Vad har Vintergatan med mjölk att göra?

Om du tittar upp mot himlen en stjärnklar natt från något av de mörkaste områdena på jorden ser du förmodligen en bred stjärnremsa, insvept i moln av damm och gas, som löper över himlen.

Det du ser är en del av Vintergatan, vår hemgalax, som har en diameter på 100 000 ljusår. I dess centrum finns ett svart hål – ett jättelikt gravitationsfält som är så starkt att ingenting kan slippa ut ur det, inte ens ljuset – och de många ”armarna” som sträcker sig utåt rymmer hundratals miljarder stjärnor, varav vår egen sol är en.

Vintergatan tros vara 13,2 miljarder år gammal och är en av många miljarder galaxer i vårt kända universum. Andra galaxer må vara både äldre och större, men som jordens kosmiska adress har Vintergatan länge fascinerat oss människor. Den upptäcktes av astronomer för tusentals år sedan och har en roll i forntida civilisationers mytologier. Men hur kommer det sig att den här galaxen kallas för ”mjölkvägen” på många språk?

Den romerska poeten Ovidius beskrev Vintergatan i diktsamlingen ”Metamorfoserna”, som kom ut år 8 e. Kr. Han berättar där om den starkt lysande väg som går att se högt i skyn när himlen är klar och kallar den Via Lactea ("mjölkvägen”) på latin. Också på många andra indoeuropeiska språk heter den något med mjölk: engelska (The Milky way) danska (Maelkevejen), norska (Melkeveien) och tyska (Milchstraße). Det svenska namnet Vintergatan kommer från fornnordisk mytologi. Troligen är bakgrunden att väderspåmän ansåg sig kunna förutsäga hur vintern skulle bli genom att studera Vintergatans utseende.

De första omnämnandena av en ”mjölkväg” kan spåras till antikens Grekland. Det berättar Matthew Stanley, professor i vetenskapshistoria vid New York University. Men det är oklart exakt när namnet uppstod. ”Termen var vanlig i västerländsk astronomi för 2 500 år sedan”, säger Stanley. ”Den hör till de där uttrycken som funnits så länge att man har glömt hur de blev till.”

Stanley berättar att det var mjölkigheten som gav astronomerna den grekiska roten till ordet ”galax”.

”Galactos betyder ordagrant ”den mjölkiga saken på himlen”, säger Stanley.

Den grekiska myten om Vintergatans tillblivelse förevigades av renässanskonstnären Jacopo Tintoretto med målningen ”Vintergatans uppkomst”, cirka 1575. Enligt National Gallery, där målningen hänger, baserade Tintoretto troligen sin målning på en version av berättelsen som fanns med i 900talstexten ”Geoponica”. I myten berättas om hur guden Zeus lägger sin son med en jordisk kvinna, den späde Herakles, till sin sovande gemål Heras bröst. Hon vrider sig för att komma undan och mjölkdropparna sprutar som stjärnor ut över himlavalvet. Men även om astronomerna hade observerat Vintergatan visste de inte riktigt vad de skulle tro om den. Innan teleskopet uppfanns i början av 1600talet sågs galaxer som förbryllande molnformationer som inte uppförde sig som andra synliga himlakroppar, som stjärnor och planeter.

”De sågs som anomalier som man inte skulle låta sig distraheras av och ägnades inte mycket uppmärksamhet”, säger Stanley.

Men det förändrades i en handvändning när den italienska astronomen Galileo Galilei riktade sitt teleskop mot himlen 1609 och upptäckte att några av de förbryllande kosmiska dammolnen bestod av täta grupper av stjärnor. De flesta galaxer får dock inga beskrivande namn, för det finns helt enkelt alldeles för många. Och antalet kända galaxer fortsätter att öka.