Djing­is khan

I bör­jan av 1200-ta­let res­te sig en no­mad ur ka­o­set i stam­mar­na på den mon­go­lis­ka stäp­pen för att byg­ga ett im­pe­ri­um fy­ra gång­er stör­re än Alex­an­der den Sto­res.

Historiens värsta Banditer - - Vikingarnas Besegrade Riken - Text: Da­ve Roos

Iden väs­ter­länds­ka fan­ta­sin är Djing­is khan den blo­din­dränk­ta hed­ning­en i spet­sen av de mon­go­lis­ka hor­der­na, de vild­ög­da mör­dar­na som till häst slak­tat mil­jo­ner i ett kors­tåg för att do­mi­ne­ra värl­den. Han är den god­tyck­li­ga be­straf­fa­ren som för­stört sto­ra ci­vi­li­sa­tio­ner. Men histo­ri­en av­slö­jar en an­nan be­rät­tel­se. Ja, Djing­is khan och hans ar­mé för­de med sig en hel del blods­ut­gju­tel­se, men det var in­te slumpar­tat. Fak­tum är att Djing­is khan kan ha va­rit den me­del­ti­da erans störs­ta mi­li­tä­ra och po­li­tis­ka stra­teg, han ska­pa­de al­li­an­ser och gjor­de sig av med fi­en­der för att ska­pa en enad front.

Djing­is khans be­rät­tel­se bör­jar i mit­ten av 1200-ta­let i ut­kan­ten av Go­bi­ök­nen i öst­ra Mon­go­li­et. Mon­go­ler­na ha­de en stark no­ma­disk livs­stil cen­tre­rad runt häs­tar, där fa­mil­jer ut­lo­va­de lo­ja­li­tet mot en av 30 el­ler fler stam­mar och sov i run­da jur­tor som kal­la­des för Gers. Khans far, en stam­höv­ding, namn­gav sin son Te­müdjin ef­ter en fång­ad höv­ding från en ri­va­li­se­ran­de klan som kal­la­des ta­ta­rer­na.

Så var li­vet i me­del­ti­da Mon­go­li­et – en evig cy­kel av kid­napp­ning­ar och rä­der som drevs av blods­fej­der från fle­ra år­hund­ra­den bak­åt i ti­den. Te­müdjins far­far Kha­bul Khan ha­de kort för­e­nat de kri­gan­de stam­mar­na un­der 1100-ta­let, men det var gam­mal histo­ria.

Unga Te­müdjins liv revs sön­der av stam­krig. Vid en­dast nio års ål­der togs Te­müdjin till en när­lig­gan­de stam för att le­va med sin tro­lo­va­des fa­milj. Hans far, Yesügei, fång­a­des på hem­re­san av ta­ta­rer som lu­ra­de ho­nom till att äta för­gif­tad mat som dö­da­de ho­nom.

När Te­müdjin fick hö­ra om sin fars död ru­sa­de han hem för att an­ta höv­ding­ska­pet över stam­men och för att skyd­da sin fa­milj. Men stam­men av­vi­sa­de hans an­språk på mak­ten och över­gav hans mam­ma och hans unga brö­der i ök­nens vild­mark. Te­müdjins mam­ma, Hö­elun, blev själv kid­nap­pad av ri­va­len Mer­kits och lär­de den unga Te­müdjin vik­ten av styr­ka i an­tal.

Så länge en stam var för­e­nad kun­de den in­te för­gö­ras. Te­müdjin tog det­ta råd till hjär­tat och ska­pa­de band med sin pap­pas ti­di­ga­re al­li­e­ra­de re­dan som ton­å­ring. Ef­ter att vid 16 års ål­der ha gift sig med sin tro­lo­va­de Byr­te gav han sig iväg för att över­läm­na gå­vor till när­lig­gan­de stam­höv­ding­ar i ut­byte mot lo­ja­li­tet och öm­se­si­digt skydd.

Un­der ti­den at­tac­ke­ra­des hans mam­mas lä­ger och hans brud stals av fi­en­der­na. Vid det här la­get ha­de Te­müdjin ett val. Han och hans brö­der kun­de ge ef­ter för sin hämnd­lyst­nad och ge sig på kid­nap­par­na el­ler så kun­de de väl­ja ett mer stra­te­giskt till­vä­ga­gångs­sätt. Te­müdjin kon­tak­ta­de si­na al­li­e­ra­de för stöd, vann de­ras lo­ja­li­tet och sam­la­de ihop en li­ten ar­mé om 500 män för att slå ut Mer­kit-läg­ret med för­ödan­de kraft. Han be­fri­a­de in­te ba­ra Byr­te ut­an för­stör­de ock­så Mer­kits.

Även när han var äld­re än 30 år fort­sat­te Te­müdjin det­ta möns­ter, stärk­te si­na po­li­tis­ka al­li­an­ser, skärp­te sin mi­li­tä­ra tak­tik och ut­ö­ka­de sitt ryk­te som en sko­nings­lös slak­ta­re. Han ut­plå­na­de sin fars mör­da­re, ta­ta­rer­na. Det på­stås att han be­ord­ra­de att al­la män över tre fot långa skul­le dö­das. Han ko­ka­de fi­en­dens höv­ding­ar le­van­de och bygg­de py­ra­mi­der av fi­en­ders dödskal­lar. He­la ti­den sko­na­de han fi­en­dens bäs­ta ryt­ta­re och va­pen­ex­per­ter för att ta dem med i sin ar­mé.

Vid 40 års ål­der ha­de Te­müdjin upp­nått det otänk­ba­ra: de mon­go­lis­ka stam­mar­nas full­stän­di­ga för­e­ning. Ef­ter att ha ta­git in, un­der­tryckt el­ler för­in­tat si­na po­li­tis­ka ri­va­ler sam­la­des ti­o­tu­sen­tals av hans lo­ja­la an­häng­a­re till en and­lig krö­ning, kal­lad en khu­ri­tai, un­der vil­ken Te­müdjin döp­tes till Djing­is khan – all­härs­ka­re. Djing­is khan ha­de nu en ar­mé på 100 000 el­ler fler. De var inga bar­ba­rer ut­an di­sci­pli­ne­ra­de och högt ut­bil­da­de krigs­ma­ski­ner. Ran­king­en ba­se­ra­des på me­ri­ter och be­prö­vad lo­ja­li­tet, in­te re­la­tio­ner till Djing­is khan. Grup­per­na be­stod av tio män, kom­pa­ni­er­na av 100 och di­vi­sio­ner­na av 10 000 män.

Den mon­go­lis­ka pon­nyn var li­ten och snabb, som ett krigs­flyg­plan. Mon­go­lis­ka ryt­ta­re kun­de av­fy­ra si­na bå­gar

Khans ge­ne­tis­ka arv – till­kom­met ge­nom våld­täk­ter av fi­en­dens kvin­nor och många kon­ku­bi­ner – är för när­va­ran­de en­ligt upp­gift 16 mil­jo­ner man­li­ga ätt­ling­ar.

Djing­is khan upp­fann pas­set, en järn­me­dal­jong som tillät sä­ker pas­sage över hans sto­ra im­pe­ri­um.

“Så var li­vet i me­del­ti­da Mon­go­li­et – en evig cy­kel av kid­napp­ning­ar och rä­der.”

Den mon­go­lis­ka härs­ka­ren dö­da­de in­te 1 748 000 på en tim­me, men mör­da­de var­je man, kvin­na och barn i sta­denNisha­pur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.