Sa­go­slot­tet Neusch­wan­s­te­in

Neusch­wan­s­te­in skul­le va­ra en till­flyktsort, men det blev in­te rik­tigt som Lud­vig II av Bay­ern tänkt sig.

Historiska byggnadsverk - Reseguide - - Sidan 1 - AV PHILIPPA GRAFTON

Om­gi­vet av grö­na sko­gar, idyl­lis­ka sjö­ar och snötäck­ta bergs­top­par i de bay­ers­ka Al­per­na lig­ger slot­tet Neusch­wan­s­te­in. Det som en gång var dröm­men om en till­flyktsort för en kung som an­sågs för ga­len för att härs­ka är nu en av Eu­ro­pas po­pu­lä­ras­te tu­rist­attrak­tio­ner.

Slot­tet bygg­des av Lud­vig II av Bay­ern och var mer än ba­ra en upp­vis­ning av kung­lig ri­ke­dom. Det skul­le fun­ge­ra som en fristad och ge kung­en re­spit från hov­li­vets plik­ter. Lud­vig bygg­de det­ta skyd­da­de pa­ra­dis för sitt eget nö­jes skull och ar­ki­tek­tu­ren är en hyll­ning till me­del­ti­dens le­gen­der och tren­der. Trots be­slut­sam­he­ten och kär­le­ken Lud­vig la­de ned i Neusch­wan­s­te­in med­för­de slot­tet ändå inget an­nat än mot­gång­ar för sin ska­pa­re. Lud­vigs kär­leks­pro­jekt vän­de sig mot ho­nom med de sta­digt öka­de kost­na­der­na och de änd­lö­sa bygg­pro­jek­ten, som led­de till kung­ens slut­li­ga av­sätt­ning och till sist till hans död.

Lud­vig II föd­des den 25 au­gusti 1845, på slot­tet Nymp­hen­burg i Mün­chen, som älds­ta son till kung Max­i­mi­li­an, ar­ving­en till den bay­ers­ka tro­nen. Ba­ra tre år ef­ter sin sons fö­del­se krön­tes Max­i­mi­li­an till kung ef­ter sin pap­pas ab­di­ka­tion, och Lud­vig blev där­med kron­prins. Un­der hela sin ung­dom var Lud­vigs sta­tus som kung­lig i för­grun­den när det gäll­de upp­fost­ran. Han skäm­des bort sam­ti­digt som han väg­ra­des den fri­het andra barn fick. Den­na kon­trol­le­ra­de barn­dom gjor­de ho­nom re­ser­ve­rad och in­te sär­skilt fäst vid si­na för­äld­rar – se­na­re i li­vet re­fe­re­ra­de han till sin mor som sin ”fö­re­gång­a­res hust­ru”.

Även om Lud­vig in­te ha­de star­ka band till för­äld­rar­na ha­de han god kon­takt med sin far­far, den ex­cent­ris­ka Lud­vig I som är känd för sitt fria kär­leksliv. De två Lud­vi­gar­na ha­de in­te ba­ra sam­ma namn, ut­an också sam­ma fö­del­se­dag och pas­sion för kul­tur. Me­dan den for­ne kung­en var upp­slu­kad av konst och po­e­si, star­ta­de den fram­ti­da kung­en sin egen väg mot en livs­lång en­tu­si­asm för ar­ki­tek­tur.

Stör­re de­len av kron­prin­sens barn­dom till­bring­a­des på pap­pans slott Ho­hensch­wangau, en blyg­sam men fan­tas­tisk bygg­nad vid grän­sen till Ös­ter­ri­ke. Det var de­ko­re­rat med ger­mans­ka sa­gor och ha­de ut­sikt

över land­ska­pet och Sch­wan­see – Svansjön. Det var från Ho­hensch­wangau som Lud­vig förs­ta gång­en såg borgru­i­ner­na där han skul­le kom­ma att byg­ga Neusch­wan­s­te­in, sin dröm om ett även­tyrs­slott som skul­le bli re­a­li­tet näs­tan 30 år se­na­re.

Lud­vigs dröm­mar tog snart en an­nan rikt­ning då han upptäckte Ri­chard Wag­ners verk. När Lud­vig var 15 såg han Wag­ners ope­ra Lo­hengrin för förs­ta gång­en i Mün­chen. Han blev be­satt. Se­na­re sam­ma år såg han Tann­häu­ser. Det var star­ten på en orubb­lig och livs­lång pas­sion för kom­po­si­tö­ren och hans verk. Lud­vig lo­va­de att hans förs­ta hand­ling som kung av Bay­ern skul­le va­ra att kal­la kom­po­si­tö­ren till ho­vet.

Ba­ra tre år se­na­re, 18 år gam­mal, full­följ­de Lud­vig sitt löf­te. Ef­ter pap­pans plöts­li­ga död den 10 mars 1864 krön­tes den unge prin­sen till kung Lud­vig II av Bay­ern. Den nya kung­en må ha va­rit po­pu­lär hos de­lar av fol­ket tack va­re sin charm och sitt at­trak­ti­va ut­se­en­de, men av­se­en­de makt och po­li­tik var Lud­vig ute på djupt vat­ten. Hans förs­ta hand­ling som kung var allt­så att kal­la Wag­ner till ho­vet. Den unge kung­en be­ta­la­de kom­po­si­tö­rens sto­ra skul­der och sat­te upp fle­ra av Wag­ners ope­ror. I ju­ni 1865 ha­de Trista­noch Isol­de pre­miär i Mün­chen, men i de­cem­ber tving­a­des kom­po­si­tö­ren att fly från Bay­ern ef­ter en kon­flikt med re­ge­ring­en. Lud­vig II blev ra­san­de och vil­le ab­di­ke­ra, men Wag­ner över­ta­la­de ho­nom att lå­ta bli.

Wag­ners in­fly­tan­de sträck­te sig myc­ket läng­re än att över­ta­la kung­en att be­hål­la kro­nan. Lud­vig tilläg­na­de Neusch­wan­s­te­in sin vän och alla rum­men i slot­tet in­red­des med le­gen­der­na som gett in­spi­ra­tion till någ­ra av Wag­ners mest be­röm­da ope­ror. Sa­gan om Tris­tan och Isol­de pryd­de väg­gar­na i Lud­vigs sov­rum och ope­ran Par­si­fal från 1882 bred­de ut sig över Sång­arsa­len. Sa­long­en fick den fi­gur som Lud­vig iden­ti­fi­e­ra­de sig med mest: Lo­hengrin, svan­rid­da­ren. Tra­giskt nog fick Wag­ner ald­rig se det fär­di­ga slot­tet – han dog i en hjär­tin­farkt 1883.

Re­dan i början av sin re­ge­rings­pe­ri­od var Lud­vig en en­stö­ring. Han av­skyd­de for­mel­la för­plik­tel­ser, of­fent­li­ga till­ställ­ning­ar och ban­ket­ter. Han fö­re­drog att fo­ku­se­ra på si­na kre­a­ti­va pro­jekt. År 1868 dog Lud­vig I och för­mö­gen­he­ten som den av­sat­te kung­en ha­de be­va­rat var änt­li­gen till­gäng­lig för son­so­nen. Sam­ma år be­ställ­de Lud­vig II kon­cept­konst från Wag­ners sce­no­graf, Christi­an Jank, till Neusch­wan­s­te­in och Her­ren­chi­em­see. Ett år se­na­re la­des grund­ste­nen till Neusch­wan­s­te­in och de for­na ru­i­ner­na på plat­sen revs. Ar­be­tet på Neusch­wan­s­te­in fort­sat­te till Lud­vig II:S död och än­nu läng­re, men kung­en fick åt­minsto­ne se ett av si­na verk fär­dig­ställt un­der sin livs­tid. Lin­der­hof slott full­följ­des 1878 till den to­ta­la kost­na­den av cir­ka 8,5 mil­jo­ner mark, var­på Lud­vig på­bör­ja­de ar­be­tet med sin tolk­ning av Ver­sa­il­les på Her­ren­chi­em­see. En­dast den cen­tra­la de­len av hans ko­pia full­följ­des fö­re hans död, men kost­na­den ha­de re­dan sti­git till mer än 16 mil­jo­ner mark. Det står fort­fa­ran­de ofär­digt. Lud­vig II var så in­vol­ve­rad i alla de­sign­fa­ser och upp­fö­ran­den av slot­ten – från idé till slut­fö­ran­de – att varje slott har till­skri­vits kung­en själv.

Lud­vigs iso­le­ring gjor­de re­ge­ring­en fru­stre­rad och han blev myc­ket im­po­pu­lär bland si­na mi­nist­rar, ändå var han hela tiden fol­kets fa­vo­rit. Kung­en res­te of­ta runt i lan­det, pra­ta­de med in­vå­nar­na och be­lö­na­de gäst­fri­het. Ef­ter Tysklands enan­de 1871 blev Lud­vigs till­ba­kadrag­na na­tur en kraft i sig. Ar­be­tet på Neusch­wan­s­te­in ha­de re­dan bör­jat, men det blev snart kung­ens stolt­het och gläd­je. Som en dag­dröm­ma­re såg han till att re­a­li­se­ra fan­ta­si­er som kun­de av­skär­ma ho­nom från hans kon­sti­tu­tio­nel­la plik­ter. Sa­gor­na som in­spi­re­ra­de Wag­ners ope­ror smyc­ka­de väg­gar­na, och slot­tet var li­ka myc­ket en de­kla­ra­tion av Lud­vigs gu­dom­li­ga rätt till att härs­ka som det var en hyll­ning till kung­ens när­mas­te vän.

De två störs­ta ”all­män­na” rum­men på slot­tet – Tron­sa­len och Sång­arsa­len – skul­le vi­sa sig bli Lud­vigs

”Lud­vig II var så in­vol­ve­rad i alla de­sign­fa­ser och upp­fö­ran­den av slot­ten att de har till­skri­vits kung­en själv.”

fa­vo­ri­ter, och sam­ti­digt som inget av de två rum­men fak­tiskt var av­sed­da för att ta emot gäs­ter ha­de bå­da helt oli­ka syf­ten. Tron­sa­len, över­då­digt de­ko­re­rad i sam­ma stil som en by­san­tinsk kyr­ka, ka­na­li­se­ra­de Lud­vigs tro på att hans kung­a­dö­me var en gu­da­gå­va, me­dan Sång­arsa­len skul­le på­min­na om de me­del­ti­da le­gen­der som var en så stor in­spi­ra­tion till Wag­ners ar­be­te. På sam­ma sätt ut­smyc­ka­des alla rum­men med vägg­mål­ning­ar i Lud­vigs per­son­li­ga lä­gen­he­ter.

In­vän­digt var Neusch­wan­s­te­in ald­rig tänkt för andra än Lud­vigs och hans tjäns­te­folks ögon. Gäs­ter in­vi­te­ra­des ald­rig till frista­den, långt mind­re hölls ban­ket­ter el­ler hov­till­ställ­ning­ar där. Slot­tet var ba­ra stort nog att tjä­na Lud­vig och hans stab – det fanns ba­ra till­räck­ligt med plats för kung­ens lä­gen­he­ter, de of­fi­ci­el­la rum­men och tjäns­te­fol­kets fly­gel. Sett ut­i­från var det en ex­klu­siv sym­bol för kung­ens makt och ställ­ning, på in­si­dan var det ett tem­pel över Lud­vigs lång­va­ri­ga väns mäs­ter­verk.

Trots kost­na­den fun­ge­ra­de Neusch­wan­s­te­in som den vik­ti­gas­te ar­bets­plat­sen i re­gi­o­nen i över ett de­cen­ni­um. Det fanns be­hov för duk­ti­ga män att byg­ga slot­tet. Bygg­pro­jek­tet kräv­de of­tast 200 män, men vid sär­skilt kor­ta de­ad­li­nes till­kal­la­des ytterligare 100 män att job­ba på nat­ten för att nå må­len. An­ta­let ar­be­ta­re på Neusch­wan­s­te­in om­fat­ta­de in­te hel­ler ex­per­ter­na som hyr­des in för att for­ma sten, mar­mor el­ler trä. I en upp­vis­ning av barm­här­tig­het och med­mänsk­lig­het som till­hör­de ett se­na­re år­hund­ra­de såg Lud­vig till att ar­be­tar­na var för­säk­ra­de och gav ge­ne­rö­sa pen­sio­ner till de få som ska­da­des un­der ar­be­tet (märk­ligt nog var det en­dast 30 per­so­ner).

Li­ka­väl som det fanns be­hov av star­ka, fris­ka män att byg­ga det ut­vän­di­ga ha­de slot­tet någ­ra märk­li­ga in­no­va­ti­va drag som kräv­de att ar­be­ta­re med fack­kun­skap skic­ka­des till Bay­ern. Det fanns för­vis­so me­del­tids­käns­la i ut­se­en­det, men det all­ra se­nas­te av be­kväm­lig­he­ter gjor­de det till ett av de mo­der­nas­te slot­ten på sin tid. Vat­ten led­des till slot­tet från en käl­la ba­ra 200 meter över slot­tet, nå­got som gav det rin­nan­de vat­ten. Kö­ket ha­de kra­nar för bå­de kallt och varmt vat­ten, me­dan bad­rum­men ha­de de förs­ta vat­ten­to­a­let­ter­na i nå­got slott. Men in­no­va­tio­ner­na slu­ta­de in­te med vat­ten. Sov­rum­men ha­de central­vär­me och det fanns te­le­fo­ner på två vå­ning­ar. Kö­ket – som var topp­mo­dernt i sig självt med vär­me­plat­tor, ugn och fisk­tank – låg på un­der­vå­ning­en me­dan mat­sa­len låg på fjär­de vå­ning­en. Hiss in­stal­le­ra­des för att gö­ra det enkla­re att le­ve­re­ra mat till kung­en, och ett elekt­riskt sy­stem för ring­kloc­kor i hela slot­tet be­tyd­de att Lud­vig II kun­de kal­la på sitt tjäns­te­folk när som helst.

Alla des­sa ny­mo­dig­he­ter kräv­de emel­ler­tid peng­ar. Ur­sprung­li­gen be­räk­na­des kost­na­der­na för byg­gan­det av Neusch­wan­s­te­in till 3,2 mil­jo­ner mark, men bygg­nads­kost­na­der­na och Lud­vigs öv­ri­ga slott gick snart över styr. Svan­kung­en be­kos­ta­de si­na verk ur egen fic­ka, men det dröj­de in­te länge för­rän det in­te fanns nå­got kvar där. Kung­en bör­ja­de där­för att lå­na peng­ar för att full­föl­ja byg­gan­det. År 1883 var han skyl­dig sju mil­jo­ner mark. Lud­vig ho­ta­de med själv­mord om hans slott kon­fis­ke­ra­des och kla­ra­de att fort­sät­ta byg­gan­det av Neusch­wan­s­te­in med ut­gif­ter som snabbt öka­de till 6,2 mil­jo­ner mark.

Även om fi­nan­sie­ring­en in­te kom från stats­kas­san var hans över­driv­na kon­sum­tion en öm punkt hos po­li­ti­ker­na. Me­dan ar­be­tet fort­sat­te på Neusch­wan­s­te­in, trots ska­pa­rens bank­rutt, väx­te re­ge­ring­ens ils­ka. Det var dock in­te ba­ra Lud­vigs över­driv­na kon­sum­tion som ska­pa­de fru­stra­tion. Lud­vig ha­de bli­vit för­kros­sad av Bay­erns själv­stän­dig­hets­för­lust och uni­o­nen med de andra re­gi­o­ner­na un­der den nya tys­ka sta­ten. År 1871 ha­de han öp­pet mot­satt sig krö­ning­en av Vil­helm I som kej­sa­re ge­nom att väg­ra att va­ra när­va­ran­de vid ce­re­mo­nin. Han skic­ka­de sin bror och far­bror istäl­let. Preus­sens an­ti­ho­mo­sex­u­el­la la­gar som im­ple­men­te­rats i det nya Tyskland be­grän­sa­de nu Lud­vig som var öp­pet ho­mo­sex­u­ell. Han ställ­des nu in­för en re­for­me­rad nation och re­du­ce­rad makt, vil­ket fick ho­nom att näs­tan full­stän­digt dra sig till­ba­ka från li­vet vid ho­vet.

Lud­vigs po­li­ti­ker för­sök­te att hit­ta ett sätt att mo­ta ut sin till­ba­kadrag­na kung. År 1884 ha­de Lud­vig flyt­tat in på Neusch­wan­s­te­in, som fort­fa­ran­de var ofull­bor­dat, och han ha­de köpt ytterligare en ru­in i vän­tan på byg­gan­det av än­nu ett slott. Man ena­des om att hans tvångs­mäs­si­ga

”Han ställ­des in­för en re­for­me­rad nation och re­du­ce­rad makt och drog sig näs­tan helt till­ba­ka från li­vet vid ho­vet.”

peng­a­kon­sum­tion var ett symp­tom på hans oför­måga att sty­ra. År 1886 för­kla­ra­des där­för Lud­vig II sin­nes­sjuk och oför­mögen att re­ge­ra. På mor­go­nen den 12 ju­ni 1886 skic­ka­des en kom­mis­sion som skul­le fö­ra Lud­vig från Neusch­wan­s­te­in till Berg slott. Kloc­kan 22.30 näs­ta dag hit­ta­des krop­par­na till Lud­vig II av Bay­ern och hans lä­ka­re, dok­tor Bern­hard von Gud­den, i en sjö i när­he­ten. Den vi­sio­nä­ra kung­en, som ha­de ska­pat ett mäs­ter­verk in­om bay­ersk ar­ki­tek­tur, var död. De ex­al­ta om­stän­dig­he­ter­na kring hans död har där­e­mot ald­rig kla­rats upp.

Svan­kung­en trot­sa­des än­da in i dö­den. Lud­vig II för­bjöd ut­tryck­li­gen till­gång till Neusch­wan­s­te­in – det skul­le va­ra hans pri­va­ta till­flyktsort från hans kung­li­ga plik­ter. De of­fi­ci­el­la rum­men var ba­ra de­ko­ra­ti­va, en verk­lig­he­tens scen som var satt för den sista ak­ten av Lud­vigs kung­li­ga vär­dig­het. I sam­ma stund gar­di­nen för Lud­vigs liv föll för­enk­la­de hans fa­milj Neusch­wan­s­te­ins ar­ki­tek­tur, på­skyn­da­de fär­dig­stäl­lan­det och öpp­na­de slot­tet för all­män­he­ten i ett för­sök att täc­ka nå­got av den enor­ma skuld som Lud­vig ha­de skaf­fat sig ge­nom ska­pan­det av sin kung­li­ga fristad. Av de 200 rum­men Lud­vig ha­de pla­ne­rat i slot­tet blev en­dast 14 helt fär­di­ga.

Neusch­wan­s­te­in var långt ifrån kung­ens dy­ras­te pro­jekt – den äran fick Her­ren­chi­em­see – men det var i hög grad det mest över­då­di­ga av hans ex­i­ste­ran­de bygg­na­der och be­sö­ka­re kom i tu­sen­tals för att se de dra­ma­tis­ka por­tar­na och kän­na på Bay­erns gal­na kungs fristad.

OVAN Lud­vig, som var öp­pet ho­mo­sex­u­ell, drog sig till­ba­ka från li­vet vid ho­vet ef­ter att Preus­sens an­ti­ho­mo­sex­u­el­la la­gar im­ple­men­te­ra­des.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.