Så blir vi av med dopning
Vi ser på metoderna som används av idrottens fuskare och av forskarna som gör allt för att stoppa dem.
År 1954 mötte den amerikanska läkaren John Ziegler en kollega från Sovjetunionen. Båda arbetade för sina respektive länders tyngdlyftarlag och då var sovjeterna bäst. De var helt enkelt för starka. Ziegler krävde en förklaring och det fick han av den sovjetiska kollegan. Hans lag hade använt testosteron för att bygga upp muskelmassa och resultaten talade sitt tydliga språk. Anabola steroider hade ännu inte förbjudits inom proffsidrott, så Ziegler for snabbt tillbaka till sitt lag och berättade det han fått veta. Sedan dröjde det inte länge innan det amerikanska laget var lika fulla av steroider som sovjeterna.
Det här var en vapenkapprustning i mycket bokstavlig bemärkelse. Men USA och Sovjet var inte de enda aktörerna. Över hela världen började utövare i olika idrotter att använda läkemedel för att bättra på sina prestationer.
Dopningsvågen gick så långt att en cyklist sa att han bara behövde ”följa spåret av tomma sprutor och pillerburkar” för att hålla jämna steg med fältet under ett lopp. Naturlig skicklighet fick stå tillbaka för konstgjorda framsteg. Dopningskritiska institutioner måste ta upp kampen. De behövde resultat, och det illa kvickt.
Som tur var infördes dopningsproven. Idag använder World Anti-Doping Agency (WADA) omkring 30 hypermoderna laboratorier, rustade för att leta efter hundratals olika dopningspreparat. De kan hitta anabola steroider, stimulerande medel, vattendrivande medel, narkotika, alkohol, syntetiska syrebärare och andra saker. De flesta av de här proverna utförs med hjälp av utövarens urin. Blodet analyseras också, men urin är lätt att ta prov på. Utövaren häller det helt enkelt i två behållare, ett A-prov och ett B-prov, som sedan skickas till laboratoriet. B-provet är en reserv som kan frysas ned i mer än tio års tid om det behövs, medan A-provet öppnas för analys.
För att undvika manipulation av urinen under transport måste behållarna brytas i stycken för att kunna öppnas. Om det här händer innan provet kommer till laboratoriet måste B-provet användas. När behållaren har öppnats måste urinens koncentration först beräknas. Därefter filtreras provet så att de onödiga beståndsdelarna avlägsnas från vätskan och forskarna bara har kvar de bindningar som ska analyseras. En masspektrometer, ett instrument som finurligt beräknar massan i bindningarna som passerar igenom det, kan påvisa de flesta förbjudna dopningsprodukterna, om de finns där.
För de svårare bindningarna använder forskarna antikroppar för att binda de förbjudna preparaten, som blir synliga i en gel om de finns i provet. Ännu fler kan bevisas med en metod som kallas SDS-PAGE, den visar storleken på proteiner när de körs igenom ett membran. När alla de här tre teknikerna används är det inte mycket som laboratoriepersonalen inte kan hitta.
Men trots all teknik som de styrande organen har tillgång till är det fortfarande vissa dopare som försöker lura sig förbi proven, ibland med geniala knep. De försöker att använda maskeringspreparat som skyddar andra prestationsfrämjande medel från att bli upptäckta, och de använder dopningsmedel som snabbt bryts ned i kroppen och är svåra att bevisa i tid. Hormonet som styr produktionen av röda blodkroppar, erytropoetin, hör till den sista kategorin. Syntetiskt framställt erytropoetin har bara några timmars halveringstid, men inom den tiden kan det stimulera produktionen av röda blodkroppar och de finns kvar i flera veckor.
För att bekämpa problem av den här typen har den brittiska antidopningsbyrån UKAD infört något de kallar biologiskt pass. Det går ut på att ta regelbundna blod- och urinprov på en idrottsutövare och registrera resultaten över tid. Om utövaren plötsligt uppvisar en ovanlig förekomst av en bestämd bindning kan forskarna börja undersöka vad det beror på. Har utövaren ändrat träningsupplägg eller är det något mer tveksamt som pågår? Med det biologiska passet blir det mycket svårt för dopare i kontrollerade idrottsgrenar att fuska.
Men världens antidopningsorgan kan inte slappna av. WADA:s lista över förbjudna ämnen uppdateras varje år och doparna försöker hela tiden hitta nya kryphål. Något ännu mer oroväckande är kanske de nya dopningsteknikerna som dyker upp på horisonten. ”Hjärndopning” har skapat rubriker och det går ut på att folk frivilligt ger delar av hjärnan en elektrisk stöt för att försöka stimulera neuroner. Vissa menar att det här kanske kan förbättra akademiska eller idrottsliga prestationer, men det finns för närvarande inga säkra bevis.
Gendopning kan däremot bli en allvarlig risk i framtiden. Även om genredigering av människor fortfarande inte är så utprövat och är väldigt farligt har WADA redan lagt in gendopningspreparat som förbjudet. För en dopare är metoden förstås frestande. Varför köra in en spruta protein när man kan få kroppens eget dna att producera mer av proteinet själv? Om vi lyckas utveckla effektiv genredigeringsteknik för att behandla sjukdomar i framtiden kan dopare komma att manipulera tekniken för sina egna ljusskygga behov. Men vi kan vara säkra på att antidopningslaboratorierna står rustade för att ta dem.