Tibets buddhistiska prinsessbrud

Songtsän Gampo, grundaren av det tibetanska imperiet, är medelpunkten i en charmerande legend som berättar om hur hans kinesiska brud valdes på 600-talet. Songtsän Gampo skickade sin viktigaste minister, Gar Tongtsen, för att anhålla om Tangprinsessan Wenchengs hand. Gar tog med sig fantastiska gåvor – sju guldmynt och en magisk rustning – men blev förfärad över att upptäcka att han hade rivaler från Indien, Persien och uigurernas land. Hans gåvor gav honom rätten till att delta i en tävling om prinsessan där han fick fyra uppgifter: 1. Att matcha 100 ston med deras riktiga föl som var i en separat hage. Hans lösning: att göra ett hål i muren så att stona och fölen kunde identifiera varandra genom hålet. 2. Att hitta vägen tillbaka till ett rum efter att ha tillbringat en natt i det genom en byggnad med många identiska rum. Hans lösning: att tända en rökelsepinne innan han lämnade rummet. Lukten skulle leda honom rätt. 3. Kejsaren hade en stor bit korall med ett litet hål som vred sig igenom den. Uppgiften var att trä ett silkessnöre genom hålet. Gars lösning: att binda snöret vid en myra och låta myran hitta vägen. 4. Att identifiera prinsessan bland 100 andra som var likadant klädda. Hans lösning: av en tjänstepiga fick han veta att prinsessan skulle vara den enda som hade riktiga blommor i håret. Han studerade binas arbete och såg vilken frisyr de föredrog. Kejsaren hade inget annat val än att låta sin dotter gå.

Namnet påminner om berget Potalaka, en gudomlig bergsö i södra Indien där det levde en bodhisattva, ett slags buddhistiskt helgon som hette Avalokiteshvara och som man trodde var den mest barmhärtiga av alla.

Den första delen som byggdes var det så kallade vita palatset. Lobsang Gyatso flyttade in där 1649, tre år efter att arbetet startade och innan det var färdigt. Byggandet av insidan varade i ytterligare 45 år fram till 1694, tolv år efter Lobsang Gyatsos död. Under tiden hade arbetet på det centrala röda palatset påbörjats, som har fått namn efter de röda stenarna och som skulle tillägnas buddhismen. Detta stod också ofullbordat när Lobsang Gyatso dog 1682, omgiven av märkliga omständigheter.

Vicekungen, Sangye Gyatso, förklarade att Lobsang Gyatso hade gett order om att hans död skulle hållas hemlig. Detta var möjligen för att förhindra att nyheten skulle ge inspiration till nya uppror eller att ge tid till att utse en ny Dalai lama. Eller kanske – som han hävdade senare – trodde han att arbetet på det röda palatset kunde äventyras om den femte Dalai lamas död blev allmänt känd. Men förmodligen ville han bara bevara sin makt som statsöverhuvud. Så han kungjorde att Dalai lama hade dragit sig tillbaka, en lögn han backade upp med genom att hitta en munk som liknade honom och som han höll fången i Dalai lamas privata rum i det vita palatset.

Det var vicekungens jobb att identifiera den sjätte Dalai lama och bevisa att han var en reinkarnation av den femte. Detta innebar att tolka drömmar och konsultera orakler. Det tog tid. Ett lämpligt barn hittades, fördes i hemlighet till ett avsides kloster i en fattig by, bekräftades som den femtes reinkarnation och sattes i husarrest i tolv år. Förbluffande nog fungerade denna sammansvärjning. Den sjätte Dalai lama, som nu var 14 år, sattes på tronen 1597. Det röda palatset var färdigbyggt inklusive en 15 meter hög stupa som innehöll den balsamerade kroppen av den femte Dalai lama. Nya lägenheter byggdes i det

vita palatset. Efter en månad med festligheter gick den nya Dalai lama runt Potala innan han sattes på tronen – en föreställning av makt och rikedom.

Det vita palatset byggdes ut ytterligare till sin nuvarande storlek av den trettonde Dalai lama på tidigt 1900-tal – en tid då Tibet var föremål för motstridiga krav från Storbritannien, Ryssland och Kina. Med sina forna bostadskvarter, kontor och tryckeri är det vita palatset separerat från det röda palatset via en central innergård med ett komplex av salar, kapell och bibliotek.

I hjärtat av det röda palatset finns den stora västra salen med tre gallerier. En släpper in ljus, i en annan finns förfriskningar och souvenirer och den tredje leder till rum med samlingar av bronsstatyer. Fyra kapell i den stora salen är tillägnade Potalas grundare, den femte Dalai lama. Den ena av denna ursprungliga helgedom byggdes av Songtsän Gampo på 600talet – en håla under lär ha varit där han studerade buddhismen. Väggmålningar skildrar scener från den femte Dalai lamas liv, bland annat hans besök hos Kinas unge Manchu (Qing)-kejsare, Shunzhi, 1652–53. Han reste långsamt med ett enormt följe på 3 000 man, inklusive en eskort av mongoliskt kavalleri, en danstrupp och 13 tjänstemän som representerade alla regeringsdepartementen. I Beijing erkände Qing-kejsaren Den store femte som Tibets högsta ledare.

En våning upp – som endast kan besökas tillsammans med en guide – finns den 14 meter långa graven till den trettonde Dalai lama, Thupten Gyatso, som dog 1933. Statyn, som porträtterar laman med den ena handen lyft i välsignelse, är en förvirrande massa mönster, hästar och människoformer som innehåller cirka 220 000 pärlor. Den är ett minnesmärke över en hårt arbetande, intelligent man som levde i slutet av Kinas sista dynasti och som var tvungen att balansera pressen från både det ryska och det brittiska imperiet som konkurrerade om dominansen i Centralasien.

Man fann snart den nästa Dalai lama, men i 17 år styrdes Tibet av en regent. I efterklokhetens ljus var det då Mao Zedongs kommunistparti kom till makten i Kina 1949 och som blev början på slutet för Potala som privat residens. Ingen förutsåg detta på den tiden. 1950 drog Folkets befrielsearmé in i Tibet och kunde ha erövrat Lhasa, men för kineserna var tibetanerna en kinesisk minoritet så detta var en ”befrielse” snarare än en erövring. Armén höll tillbaka. Dalai lama fördes i säkerhet i södra Tibet där tjänstemän diskuterade om han borde söka politisk asyl utomlands. Tibet vände sig till Storbritannien, USA, Indien och FN för att få hjälp men till ingen nytta. En tidigare provinsguvernör, Ngabo, reste till Beijing för att förhandla och undertecknade den så kallade Sjuttonpunktsöverenskommelsen som delvis slog fast att ” ... det tibetanska folket ska vända tillbaka till Moderlandets familj”, en överenskommelse som den 16 år gamla Dalai lama – formellt installerad 1950 – samtyckte till i oktober 1951.

Fem månaders smekmånad mellan parterna följde då Dalai lama bland annat besökte Beijing för direkta samtal med Mao. Han vände tillbaka i hopp om ett gott förhållande där kommunistregeringen skulle ta hand om Tibets materiella behov och överlåta de andliga frågorna åt honom. I verkligheten visade det sig snart att armén, som gick i spetsen för en ateistisk regering, planerade att undergräva tibetanska seder, och folkets syn på de kinesiska trupperna hårdnade. 1956 bombade arméflyg ett kloster som hade grundats av den tredje Dalai lama. I det östra Tibet utvecklades protesterna till uppror.

Dalai lama började nu på allvar se möjligheten till exil. Mycket var avhängigt vilken militärhjälp Tibet kunde få, framför allt från Indien. Pandit Nehru, den indiska statsministern, lovade asyl, men ingen militärhjälp.

1959 bodde omkring 50 000 flyktingar i läger i och runt Lhasa. Under den årliga stora bönfestivalen, i en atmosfär som var spänd av fruktan, inviterades Dalai lama till kineserna för att närvara vid en uppvisning av en ungersk danstrupp. Man misstänkte att han skulle kidnappas, och en folkmassa samlades utanför Potala för att protestera mot både kineserna och den härskande klassen som inte hade gjort något för att opponera mot dem. Oron blev mer och mer hotfull för var dag. Dalai lama satt fast mellan två omöjliga utvägar: att stötta kineserna och opponera mot demonstranterna, eller det motsatta. Den 17 mars talade ett orakel genom ett

”Kineserna krossade upproret. Tusentals dog och omkring 56 000 kloster och tempel ödelades.”

medium och rådde honom att åka därifrån omgående.

Den kvällen, klädd som en vanlig soldat, tog han sig inkognito genom folkmassan till ett möte med sin bror och syster och en grupp rådgivare. Resan till gränsen tog tolv dagar med en tillräckligt lång paus för att avvisa Sjuttonpunktsöverenskommelsen. Han led av dysenteri och bars in i Indien på en dzo, en hybrid mellan en jak och en ko. Under de följande månaderna kom cirka 80 000 flyktingar efter. De slog sig ned i flyktingläger, flyttade så småningom in i hus och lade grunden för staben som skulle bli en regering i exil.

I Tibet krossade kineserna upproret. Tusentals dog och runt 56 000 kloster och tempel ödelades eller skadades. Tusentals försvann i arbetsläger. Dalai lamas regering hävdar att 1,2 miljoner dog, och ett oändligt lidande följde ända tills Mao dog 1976.

Sedan dess har Dalai lama fått legendarisk status internationellt. Tibet har stabiliserats under kinesisk belägring och kolonisering, och Potala har blivit Tibets viktigaste turistattraktion.