Éliphas Lévi
Lévi var en helig man med ett brokigt förflutet. Han hade suttit i fängelse, och utformade ockultismen långt in på 1900-talets första årtionde.
Lévi utformade ockultismen långt in på 1900-talets första årtionde.
En av de mest motsägelsefulla personerna i den ockulta historien, Éliphas Lévi, föddes som AlphonseLouis Constant i Frankrike 1810, och var troende kristen.
Han var en före detta teologistudent som använde sig av titeln abbé (abbot) och bar matchande rock, ändå inspirerade denna kyrkans man Aleister Crowley så direkt att ”världens ondaste man” påstod sig härbärgera hans reinkarnerade själ. Han hamnade i fängelse två gånger på grund av sina radikala åsikter, och han förföljdes av rykten om ett förhållande med en tonårsflicka, vilket fick honom utkastad ur kyrkan.
Lévis attityd till magi hörde hemma i Storbritannien, hos Hermetic Order of the Golden Dawn och författaren A.E. Waite, en man som mer än någon annan gjorde tarot och dess tolkning populärt i den engelsktalande världen. De här kopplingarna gav upphov till högljudda anklagelser om satanism och blasfemi som hos vissa lever kvar än idag. Ändå hävdade Lévi själv bestämt att allt han gjorde var förenligt med hans tro.
Alphonse-Louis Constant var starkt troende kristen från tidig ålder och hans religiösa uppvaknande under sin första nattvard var så uppslukande att församlingsprästen skickade honom till prästseminariet St Nicholas, där han utbildades för ett liv inom den katolska kyrkan. I St Nicholas kom den unge studenten att påverkas av abbé Freres, som fuskade inom de framväxande ockulta vetenskaperna mesmerism (tron på att en osynlig magnetisk kraft styrde alla levande varelser och kunde användas för att hela dem) och martinism (en form av kristen mysticism som var populär i Frankrike under 1800-talet).
Abbén befriades snart från sina plikter och stämningen blev fientlig mot de studenter
som stått under hans inflytande. Den besvikne Constant lämnade St Nicholas för prästseminariet St Suplice där ”de fokuserade på den långsamma och smärtsamma läran i okunnighet”. Men han fick i alla fall ägna sig åt sina intressen. Det var här han för första gången började fundera över motsägelserna i Bibeln – att en kärleksfull Gud också kunde utfärda evig fördömelse.
Constant var nu en ung man och det var vid St Suplice han hade sitt kontroversiella förhållande med den 14-åriga Adèle Allenbach. Enligt Constant var hon ett fattigt föräldralöst barn som han skulle förbereda för nattvarden, och långsamt växte en ”tillgivenhet” fram. Hans ”oskyldiga och öppna” förhållande drog till sig en hel del skvaller men han påstod att han aldrig blev fråntagen sitt prästämbete, han hade aldrig prästvigts, han lämnade kyrkan ”på grund av sitt samvete”.
Constant arbetade som lärare under dagarna och ägnade nätterna åt att arbeta på sitt mästerverk, La Bible de la Liberté (Frihetens bibel), där han tog sig an funderingar kring doktriner och sin växande frustration över sociala orättvisor. Han erbjöds en muta av kyrkan för att kasta sitt manuskript men vägrade. Han påpekade bistert att det var första gången kyrkan ansett att han var värd ett ekonomiskt stöd.
Frihetens bibel gavs ut den 13 februari 1841 och var ute till försäljning i ungefär en timme innan polisen lade beslag på alla kopior och Constant dömdes till åtta månader för ”brist på vördnad” och för att han ”förespråkade uppror”. Rättegången gjorde honom till något av en kändis bland Paris radikala.
Constant släpptes i april 1842 (han satt till slut i 11 månader) och försökte sedan hålla sig för sig själv. Han skrev några artiklar för radikala tidningar men det var ett extrajobb bredvid studierna.
Han fick en andra chans hos kyrkan och flyttade ifrån Paris för att söka anställning under sin mors flicknamn – men pressen hann ikapp honom. Först skrev de att han dött och sedan annonserade de hans ”uppståndelse” och avslöjade var han fanns.
Under den efterföljande skandalen återvände Constant till Paris och fortsatte att ge ut sina religiösa och politiska skrifter, varav vissa hade tillkommit efter visioner, påstod han. Den 3 februari 1847 hamnade Constant framför rätten igen för sin polemiska La voix de la famine (Svältens röst) och anklagades för ”störande av allmän ordning genom att provocera fram och framkalla hat mellan de olika samhällsklasserna”.
I slutändan blev fängelsestraffet bara sex