Häxan i huset bredvid
Kloka gubbar och gummor och deras magiska konster hyllades och fruktades i byar över hela Europa. De var en del av vardagslivet tills en ny rörelse mot häxor kunde leda till döden.
De kloka och magi var en del av vardagen.
När Issobell Sinclair erkände att hon hade talat med älvor när hon försökte skydda boskapen från ont med hjälp av ett lakan och lite hår vid allhelgona beseglade hon sitt öde. Kvinnan från Skottland hängdes som häxa strax efter rättegången 1633. Bara ett årtionde tidigare hade hon kanske klarat sig oskadd, kanske inte ens blivit upptäckt. För Issobell gjorde bara som tusentals män och kvinnor gjort i århundraden. Vita häxor, även kallade kloka gummor, hade haft en viktig roll i många gudfruktiga samhällen ända sedan romartiden. De gav bot, råd och erbjöd skydd för folk och fä, men när den organiserade religionen förändrades och rädslan för häxeri spreds under 1500- och 1600-talen blev gränsen mellan deras praktik och ren svartkonst allt otydligare. Snart gick ingen säker.
Magi var en så vida spridd företeelse i Tudortidens England att en ledande präst, biskop Hugh Latimer, 1552 öppet varnade för att: ”många av oss, när vi får bekymmer, blir sjuka eller förlorar något, springer hit och dit, till häxor, trollkarlar, de vi kallar kloka gubbar …’’. Alla visste var de skulle hitta en häxa eller klok gumma eller gubbe som kunde hjälpa dem med deras problem. Det var likadant över hela Europa. De kloka var en del av samhällena och ingöt både respekt och fruktan. I en tid då vetenskapen inte erbjöd så särskilt många förklaringar gav deras vishet dem makt.
Alla kunde bli en klok gumma eller gubbe, men vissa ansågs vara födda med särskilda förmågor. Den sjunde sonen till en sjunde son sades kunna bota struma och skrofler. Det fanns också en tro på att särskilda förmågor kunde ärvas eller överföras från en klok person till dennes valda efterträdare. Men alla som ville lära sig magi och som var villiga att prova kunde få ett rykte om att vara en av de kloka. Att de människor som utövade magi skilde sig åt kan ses i domarna från Rouen i Frankrike 1605 där fåraherdar, apotekare och arbetare alla befanns skyldiga till att vara häxor. De kloka kom från alla håll och kanter och bodde ofta mitt i centrum av samhället.
Huruvida deras formler fungerade var egentligen inte problemet. När någon väl blivit känd som klok gubbe eller gumma blev de regelbundet konsulterade. Ofta gjorde de det mer för äran än för att bli rika. De kloka tjänade ofta inte så mycket på sin magi utan höll priserna nere för att hålla alla konkurrenter borta. Även när de använde sina krafter i gott syfte drog de kloka
Dekokter gjorda på urin och hår användes som skydd mot häxor, som fick ont om flaskan begravdes eller brändes.
till sig misstankar och tog låg betalning för att undvika att bli anklagade för bedrägeri eller för att försöka lura sårbara människor på deras pengar. Vissa vägrade att överhuvudtaget ta emot pengar. Ann Jeffries, en tonårig tjänsteflicka i Cornwall, blev allvarligt sjuk 1645 och när hon tillfrisknade sade hon att hon under sin sjukdom fått besök av älvor. Hon fick snart ett rykte om att kunna bota genom beröring, men trots att hon blev en lokalkändis vägrade hon att ta betalt.
Det är inte konstigt att hennes förmågor blev så efterfrågade. De kloka konsulterades ofta för att bota både människor och djur. De använde trollformler som var lika populära som tidens allt annat än sofistikerade medicin. Vanliga metoder var att mumla ord över patienten eller placera nedskrivna budskap på dem. Ofta hade de hämtats från gamla fraser på latin som häxans till största delen illitterata klienter inte kunde läsa. Vissa av trollformlerna innehöll någon form av bön – Jane Howe från Somerset skrev ned några av metoderna hon kände till, inklusive en som skulle stämma blod, som avslutades med en uppmaning om gudomlig välsignelse. Bot genom beröring var populärt över hela Europa, liksom användningen av örter och växter. Här låg den vita häxans metoder nära den traditionella medicinen som också använde sig av botanik, men de kloka hänvisade alltid till magin för att förklara sina framgångar. Och de gjorde alltid allt för att påpeka att de måste vara inblandade i behandlingen för att den skulle lyckas.
Häxorna tillfrågades också när det gällde att lösa brott, inklusive återlämning av stulet gods. Ibland sades de göra det genom att visa klienten en bild av brottslingen i ett glas eller en spegel, eller genom att använda en kristallkula för att identifiera dem. Ofta räckte själva vetskapen om att den lokala kloka gubben eller gumman hade tillfrågats för att få tjuven att lämna tillbaka stöldgodset, för deras krafter var fruktade även när de användes i gott syfte. Ett villkor för att de skulle hjälpa till var ofta att missdådaren skulle slippa straff. Det en vit häxa sade var viktigt och deras inflytande i lokalsamhället berodde ofta på fruktan. De var trots allt kända för sina krafter och många trodde att de kunde bota sjukdomar och förutsäga framtiden. Ingen ville bli mottagare för deras förmågor om de vände sig emot dem som hämnd.
Kärleksmagi var också populärt, där vita häxor konsulterades för att ett äktenskap skulle komma till stånd eller för att blåsa nytt liv i ett förhållande som svalnat. Kloka gummor konsulterades ofta när det gällde graviditet och födsel, de satt med under förlossningen och stannade hos mödrarna efteråt. Vita häxor ansågs också kunna upptäcka andra häxor med dåliga intentioner. Sjukdom kunde vid den här tiden ses som ett tecken på förtrollning och förutom att be om ett botemedel kunde de klokas klienter också vilja veta vem det var som skadade dem. De vita häxorna nämnde sällan några misstänkta. I stället gav de instruktioner om ritualer som skulle dra förövaren till offrets hus, eller så sade de åt dem att personen de träffat vid en viss tidpunkt var den skyldige. Men under det sena 1500- och tidiga 1600-talet var det den vita häxan som i allt högre
”Det en häxa sade var viktigt och deras inflytande berodde ofta på fruktan.”
I Essex under det sena 1500-talet hade häxeri blivit den näst vanligaste brott san kl a gel sen efter stöld.
grad riskerade att åka fast.
Attityden till alla former av magi hade förändrats snabbt sedan 1300-talet. Den tidiga kristna kyrkan kallade både magi och häxeri för villfarelse, men under medeltiden vände prästerna åter uppmärksamheten mot häxeri. Den tyske kyrkomannen Heinrich Kramer såg häxor som ett verkligt hot mot samhället och mot själarna i sin församling. I Malleus Maleficarum, utgiven 1487, insisterade han på att häxeri var något verkligt och en form av kätteri. Det påverkade attityderna i trehundra år. Kramer ville se häxorna jagade, torterade om så behövdes för att få fram erkännanden, och dödade. Svarta häxor som använde magi för att skada andra kunde redan gripas. Men nu började tanken på att alla häxor var skadliga att få fäste. Deras krafter misstänkliggjordes och de sågs i allt högre grad som djävulens sändebud, likställda med demoner, som deltog i fruktansvärda ritualer.
På några årtionden hade präster i södra Tyskland inlett ofta storskaliga häxjakter som sedan spred sig till andra länder. I Trier medförde en rad förföljelser under ärkebiskop Johann
VII von Schonenberg i slutet av århundradet att två byar lämnades med bara två invånare – resten hade avrättats som häxor. I Lorraine hävdade domaren Nicholas Remy att han hade dömt 900 häxor till döden på bara tio år. Rättegångsprotokollen visar att många av de anklagade ursprungligen misstänkts för att de utfört det som tidigare hade ansetts vara vardagsmagi. Under tvång eller genom fruktan erkände många att de utfört mörkare former av häxeri. Ibland gick de som erkände häxeri vidare till att peka ut andra. År 1582 greps Ursula Kemp i St Osyth i Essex som erkände att hon använt häxkonst för att döda ett barn och sin egen svägerska. Hon anklagade sedan andra för att vara häxor – flera av dem erkände sedan fruktansvärda brott efter att de gripits.
Hysterin kring häxeri började bli större över hela Europa. Jobb som varit förbehållna den respekterade kloka gumman, som förlossningshjälp, blev en måltavla för förföljarna, särskilt eftersom tron på att häxor använde fett från barn för att göra flygsalvor ökade. År 1669 hängdes den 67-åriga Anna Ebeler, som skötte om kvinnor efter deras förlossningar, i Augsburg i Tyskland efter att hon anklagats för att ha dödat en nybliven moder med en skål soppa. I England började häxjägare dyka upp. De här självutnämnda domarna besökte olika städer och mot en viss avgift letade de upp påstådda häxor som sedan överlämnades till rätten.
Häxjakterna i Europa under 1500- och 1600talet tros ha lett till minst 40 000 dokumenterade avrättningar. Många fler tros ha dött i fängelse i väntan på rättegång eller för att de tagit sitt eget liv av rädsla. På 1700-talet började häxeri försvinna ur brottsregistren, men upplysningen innebar också att många av de gamla metoderna som gett så många vita häxor så mycket problem hade förlorat sitt grepp om människorna. Skrock och folktro finns fortfarande, men det är bara ett eko av en tid då det gav verklig makt åt häxan i huset bredvid.
Vita häxor eller de kloka kallades också för mycket annat, som trollkunniga, siare och besvärjare.