Varför lever djur ihop?
Olika organismer kan ha fördel av att leva med varandra – men är ordningen alltid rättvis?
Dold i Nilens grumliga vatten sticker en krokodil försiktigt upp ögonen och näsan ur vattnet. På flodstranden hackar en pipare i marken.
Med blicken fastnaglad i den fjäderklädda kroppen paddlar krokodilen mot den intet ont anande fågeln och kryper upp mot stranden.
Där öppnar den käften på vid gavel och blottar rader av sylvassa tänder. Då kommer piparen springande som för att hälsa jättereptilen välkommen. Istället för att vara livrädd börjar den hacka krokodilen mellan tänderna, där den hittar fästingar och köttrester. Krokodilen bryr sig inte om den näbbiga tandtrådsbehandlingen, den ligger lugnt kvar och väntar på att piparen ska bli färdig.
Det här samspelet mellan fågel och reptil, där båda har nytta av tandrengöringen, är ett klassiskt exempel på symbiotiska förhållanden. ”Hjälper du mig, så hjälper jag dig.” Det ligger till grund för många symbiotiska förhållanden i naturen som kan vara gynnsamma för båda djuren. Men inte alla kamratskaper är likvärdiga.
Principen med symbios beskrevs för första gången i samband med lav, en växtliknande organism som består av både svamp och alger. Med tiden användes samma beteckning på olika djur som levde i ett förhållande som båda parter hade nytta av, och senare har begreppet utvidgats till att täcka tre olika typer av förhållanden: mutualistiskt, kommensalistiskt och parasitiskt. Kategorierna beskriver sina olika former av nyttig samvaro. När två organismer har ömsesidig nytta av ett förhållande kallas det mutualism. Nyttovärdet i att ha en kompis handlar i djurriket mest om föda, skydd och transport. Medan det ena djuret, som den egyptiska piparen, har nytta av en god måltid, har det andra djuret nytta av att få ohyra avlägsnad.
Exempel på den här formen av symbios finns det mängder av i djurriket. På grunt vatten i
Stilla havet går till exempel skaldjur och havsanemoner ihop för att bilda havets enda
”Många symbiotiska förhållanden i naturen kan vara gynnsamma för båda djuren.”
hejaklackskrabba. Den här muntra varelsen kallas ofta pompomkrabba, eftersom den tar två anemoner från havsbotten och håller dem i klorna. De här anemonerna är kända för att brännas, så de ger krabban skydd och ett nytt sätt att fånga mat på, medan anemonerna får en gratis tur runt om i vattnet för att äta organismer. Samma princip gäller många olika väsen i havet, som förhållandet mellan clownfiskar och anemoner.
Även på torra land hittar vi exempel på mutalism över hela världen, från oxhackarfågeln som tar sig an kvalster i zebraöron till prärievargar och grävlingars jaktgemenskap. Men en av de mest utbredda formerna av mutalism hittar vi i en global kamratskap mellan växter och djur, nämligen pollinering. Här häller en art av fåglar, växter eller insekter i sig i nektar från växter medan de gnider sig mot växternas pollen eller frön, som sedan sprids av djuret när det rör sig vidare. Genom att flyga in i många blommor släpper bina pollen och befruktar växter när de är ute och samlar nektar, medan hjortdjur kan sprida frön genom sitt bajs när de har ätit näringsrik frukt.
Men det finns förhållanden där bara det ena djuret har nytta av umgänget, och de kallas kommensala. Det är en ensidig ordning, där en art drar nytta av en annan utan att göra den något ont. Ofta hänger många långa fiskar sig på buken under en valhaj. De här havets liftare kallas sugfisk, och med hjälp av en specialmodifierad ryggfena kan de fästa sig vid större fiskar för att lättare ta sig fram. Sugkoppsfenan har små, ofarliga spindlar och skapar precis tillräckligt med friktion för att hänga fast på en fjällig kropp. Sugfisken kan snabbt koppla loss sig genom att ändra fenans form en smula. Hajen har inte något utbyte av
”En art drar nytta av en annan utan att göra den något ont.”