och fall.
Nazisterna var desperata”, mässar John Hurts professor Bruttenholm i Guillermo del Toros mörka fantasyfilm och serietidningsadaption Hellboy från 2004. ”Genom att kombinera vetenskap och svartkonst ville de tippa balansen i kriget.”
Bilden av ett Nazityskland som använder sig av svartkonst och gamla gudar är allestädes närvarande – från bioduken till bokhyllorna. Även om det bäst visas genom retrokänslan i Indiana Jones-filmerna där den äventyrlige arkeologen skyndar sig att rädda reliker från det jagande stöveltrampet, är det ett mycket mer långlivat ämne än vad du kanske tror.
Teorin framfördes i en handfull texter under andra världskrigets tidiga skede. Samtal med
Hitler (1939) av Hermann Rauschning, Occult Causes of the Present War (1940) av Lewis
Spence och Hitler et les Forces Occultes (Hitler och de ockulta krafterna, 1939) av Edouard Saby framställde alla Hitler som en man driven av demoniska krafter han knappt kunde hålla tillbaka.
Ingen av författarna hade någon exklusiv insyn i nazistpartiet. Rauschning använde sig av sin trovärdighet som före detta nazist i mellanskiktet för att brodera ut sin kontakt och sina samtal med Hitler. Spence var en skotsk folklivsforskare och författare som tillämpade sin egen ockulta kunskap på Hitlers medresenärers mystiska manifest. Saby stod ännu längre bort. Han sökte bevis på ockulta handrörelser i fotografier av Führern och likställde vegetarianism med satanism.
Så tunna fakta fick snart ge vika för fiktionen och Dennis Wheatley skrev den övernaturliga thrillern Fienden i mörkret 1941, som handlade om nazistiska häxdoktorer som hotade Atlantkonvojerna från Sydamerika. Wheatley var sin tids Stephen King och umgicks med engelska ockultister som Aleister Crowley och Montague Summers, och tillbringade kriget med att arbeta för London Controlling Section, en del av den enorma brittiska underrättelseapparaten som tog fram avancerade bedrägerikampanjer.
När kriget var slut höll Wheatleys romaner Ondskans makter (1964) och Helvetets port (1970) kvar konceptet i allmänhetens medvetande, vilket ledde till den första Indiana Jones-filmen, Jakten på den försvunna skatten (1981) och därefter följde en ändlös parad av zombiefilmer på nazisttema och godtrogna tv-program där Tredje rikets myriad av magiska mysterier utforskades.
Det är ingen större skillnad mellan varför de här berättelserna levde kvar då och varför de lever kvar idag. Åren 1939–1940 var det svårt att förstå Nazitysklands till synes ostoppbara avancemang när de körde över sina grannländer utan att förklara det med mörkermakter. I andra världskrigets efterspel trotsade den förfärliga omfattningen av Förintelsen, bombernas förödelser och ockupationens barbari allt förstånd. Återigen tröstade sig många med att det inte var utfört av människor som de själva, utan av monster vars mörka aptit fick dem att leta fram förbjuden kunskap.
Det finns ett korn av sanning i det här och intresset för det esoteriska var förvånansvärt stort i Nazityskland. Även om tanken på en Führer med genomborrande blick, driven av ockult besatthet är totalt nonsens var det ockulta väl förankrat i Nazityskland. En insikt i astrologi, övernaturlighet, runor och mytologi låg till grund för de 12 år då hakkorset fladdrade över Berlin.
Över hela Europa och Nordamerika blomstrade de övernaturliga tankegångarna vid seklets början.
Det var produkten av en andlig oro – människor kände sig vilsna i den här instabila nya världen och det här var som allra tydligast i Tyskland.
Hack i häl på deras till synes obegripliga förlust i första världskriget kom Weimarrepublikens ekonomiska felhantering och politiska instabilitet, vilket medförde gatustrider mellan extremvänstern och extremhögern, och hyperinflation – en onödig tjuvstart i kapplöpningen mot det som skulle bli depressionsåren.
Det som gav den här febrila atmosfären en unikt farlig aspekt var det framväxande förhållandet mellan nationalism, antisemitism och övernaturlig tro.
Tyskland var fortfarande ett nytt land med en rad dialekter och regionala identiteter, stora slaviska och judiska minoriteter och en rörlig religiös skiljelinje mellan det protestantiska nord och katolska syd. Landet hade enats under en flagga 1871. Österrike var en del av den tyska världen, men inte av själva landet. Kort sagt, frågan om vad det innebar att vara tysk hade inte riktigt lösts.
Soundtracket till den här hårdföra nationalismen var utan tvekan Richard Wagner. År 1869 framfördes den första delen av det som skulle bli hans episka Der Ring des Nibelungen (Nibelungens ring) i München. Den sågs som ett brott mot de italienskinspirerade operor han tidigare gjort och Nibelungen skapade en ny gemensam mytologi av förkristna fornnordiska och germanska folksagor. Även om de uppskattades av många fanns det mycket bland de dånande tonerna som den framväxande tyska extremhögern tog till sig: ett heroiskt maskulint ideal om att besegra bedrägliga fiender, andlig renhet mot girig materialism och vanlig rättfärdighet.
Ett annat andligt band för den här splittrade nationen var völkischrörelsen som växte fram under 1800-talet, med betoning på det tyska bondelivets och folktrons andliga renhet som korrumperats av urbanisering och kristendom. Völkischtänkarna hade ett exklusivt motto:
Blut und Boden (Blod och jord). Tysk jord och tyskt blod hängde samman och för att vara tysk måste du härstamma från den här förindustriella hedniska idyllen som de sammanfogat i sitt hopplock av historia.
År 1903 populariserade den gamle österrikiske ockultisten Guido von List (och hans lärjunge
Jörg Lanz von Liebenfels) en ny teori som gav den här känslan av längtan och bubblande hat en ny livskraftig form: ariosofi, eller armanism. List bidrog aktivt till völkischtidskrifterna på ämnet gamla runor (han skapade de 18 bokstäverna i armanenfutharken som senare användes av SS) och skapade sin egen kult för Odendyrkan. Han trodde att alla stora personligheter i historien och legenderna var arier vars guldålder avslutats av underlägsna rasers och kulturers intåg.
List och Liebenfels identifierade Atlantis – något som särskilt fascinerade 1800-talets ockultister – som den mytiska nordatlantiska ö-civilisationen Thule. De antog att de forntida arierna spritts därifrån efter en katastrofal översvämning, där de renaste blodslinjerna efter den här andliga ariska överrasen slog sig ned i Tyskland och Himalaya.
Nu var tysk detsamma som arier och de som inte hade tillräckligt ”ariskt blod” – judar och slaver till exempel – sågs som ett existentiellt hot mot der völk. Völkischfanatiker trodde att de här ”underlägsna raserna” genom sin blotta existens förgiftade den heliga unionen mellan deras ursprungliga kultur och land.
Den här kokande grytan av heroisk mytologi i Wagners spår, det påhittade hedniska ursprunget och völkischrörelsens starka rasism och en rad andra ockulta intressen som blomstrade i detta oresonlighetens växthus – allt ifrån numerologi och astrologi till slagrutor och homeopati – var motorn som drev en stor del av den tyska rätten. Viktigt är att de här tankarna gav kraft åt många som senare skulle finnas vid Hitlers sida efter hans maktövertagande 1933.
”För att vara tysk måste du härstamma från den här förindustriella hedniska idyllen som de sammanfogat i sitt hopplock av historia.”
Führerns ställföreträdande Rudolf Hess och den notoriske överståthållaren i det ockuperade Polen Hans Frank var båda medlemmar i Thulesällskapet, som växte fram ur den obskyra völkiska Germanenorden (Germanska orden) och Reichshammerbund (Rikshammarförbundet). Frustrerad över bristen på valframgångar gav Thulesällskapet högerjournalisten Karl
Harrer i uppdrag att lösgöra deras hatfulla tro från sina ockulta drag och föra ut budskapet till arbetarklassen. Resultatet var Deutsche Arbeiterpartei (tyska arbetarpartiet), som bildades 1919 av Harrer och Dietrich Eckart.
När DAP övergick till NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, eller det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) 1920 under den karismatiske nye ledaren, och Eckarts skyddsling Adolf Hitler bröt de med Thulesällskapet och kastade ut Harrer efter att ha övertagit medlemmarna, stödet och till och med den officiella tidningen Völkischer Beobachter (Folkets observatör) från sina tidigare sponsorer.
Matministern Richard Walther Darré, Auschwitz kommendant Rudolf Höss, ledaren för Hitlerjugend Baldur von Schirach och Reichsführer-SS Heinrich Himmler träffades alla i den extrema völkischrörelsen Artamanerna, som bildades 1923. Artamanerna förespråkade att städerna och kristendomen skulle överges till förmån för småjordbruk och solståndsfestivaler. De vände blickarna mot Östeuropa för att hitta ”tysk jord” som kunde återkrävas, och de gjorde våldsamt motstånd mot slavernas närvaro i Tysklands etniskt blandade östra gränstrakter. Precis som Thulesällskapet svaldes Artamanerna snart av NSDAP:s framväxt och 1927 hade uppskattningsvis 80 procent av deras medlemmar anslutit sig till Hitler.
På de stora hela var sådana som Thulesällskapet och Artamanerna i Weimarrepublikens stormiga politiska landskap inte mycket mer än rasistiska medlemsklubbar för medelklassdilettanter.
NSDAP var en massrörelse som talade till den tyska arbetarklassens rädslor. De utlovade jobb, stabilitet, ekonomiskt välstånd, seger över inhemska och utländska fiender och en ny värld på deras villkor. Det kan ha gömts i en retorik om det goda mot det onda, ödet och der völk – där det judiska folket beskrevs i termer av vampyrer och Hitler som en frälsare – men det här var underordnat den politiska verkligheten.
Hitler själv hade inte mycket kontakt med de ockulta utkanterna av den tyska extremhögern och esoteriska sekter började faktiskt stängas ned från 1933. De mer uttalade aktivisterna –”völkiska vandrande lärda” med Hitlers egna ord – tystades.
För führern var det övernaturliga rekvisita, ett sätt att fånga in och manipulera den där önskan om något bättre, starkare, mer självsäkert än det många vanliga tyskar kände vid den tiden. Han omfamnade Wagners bildvärld, såg sig själv som den heroiske protagonisten Siegfried, och identifierade sig med arketypen magikern eller profeten – men det här var kostymer han bar på den politiska scenen.
Den schweiziske psykiatrikern Carl Jung fångade den övernaturliga auran kring Hitlers presentation på ett bra sätt 1942: ”Han är högtalaren som förstorar den tyska själens ohörbara viskningar tills de kan höras av det tyska medvetna örat […] Hitlers makt är inte politisk, den är magisk.”
Heinrich Himmlers politiska uppfostran i det esoteriska Artamanerna genomsyrade hans många aktiviteter. När han fick kontroll över Schutstaffel (skyddskår) med ansvar för partielitens säkerhet 1929 började han förvandla SS från Weimarerans blodiga gatubråkstakar till en militär orden, inspirerad av de tyska ordensriddare som förde tyska svärd och eld till Baltikums mörka skogar och berg.
Medan Himmlers ockulta förkärlek till en början existerade bakom stängda dörrar var den i alla fall synlig på ett sätt. Tecknet för SS, från de ökända dubbelblixtarna till de olika enheternas och formeringarnas emblem, kom från Guido von Lists runalfabet.
Medan det tyska samhället i allmänhet blev allt mer fientligt inställt till de mer partilösa mystikerna välkomnade Himmler dem med öppna armar och satte dem i arbete. Ahnenerbe – eller mer korrekt Forschungs und Lehrgemeinshaft das Ahnenerbe (Förfädernas forsknings- och utbildningsgemenskap) – bildades under annat namn 1935 innan det gradvis upptogs i SS.
Ahnenerbe ägnade sig åt att utforska ariernas mytomspunna ursprung och åt att hitta eller återskapa deras kunskap. Det växte till en stor apparat med avdelningar som ägnade sig åt så smala forskningsområden som Hausmarken und Sippenzeichen (Husmärken och familjemärken), wurtenforschung (jordvallsforskning), Indogermanische Rechtsgeschichte (indogermansk rättshistoria) och Volkserzählung, Märchen und
Sagenkunde (Folksagor, berättelser och sägner). Föga förvånande var dess ledare Wolfram Sievers en veteran från Artamanerna.
Men kanske dess mest sensationella företag var expeditionen till Tibet 1938–1939. Det var en resa för kunskapsinhämtning till det gemensamma falska arvet efter den andra ”rena” ariska kulturen som överlevt den katastrofala sänkningen av Atlantis/Thule. Dess ledare, Nazitysklands hårdföre Ernst Schäfer, konsulterade Himmlers mystiske mentor Karl Maria Wiligut innan avfärden. Han for, övertygad om att Wiligut hade läst hans tankar med hjälp av tekniker som bara de tibetanska lamorna kände till.
Expeditionen var ett mästerverk i bekräftade fördomar. Schäfers team – som höll en vinter
solståndsrit när de anlände – återvände lastade med artefakter och heliga böcker, övertygade om nationalsocialismens och den tibetanska buddhismens gemensamma ariska ursprung.
Himmler var så nöjd med omfattningen av organisationens resultat att han presenterade en rad läderinbundna volymer om de stora Ahnenerbeupptäckterna för Hitler på hans 50-årsdag.
Trots Ahnenerbes enorma tillväxt ledde Himmlers omättliga aptit på ockult kunskap också till den iögonfallande Hexen-Sonderauftrag (specialuppdraget häxor), eller H-Sonderkommando (H-specialenheten), som i slutändan ägnade sig åt att katalogisera folktro och artefakter kring häxrättegångarna och häxjakterna.
De lyckades fylla ett detaljerat kartotekskort – Hexenkartothek – med redogörelser av livskraftiga tyska hedningar som besegrade den vacklande kyrkan. Trots vissa överlappande intressen undvek de att hamna i Ahnenerbe genom att ”upptäcka” att Himmler var släkt i direkt nedstigande led med Margareth Himbler, en kvinna som brändes levande på bål som häxa 1629.
Det är viktigt att komma ihåg att den här till synes löjliga besattheten av att registrera ett påhittat förflutet med magiska ritualer och sagobokshjältar var en del av en särdeles giftig och medveten ideologi. Himmlers folkmordskampanj efter Operation Barbarossa – att rensa öst på judar, romer och sinti, kommunister och en stor del av den slaviska befolkningen som förberedelse inför tyska kolonister – var en mörk dröm från hans dagar inom Artamanerna. Som väktare av arisk överlägsenhet, vars arbete drev den ideologiska motorn som ledde till Förintelsen, hamnade Ahnenerbe i frontlinjen.
Arkeologen Hans Schleif fick ansvaret för Ahnenerbes aktiviteter i det ockuperade Polen, där han rövade polska skatter från arkeologimuséet i Warszawa och plundrade judiska hem i landet. Antropologen från Tibetexpeditionen, Bruno Beger, skaffade sig skelett för raskategorisering genom att välja uppskattningsvis 100 fångar från koncentrationslägren som mördades och studerades. Slutligen, folklivsforskaren Alfred Karasek tog kontroll över återbosättningen av tyskar i Ukraina och blev i slutändan en aktiv deltagare i massmord och befolkningsutrensningar.
”Som väktare av arisk överlägsenhet, vars arbete drev den ideologiska motorn som ledde till Förintelsen, hamnade Ahnenerbe i frontlinjen.”