Renässansmagi
En önskan om kunskap och vetskap om hur den kunde användas ledde tänkarna in i en mystisk värld där gränserna mellan naturen, det övernaturliga och religionen var allt annat än tydliga.
Gränsen mellan natur, det övernaturliga och religion var långt ifrån tydlig.
På 1400- och 1500-talet fanns det tre stora religioner i Europa och Mellanöstern: kristendom, islam och judendom. Varje religion hade sin intellektuella elit och sin egen övertygelse om kosmos och människans plats i det. Det fanns också en mångfacetterad hedendom, där världen sågs som befolkad av en rad andevarelser, goda och onda, som hela tiden ingrep i människornas liv. Alla tänkande deltagare i de här regnbågsfärgade spekulationerna hade en sak gemensamt: de var överens om att livet hade en mening. De lärda inom de här stora religionerna skulle kanske ha fortsatt att verka inom sina egna traditioner om det inte hade varit för en rad händelser under de hundra åren från 1440 till 1540 som innebar den mest omfattande intellektuella revolutionen i historien – en revolution som senare skulle kallas renässansen.
Det fanns tre stora faktorer som satte igång förvandlingen. Den första (cirka 1440) var uppfinnandet av en tryckpress med rörliga typer. Innan dess hade böcker varit dyra, handskrivna produkter som endast kunde läsas på bibliotek eller hemma hos rika samlare. Nu när tryckning var en snabbt växande bransch kunde forskare och studenter köpa egna kopior av massproducerade verk och mycket lättare utväxla idéer med varandra.
Den andra händelsen medförde också att antalet tillgängliga böcker ökade markant. År 1453 belägrades den stora staden Konstantinopel, den östkristna huvudstaden, av muslimska turkar. Bland invånarna som flydde från invasionen fanns ledande intellektuella som tog med sig flera av sina dyrbara antika texter. Gränserna i den akademiska debatten utvidgades nu till att omfatta både de nyligen tillgängliga religiösa/filosofiska tankarna och en omtolkning av traditionella uppfattningar.
Den tredje händelsen var en ännu radikalare tolkning av den kristna sanningen. Runt år 1520 började tänkare och predikanter i olika delar av Europa att utmana olika delar i den ortodoxa kyrkoläran, vilket kom att kallas reformationen. Kombinationen av de här influenserna – för att inte glömma den hedniska övertron som fanns i alla samhällslager – gav upphov till en stor mängd idéer och tankar som ledde till en livlig debatt, förföljelse och så småningom till krig.
Den första ”fabriken” för de här nya tankarna var norra Italien. Forskare som arbetade på universitet (som de i Florens och Bologna) eller i rika mecenaters hem (hos framstående köpmän, stadsstaternas härskare eller äldre präster) ägnade sig i hög grad åt studier av klassiska antika verk – de stora filosoferna, poeterna och
Marsilio Ficino anklagades 1489 för magi inför påve Innocentius VIII.
historikerna från Grekland och Rom som låg till grund för deras egen kultur. När flyktingarna från Konstantinopel kom kunde de, förutom sina egna religiösa, poetiska och historiska skrifter, köpa skrifter av klassiska författare som länge varit försvunna i väst men som hade bevarats i öst, vissa av dem översatta till arabiska. Lärda judar blev också tvungna att fly sina hem under de här åren, vissa på grund av muslimernas erövringar i öster och vissa från Spanien, där en utrensning av kung Ferdinand och drottning Isabella ledde till fördrivning eller påtvingad konvertering av judar 1492. Som ett resultat av det drogs studenter av den hebreiska visdomslitteraturen, och särskilt de som studerade den esoteriska grenen kabbala, till de italienska intellektuella centren för att debattera med sina kristna och muslimska motståndare.
För framstående renässanstänkare stod det nu klart att de tre stora religionerna alla härstammade från en större källa till sanning och vishet. Den här prisca theologia eftersöktes av renässansforskarna. Den var – trodde de – porten till det antikens greker kallade gnosis (kunskap) – och också det de benämnde som exousia (auktoritet/makt). De två hör samman, för den person som förstod naturen och hur de tidsbestämda och andliga områdena fungerade kunde använda den kunskapen på flera sätt. Sådana män var magikerna.
Alla i det medeltida samhället trodde på magi, förmågan att påverka krafterna som låg latenta i naturen. Bland de som var invigda i det ockulta (övernaturlig eller mystisk kunskap) fanns den lokala kloka kvinnan, den örtkunnige, apotekaren, alkemisten, astrologen och nekromanten. Kyrkans företrädare varnade ständigt för ond magi, men ingen tvivlade på att krafterna i naturen och det övernaturliga verkligen kunde besvärjas. Många inom prästerskapet ställde till exempel horoskop. Det fanns ingen tydlig distinktion mellan den teologiska och filosofiska tolkningen av universum. Om Gud hade skänkt vissa örter medicinska egenskaper för att underlätta människors lidande, kunde han då inte också ha arrangerat himlakropparnas rörelser för att hjälpa mänskligheten? Gränsen mellan allmän folktro och filosofiska spekulationer kan tyckas absolut, men i själva verket handlar skillnaden om olika grader av intellektuell förfining.
Låt oss här och nu begränsa debatten till de stora renässanstänkarna som strävade efter en tydlig förståelse av universums beskaffenhet. Den här diskussionen leddes av en grupp i Florens och grundades av Marsilio Ficino. Gruppen var känd som den platonska akademin, eftersom den hämtade inspiration från följarna till den atenske filosofen Platon som levde på 300–400-talet f. Kr. Akademikerna var dock nyplatonister eftersom de tillhörde en lång tradition av filosofer som ville koppla den grekiske mästarens läror till senare intellektuella/andliga utvecklingar, särskilt kristendomens uppståndelse. För Ficino och hans vänner sträckte sig en obruten kedja av gnosis, via Platon, ända tillbaka till prisca theologia.
Nyplatonismen förkastade en tydlig distinktion mellan materia och ande. Allt i universum genomsyrades av andliga varelser, som alla samverkade för att styra det jordiska livet, sfärernas rörelser och skaparens och hans änglalika skarors aktiviteter i himlen.
Den gren inom filosofin som nyplatonismen tillhör kallas metafysiken, studien om vad som finns ovan och bortom det fysiska universum
som vi upplever med våra fem sinnen. Den som förstod hur kosmos fungerade var också i stånd att påverka det – med andra ord, att utöva magi. Metafysiker identifierade tre kategorier av magi. Naturmagi bestod av de krafter som finns på jorden. Hit hörde herbalism, att använda växternas egenskaper för att skapa medicin, men också patentmedicin för att påverka personligheter.
Det utsträcktes även till att ”avläsa” människokroppen och använda eld, luft och vatten för att ändra de naturliga ämnenas beståndsdelar. Den kemiska vetenskapen skulle växa fram från den senare, men här ingick också tanken på att ”förvandla” grundämnen, som att göra bly till guld. Den andra kategorin var himmelsmagi, som handlade om studier av himlakropparnas rörelser och hur de påverkade människors beteende och öden. Den tredje grenen var ceremoniell magi, som frammanandet av andevarelser som skulle utföra det man bad dem om. En nekromantiker umgicks kanske med de döda för att upptäcka en gömd skatt eller kastade trollformler för att skada sina fiender.
Det är lätt att se hur allt det här kan ha tilltalat människor som kände sig fångade i ett universum de inte förstod, och även fångade av sina egna inre drifter – ambition, girighet, lust eller helt enkelt en önskan om att vara lycklig och frisk.
Predikanter och moralister var inte sena att påpeka farorna med sådant som stod bortom det Gud tillät. Tidigt under renässansen började en populär legend cirkulera om en viss Georg Faust, vars intellektuella stolthet och omättliga nyfikenhet drev honom i armarna på djävulen. I slutet av 1500-talet skrev Christopher Marlowe om historien till en teaterpjäs, Doktor Faustus. Han presenterade sin huvudkaraktär som någon som besatt all mänsklig kunskap och fann det bristfälligt, tills han upptäckte magin: ”Dessa magikers metafysik, Och nekromantiska böcker är himmelska;
Rader, cirklar, scener, bokstäver och karaktärer,
Ja, det är dessa Faustus mest begär,
Åh, vilken värld av profit och nöje, Av makt, av ära, av allsmäktighet
Har lovats den flitige utövaren?
Allt som rör sig mellan de tysta polerna, Skall jag härska över …”
Faustus ingår en pakt med Mefistofeles, en ande utsänd av Satan för att ingå ett avtal – obegränsad makt i utbyte mot Faustus själ. Filosofen får lång tid på sig – tills skulden ska återbetalas.
Det här är dock långt ifrån den mer tillåtande atmosfär som renässansforskarna arbetade i när de studerade antika författare för att upptäcka vishet för dess egen skull. Ficino tog det som ansågs vara ett stort steg framåt när han översatte en mängd skrifter som tagits från Konstantinopel till
British Museum har flera artefakter som en gång ägts av John Dee, inklusive en amulett och en kristallkula.
latin, och kallade dem Corpus Hermeticum. Den här länge försvunna texten gav sig ut för att vara en klassisk grekisk samling av grekisk-egyptisk visdom med ännu äldre rötter (kanske 9 000 år) som lärdes ut av Hermes Trismegistos – ”den tre gånger så store Hermes”. Den här figuren var en gud som dyrkades av egyptierna som Thot och av grekerna som Hermes. Hans läror påstods komma från olika håll. Han förekom i zoroastrisk dyrkan. Han dök upp i Koranen som profet. I judiska skrifter omnämndes han som samtida till Moses. Det är lätt att se varför de som återupptäckte honom under renässansen förknippade honom med prisca theologia. De hermetiska skrifterna var mystiska och komplexa. De kunde knappast vara annat eftersom de påstod sig förklara allt. Keith Thomas erbjöd den här sammanfattningen i Religion and the Decline of Magic:
”Det lärde ut att det genom mystisk pånyttfödelse var möjligt för människan att återta herraväldet över naturen som gått förlorad i syndafallet [i
Edens lustgård]. Dess astrologiska och alkemiska folktro hjälpte till att skapa en intellektuell miljö som var välvillig till alla former av mystiska och magiska aktiviteter.”
Allt var oerhört mystiskt, imponerande och lockande.
Det enda problemet var att Corpus Hermeticum var en bluff. Det vill säga, det fanns delar i den med rötter tillbaka till den klassiska tiden, men kompendiet var inte skrivet tidigare än år 300. Det bevisades 1614 av en forskare i Geneve, Isaac Casaubon, som av många av sina samtida ansågs vara den tidens mest briljante grekiske forskare.
Långt borta från den filosofiska debatten behövde de vanliga människorna hjälp med att klara av de dagliga bekymren. För de flesta var livet med dagens europeiska standard kort och obekvämt. Genomsnittsåldern låg på cirka 35. De flesta levde under det vi skulle betrakta som slumförhållanden. Sjukdomarna frodades. Till exempel hade Europa under renässansen ännu inte helt återhämtat sig från digerdöden, som löpt amok under mitten av 1300-talet och slagit ut någonstans mellan en tredjedel och hälften av befolkningen. Fattigdomen var stor och många familjer levde i nöd på existensminimum. De behövde all hjälp de kunde få för att det skulle gå bättre för dem själva, deras djur och skördar. På samma sätt som magikerna trodde de outbildade att den materiella världen var genomsyrad av det andliga, och när de var i nöd vände de sig till ”experterna” bland dem, de som kunde åkalla hjälp från högre makter. Det fanns två källor till övernaturlig makt. En gick via kyrkan. Den andra gick via utövarna av folktro.
Den vanligaste ”magin” som församlingsprästerna utövade var mässan, där prästen tog bröd och vin, helgade det och ”transsubstantierade” det till Kristi kropp och blod. Prästmiraklet var i fokus i det religiösa livet och mässorna utfördes hela tiden. Många människor betraktade mässans beståndsdelar som om de besatt en helig makt. Vissa kyrkobesökare tog med sig det helgade brödet från kyrkan istället för att äta det och använde det som en amulett. Kyrkan misstyckte, men samtidigt uppmuntrade de det här materialistiska synsättet genom att främja vördandet av heliga ”reliker”. Det var föremål
”Många betraktade mässans beståndsdelar som om de besatt en helig makt.”
som enligt uppgift var kopplade till Kristus eller helgonen visades fram i relikskrin så att pilgrimerna kunde se, röra eller kyssa reliker som ”Sankt Petrus finger” eller ”ett träfragment från det sanna korset”. En av de första böckerna som publicerades av den engelske pionjärmålaren William Caxton var en översättning av Legenda Aurea (”Den gyllene legenden”, 1483), en tidigare samling berättelser om mirakel som utförts av helgon eller deras reliker. Där beskrevs hur en hel stad mirakulöst bevarades av det tyg som låg över den lokala martyren Sankta Agatas grav. Ett år efter hennes död fick berget som höjer sig över Catania ett vulkanutbrott och spottade ur sig en flod av eld och flytande lava mot staden. Skaror av hedningar flydde från berget mot helgonets grav, ryckte loss täcket som dolde den och hängde upp det i eldens väg och då tog sig inte lavaströmmen en fot längre.
Folkreligionen antog en rad förvirrande former. Populära magiutövare var kända som häxor, trollkarlar, visa gubbar och gummor, besvärjare, spåmän, spåkvinnor och så vidare.
Vissa använde sig av örtmedicin, medan andra tog till dekokter, trollformler, besvärjelser eller astrologiska spådomar. Det enda de alla hade gemensamt var gammal kunskap som de höll hemlig. I det allmänna medvetandet fanns det inte mycket, om ens något, som särskilde kyrkans magi från traditionell folkmedicin. Om ditt barn var sjukt eller skörden slog fel, om du var olyckligt kär eller arg på din granne, om du ville veta hur ett affärsinitiativ skulle sluta eller desperat behövde en son som kunde ärva dina egendomar fanns det en rad specialister att tillgå. Hjälpen du fick hade kanske både religiösa och naturliga inslag – som att gå till en viss helgonrelik och där läsa upp mystiska besvärjelser. På 1550talet föreskrev den kloka gumman Joan Turry i Somerset örter för att bota en förhäxad person, men insisterade på att de måste samlas in samtidigt som personen läste fem Fader vår, fem Ave Maria och en trosbekännelse.
Men allt förändrades drastiskt när renässansens och sedan reformationens tankar spreds över Europa. Kyrkan, ledd av påve Innocentius VIII, ville lösgöra sig från populärmagin. Den katolska tron utsattes för påtryckningar från olika håll och stred hårt för att få behålla kontrollen över människors sinne så de inte föll offer för villoläror och oortodoxa uppfattningar. Budskapet gick nu ut om att all övernaturlig makt som inte hade kyrklig bakgrund kom från Satan, inte Gud. Två dominikanermunkar publicerade 1486 en kortfattad beskrivning och ett fördömande av häxeri, kallad Malleus Maleficarum.I boken hävdades det att alla utövare av
folktro hade sålt sina själar och här fastslogs regler för förhör, dom och straff för de misstänkta. Men den blev inte ett verktyg i förföljarnas arsenal förrän hundra år senare.
Dess vikt ligger i det den avslöjar om den tidens intellektuella klimat.
En våg av skepticism växte fram i Europa och hotade att sippra in i den medeltida kyrkans grundvalar och försvaga den. Folk ifrågasatte prästerskapets makt och dess representanters moral. Renässanstänkare som Ficino slutade inte vara hängivna katoliker, men deras spekulationer om kristendomens historia och dess kopplingar till muslimska och judiska tankar utmanade de officiella lärorna. På gräsrotsnivå fick den ökade läsförmågan och läsandet av Bibeln på modersmålet de vanliga människorna att tänka själva. Betoningen
Enligt legenden presenterades Copernicus med de sista tryckta sidorna av sin bok samma dag som han dog.
förflyttades från utförandet av ritualer och hyllandet av heliga ”saker” till reflektioner om idéer och ett omfamnande av en personlig teologisk uppfattning. Renässansen innebar också utmanande teorier inom vetenskapen. Nicolaus Copernicus lade till exempel fram bevis för uppfattningen att jorden rörde sig runt solen och inte vice versa. Sedan,
1517, gav sig den tyske munken Martin Luther på påvedömet genom att hävda att påven inte hade makt att förlåta synder. Det här skandalösa påståendet, uppbackat av bevis från Bibeln, slog an hos så många människor att det gav upphov till reformationen. Vissa fanatiker attackerade reliker och bilder som representerade den gamla religionen.
Istället för att försiktigt välkomna de nya tankarna och ge sig in i debatten med representanterna för radikala idéer och uppfattningar satte sig många kyrkoledare på tvären, fast beslutna att försvara de katolska traditionerna till varje pris. De förbjöd böcker som utmanade de officiella lärorna. De klassade alla kritiker som kättare, krävde att de skulle göra bot och straffade dem om de vägrade. Ironiskt nog höll vissa av kyrkans starkaste kritiker, som så småningom skulle bli kända som protestanter, faktiskt med Rom i dess fördömande av magi som något djävulskt och på 1600-talet blev de några av de mest hängivna förföljarna av häxor och deras likar.