Nor­da­me­ri­ka

När de­lar av nor­ra Eu­ro­pa ha­de plund­rats vän­de vi­king­ar­na upp­märk­sam­he­ten väs­terut.

Historiens värsta Banditer - - Erövrare -

Den verk­li­ga om­fatt­ning­en av vi­king­ar­nas ak­ti­vi­te­ter i Nor­da­me­ri­ka är om­de­bat­te­rad. Men i vil­ket fall som helst hör vi­king­a­re­sor­na till sjö­histo­ri­ens störs­ta be­drif­ter. Ef­ter att nors­ka vi­king­ar be­fol­kat Is­land om­kring år 870 stod Grön­land på tur här­näst. Ko­lo­ni­se­ring­en av Grön­land in­led­des på 980-ta­let av den be­ryk­ta­de Er­ik den Rö­de. At­lan­tens sjö­gång var myc­ket tuf­fa­re än nå­got vi­king­ar­na ti­di­ga­re stött på på Nord­sjön. För att va­ra rus­ta­de för des­sa svå­ra för­hål­lan­den an­vän­de sig de nord­li­ga sjö­fa­rar­na av ett far­tyg som kal­las knarr. Knar­ren var stör­re än det tra­di­tio­nel­la lång­skep­pet, kun­de ta myc­ket stör­re last och var ex­tremt sjödug­ligt. Det var ett far­tyg som kun­de kla­ra At­lan­tens vå­gor i vil­ken sjö­gång som helst och med knar­ren kun­de vi­king­ar­na fär­das läng­re av­stånd än ti­di­ga­re. År 1150 ha­de 72 000 nord­män bo­satt sig på Is­land och 5 000 på Grön­land.

Även­ty­ren fort­sat­te och år 985 sik­ta­de de förs­ta vi­king­ar­na Nor­da­me­ri­kas kust då is­län­ning­en Bjar­ni Herjólfs­son ha­de kom­mit ur kurs på sin väg mot Grön­land. Histo­ri­er­na om det nya lan­det de ha­de sett på av­stånd spred sig och gjor­de att fler fick lust att ta sig dit. Nå­gon gång runt år 1000 var Leif Eriks­son, son till Er­ik den Rö­de, den förs­te vi­king­en att sät­ta sin fot i det out­fors­ka­de lan­det. Kanske ha­de han sänts ut av nors­ke kung­en Olav I för att spri­da kris­ten­do­men (Olav var en av de förs­ta krist­na vi­king­a­kung­ar­na och känd för sin iver att vil­ja spri­da den nya lä­ran). Hur som helst var det i trak­ter­na av nu­va­ran­de Gulf of Saint Law­rence som Eriks­son land­steg på tre oli­ka stäl­len. Han gav dem i tur och ord­ning nam­nen Hel­lu­land (land med fla­ta ste­nar), Mark­land (land med träd och skog) och Vin­land (land med ”vi­nes”, el­ler klät­ter­väx­ter, och vär­me). Idag kal­las des­sa plat­ser Baf­fin Is­land, Labra­dor­kus­ten och New­found­land.

Ef­ter den­na in­le­dan­de upp­täckt fort­sat­te re­sor­na väs­terut. Den mest om­fat­tan­de fö­re­togs av Thor­finn Kar­les­fni som tänk­te bo­sät­ta sig i det nya lan­det för gott. Han led­de en stor ex­pe­di­tion som med­för­de fler än hund­ra män och kvin­nor, bo­skap, va­pen och verk­tyg. Un­der på­gåen­de vand­ring föd­de hans fru ett barn som skul­le bli det förs­ta att fö­das i den Nya värl­den. Allt­ef­tersom fler vi­king­ar an­slöt sig blev det ound­vik­ligt att de förr el­ler se­na­re skul­le kom­ma i kon­takt med ur­sprungs­be­folk­ning­en. De sjö­fa­ran­de män­nen och kvin­nor­na från norr kal­la­de dem för Sk­ra­e­ling­jar och be­drev han­del med dem, bland an­nat byt­te de till sig var­ma päl­sar. Sk­ra­e­ling­jar var en ti­dig järn­ål­derskul­tur som kan ha va­rit för­fä­der till vå­ra da­gars in­ui­ter. Ge­nom vi­king­ar­na kom de för förs­ta gång­en i kon­takt med kons­ten att smi­da järn och till­ver­ka verk­tyg och va­pen av me­tall.

Vi­king­ar­nas hus ha­de väg­gar bygg­da av grästor­vor och tak av tim­mer. De störs­ta hu­sen fanns i L’An­se aux Me­a­dows på Vin­lands nor­ra ud­de. Här bod­de ung­e­fär 75 män­ni­skor och plat­sen an­tas ha va­rit ett bas­lä­ger där man re­pa­re­ra­de far­tyg. Ef­ter ett par år av ko­lo­ni­se­ring bör­ja­de Sk­ra­e­ling­jar upp­fat­ta vi­king­ar­na som ett hot och oro­lig­he­ter bröt ut. Våld­sam­he­ter­na gjor­de att det in­te läng­re var lön­samt för vi­king­ar­na att be­dri­va han­del med ur­be­folk­ning­en. Vi­king­ar­na på Grön­land kun­de in­te ut­rus­ta ex­pe­di­tio­ner där män­nens liv gick för­lo­ra­de. Grön­land var en re­la­tivt ny­e­ta­ble­rad bo­sätt­ning vid den här ti­den och för­hål­lan­de­na med­gav in­te att man skic­ka­de fler ex­pe­di­tio­ner väs­terut. Det blev svå­ra­re och svå­ra­re att få stöd hos vi­king­a­ko­lo­nin för yt­ter­li­ga­re re­sor till Ame­ri­ka.

Att vi­king­ar­na på läng­re sikt miss­lyc­ka­des med att ko­lo­ni­se­ra Nor­da­me­ri­ka be­rod­de på en kom­bi­na­tion av na­tur­li­ga för­hål­lan­den, mot­stånd från lo­kal­be­folk­ning­en och be­gräns­ning­ar för sjö­far­ten un­der ti­dig me­del­tid. Av­stån­det från Grön­land till Vin­land är ung­e­fär 350 mil vil­ket är en bra bit. Det fanns inga möj­lig­he­ter att ha med sig till­räck­ligt myc­ket man­skap för att kun­na över­vin­na ur­sprungs­be­folk­ning­en och spri­da si­na bo­sätt­ning­ar. Även om vi­king­ar­na upp­täck­te Ame­ri­ka 500 år fö­re Co­lum­bus kun­de de in­te eta­ble­ra en till­räck­ligt livs­kraf­tig ko­lo­ni för att ta över Nya värl­den.

Vi­king­ar­nas Ame­ri­ka­fär­der var långa och fa­ro­fyll­da. Många skepp för­o­lyc­ka­des el­lerham­na­de ur kurs.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.