Berlinmurens uppkomst och fall
Vad var den här symbolen för kalla krigets Tyskland? Varför existerade muren och vad ledde till att den revs?
På morgonen den 13 augusti 1961 vaknade berlinarna som de brukade. Men något var annorlunda. Gränsen som delade staden i en östlig och en västlig zon, sovjetisk och allierad, kommunistisk och kapitalistisk, hade tidigare varit nästan osynlig. Nu var den markerad med betong och taggtråd.
Tyskland hade varit delat sedan slutet av andra världskriget och den östra halvan hade fallit under sovjetisk kontroll, medan den andra halvan av Tyskland gick till de västallierade – Storbritannien, USA och Frankrike. Berlin föll formellt sett under Sovjetunionens myndighet men staden var för viktig för att de allierade skulle kunna ge avkall på den, och därför
delades den i två. Invånare från den östra och västra delen korsade gränsen för att jobba, gå i skolan, handla och gå på teater eller bio. De levde obehindrat, men förändring låg i luften.
Att ha ett kapitalistisk Västberlin mitt i ett kommunistiskt Östtyskland ”satte sig som ett ben i halsen på Sovjet”, enligt Sovjetunionens statsminister Nikita Chrusjtjov. Sovjetryssarna ville bli av med kapitalisterna och 1948 försökte de att svälta ut dem genom att spärra infartsvägarna till Berlin. Blockaden varade i över ett år men var meningslös. De allierade levererade över 2,3 miljoner ton mat, bränsle och andra varor luftvägen. Ett lugnt årtionde följde, men det skulle inte vara.
Under de tio åren hoppade tre miljoner flyktingar av till väst, däribland läkare, lärare och ingenjörer. Sovjetunionen miste de här mycket eftertraktade människorna mitt under kalla kriget. De spatserade ganska enkelt över gränsen. Det hölls ständiga toppmöten och konferenser för att lösa problemet, men inga framsteg gjordes. I juni 1961 reste ungefär 19 000 personer från Östtyskland via Berlin. Nästa månad var det 30 000. De första elva dagarna i augusti följde ytterligare 16 000, och den 12 augusti reste 2 400 personer, det högsta antalet
”Patrullerande soldater med farliga hundar hade order om att skjuta så snart de såg någon.”
”Det kallades världens största gatufest – alla drack öl och champagne.”
avhoppare som någonsin lämnat Östtyskland på en och samma dag.
Muren restes över natten och den östtyska militären, polisen och frivilliga arbetare hjälpte till med att slutföra den under de två påföljande veckorna. Med ens blev det omöjligt att korsa gränsen utan att gå igenom en av gränsövergångarna – Alfa, Bravo eller Charlie. Flyktingflödet tvärstannade. Att försöka smyga sig över var inte aktuellt för den som inte ville bli nedskjuten. USA:s president John F. Kennedy tyckte inte om situationen, men han medgav att ”en mur är mycket bättre än ett krig”.
Med tiden ersattes den ursprungliga muren med en som var högre, solidare och svårare att klättra över. Nu var Berlin officiellt två städer som existerade sida vid sida utan att befolkningen kunde besöka varandra. Som alltid gick livet vidare. I nästan 30 år var Östberlin och Västberlin åtskilt.
Men murar varar inte för alltid. Den 9 november 1989 kom en talesman för det östtyska kommunistpartiet med en kungörelse: Med ögonblicklig verkan hade östtyska medborgare tillåtelse att korsa gränsen. Berlinare från båda sidor flockades vid muren, ivriga att få träffa vänner och familj och uppleva något historiskt. Det kallades världens största gatufest – alla drack öl och champagne och ropade ”Tor auf!”, upp med porten! Senare den kvällen strömmade de igenom.
Folk använde släggor för att slå ut bitar ur kalla krigets mest välkända symbol, och senare rev kranar och schaktmaskiner stora sektioner av muren. Ett knappt år efter återförenades Tyskland. De östtyska myndigheterna kunde inte behålla kontrollen längre.