Svartskägg pi­rat­le­gen­den

Var Svartskägg en full­fjäd­rad pi­rat el­ler ba­ra ovan­ligt skick­lig på att od­la sin image?

Historiens värsta Banditer - - Svartskjägg -

Svartskägg – en skräc­kin­ja­gan­de pi­rat som gjor­de ha­ven osäk­ra – blev en mytomspun­nen fi­gur i sjö­far­ar­be­rät­tel­ser­na och skrev in sig i histo­rie­böc­ker­na trots att hans kar­riär ba­ra va­ra­de i två år. In­te myc­ket är känt om Ed­ward Te­achs ti­di­ga liv. Smek­nam­net Svartskägg fick han många år ef­ter sin föd­sel, vil­ken histo­ri­ker upp­skat­tar äg­de rum om­kring 1680. Man vet yt­terst li­te om hans san­na iden­ti­tet. I do­ku­men­ten dy­ker namn som Ed­ward Te­ach, Thatch och Thack upp. Det var van­ligt vid den här ti­den att pirater an­vän­de fals­ka namn för att in­te svär­ta ner sitt fa­mil­je­namn, hans san­na iden­ti­tet kom­mer för­mod­li­gen att för­bli okänd för evigt.

Te­ach väx­te upp i hamn­sta­den Bri­stol och in­led­de för­mod­li­gen sin kar­riär till havs som ka­pa­re, el­ler kor­sar (en per­son auk­to­ri­se­rad med till­stånd från re­ge­ring­en att at­tac­ke­ra ut­länds­ka far­tyg un­der krigs­tid), un­der det spans­ka tron­följd­s­kri­get.

Ef­ter kri­get be­gav han sig till New Pro­vi­dence, ett i stort sett obe­bott om­rå­de som var hem­vist för pirater, hand­la­re och till­fäl­lig ar­bets­kraft sna­ra­re än för lag och ord­ning. Här träf­fa­de han den be­röm­de pi­ra­ten Ben­ja­min Hor­ni­gold, och i lik­het med and­ra som sök­te ett liv fullt av även­tyr och ri­ke­do­mar klev han om­bord som be­sätt­nings­man. Men Hor­ni­gold såg nå­got sär­skilt i Te­ach. Som histo­ri­kern Char­les John­son skrev i sin bok A Ge­ne­ral Histo­ry Of The Rob­be­ri­es And Mur­ders Of The Most No­to­ri­ous Py­ra­tes från 1724: Te­ach ”ut­märk­te sig of­ta för sitt ovan­ligt sto­ra mod och per­son­li­ga ku­rage”. Hor­ni­gold gjor­de Te­ach till be­fäl på en slup och till­sam­mans ska­pa­de de ett ter­ror­väl­de längs de mest tra­fi­ke­ra­de rut­ter­na.

Du­on var fram­gångs­rik men in­kon­se­kvent. Far­tyg vid den ti­den bar väl­digt säl­lan på dyr­ba­ra las­ter – i syn­ner­het in­te på guld- och sil­ver­skat­ter – så pi­ra­ter­na äg­na­de sig åt plund­ring av var­dag­li­ga va­ror som ka­kao, bomull och rom – an­ting­en för eget bruk, el­ler för att säl­ja i ham­nar­na. Hor­ni­gold och Te­achs stra­te­gi var emel­ler­tid oklar. I sep­tem­ber 1717 fång­a­de de till ex­em­pel in skep­pet Bet­ty från Vir­gi­nia, men de stal en­dast dess last av ma­dei­ra­vin in­nan de sänk­te skep­pet och den res­te­ran­de las­ten. Mot slu­tet av 1717 ha­de Te­ach, nu känd som Svartskägg tack va­re sin im­po­ne­ran­de an­sikts­be­hå­ring, sitt eget skepp. Och de dyr­ba­ra las­ter­na på de brit­tis­ka skep­pen ha­de bli­vit allt för fres­tan­de för ho­nom och hans män. För att und­vi­ka my­te­ri drog sig Hor­ni­gold till­ba­ka från pi­rat­li­vet, läm­na­de Te­ach på le­dar­po­si­tio­nen och ac­cep­te­ra­de den kung­li­ga be­nåd­ning som er­bjöds. Det var runt den här ti­den som Ste­de Bon­net, även känd som ”gent­le­man­na­pi­ra­ten”, slog sig ihop med Te­ach. Bon­net var landä­ga­re och mi­li­tärof­fi­cer från en väl­bär­gad fa­milj, han kun­de in­te sty­ra sin brå­ki­ga be­sätt­ning ut­an gav le­dar­rol­len till Te­ach. De två säll­ska­pen slog sig sam­man och seg­la­de till­sam­mans över ha­ven.

Fram till nu ha­de Te­ach, el­ler Svartskägg som han ha­de bör­jat kal­las även i of­fi­ci­el­la rap­por­ter, vi­sat sig va­ra en stark, re­spek­te­rad le­da­re och en ka­pa­bel pi­rat, men det var i no­vem­ber 1717 som le­gen­den väck­tes till liv. Ef­ter att ha an­gri­pit det frans­ka han­dels­far­ty­get La Con­cor­de ut­an­för Saint Vin­cents kust, över­tog Te­ach skep­pet, döp­te om det till Qu­een An­ne’s Re­venge och ut­rus­ta­de det med 40 ka­no­ner. Det var ett stort, im­po­ne­ran­de far­tyg

”Te­ach väx­te upp i hamn­sta­den Bri­stol och in­led­de för­mod­li­gen sin kar­riär till havs som ka­pa­re.”

”Det finns inga be­kräf­ta­de vitt­nes­mål om att Svartskägg nå­gon­sin dö­da­de el­ler ska­da­de si­na fång­ar.”

”Te­ach tog över skep­pet, döp­te om det till Qu­een An­ne’s Re­venge och ut­rus­ta­de det med 40 ka­no­ner.”

med en olycks­bå­dan­de flag­ga som vi­sa­de ett ske­lett som spet­sa­de ett hjär­ta – en bild som snabbt blev sy­no­nym med ter­ror på de sto­ra ha­ven och som pas­sa­de per­fekt till den image som Svartskägg höll på att od­la.

Svartskägg var en lång och kraf­tig man med ett tjockt skägg som täck­te stör­re de­len av hans an­sik­te. Han var en skräm­man­de fi­gur – nå­got han ut­nytt­ja­de i strid då han bar tre pi­sto­ler över brös­tet och tän­de tänd­stic­kor på un­der­si­dan av hat­ten för att ska­pa en rökri­då i vil­ken han kun­de för­svin­na som själ­vas­te djä­vu­len. Som John­son skrev: ”Han var den sor­tens fi­gur att fö­re­ställ­ning­en om en fu­rie från hel­ve­tet in­te är mer skräm­man­de.” Svartskägg var en per­son som för­stod vik­ten av ut­se­en­de och upp­trä­dan­de, och han tyck­te att det var bätt­re att in­ja­ga skräck i si­na fi­en­der än att en­bart för­li­ta sig på skick­lig­het i strid.

Men trots sin skräc­kin­ja­gan­de fram­to­ning finns det inga be­kräf­ta­de vitt­nes­mål om att Svartskägg nå­gon­sin dö­da­de el­ler ska­da­de si­na fång­ar – bort­sett från att ka­no­ner­na som an­vän­des till att be­skju­ta fi­en­de­skepp för att tvinga dem att ge upp tvek­löst dö­da­de många. De som gav upp fick all­tid seg­la vi­da­re, dock ut­an si­na till­hö­rig­he­ter. De som väg­ra­de strand­sat­tes och fick si­na skepp upp­brän­da, men de kom un­dan med li­vet i be­håll.

Men det finns sam­ti­digt anek­do­ter och tid­nings­no­ti­ser som ty­der på att han trots sin re­la­ti­va barm­här­tig­het mot fi­en­den var en grym man. En histo­ria gör gäl­lan­de att han sköt sin när­mas­te man – ”om han in­te sköt en el­ler två be­sätt­nings­med­lem­mar då och då glöm­de de bort vem han var”. En­ligt en an­nan histo­ria ut­ma­na­de han sin be­sätt­ning ef­ter ett långt dryc­ke­slag att sit­ta in­ne i skep­pet och tän­da eld på kru­kor med sva­vel. Al­la ut­om Svartskägg krav­la­de ut för att få frisk luft. Kap­te­nen dök upp li­te se­na­re och mor­ra­de: ”Fan ta er, jag är en bätt­re man än al­la er sill­mjöl­kar till­sam­mans!” Vis­sa på­står till och med att Svartskägg tving­a­de si­na unga fru­ar att po­sti­tu­e­ra sig bland si­na föl­je­sla­ga­re.

I maj 1718, un­der be­läg­ring­en av Char­leston, de­mon­stre­ra­de Svartskägg än en gång sin dubb­la na­tur ge­nom att bå­de ho­ta och vi­sa barm­här­tig­het. Hans flot­ta bloc­ke­ra­de Char­lestons hamn och

Svartskägg var in­te den mest fram­gångs­ri­ka pi­ra­ten nå­gon­sin – Hen­ry Eve­ry tog fler by­ten vid en en­da

kap­ning.

ef­tersom det in­te fanns någ­ra vakt­skepp på plats kun­de de väl­ja och vra­ka bland far­ty­gen. De tog över Crow­ley som var på väg mot Lon­don med en grupp pro­mi­nen­ta Char­leston-med­bor­ga­re, bland and­ra Samu­el Wragg som var med­lem i del­sta­ten Ca­ro­li­nas råd. Svartskägg kräv­de me­di­cinsk ut­rust­ning från South Ca­ro­li­nas myn­dig­he­ter och ho­ta­de att av­rät­ta si­na fång­ar om hans krav in­te upp­fyll­des.

Wragg age­ra­de som ta­les­man för giss­lan och an­vän­de ut­an tve­kan sin so­ci­a­la ställ­ning för att få ige­nom kra­vet. En man ur giss­lan, mr Marks, skic­ka­des för att häm­ta ut­rust­ning­en i säll­skap med två pirater. Svartskägg sat­te en tids­frist på två da­gar. Ef­ter tre da­gar ha­de män­nen in­te åter­kom­mit och giss­lan blev ut­om sig av oro för Svartskäggs vre­de. Så smång­om an­län­de ett med­de­lan­de: Marks båt ha­de kap­sej­sat. Svartskägg be­vil­ja­de en frist på yt­ter­li­ga­re två da­gar men män­nen åter­vän­de än­då in­te till­ba­ka.

Trots det av­rät­ta­de kap­te­nen in­te sin giss­lan som han ha­de ho­tat med. Istäl­let lät han flyt­ta ett par skepp in i Char­lestons hamn vil­ket ska­pa­de pa­nik i sta­den. Så små­ning­om åter­vän­de Marks med den me­di­cins­ka ut­rus­ning­en. Det vi­sa­de sig att vid hans an­komst till South Ca­ro­li­nas re­ge­rings­kon­tor ha­de me­di­ci­ner­na till­han­da­hål­lits snabbt, men pi­ra­ter­na han ha­de rest med för­svann för att dric­ka. De åter­fanns snart, be­ru­sa­de och full­stän­digt oför­mög­na att fö­ra skep­pet till­ba­ka till Svartskägg. Pi­rat­kap­te­nen höll dock sitt ord, släpp­te giss­lan och gav till­ba­ka de­ras skepp.

Svartskägg var i viss mån en he­der­sam man men han var trots allt pi­rat, och hans ten­dens att lu­ra and­ra – ibland si­na eg­na – var ald­rig tyd­li­ga­re än i ju­ni 1718. Hans ti­di­ga­re kap­ten och men­tor Ben­ja­min Hor­ni­gold ha­de ti­di­ga­re ac­cep­te­rat den kung­li­ga be­nåd­ning­en, och det ver­kar tro­ligt att Svartskägg vid ti­den för be­läg­ring­en av Char­leston över­väg­de att föl­ja hans ex­em­pel. Be­nåd­ning­en ut­fär­da­des re­gel­bun­det och tjäns­te­män­nen i Eng­land ha­de en gans­ka av­slapp­nad syn på sjö­rö­veri­et. År 1581 blev till ex­em­pel pi­ra­ten Fran­cis Dra­ke dub­bad till rid­da­re av drott­ning Eli­za­beth när han åter­vän­de från en jor­den-runt-ex­pe­di­tion med ett byte på över en mil­jon pund.

Be­nåd­ning­en er­bjöds till al­la pirater som gav upp in­nan den 5 sep­tem­ber 1718, men fö­re­skrev ock­så att im­mu­ni­tet en­dast gäll­de brott som ha­de be­gåtts in­nan 5 ja­nu­a­ri sam­ma år. I te­o­rin in­ne­bar det döds­straff för Svartskägg ef­ter hans hand­ling­ar i Char­leston. Det är möj­ligt att för­se­el­sen skul­le ha pas­se­rat, men han vil­le va­ra sä­ker på att in­te stäl­las in­för rät­ta. Ef­ter att ha dis­ku­te­rat sa­ken med Bon­net skic­ka­de han sin kom­pan­jon till Bath för att ka­pi­tu­le­ra. Bon­net blev be­nå­dad och res­te till­ba­ka till Svartskägg för att häm­ta sitt skepp Re­venge och åter­sto­den av sin be­sätt­ning.

Vid åter­koms­ten fann han emel­ler­tid att Svartskägg ha­de för­svun­nit med skep­pets pro­vi­ant och strand­satt be­sätt­ning­en.

Ut­an att kän­na till re­sul­ta­tet av Bon­nets an­sö­kan om be­nåd­ning, ka­pi­tu­le­ra­de han själv i ju­ni 1718 och slog sig ner i sta­den Bath där han gif­te sig och ar­be­ta­de som ka­pa­re – en bransch som bi­drog till att hål­la rast­lö­sa fö­re det­ta pirater sys­sel­sat­ta.

När han var ute på en ex­pe­di­tion stöt­te han ihop med Char­les Va­ne. De två och en grupp and­ra ökän­da in­di­vi­der, bland and­ra Is­ra­el Hands, Ro­bert De­al och Ca­li­co Jack, fes­ta­de till­sam­mans un­der fle­ra kväl­lar. Sam­man­slut­ning­en av de po­ten­ti­ellt far­li­ga män­nen or­sa­ka­de pa­nik hos de lo­ka­la myn­dig­he­ter­na, sär­skilt hos Vir­gi­ni­as gu­ver­nör Alex­an­der Spotswood. Gu­ver­nö­ren be­ord­ra­de löjt­nant Ro­bert May­nard att gri­pa Svartskägg och hans be­sätt­ning.

Svartskägg och de öv­ri­ga trod­de att May­nard ba­ra ha­de någ­ra få män med sig och bor­da­de May­nards skepp. De ha­de knappt satt sin fot på däck in­nan en ve­ri­ta­bel ar­mé kom väl­lan­de ur skep­pets in­re. Hoj­tan­des och skju­tan­des över­man­na­de de pi­ra­ter­na med sin över­lägs­na trä­ning och be­väp­ning. Svartskägg och May­nard slogs man mot man, och när May­nard drog sig till­ba­ka för att skju­ta på pi­ra­ten rör­de sig Svartskägg fram­åt och höggs ner av en av May­nards män in­nan han at­tac­ke­ra­des bru­talt och slut­li­gen dö­da­des av May­nards be­sätt­ning.

Det var en hemsk död för den le­gen­da­ris­ke pi­ra­ten, men han käm­pa­de till slu­tet. Hans kropp upp­vi­sa­de minst fem skott­ska­dor och 20 stick­sår. Hans hu­vud höggs av och häng­des i fören på May­nards skepp som en sista för­ned­ring av den man som så länge ha­de do­mi­ne­rat ha­ven.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.