”Den galna munken” Rasputin
Hur Rasputin vann ryska kungligheters förtroende, hade en roll i dynastins fall och fick ett grymt slut.
Så la mysticismen grunden för hans väg mot makten.
Under en mycket lång tid i Ryssland trodde man att namnet Rasputin betydde tygellös, och det var denna bild av mannen som blev mest framträdande. Rasputin anklagades för att vara sexuellt avvikande, en våldtäktsman och en ”Galen Munk” som lekte med ryska kungligheter som marionettdockor och viskade mörka uppmaningar i tsarinnans öra. Rasputin betyder dock inte alls ”tygellös”. Namnets betydelse är närmare ”Där två floder möts” och hänvisar till den plats där han föddes.
Precis som sitt namn har den sanna Rasputin gått förlorad i historien och ersatts med karikatyrer, en gammal man med ett långt ojämnt skägg, fruktansvärda tänder och ännu hemskare gärningar.
Men också en kärleksfull far, en respekterad helig man och en skönhetsälskare. Det är denna kluvenhet som har förvirrat och orsakat debatter fram till denna dag. Var han verkligen mannen som förstörde en rysk dynasti eller har historien skapat en syndabock av en man som bara agerade med goda avsikter?
Byn Pokrovskoj var liten även med sibiriska mått mätt. Det var mer som en avlägsen plats med utspridda hus på västra sibiriska slättens vida yta. Platsen hade bara 200 bostäder och inte mer än 1 000 invånare. Mannen som varje medborgare i Ryssland skulle lära känna, frukta och avsky fick en mycket isolerad start i livet. Det var i denna tysta, sömniga, lantliga by som Grigorij Rasputin föddes. Han var nummer fem av nio barn i syskonskaran och redan från en tidig ålder passade han inte in. Han gick inte i skolan eftersom det inte finns någon skola att gå till, och han föll snart in i ett liv av utsvävning och fylla. Bönderna i den tätknutna byn litade inte på den konstiga pojken och han var en utböling även i sin födelseort. Han tyckte att det slitsamma bondearbetet var tråkigt och meningslöst och han stal hästar, staket – allt för att få en ljusglimt i sin tråkiga existens.
Rasputin var inte en dåre, han levde inte ett liv av brott på grund av inkompetens, utan istället på grund av en känsla av att hans liv saknade något. Han hade en fru, han hade till och med barn, men han kände fortfarande en gapande tomhet. I tjugoårsåldern hamnade han i det nyligen utbyggda Verkhoturye-klostret, antingen genom gudomlig försyn eller förvisning. Det var där han träffade Starets Makarij, en äldre man som levde ett enkelt liv i skogen nära klostret. Rasputins interaktioner med den heliga mannen förvandlade långsamt den rebelliska ungdomen till en djupt andlig individ. Han slutade med alkohol, tobak och kött. När han
”Den sanna Rasputin, den som levde och andades, har gått förlorad i historien och ersatts med karikatyrer.”
återvände till Pokrovskoj hade den upproriska brottslingen blivit en ivrig religiös konvertit.
Rasputin hade blivit inspirerad av Makarij men inte av klostret. Han anklagade inte bara platsen för att utöva en ”synd” som sannolikt var homosexualitet, han förkunnade också senare att det klosteraktiga livet inte passade honom och sa: ”Man utövar makt över människor där”. Han trodde att det enda sättet att komma närmare
Gud och frälsning var att våga sig ut i världen. Rasputin hade aldrig varit någon som bara satt still och han var definitivt inte van vid att kuva sig för auktoriteter och blint följa order, så det är inte förvånande att han var avskräckt av ett liv av träldom i en kall stenbyggnad. Rasputin hörde inte hemma på små ställen eller bakom låsta dörrar. Hans alltid vandrande hjärta ville utforska jordens oändlighet, och det är precis vad han bestämde sig för att göra.
Rasputin packade några få tillhörigheter, tog farväl av sin familj och började livet som religiös pilgrim, eller mystisk vandrare. Vi känner inte till omfattningen eller längden på Rasputins olika pilgrimsfärder i detta skede av hans liv, men det är möjligt att han reste så långt som Mount Athos, den ortodoxa kyrkans centrum. Ibland kom han inte hem på flera år och hans egen fru och barn hade svårt att känna igen mannen som återvände. Men även i detta liv som religiös pilgrim började Rasputin att bana ut sin egen väg. Han ogillade att rätta sig efter accepterade normer och föredrog att göra saker på sitt eget sätt. Han vägrade till exempel att bära de traditionella fotbojorna och bar samma skjorta under ett helt år. Han var upprorisk och egensinnad, men han var också omtänksam, oberoende och förvånansvärt öppensinnad för en bonde från en liten by.
Under dessa år av vandrande mötte Rasputin många sorters människor från alla delar av den ryska samhä ll so rd ning en. Hanutve ck lad e starka åsikter men upptäckte och förfinade också sin förmåga att läsa av människor. Många har kommenterat i olika memoarer och på andra ställen att Rasputin hade en mycket unik charm. Han hade en fallenhet för att förstå människor snabbt, han visste vad de skulle säga till dem och var olik andra präster eller heliga män de hade stött på. Detta berodde på att Rasputin var annorlunda, han hade inte begränsats av böcker och kloster, utan sett den verkliga världen och riktiga människor. När han talade om Gud var det så att vanliga människor kunde förstå och hans egna övertygelser förstärktes inte bara av studier utan med levande och verkliga erfarenheter.
Denna ”charm” började dra personer till Rasputins hem. Bybor och långväga pilgrimer reste dit för att sitta, prata, be och söka råd från mannen. Han hade snart samlat ihop en lojal grupp anhängare som regelbundet träffades för att läsa ur Bibeln och sjunga religiösa sånger i ett hemligt
kapell, en grotta som Rasputin själv skapat under stallen. Men allt eftersom dessa möten blev mer populära, lockade Rasputin också till sig negativ uppmärksamhet. Rykten spred sig snabbt om att han ofta sågs hos unga kvinnor, att hans anhängare badade honom och att han lärde ut mystiska ritualer.
Rasputin föraktades särskilt av prästen i Pokrovskoj, som troligtvis inte gillade tanken på att en bonde blev mer populär än han själv och hans lära. På grund av all uppmärksamhet blev Rasputins möten bannlysta och prästen trodde troligen att det var slutet på den historien. Han kunde inte ana att Rasputin bara hade börjat skrapa på ytan av sin makt och inflytande.
När Rasputin tillkännagav att han ville resa till Sankt Petersburg varnades han av en helig man: ”Staden kommer att förgöra dig”. Rasputin ignorerade varningen, han hade hjärtat inställt på ett enda uppdrag och ingen kunde avskräcka honom. Även om Rasputin var en världsvan man var han helt oförberedd på staden och det kunde lätt ha slukat honom. Lyckligtvis hade hans arbete inte gått obemärkt förbi och han hade et trek om me nd at ion sb rev med sig so mg av honom tillgång till biskop Sergej, rektor för Sankt Petersburg-seminariet. Genom förbindelsen till Sergej blev Rasputin känd bland den nyfikna eliten i Sankt Petersburg, och grevarna och grevinnorna fascinerades av den ovårdade kringresande mannen med de mjuka, starka orden och den konstiga charmen.
Många aristokrater var smärtsamt uttråkade av sina strukturerade, trötta liv och fann Rasputins speciella sätt underhållande, som hans långa hår och sättet han kysste kvinnor på när han mötte dem för första gången. Man var nyfiken på främlingen, han var ett hett ämne och nästan ett partytrick.
”Man var nyfiken på främlingen, han var ett hett ämne, ett partytrick.”