Främmande evolution
Livet kan uppstå under många olika förhållanden, men allt beror på vad värdplaneten har att bjuda på.
Liv på andra planeter är något vi alla tänker på från och till. Det har gett författare och filmskapare stora kreativa möjligheter, med tveksamt utklädda skådespelare. Men sanningen är att det finns så många variabler när det gäller att skapa liv att ingen kan säga hur utomjordiska varelser ser ut. Vetenskapen kan inte göra mer än att studera möjligheterna.
Mycket hände under de 3,5 miljarder år innan det fanns liv på jorden, och allt har sitt ursprung i planetens kemi. Biokemin i livet här är baserat på kol, och ett vattenbaserat medel i våra celler skapar energi genom att förbränna syre. Det är en enkel beskrivning av kemin i livet på vår egen planet, men så är det bara för att jorden har precis den här kemin på precis det här avståndet från solen. De sista 10–20 åren har astronomerna hittat tusentals planeter i andra solsystem, så kallade exoplaneter, som existerar under en rad olika förhållanden. Så bör vi utgå från att livets kemi ser likadant ut överallt? Starka tecken tyder på det motsatta.
Till exempel kan en exoplanet ha livsformer baserade på kisel istället för kol. Kisel ligger nedanför kol i det periodiska systemet, något som betyder att det kan bilda samma fyra förbindelser med andra grundämnen som kol kan. Det här ger långa molekylkedjor som kallas polymerer. Skillnaden mellan de två är att kisel har åtta elektroner mer än kol, något som skapar större frånstötningskraft och därför gör kiselbindningar svagare. Diamant är ett av de starkaste materialen i världen, och det beror på sättet kolatomerna är ordnade på.
Men kisel tål extremare temperaturer. Till exempel kan bindningar mellan kisel och syre motstå temperaturer upp till 325 plusgrader. Bindningar mellan kol och syre kan inte existera under sådana förhållanden. Så för exoplaneter som kretsar närmare värdstjärnan kan kisel vara svaret.
Sedan har vi frågan om vatten. Jorden ligger innanför solens livsdugliga zon, en del av rymden där temperaturerna är exakt rätt för att vatten ska kunna existera i flytande form, något som antas vara viktigt för att möjliggöra liv. Men vad gäller för de exoplaneter som inte har samma tur? Strängt taget behöver det inte vara vatten som ger ett flytande medel i utomjordiska celler. På Saturnus måne Titan är det flytande sjöar av de komplexa kolvätena metan och etan. Den planeten har ett intrikat vätskekretslopp som påminner om vattnets kretslopp här på jorden, men på Titan är det flytande metan som cirkuleras i iskyla långt från solen.
Livet har en egen förmåga att anpassa sig och klara extrema förhållanden, för på jorden finns det tecken på liv även på de mest ogästvänliga ställen. I havsdjupet finns till exempel rörmaskar som klarar sig fint utan ljus. De här varelserna lagrar energi med hjälp av den varma, kemiskt rika vätska som kommer upp från havsbottnen, en process som kallas kemosyntes. Med alla de här möjligheterna och alla världar i kosmos är det fullt möjligt att evolutionen följer helt andra vägar.