Hundraårskriget på klippan

Mont-saint-michel var en andlig högborg redan under hundraårskriget, men blev också en militärfästning.

Eftersom Huset Plantagenet var kungar av England och hertigar av Normandie, hade de en tydlig strategisk fördel under den långa kampen för den franska kronan: en bas rakt över Kanalen. Efter Henrik V:s seger vid Agincourt hamnade hela Nordfrankrike i engelska händer. Det franska ärendet verkade så hopplöst att abboten av Mont-saint-michel, Robert Jollivet, erbjöd sig att underkasta sig den engelska kungen. Men även om abboten underkastade sig så gjorde hans munkar inte det. Genom att vara trygga på sin klippa, under sankt Mikaels beskydd och med tidvattnet som sköljde bort angripande arméer två gånger dagligen, förblev Mont-saint-michel den franska kronans enda fästning på Frankrikes nordkust.

Som sådan blev Mont-saint-michel ett mål för engelsmännen som omringade den två gånger, 1423– 24 och igen 1433–34. För att förhindra att klippan fick nya förnödenheter sjövägen – de omringade den redan från landsidan – försåg engelsmännen bosättningen i Granville på Cotentinhalvön med en befästning. För att skydda fästningen grävde Thomas de Scales, den engelske kommendören, över näset som Granville ligger på och gjorde också det till en ö. Med dessa baser på plats var de Scales i stånd att belägra klippan och spränga ett hål genom vallen och in i staden under klostret. Men även om staden anfölls höll garnisonen på toppen ut till de Scales tvingades att dra sig tillbaka och efterlämna sina två kanoner. "Les Michelettes" finns fortfarande kvar vid den yttre muren.

Mont-saint-michels motstånd blev ett krigsrop och en uppmuntran för fransmännen och särskilt för Jeanne d’arc. Efter att deras ärkefiende Henrik V dog omgrupperade fransmännen sig sakta och återtog landområden de hade förlorat, och vid krigets slut hade engelsmännen bara kvar Pale of Calais.

Sankt Mikael hade beskyddat sina egna.

"Normanderna hade inte önskat utbytet och blev därför starka försvarare av kronan."