Vad hän­de med Vin­land?

Historiens värsta Banditer - - Vikingarnas Besegrade Riken -

Ex­pert:

Dr Alex San­mark fors­kar i me­del­ti­da ar­ke­o­lo­gi vid cent­ret för nor­dis­ka stu­di­er på Uni­ver­si­ty of the Highlands and Is­lands. Hon spe­ci­a­li­se­rar på oli­ka aspek­ter av vi­kin­ga­ti­den: allt från re­li­gi­on till ju­ri­dik och kön­sa­spek­ter, så­väl i Skan­di­na­vi­en som i de nor­dis­ka bo­sätt­ning­ar­na runt Nor­dat­lan­ten.

Hur vik­ti­ga är bo­sätt­ning­ar­na L’An­se aux Me­a­dows för vår för­stå­el­se av vi­king­a­bo­sätt­ning­ar­na i Nya värl­den?

De är av­gö­ran­de ef­tersom det är den en­da stör­re vi­king­a­bo­sätt­ning vi hit­tat i Nya värl­den. Det finns dock fle­ra fynd som vi­sar att vi­king­ar­na va­rit här. Två is­länds­ka sa­gor be­rät­tar ex­em­pel­vis om vi­king­ar­nas fär­der till Vin­land från Grön­land och Is­land. Des­sa be­rät­tel­ser har spor­rat mång­as fan­ta­si och satt igång sö­kan­det ef­ter vi­kinga­läm­ning­ar läng­re sö­derut, sär­skilt i USA. Det har ock­så fö­re­kom­mit fej­ka­de läm­ning­ar, till ex­em­pel att man i mo­dern tid till­ver­kat run­ste­nar. Vi­king­ar­nas bo­sätt­ning­ar i Nya värl­den är en vik­tig po­li­tisk frå­ga för dem som be­vi­sa att eu­ro­pé­er har fun­nits här länge. De is­länds­ka sa­gor­na är opå­lit­li­ga som hi­sto­ris­ka käl­lor ef­tersom de bör­ja­de ned­teck­nas först på 1200­ta­let. Dess­utom är de skön­lit­te­rä­ra, och in­te fak­ta­ba­se­ra­de. Så de be­rät­tar in­te nöd­vän­digt­vis fak­tiskt vad som hän­de. Att vi in­te kan ut­gå ifrån att allt som står i de skrift­li­ga käl­lor­na stäm­mer gör upp­täck­ten av den här bo­sätt­ning­en än­nu vik­ti­ga­re.

Finns det fler vi­king­a­bo­sätt­ning­ar som lik­nar L’An­se aux Me­a­dows på and­ra stäl­len i Ame­ri­ka?

Nej, men på se­na­re år har man har hit­tat en möj­lig vi­king­a­bo­sätt­ning på Baf­fin Is­land. Det finns även ett sti­gan­de an­tal ar­ke­o­lo­gis­ka fynd från oli­ka plat­ser i Ka­na­da som ty­der på att vi­king­ar vis­tats där och be­dri­vit han­del med lo­kal­be­folk­ning­en. Det är möj­ligt att vi­king­ar­na or­ga­ni­se­ra­de han­dels­nät­verk och att de fär­da­des myc­ket läng­re in­åt land än man ti­di­ga­re trott. Fram­förallt rör det sig om så­da­na fö­re­mål som lo­kal­be­folk­ning­en in­te ha­de till­gång till vid den ti­den, såsom eld­don, me­tall­fö­re­mål och yl­le­tyg. Så­da­na fynd är av av­gö­ran­de be­ty­del­se ef­tersom de vi­sar på vän­skap­lig han­del och ger oss en del­vis an­nan bild än den vi får ge­nom de skrift­li­ga käl­lor­na.

Hur kom det sig att vi­king­ar­na kun­de över­le­va fle­ra hund­ra år på Grön­land men sam­ti­digt in­te kun­de ko­lo­ni­se­ra Vin­land som har bätt­re kli­mat och stör­re na­tur­re­sur­ser?

Bo­sätt­ning­en vid L’An­se aux Me­a­dows var an­tag­li­gen in­te av­sedd som en per­ma­nent plats ut­an som ett bas­lä­ger dit man frak­ta­de tim­mer och an­nat som det in­te gick att få tag i på Grön­land. Det ver­kar som om vi­king­ar­na stan­na­de här i kor­ta­re pe­ri­o­der. Att mer var­ak­tigt ko­lo­ni­se­ra skul­le ha in­ne­bu­rit att frak­ta hit väl­digt många fler män­ni­skor och som vi vet var ko­lo­nin på Grön­land in­te sär­skilt stor. Se­dan var in­te L’An­se aux Me­a­dows nå­gon bra plats om man ser till vil­ka na­tur­re­sur­ser som sak­na­des på Grön­land. För att få tag i des­sa mås­te vi­king­ar­na fär­das långt in­åt lan­det. Fär­den från Grön­land till Ka­na­da var lång och kun­de ta upp till en må­nad, vil­ket såklart gjor­de det svårt med re­gel­bun­den tra­fik. Till sist kan det ju ha va­rit så, även om det in­te finns be­vis för det, att mot­sätt­ning­ar­na med lo­kal­be­folk­ning­en blev så våld­sam­ma att bo­sätt­ning­ar­na fick över­ges.

”Bo­sätt­ning­en vid L’An­se aux Me­a­dows var an­tag­li­gen in­te av­sedd som en per­ma­nent bo­stad ut­an som bas­lä­ger.”

Hur såg re­la­tio­nen till ur­sprungs­be­folk­ning­en ut?

Det är nå­got vi in­te vet så myc­ket om. De is­länds­ka sa­gor­na be­rät­tar bå­de om han­del och stri­der. Vi hit­tar dock fler och fler fynd som vi­sar att de ha­de myc­ket med varand­ra att gö­ra. Kanske var si­tu­a­tio­nen i sin hel­het myc­ket bätt­re än den vi får be­rät­tad för oss i sa­gor­na. I sa­gor kan det ju ock­så va­ra in­tres­sant att över­dri­va dra­ma­tis­ka ske­den och stri­der. Om man ser till hur myc­ket fynd som gjorts nu på se­na­re tid finns det an­led­ning att tro att vi kom­mer att gö­ra än­nu fler fynd fram­ö­ver.

Hur var det möj­ligt för vi­king­a­skep­pen att ta sig he­la vägen över At­lan­ten?

För oss kan det kanske ver­ka kons­tigt att folk vå­ga­de ge sig av i öpp­na bå­tar över ha­vet. För att för­stå det mås­te man sät­ta sig in i sam­man­hang­et. Det var för­stås en bå­de lång och far­lig re­sa och i sa­gor­na finns histo­ri­er om skepp som går un­der, men vi­king­ar­na var sjö­va­na och ha­de lång er­fa­ren­het av re­sor till havs. At­lant­fär­der­na var in­te de förs­ta re­sor­na de gjor­de. Skan­di­na­ver­na ha­de an­vänt sig av bå­tar med se­gel från åt­minsto­ne ti­dig järn­ål­der och de­ras båt­byg­gar­konst och sjö­man­skap ha­de ut­veck­lats un­der fle­ra hund­ra år. De var enormt skick­li­ga sjö­fa­ra­re och na­vi­ga­tö­rer som verk­li­gen kun­de seg­la. De viss­te ock­så hur man kun­de dra nyt­ta av havs­ström­mar­na och hur man kun­de lä­sa av fisk och sjö­fåg­lar för att fin­na land.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.