Aleister Crowleys magiska liv
Mystiker, filosof, författare, poet, kontroversialist, äventyrare i sinnet – det var inte många tabun den som kallats världens ondaste man inte utforskade.
Varför var Crowley ”världens ondaste man”?
Om Aleister Crowley hade varit född 1975 i stället för 1875 skulle hans offentliga förehavanden som magiker, droganvändare och sexuell utforskare ha välkomnats, eller i alla fall tolererats, i den moderna världen. På hans tid snarare provocerade hans stora intresse för ockulta tankar och ockult utövande, plus hans medvetna försök att bli ökänd, än fängslade publiken och han pekades ut som ett allvarligt hot. I själva verket var Crowley bara en intressant, om än ovanlig, man som älskade uppmärksamheten han fick. Det finns ingen motsvarighet till honom idag – vilket gör berättelsen om hans liv ännu mer spännande.
Mycket har skrivits om Crowley som ockult tänkare och aktivist, men också om hans privatliv. I själva verket är de här två sidorna av hans personlighet så djupt sammanlänkade att de inte går att särskilja. Ända från början hamnade han i konflikt med omgivningen – och det är inte konstigt att han växte upp till att bli en man som gick på tvärs mot tidens sedvänjor.
Edward Crowley, som han kallades fram till de sena tonåren, föddes på Clarendon Square
30 i Royal Leamington Spa, i Warwickshire, i en förmögen familj. Hans far, som också hette Edward Crowley, ägde en del i ett framgångsrikt bryggeri, Crowley’s Alton Ales, och hade redan gått i pension när sonen föddes. Precis som sin fru Emily var den äldre Edward medlem i de exklusiva bröderna, en del av den mer välkända
kristna rörelsen Plymouthbröderna. Han sägs ha arbetat som predikare inom brödraskapet och ska ha läst kapitel ur Bibeln för sin fru och son varje dag. Vissa mörka delar i Uppenbarelseboken som handlade om djävulen, numret 666 och berättelsen om den babyloniska skökan fascinerade den unge Crowley.
En tidig vändpunkt för pojken kom 1883 när fadern dog av muncancer. Vid bara 11 års ålder ärvde Crowley en tredjedel av sin fars förmögenhet, men det verkar inte ha gjort honom lycklig. Hans förhållande till modern försämrades. Han skrev senare att ”hennes starka modersinstinkter hölls tillbaka av religionen så att hon, efter sin makes död, blev en tanklös bigott person av den mest inskränkta, logiska och inhumana sorten.” Emilys bror Tom Bishop, också han konservativt kristen, var inte sin systersons favorit. Han beskrev honom med de kanske något överdrivna orden ”den grymmaste fanatiker, den elakaste skurken som någonsin gått på jorden”.
Värst av allt var att när Crowley började orsaka bråk i skolan, Ebor Prepatory School i Cambridge, var ägaren, pastor Henry d’Arcy Champney, snabb och sadistisk i sin disciplin. Crowley straffades genom att placeras i isolering, där inga elever eller lärare kunde prata med honom, eller han med dem. Han fick leva på bara bröd och vatten, tvingades gå runt i klassrummet och hölls isolerad på lekplatsen. De här sadistiska åtgärderna fick honom att beskriva tiden vid
Ebor som ”pojkåren från helvetet”. Situationen fick en djävulsk sida på grund av det smeknamn modern gett sin son – Besten.
Svårigheterna i den unge Crowleys liv ledde till dålig hälsa, och han drabbades först av albuminuri och sedan en njursjukdom. Det här förvärrades utan tvekan av några av de andra pojkarna på Ebor, som passade på att slå honom i njurarna när de fick höra talas om hans sjukdom. Med tiden flyttade hans mor och morbror honom från pastor Champneys ömma vård och skickade honom till Malvern College och Tonbridge
School, där han inte heller trivdes.
I slutändan utbildades han av privatlärare i Eastbourne i East Sussex, vars kristna läror den tonårige Crowley gjorde uppror emot genom att påpeka felaktigheter i Bibeln. Privat ägnade han sig åt förbjuden onani, om vilket han skrev: ”Här fanns verkligen en synd som var värd att synda med, och jag utövade det med karakteristisk
”Crowley gjorde uppror genom att påpeka felaktigheter i Bibeln.”
frenesi.” Vanan övergick snart till att besöka ortens prostituerade, där en gav honom gonorré.
Utifrån dagens jämförelsevis upplysta perspektiv kan vi tydligt se att allt var förberett och på plats inför Crowleys aktiviteter riktade mot etablissemanget. Här fanns en ung man, knappt mer än en pojke, som skakats om av faderns tidiga död (som han senare beskrev som en hjälte, tydligen uppriktigt), som fått avsmak för överambitiösa disciplinivrare och som föraktade den religion han avslöjat. Som en intelligent, utbildad ung man med egna pengar var han fri – åtminstone sedan han lämnat familjen – att skapa så mycket kaos han kunde.
År 1895 tog sig Crowley förnamnet Aleister. ”Jag hade läst i någon bok”, skrev han, ”att det mest gynnsamma namnet för att bli berömd var ett som bestod av en daktyl [en lång stavelse plus två korta] följt av en spondé [två långa stavelser], som i slutet på en hexameter: som Jeremy Taylor. ’Aleister Crowley’ uppfyllde de här villkoren och Aleister är den gaeliska formen av Alexander. Det namnet skulle uppfylla mina romantiska ideal.”
Som en del av sin nya identitet utvecklade Crowley nya intressen – bland annat schack och bergsbestigning, som han ägnade sig åt efter att ha börjat läsa till en examen i filosofi vid Trinity College i Cambridge. Han skrev också poesi för studenttidningar som The Granta och Cantab, och bytte studieinriktning till engelsk litteratur.
Vid 21 års ålder, 1896, gjorde han en annan stor förändring. Innan dess hade Crowley bara varit en vanlig, om än rebellisk, ung man – efter det var han en hängiven förespråkare för den mystiska världen. Man tror att han inledde en homosexuell förbindelse när han var på semester i Sverige, men det har aldrig bekräftats. Hur det än var så återvände Crowley som en förändrad man, tydligt bekväm med att vara bisexuell i en tid då det i allmänhet sågs som avskyvärt. Han inledde sedan ett förhållande med Herbert Charles Pollitt, ordförande i dramaklubben Footlights vid Cambridge, och de två männen var tillsammans i två år innan de så småningom gjorde slut när Crowleys intresse för västerländsk esoterism uppslukade honom helt.
Crowleys sista chans att få en ”normal” karriär kom och gick 1897 när han reste till Ryssland på uppdrag av den brittiska säkerhetstjänsten, som försökt få honom att spionera. En släng av sjukdom avskräckte dock Crowley från att arbeta för sitt uppehälle – utan tvekan hjälpte det faktum att han var ekonomiskt oberoende till – och han bestämde sig för att ägna sig åt sitt stora intresse för det ockulta. År 1897 lämnade han sina universitetsstudier. Han brydde sig inte om att göra sina slutprov, även om hans betyg visade att han nog skulle ha klarat sig bra om han gjort dem.
Var kom all oro ifrån? Kanske Crowleys önskan om att bli poet (han gav ut flera dikter 1898, vissa av erotisk natur), möjligtvis hans nya intresse för alkemi (han hade träffat
Vissa biografiförfattare antyder att Crowley förblev brittisk underrättelsespion genom hela livet.
en kemist, Julian L. Baker, som delade hans åsikter), eller bara hans ockulta läsning.
Två böcker, AE Waites The Book of Black Magic and of Pacts (1898) och Karl von Eckartshausens Molnet öfwer helgedomen (1896) påverkade Crowley djupt. Han tog ett viktigt steg för att konkretisera de här intressena genom att ansluta sig till det ockulta sällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn, som grundats 1888. Han introducerades i ordern av George Cecil Jones, Bakers svåger.
Även om Crowley presenterades för två inflytelserika personer genom ordern – dess ledare Samuel Mathers och en magiker vid namn Allan Bennett, som senare delade lägenhet med Crowley på Chancery Lane – skakades hans förhållande till organisationen av bråk. Medan Bennett lärde Crowley om goetia (åkallandet av demoner), rituell användning av droger (särskilt hasch, som var lagligt att använda i Storbritannien till 1928) och kabbala (antik judisk mysticism) ville Crowley klättra snabbare i orderns led än vad som var tillåtet.
Crowley var nu fast besluten att utforska den ockulta världen maximalt och 1899 köpte han den skotska herrgården Boleskine House vid Loch Ness strand. Här försökte han sig på den mödosamma Abramelin-operationen, en sex månader lång ritual där lärjungen försöker konversera med en personlig skyddsängel och samtidigt åkalla demoniska krafter. Samma år gav han ut flera diktsamlingar, varav en, Jephthah, blev en succé.
Även om Crowley gjorde framsteg inom Golden Dawn-ordens olika hierarkier var han impopulär i gruppen på grund av det rykte han fått som bisexuell vällusting, och han drabbade samman med medlemmarna, inklusive poeten W.B. Yeats. Ordens London-lodge vägrade uppta honom i sin andra ordern, även om Samuel Mathers gjorde det efter att Crowley besökt honom i Paris. Det här gav upphov till en schism mellan Mathers och ordern, som blev oåterkallelig när Crowley, på Mathers order, försökte storma och ockupera ordens tempelbyggnad i Kensington. Fallet togs till rätten och ordern vann. Crowley och Mathers uteslöts.
Men Crowley hade bara inlett sin bisarra resa, både fysiskt och andligt. Han reste 1900 till Mexiko där han slog sig ned i Mexico City med en lokal älskarinna och arbetade med enokisk magi. När han var där initierades han i frimurarna, skrev poesi och pjäser, samt besteg berg som Iztaccihuatl, Popocatepetl och Colima. Han åkte sedan till San Francisco och Hawaii, och inledde dessutom en affär med en gift kvinna vid namn Mary Rogers på fartyget.
Efter stopp i Japan och Hongkong nådde Crowley Sri Lanka (då Ceylon) där han mötte Allan Bennett som flyttat dit för att studera shaivism. Den senare bestämde sig för att bli buddistmunk och for till Burma. Crowley valde att resa till Indien där han studerade rajayoga, en variant av hinduisk astrologi.
Crowley hade vid det här laget absorberat en häpnadsväckande mängd esoterisk tro. Han var fortfarande i den sena 20-årsåldern och hans främsta aktivitetsperiod – både fysiskt och mentalt – låg framför honom. År 1902 försökte han bestiga berget K2, som ingen ännu bestigit vid den tiden. Men influensa, malaria och snöblindhet innebar att hans grupp bara tog sig till 6 100 meter innan de fick vända.
Senare samma år slog han sig ned i Paris, där han i viss mån blev berömd bland den urbana
intelligentian. Som utgiven poet, ockult forskare och man med avvikande sexualitet enligt den tidens standard välkomnades han till fin-de-siècleParis och blev vän med konstnären Gerald Kelly och författaren W. Somerset Maugham. Konst, filosofi och hans extremt utsvävande livsstil smälte samman för Crowley det här året och han blev en av sin tids mest enastående personligheter – en åsikt som han själv snabbt stöttade.
Ett annat viktigt ögonblick i hans personliga utveckling kom 1904. Crowley hade då återvänt till Boleskine House, gift sig med Geralds syster Rose (vilket smärtade familjen Kelly djupt) och rest med henne till Kairo, där paret av outgrundlig anledning påstod sig vara en prins och prinsessa. Men det här var ingen vanlig nöjesresa. När de var i Kairo upplevde Crowley sin största andliga upplevelse någonsin.
Den 18 mars berättade Rose, som hade blivit delirisk i någon form av hallucinatorisk trans, för Crowley att den egyptiske guden Horus väntade på honom. Två dagar senare meddelade hon: ”Gudarnas gryning är här!” Hon tog honom till ett närbeläget museum där det fanns en gravstele från 600-talet f. Kr. känd som Ankh-ef-en-Khonsus stele. Utställningens nummer var 666.
Den 8, 9 och 10 april, i exakt en timma mitt på dagen varje dag, blev Crowley hemma i lägenheten tilltalad av en kroppslös röst som identifierade sig som Aiwass, Horus budbärare. Han påstod sig ha skrivit ned Aiwass ord ordagrant och snart därefter omvandlade han orden till en bok, Liber L vel Legis, mer känd som Lagens bok. Bokens hörnsten var påståendet:
”Gör vad du vill ska vara lagens helhet”, vilket kan ha varit kontroversiellt på den här tiden, men får genklang nu i libertarianismens tidevarv. Det här, och själva boken, blev grunden till religionen thelema som Crowley sedan utvecklade.
70 år efter Crowleys död är ”Gör vad du vill …”, Lagens bok och thelema fortfarande en del av alla samtal om alternativa trossystem. Det är otroligt att han uppnådde allt det här i stort sett innan han fyllt 30. Självklart fortsatte han att arbeta med att utveckla och sprida sin tro. Han återvände än en gång till Boleskine och blev far till sitt första barn, en dotter. Han och Rose tyckte det var passande att ge barnet namnet Nuit Ma Ahathoor Hecate Sappho Jezebel
Lilith Crowley, men för enkelhetens skull kallades hon Lilith (efter Bibelns demon).
Även om han var beundrad för sitt arbete i de ockulta lägren var Crowleys liv härefter sällan enkelt. Han blev osams med Mathers då han hävdade att hans före detta kollega skickat en astralvampyr för att anfalla honom. Hans böcker, utgivna på hans eget Society for the Propagation of Religious Truth, sålde aldrig i några större mängder. En misslyckad expedition för att bestiga Kanchenjunga i Himalaya ledde till att många i gruppen dog.
Kanchenjunga bestegs 1955, femtio år efter Crowleys misslyckade försök. ”Han tog ett viktigt steg för att konkretisera de här intressena genom att ansluta sig till ett ockult sällskap.”
Han tvingades lämna Indien efter att ha skjutit ihjäl en man som försökte anfalla honom och Lilith dog tragiskt nog vid bara två års ålder. Rose, som nu led av alkoholism, fick en andra dotter, Lola Zaza, men Crowley inledde en rad affärer innan han skiljde sig från Rose 1909.
Genom allt detta fortsatte Crowley sina försök med Abramelin-operationen, som han slutförde på ett hotell i Surrey. Han påstod efteråt att han uppnått ett tillstånd av samadhi, en förening med Gud, samt än en gång konverserat med sin gamla kompis Aiwass och skrivit fler thelemaböcker som ett resultat av det. Även om man antar att de här övernaturliga förbindelserna inte var fiktiva, hjälpte det inte hans ekonomi, som var riktigt dålig. Han fick leva under osäkra ekonomiska förhållanden under resten av livet, vilket inte förbättrades av ett växande kokainberoende.
Ändå var det inget som kunde hindra honom från att trotsa tidens konventioner. Hans förhållande med en lärjunge, Victor Neuburg, var baserat på sadomasochism. Under ett besök i Algeriet ägnade sig paret åt en magisk sexritual på en bergstopp och åkallade demonen Choronzon med blodsoffer. Det var tydligt att hans fortsatta filosofi behövde ett format, så han och George Cecil Jones grundade AA, en grupp som sammanförde Golden Dawn-ordens ideal med thelemiska tankar. Gruppens tempel låg på 124 Victoria Street i London, där en pamflett, The Equinox, gavs ut en gång i halvåret.
Crowley fortsatte att skriva och publicera långt upp i medelåldern. År 1912 blev hans Lögnernas bok något känd när Theodor Reuss, ledare för en annan ockult grupp, den tyska Ordo Tempo Occultis (OTO), anklagade Crowley för att ha publicerat några av OTO:s hemligheter. Crowley övertygade Reuss om att han var oskyldig och de två blev vänner. Reuss utsåg senare Crowley till ledare för OTO:s brittiska gren, Mysteria Mystica Maxima. Roligt nog gav Crowley sig själv titeln ”Baphomet X förste konung och enväldig generalmästare över Irland, Iona och alla britter”.
Från och med nu dök Crowley upp med jämna mellanrum i populärpressen, och läsarna uppfattade honom som ett mellanting mellan trovärdig trollkunnig och clown. År 1914 var han pank och sålde Boleskine House för att flytta till New York där han med stor framgång arbetade som dubbelagent för den brittiska regeringen – han övertalade till och med en tysk spion kallad Sylvester Viereck att ge honom ett jobb på sin tidning, The Fatherland.
Thelema var alltid Crowleys främsta fokus under åren och efter att ha lämnat USA 1919 återvände han till London, där han attackerades i en tabloidtidning som hette John Bull. Crowley anklagades där för att vara en förrädare, men valde att inte stämma tidningen, även om hans status som underrättelseagent nu blivit allmänt
känd. Han hade större problem – inte minst ett beroende av heroin, som skrivits ut för att behandla hans astma.
Han flyttade bort från Londons giftiga miljö, till Cefalù på Sicilien, för att grunda thelemaklostret i en hyrd villa med likasinnade thelemiter. Klostret blev en fristad för sexmagi och AA-ritualer och drog snart till sig en grupp ockultbesatta individer. Under de fyra år det varade levde Crowley en religiös ledares förnöjsamma, rättfärdiga liv.
Men det här tog slut när Benito Mussolinis fascistregering fick höra felaktiga rykten om det som hände i klostret och deporterade Crowley. En thelemit vid namn Raoul Loveday hade dött efter att ha druckit förgiftat vatten. Det här beskrevs i John Bull som blodsoffer och andra skandalösa aktiviteter. Det var nu samma tidning klassade Crowley som ”världens ondaste man”.
Det blev slutet för Crowleys liv som social pionjär. Han levde resten av sina dagar i armod och med dålig hälsa, även om han var aktiv som författare ända till slutet. Han förklarades bankrutt 1935 och blev sedan far till en son, Randall Gair, tillsammans med en debutant, Deirdre Doherty, och gav pojken smeknamnet Aleister Atatürk. När andra världskriget bröt ut två år senare fick Crowley avslag från marinens underrättelsedivision när han erbjöd dem sina tjänster som spion.
Crowley slutade sitt liv på pensionatet Netherwood i Hastings, Sussex, där han – kanske medveten om att hans liv var begränsat – ägnade tiden åt att utse efterträdare i OTO och AA.
Han dog av kronisk bronkit som förvärrats av lungsäcksinflammation och hjärtmuskelsjukdom, den 1 december 1947, vid 72 års ålder – vilket inte är illa för en som drabbades av sjukdom som barn och missbrukade som vuxen.
På vissa sätt fick Crowley sista ordet. Hans begravning i Brighton rapporterades i tabloiderna vara en ohelig svart mässa, även om det inte alls var så, och hans böcker fortsätter att sälja än idag. Det finns fortfarande thelemiska principer i moderna rörelser, som wicca, och i USA baserar Church of Satan (populär i heavy metal-världen och bland ateister) sitt credo mer eller mindre exakt på ”Gör vad du vill ska vara lagens helhet”.
Men enligt Crowleys standard, som oblyg egenutgivare, innebär det faktum att vi fortfarande pratar om honom och hans filosofi, sju årtionden efter hans död, inget annat än en seger.